Lyan
Trådstartare
Vi kommer inte längre så jag tror inte att det spelar så stor roll om jag berättar en massa skit eller inte. Brukar säga att det är sådär, och det är det ju oftast också även om allt blir kolsvart med jämna mellanrum. Har haft mycket nytta av denna tråden också, även om det säkert verkar som att jag inte tar in ett dugg av det ni skriver. Jag har inte hört om det forumet men tror inte att jag klarar att koncentrera mig på flera trådar.Svårt! Det blir lite att måla in sig i ett hörn. Men du ska inte behöva vara rädd för att berätta att du mår dåligt. Just den saken kan ju vara något att diskutera med en samtalskontakt för att komma igenom. Iallafall jag känner (numera!) att jag måste få ur mig det jag känner om jag mår dåligt, om det så är till någon person i telefon, eller via nätet, eller öga mot öga, jag mår väldigt mycket sämre av att hålla inne känslorna.
Känner du till forumet "terapisnack?" Det kan kanske vara värt att våga prova prata av sig där helt anonymt.
Det kan förhoppningsvis gå att träna upp. Och ja, ringorm är ett helvete, har vänner som föder upp hästar som drabbats, men djuren blev friska och det är liksom inte böldpest, även om det blir mycket jobb och pyssel.
Bra och bra, det är mänskligt skulle jag säga. Jag är livrädd för att något ska hända min familj eller andra jag håller av, men döden är tyvärr en del av livet. Liksom det hör till att försöka lära sig hantera svåra förluster. Det är liksom oundvikligt.
Musik är fantastiskt! Det har hjälpt mig att komma tillbaka till "mig själv" efter jobbiga perioder i livet. Det berör på något undermedvetet vis och skapar känslor och stämningar.
Jag har fina "coffeetable-böcker" jag nästan aldrig läser, men tycker jättemycket om att bara ha, och att bara känna på. Kul att samla nagellack, det kan bli snyggt i hyllan också. :-)
Jag tror jag förstår vad du menar, att man vill känna sig lite nyttig och användbar/ behövd kanske?
Det där med utställningarna låter som om det är sjukdomen/ depressionen som talar, inte du själv.Intrycket jag fick av hur du skrev efter förra utställningen var att du fick en liten kick av att du tog dig iväg fast du egentligen inte hade lust. Det här kanske är en sån utmaning du behöver för att hålla dig flytande och på rätt spår? Att orka samla krafter och genomföra ännu en utställningsresa?
Du verkar veta väldigt mycket om marsvin, och vara väldigt intresserad, har du funderat på om du skulle kunna bli utställningsdomare, och tycka att det var givande? Det är säkert inte ens ett halvtidsjobb, och inget man blir rik på, men det kanske ger dig en meningsfull uppgift som du kan växa av och känna dig stolt över att göra?
Jag vet inte om jag vill eller kan träna upp något. Jag klarar inte starka känslor och försöker undvika allt som skapar dem.
I marsvinsvärlden är ringorm som böldpest. Det är mycket värre än på häst, kostar ofta flera tusen att behandla och saneringen ska vi inte tala om. Vid ringorm får man räkna med minst fem månader med behandling, hysteri, utmattning, karantän och sedan total paranoia för minsta lilla hårstrå som ligger fel på djuren och att man ska ha råkat dra med det till någon annan eller missat att sanera ett litet hörn så skiten kommer tillbaka igen.
Jag lyssnar mycket på musik, men det är få låtar som jag verkligen fastnar för. Har ett gäng som har hängt med i massor av år och listan fylls långsamt med ett par tre låtar som året. Sedan finns det ju mycket annan musik som jag lyssnar på och tycker är bra också, men som inte skapar de där knepiga känslorna i kroppen.
Jag har nagellacken som tavlor och har byggt hyllor till dem. Många köper jag bara för att flaskan är fin.
Jag vet inte. Det är nog lättare att känna mening om man är behövd eller gör nytta men på mig har det gått så extremt långt att jag inte ens ser en mening med hela universum. Allting är liksom skapat att förstöras någon gång så det spelar ingen roll vad man gör för det förändrar ingenting i det stora hela.
Det är utställning imorgon och det har faktiskt fått igång mig lite
Men någon resa till min bror blir det med största sannolikhet inte. Däremot planerar jag att åka till SM i Eskilstuna i sommar.Jag har funderat på att bli petdomare men man får inte ställa sina egna djur i de klasserna man dömer och kan jag inte ställa så känner jag ingen lust att åka alls. Jag hade nog inte heller klarat pressen att dömma en massa djur och hantera deras ägare på ett bra och pedagogiskt sätt.
Jag ville länge väldigt gärna bli registrator och anmälde intresse flera gånger men de la ut efterlysning efter efterlysning att de behövde registratorer och fick till slut typ tvinga någon att bli det så av någon anledning är det någon som inte vill ha mig som registrator och nu är jag så långt ned att jag hade inte klarat av det även om de hade velat ha mig.
Speciellt eftersom jag hade 6st med mig. Jag fick också en chans att prata lite med Dominiks uppfödare (hon var domare så hon hade mycket att göra) och hon håller fast vid att han är den finaste hon någonsin har fött upp trots alla BIS-placeringar alla hennes djur har fått sedan hon började föda upp på 80-talet. Hon berättade också att han tydligen är den första långhårscalifornian i hela norden! Vi misstänkte redan att han var först i Sverige men hon hade tydligen kollat upp grannländerna också. Jag fick ett ryck och förbättrade min transport igår kväll och fick mycket beröm även för det. Sedan blev det även en del genetiksnack och på vägen hem hade jag och min vän musikgissningslek och visade en massa musik vi gillar. Jag hade även tur att hon jag var rädd för att träffa inte dök upp!
