Hur gör man när allt är meningslöst?

[monster1]

Och på facebook och inför alla runt omkring så bara låtsas jag som att allting är jättebra. Det är bara killen och en vän som får se glimtar av hur det verkligen är och killen är på bristningsgränsen för vad han tål vilket gör att jag känner mig hemsk varje gång jag visar minsta lilla känsla för just nu är alla känslor från mig negativa för honom

Nu hugger jag din sista post. Jag förstår att du har ångest om situationen med killen som är ett av dina stora stöd är så osäker. Det skulle lätt ge en person utan dina diagnoser ångest och nedstämdhet. Du kanske har skrivit det redan men har du en samtalskontakt?

 

[Lyan]

Nu har du ju själv redan kommit på att musiken du lyssnar på kanske stjälper mer än den hjälper. I ett sånt läge hade jag inte låtit ett så enkelt skäl som "samtidigt så är det ju det jag vill lyssna på" styra. Självklart behöver du inte lyssna på din gamla musik om den bara känns som bakgrundsbrus, men då finns det ju oändligt många fler alternativ kvar - ny musik du ännu inte har testat. Bestäm dig för att ge den inte bara en utan flera chanser, så att du kan hitta låtarna som kommer att lyfta dig istället.

Jo, sant. Fast jag har ju redan hittat massor av ny musik, vilket är en del av problemet eftersom det i sig ger i en förändring som känns obehaglig även om jag gillar musiken. Jag har hittat en hel del musik som inte drar ned mig också så även om jag jag verkligen gillar låtarna jag känner igen mig i så ska jag kanske plocka bort dem, iallafall tillfälligt. Har lyssnat på det ena bandet nu sedan jag skrev mitt inlägg och känner att där är det nog inte bara texterna utan hela stilen i flera låtar som inte har dystra texter som drar ned.

Ett exempel

Jag har också extremt svårt att lyssna på populär musik. Spelas musiken på radion så måste den vara helt extremt bra för att jag ska kunna lyssna på den på eget initiativ, men om jag hör samma låt innan den blir populär så funkar det för det mesta att fortsätta lyssna på den. Vet inte varför jag är så knäpp med sådant.

 

[Lyan]

Nu hugger jag din sista post. Jag förstår att du har ångest om situationen med killen som är ett av dina stora stöd är så osäker. Det skulle lätt ge en person utan dina diagnoser ångest och nedstämdhet. Du kanske har skrivit det redan men har du en samtalskontakt?

Han är inget stöd alls just nu och jag vet inte om han kan bli det efter allt som har hänt. Jag litar inte på honom och han litar inte på mig. Samtidigt har vi båda svårt att släppa varandra så vi har bestämt att hålla det till bara meddelanden just nu och se vad som händer i framtiden. Han mår dåligt och jag mår dåligt och just nu drar vi nog bara ned varandra.

Jag har en samtalskontakt, min läkare som jag har träffat i många år, men jag känner inte att det funkar just nu. Hon börjar bli ganska förvirrad känns det som och vi har kört fast sedan länge. Mamma, och jag typ, har frågat om en annan samtalskontakt men det fanns inte resurser till det eftersom jag måste ha "inskolning" med både min läkare och den nya innan jag kan släppa in någon. Hon kommer snart gå i pension och jag är rädd för vad som kommer att hända då. Hon säger att hon inte kommer att bara släppa mig utan kommer att se till att jag är "skyddad" innan hon slutar men eftersom det verkar som att hon börjar bli förvirrad så kanske det inte blir så. Jag kommer heller inte att klara att hålla på att byta utan om det inte funkar så är det kört sedan för då kommer jag inte våga gå till någon annan.

 

[TygerTyger]

Jo, sant. Fast jag har ju redan hittat massor av ny musik, vilket är en del av problemet eftersom det i sig ger i en förändring som känns obehaglig även om jag gillar musiken. Jag har hittat en hel del musik som inte drar ned mig också så även om jag jag verkligen gillar låtarna jag känner igen mig i så ska jag kanske plocka bort dem, iallafall tillfälligt. Har lyssnat på det ena bandet nu sedan jag skrev mitt inlägg och känner att där är det nog inte bara texterna utan hela stilen i flera låtar som inte har dystra texter som drar ned.

Ett exempel

Jag har också extremt svårt att lyssna på populär musik. Spelas musiken på radion så måste den vara helt extremt bra för att jag ska kunna lyssna på den på eget initiativ, men om jag hör samma låt innan den blir populär så funkar det för det mesta att fortsätta lyssna på den. Vet inte varför jag är så knäpp med sådant.

Vilket bra klipp, det var ett perfekt exempel på vad jag menar. Om man lyssnar på något så stämningsbyggande i en stund varje dag så verkar det inte alls konstigt att man hålls nere. Jag kom att tänka på en bild jag såg nyligen och som jag verkligen kände igen mig i (av Erik Johansson).

För mig är det verkligen så att jag kan titta på samma miljöer och händelser på helt olika sätt beroende dels på vilken sinnesstämning jag har i mig själv och dels vilket soundtrack jag lägger på dem.

Upptäckten att det fungerar lite så för dig också är ju jättebra! Använd den så mycket det går - du verkar vara på god väg. Hoppa över radiomusiken och börja med de bra (och positiva) låtar du har hittat hittills, så kan du leta efter fler i den omfattning som funkar.

 

[sorbifolia]

Jag blev mycket sämre av att lyssna på deppig musik då jag var deprimerad, i alla fall.... Började gråta hysteriskt av vissa låtar.

Men bra att du kommer ut på promenader! Dagsljus och motion är aldrig fel.

Hoppast att det kommer ordna sig med en ny samtalskontakt, det låter konstigt att det inte finns ressurser....?! Man måste nog tyvärr tjata lite, kanske din mamma kan kontakta dom igen om du berätter för henne att du oroar dig för hur det kommer bli och att du skulle vilja komma igång med den nya kontakten så fort som möjligt..?

 

[Lyan]

Vilket bra klipp, det var ett perfekt exempel på vad jag menar. Om man lyssnar på något så stämningsbyggande i en stund varje dag så verkar det inte alls konstigt att man hålls nere. Jag kom att tänka på en bild jag såg nyligen och som jag verkligen kände igen mig i (av Erik Johansson).

För mig är det verkligen så att jag kan titta på samma miljöer och händelser på helt olika sätt beroende dels på vilken sinnesstämning jag har i mig själv och dels vilket soundtrack jag lägger på dem.

Upptäckten att det fungerar lite så för dig också är ju jättebra! Använd den så mycket det går - du verkar vara på god väg. Hoppa över radiomusiken och börja med de bra (och positiva) låtar du har hittat hittills, så kan du leta efter fler i den omfattning som funkar.

Jag förstår inte bilden.

Jag känner mig bara så löjlig som inte ens kan hantera musiken jag lyssnar på. Det är ju inte så att jag letar upp deppig musik att grotta ned mig i utan jag fastnar för låtarna innan jag hör texten. Jag har överlag mycket svårt att höra och förstå låttexter, de flesta är helt oförståeliga även om jag läser dem så det känns rätt typiskt att jag har ramlat över en hel hög låtar som jag både förstår och som är deppiga.

Har en del kawaii metal nedladdat sedan tidigare så har suttit och lyssnat för att se om jag hittar mer sådant idag men det är inte direkt något som är wow som jag inte redan har.

 

[Lyan]

Jag blev mycket sämre av att lyssna på deppig musik då jag var deprimerad, i alla fall.... Började gråta hysteriskt av vissa låtar.

Men bra att du kommer ut på promenader! Dagsljus och motion är aldrig fel.

Hoppast att det kommer ordna sig med en ny samtalskontakt, det låter konstigt att det inte finns ressurser....?! Man måste nog tyvärr tjata lite, kanske din mamma kan kontakta dom igen om du berätter för henne att du oroar dig för hur det kommer bli och att du skulle vilja komma igång med den nya kontakten så fort som möjligt..?

Fast jag lyssnar ju inte på deppig musik med flit, det är det som är det dumma. Jag gillade låtarna innan jag visste texten så jag borde ju inte bli deppig av dem eftersom jag gillar dem.

Dagljus blir det inget tyvärr. Det har varit jättesoligt i två dagar men jag kommer inte iväg förrän det är mörkt.

Fast när det är massor av människor som verkligen vill ha hjälp som inte får någon för att det inte finns tillräckligt med samtalskontakter så känns det väldigt fel att jag som inte ens vet om jag vill ha hjälp ska få tillgång till två. Det finns möjlighet för mig att gå i gruppsamtal men då är jag hellre utan kontakt helt

 

[Thaliaste]

Jo, sant. Fast jag har ju redan hittat massor av ny musik, vilket är en del av problemet eftersom det i sig ger i en förändring som känns obehaglig även om jag gillar musiken.

Jag håller med er alla om att musik verkligen kan påverka ens sinnesstämning. Jag tycker det är klokt av dig att dra ner på lyssnandet på de låtar du vet förstärker den deppiga sinnesstämingen. Jag tycker också att det är en bra insikt i citatet ovan och tror du har varit inne på det tidigare också, att det känns läskigt med förändringen du behöver göra. Att ditt dåliga mående har blivit en trygghet för dig, som är läskig att lämna. Kanske kan du träna lite på att lämna tryggheten genom att lyssna på de mer positiva låtarna du nämnt, och aktivt leta efter fler låtar som är mer positiva?

 

[monster1]

Fast jag lyssnar ju inte på deppig musik med flit, det är det som är det dumma. Jag gillade låtarna innan jag visste texten så jag borde ju inte bli deppig av dem eftersom jag gillar dem.

Dagljus blir det inget tyvärr. Det har varit jättesoligt i två dagar men jag kommer inte iväg förrän det är mörkt.

Fast när det är massor av människor som verkligen vill ha hjälp som inte får någon för att det inte finns tillräckligt med samtalskontakter så känns det väldigt fel att jag som inte ens vet om jag vill ha hjälp ska få tillgång till två. Det finns möjlighet för mig att gå i gruppsamtal men då är jag hellre utan kontakt helt

Det är inte fel, du behöver det ju. Du är lika värd samtalskontakt som alla andra. Jag har en rehabsamordnare, en psykolog och en läkare, tre personer som hjälper och stöttar mig.

 

[monster1]

Fröken motvalls som tycker att det här med musiken får lite stor plats i tråden, tror att musiken man trivs med snarast avspeglar stämningsläget än sätter det. För mig var det så att när jag var låg och "lyssnade" på peppig musk så kändes det bara konstigt, obekvämt och faktiskt till och med mer deprimerande. Lite som man har konstaterat att affirmationen kan göra människor som är "lite deppiga" gladare medan de gör människor som är "mycket deppiga" mer deprimerade. Min musiksmak förändrades istället när jag mådde bättre då ville jag lyssna på gladare låtar igen. Kontrasten mellan mitt stämningsläge och det förväntade stämningsläget fick inte bli för stort då mådde jag dåligt istället. En "deppig" låt kunde istället få mig att känna som att jag inte var ensam med mina obekväma känslor vilket var en tröst och höjde mitt stämningsläge något. Att gråta är ju inte nödvändigtvis något dåligt, det ger tröst och är betydligt bättre än apati som man annars lätt drabbas av när man är riktigt låg.

 

[Lyan]

Jag håller med er alla om att musik verkligen kan påverka ens sinnesstämning. Jag tycker det är klokt av dig att dra ner på lyssnandet på de låtar du vet förstärker den deppiga sinnesstämingen. Jag tycker också att det är en bra insikt i citatet ovan och tror du har varit inne på det tidigare också, att det känns läskigt med förändringen du behöver göra. Att ditt dåliga mående har blivit en trygghet för dig, som är läskig att lämna. Kanske kan du träna lite på att lämna tryggheten genom att lyssna på de mer positiva låtarna du nämnt, och aktivt leta efter fler låtar som är mer positiva?

Men jag blir ledsen av att dra ned på dem också för jag gillar flera av dem jättemycket. Det känns tråkigt att lyssna på musik som jag inte känner något av. Men samtidigt blir jag inte klok på vad för musik jag gillar och känner för, för jag har ett par låtar som är Riktigt bra, uppåtbeat och inte deppiga alls men jag får ändå en obehaglig känsla i kroppen när jag lyssnar på dem, vilket jag inte förstår alls.

Jag hatar verkligen allt vad förändringar heter och sista tiden har det varit alldeles för mycket av dem. Jag är helt borta i huvudet och minns inte ens vad jag har gjort eller ätit under dagarna. Allting är bara ett dimmigt töcken och jag kan inte planera någonting för nästa minut har jag glömt allting igen.

 

[Lyan]

Det är inte fel, du behöver det ju. Du är lika värd samtalskontakt som alla andra. Jag har en rehabsamordnare, en psykolog och en läkare, tre personer som hjälper och stöttar mig.

Nej, jag tycker nog inte jag är värd det. Det är bättre att lägga de resurserna på de som det finns hopp om.

Fröken motvalls som tycker att det här med musiken får lite stor plats i tråden, tror att musiken man trivs med snarast avspeglar stämningsläget än sätter det. För mig var det så att när jag var låg och "lyssnade" på peppig musk så kändes det bara konstigt, obekvämt och faktiskt till och med mer deprimerande. Lite som man har konstaterat att affirmationen kan göra människor som är "lite deppiga" gladare medan de gör människor som är "mycket deppiga" mer deprimerade. Min musiksmak förändrades istället när jag mådde bättre då ville jag lyssna på gladare låtar igen. Kontrasten mellan mitt stämningsläge och det förväntade stämningsläget fick inte bli för stort då mådde jag dåligt istället. En "deppig" låt kunde istället få mig att känna som att jag inte var ensam med mina obekväma känslor vilket var en tröst och höjde mitt stämningsläge något. Att gråta är ju inte nödvändigtvis något dåligt, det ger tröst och är betydligt bättre än apati som man annars lätt drabbas av när man är riktigt låg.

Det har jag funderat över under dagen. Som jag har sagt så letar jag inte aktivt efter deppiga låtar, men det har blivit väldigt mycket gothic metal sista tiden vilket ju överlag är en dystert låtande genre även om innehållet i låtarna skulle vara positivt (vilket det iofs sällan är) och kanske är det så att jag fastnar för de låtarna för att de stämmer in på min sinnesstämning. Det började med att jag hittade en gammal CD med HIM från tonåren och eftersom jag gillar den så gick jag in och letade mer musik med dem och hittade därmed också The 69 Eyes som hade gjort ett samarbete med sångaren i HIM.
Nu består det mesta av min spellista av HIM, sedan kommer nog Within Temptation, The 69 Eyes och Nightwish/Tarja och sedan är det en blandning av en massa olika som är både uppåt och nedåt men mest snällare metal. Europop och liknande som jag lyssnade massor på innan lyssnar jag knappt alls på längre och även Dir en grey har fått göra en djupdykning från sin långvariga förstaplacering.

 

[Thaliaste]

Fröken motvalls som tycker att det här med musiken får lite stor plats i tråden, tror att musiken man trivs med snarast avspeglar stämningsläget än sätter det. För mig var det så att när jag var låg och "lyssnade" på peppig musk så kändes det bara konstigt, obekvämt och faktiskt till och med mer deprimerande. Lite som man har konstaterat att affirmationen kan göra människor som är "lite deppiga" gladare medan de gör människor som är "mycket deppiga" mer deprimerade. Min musiksmak förändrades istället när jag mådde bättre då ville jag lyssna på gladare låtar igen. Kontrasten mellan mitt stämningsläge och det förväntade stämningsläget fick inte bli för stort då mådde jag dåligt istället. En "deppig" låt kunde istället få mig att känna som att jag inte var ensam med mina obekväma känslor vilket var en tröst och höjde mitt stämningsläge något. Att gråta är ju inte nödvändigtvis något dåligt, det ger tröst och är betydligt bättre än apati som man annars lätt drabbas av när man är riktigt låg.

Att lyssna på superpeppiga låtar med texter om hur roligt livet är och hur lyckliga man är och fester hela tiden, skulle jag blivit galen på när jag mådde dåligt Falskt och liksom bara ännu mer synliggörande av hur dåligt jag mådde. Men jag ser stämningen som olika låtar ger, mer som en skala än som binärt.

Musik kan absolut hjälpa en att hantera ens känslor, och det är inte fel i sig att gråta. Men min erfarenhet är också att jag av olika skäl ibland kunde fastna i ett dåligt mående, och då kunde även musiken hjälpa till att hålla mig kvar där. Jag lärde mig med tiden att använda musiken lite som terapi/medicin faktiskt, och jag lärde mig att förstå vilken musik som var "lämplig" vid olika tillfällen. Ibland var det okej att bara gräva ner sig och storböla sig igenom deppigaste låtlistan tills jag somnade av ren utmattning, men ibland kunde jag också avstå från vissa låtar för jag insåg att om jag sätter på de låtarna så slutar det med att jag vaknar efter en natt på golvet med rödsprängda ögon.

 

[monster1]

Nej, jag tycker nog inte jag är värd det. Det är bättre att lägga de resurserna på de som det finns hopp om.

Jag tycker att du är det! Det finns massor av hopp om dig.

 

[ekra]

Det tycker även jag! Och jag känner också att det finns hopp om dig!
Jag hoppas verkligen att det vänder för dig och jag upplever det som om du faktiskt gör små framsteg utifrån vad jag läst här i tråden.

 

[Lyan]

Att lyssna på superpeppiga låtar med texter om hur roligt livet är och hur lyckliga man är och fester hela tiden, skulle jag blivit galen på när jag mådde dåligt Falskt och liksom bara ännu mer synliggörande av hur dåligt jag mådde. Men jag ser stämningen som olika låtar ger, mer som en skala än som binärt.

Musik kan absolut hjälpa en att hantera ens känslor, och det är inte fel i sig att gråta. Men min erfarenhet är också att jag av olika skäl ibland kunde fastna i ett dåligt mående, och då kunde även musiken hjälpa till att hålla mig kvar där. Jag lärde mig med tiden att använda musiken lite som terapi/medicin faktiskt, och jag lärde mig att förstå vilken musik som var "lämplig" vid olika tillfällen. Ibland var det okej att bara gräva ner sig och storböla sig igenom deppigaste låtlistan tills jag somnade av ren utmattning, men ibland kunde jag också avstå från vissa låtar för jag insåg att om jag sätter på de låtarna så slutar det med att jag vaknar efter en natt på golvet med rödsprängda ögon.

Jag gråter väldigt sällan. Iallafall när jag är ensam, om jag inte är ensam gråter jag oftare av någon anledning. Jag hatar att gråta ensam för då blir ångesten så otroligt mycket värre än om jag pressar undan allt. Jag har nog aldrig gråtit av musik tror jag, däremot så kan jag lyssna för att undvika att gråta för då kan jag istället "känna musiken". Det är väldigt konstigt att jag kan få så mycket känslor av musik när jag är så "död" inuti. Musiken borde också vara meningslös. Det är dock sällan positiva känslor, fast det beror nog på att eftersom alla känslor för mig är negativa så blir även de positiva känslorna negativa.

Jag har tidigare också använt musik som terapi. När jag började lyssna på Dir en grey så kunde jag få ut väldigt mycket känslor av att lyssna på dem på riktigt hög volym. Innan dess så hade jag aldrig lyssnat på någon hård eller aggressiv musik så det blev nästan som en livskris att börja lyssna på något så extremt. Nu kan jag inte det längre för jag är för avstängd.

 

[Lyan]

Jag tycker att du är det! Det finns massor av hopp om dig.

Det tycker även jag! Och jag känner också att det finns hopp om dig!
Jag hoppas verkligen att det vänder för dig och jag upplever det som om du faktiskt gör små framsteg utifrån vad jag läst här i tråden.

Alla framsteg jag gör är bara tillfälliga. Jag rasar alltid ned igen och för varje ras är det mer och mer som förstörs. Jag fattar inte hur det finns så mycket som kan förstöras i en enda människa. Det som inte dödar härdar bara till en viss gräns, när den gränsen är nådd bryts man iställer ned. Jag kan inte komma längre än vad jag har gjort. Tidigare gjorde jag framsteg hela tiden, om än väldigt långsamt, men nu har jag inte gjort några framsteg på mycket länge utan går bakåt. De enda framstegen jag gör nu är att lära mig stänga av för att överleva

 

[ekra]

Det låter verkligen helt fruktansvärt. Men kan det inte vara värt att försöka med mer samtalsterapi? Alternativet är vad jag förstår att du slutar ta emot hjälp och så småningom antagligen lyckas ta livet av dig.

Det låter ändå som en bra grej att du får känslor/ tar ut känslor genom musiken. Det känns som positivt i jämförelse med att vara helt avtrubbad och känslolös. Det är inte bra för någon att stänga inne och dölja sina känslor år efter år.

Det är ju också lite det som terapeuter av olika slag har som funktion. (Eller präster för den delen), att man ska kunna kräkas ur sig allt man har på hjärtat och veta att de har tystnadsplikt och att det du säger inte förs vidare.

Du skriver ofta att allt känns meningslöst, men måste egentligen något ha "en mening?"

Jag är inte speciellt säker på att särskilt mycket jag gör är direkt meningsfullt i något större perspektiv, men det spelar ingen större roll.

Min självkänsla har varit väldigt låg och jag har varit deprimerad, en viktig sak som jag har lärt mig om mig själv är att jag mår bra av att känna att jag klarar saker. Som för andra kan verka små, som att våga gå till gymet och träna med maskiner. Eller att våga bära en viss typ av skor. Våga börja använda ögonskugga och eyeliner... (Jag hade passerat 30 innan jag kände att jag vågade det)

Jag har märkt att ett liiiitet steg ut ur mina komfortzoner ger jättemycket tillbaka, vågar jag en sak vågar jag en annan.

Jag vet att vi nog pratat om det tidigare, men att försöka bryta mönster genom att göra något helt nytt kan vara bra när man är djupt deprimerad. (annars också) Få nya intryck och kanske nya perspektiv.

Jag förstår att du känner dig helt håglös och uppgiven, jag försöker inte vara hurtig och klämkäck, bara hålla liv i konversationen och visa att jag bryr mig och att du aldrig behöver känna dig ensam och övergiven så länge Buke finns.

Finns det någonting i livet som du känner att du skulle vilja göra mer av, eller prova på? Eller som skulle göra ditt liv enklare?

Finns det något du drömmer om att jobba med?

Du behöver inte svara på något av det jag skrev, jag vill bara försöka få dig att tänka lite på om det finns något som kanske kan sättas upp som ett mål, eller motivation.

 

[Lyan]

Det låter verkligen helt fruktansvärt. Men kan det inte vara värt att försöka med mer samtalsterapi? Alternativet är vad jag förstår att du slutar ta emot hjälp och så småningom antagligen lyckas ta livet av dig.

Det låter ändå som en bra grej att du får känslor/ tar ut känslor genom musiken. Det känns som positivt i jämförelse med att vara helt avtrubbad och känslolös. Det är inte bra för någon att stänga inne och dölja sina känslor år efter år.

Det är ju också lite det som terapeuter av olika slag har som funktion. (Eller präster för den delen), att man ska kunna kräkas ur sig allt man har på hjärtat och veta att de har tystnadsplikt och att det du säger inte förs vidare.

Du skriver ofta att allt känns meningslöst, men måste egentligen något ha "en mening?"

Jag är inte speciellt säker på att särskilt mycket jag gör är direkt meningsfullt i något större perspektiv, men det spelar ingen större roll.

Min självkänsla har varit väldigt låg och jag har varit deprimerad, en viktig sak som jag har lärt mig om mig själv är att jag mår bra av att känna att jag klarar saker. Som för andra kan verka små, som att våga gå till gymet och träna med maskiner. Eller att våga bära en viss typ av skor. Våga börja använda ögonskugga och eyeliner... (Jag hade passerat 30 innan jag kände att jag vågade det)

Jag har märkt att ett liiiitet steg ut ur mina komfortzoner ger jättemycket tillbaka, vågar jag en sak vågar jag en annan.

Jag vet att vi nog pratat om det tidigare, men att försöka bryta mönster genom att göra något helt nytt kan vara bra när man är djupt deprimerad. (annars också) Få nya intryck och kanske nya perspektiv.

Jag förstår att du känner dig helt håglös och uppgiven, jag försöker inte vara hurtig och klämkäck, bara hålla liv i konversationen och visa att jag bryr mig och att du aldrig behöver känna dig ensam och övergiven så länge Buke finns.

Finns det någonting i livet som du känner att du skulle vilja göra mer av, eller prova på? Eller som skulle göra ditt liv enklare?

Finns det något du drömmer om att jobba med?

Du behöver inte svara på något av det jag skrev, jag vill bara försöka få dig att tänka lite på om det finns något som kanske kan sättas upp som ett mål, eller motivation.

Jag har redan frågat om en till samtalskontakt eftersom min läkare börjar närma sig pension men det kan jag inte få någon förrän hon ska gå i pension om jag inte vill gå i grupp och det vill jag inte. Jag känner att jag kommer inte längre med henne men samtidigt så bygger jag upp väldigt mycket frustration när jag inte har varit där på länge så någon nytta måste det ändå göra, troligen det där med att kräka av sig som du skrev. Men jag är även rädd att visa om jag mår dåligt för jag är rädd att bli inlåst om min läkare blir orolig för vad jag kommer att göra. Jag vet att det ska väldigt mycket till för att hon ska göra det, men jag är ändå rädd för det.

Jo, troligen kommer det nog sluta med att jag lyckas ta livet av mig för det är liksom enda lösningen jag ser på allting eftersom jag inte klarar av att hantera när något jag inte själv har bestämt händer. Mamma skickade igår och var orolig för att deras marsvin fått ringorm och innan vi kunde konstatera att det inte var ringorm var min lösning i huvudet att avliva marsvinen och sedan ta livet av mig eftersom ringorm är det absolut värsta man kan råka ut för som marsvinsutställare/uppfödare och jag klarar verkligen inte att gå igenom det igen. Jag går hela tiden och är livrädd hela tiden för att få in det igen. Eller hur jag ska klara när mormor går bort. Det tänker jag väldigt mycket på för hon har blivit skröplig och råkat ut för en hel del sista tiden. Hon är nu på ett korttidsboende och jag klarar inte att gå dit själv och jag vet inte hur jag ska hantera när hon kommer hem för då kommer det inte längre att vara som förut och jag är rädd för det.

Jag vet inte om det är bra. Jag tycker inte om att känna känslor, jag mår bättre när jag är så avstängd som möjligt. Jag förstår inte hur jag kan känna något för musiken när jag är så död för det mesta annat. En annan sak jag också känner lite glädje av liknande musiken är nagellack, men nu har jag så många att jag börjar fundera över vad jag egentligen håller på med för jag kommer aldrig att kunna använda alla.

Nej, troligen finns det inte så mycket mening med någonting om man hårddrar det man gör behöver ju ändå kännas meningsfullt på något sätt för annars är det ju inte lönt att göra någonting alls. Jag försöker få till en förklaring för hur jag känner men det går inte just nu.

Jag har gjort sådana saker innan, att prova nytt och sådär, men nu blir jag bara mer och mer hämmad och ointresserad och det jag tidigare har värdesatt eller uppskattat minskar ständigt. Antingen för att jag inte längre har lust att göra det eller för att jag inte vågar längre. Som att åka på utställningar med marsvinen. Nu i maj så är det en utställning bara någon mil från där min bror bor (han bor 50mil från mig) och jag har tidigare brukat åka till honom när det är utställningar där men nu funderar jag på att strunta i det för det känns inte längre tillräckligt roligt för att vara värt allting som krävs för att genomföra det.

Jag har tidigare haft drömmar om vad jag har velat göra men de drömmarna är döda. Ett mål har jag iallafall och det är att få färdigt nere i marsvinsrummet.

Angående att ni på Buke alltid finns så är jag verkligen båda tacksam och förundrad över er som fortfarande orkar och vill skriva och försöker hjälpa mig. Jag förstår att det måste kännas som att dunka pannan i en vägg att skriva med mig och att jag bara grottar ned mig i offerkoftan men det betyder mycket för mig det ni skriver.

 

[ekra]

Men jag är även rädd att visa om jag mår dåligt för jag är rädd att bli inlåst om min läkare blir orolig för vad jag kommer att göra.

Svårt! Det blir lite att måla in sig i ett hörn. Men du ska inte behöva vara rädd för att berätta att du mår dåligt. Just den saken kan ju vara något att diskutera med en samtalskontakt för att komma igenom. Iallafall jag känner (numera!) att jag måste få ur mig det jag känner om jag mår dåligt, om det så är till någon person i telefon, eller via nätet, eller öga mot öga, jag mår väldigt mycket sämre av att hålla inne känslorna.

Känner du till forumet "terapisnack?" Det kan kanske vara värt att våga prova prata av sig där helt anonymt.

Jo, troligen kommer det nog sluta med att jag lyckas ta livet av mig för det är liksom enda lösningen jag ser på allting eftersom jag inte klarar av att hantera när något jag inte själv har bestämt händer.

Det kan förhoppningsvis gå att träna upp. Och ja, ringorm är ett helvete, har vänner som föder upp hästar som drabbats, men djuren blev friska och det är liksom inte böldpest, även om det blir mycket jobb och pyssel.

Eller hur jag ska klara när mormor går bort. Det tänker jag väldigt mycket på för hon har blivit skröplig och råkat ut för en hel del sista tiden.
----
Jag vet inte om det är bra.

Bra och bra, det är mänskligt skulle jag säga. Jag är livrädd för att något ska hända min familj eller andra jag håller av, men döden är tyvärr en del av livet. Liksom det hör till att försöka lära sig hantera svåra förluster. Det är liksom oundvikligt.

Jag förstår inte hur jag kan känna något för musiken när jag är så död för det mesta annat.

Musik är fantastiskt! Det har hjälpt mig att komma tillbaka till "mig själv" efter jobbiga perioder i livet. Det berör på något undermedvetet vis och skapar känslor och stämningar.

En annan sak jag också känner lite glädje av liknande musiken är nagellack, men nu har jag så många att jag börjar fundera över vad jag egentligen håller på med för jag kommer aldrig att kunna använda alla.

Jag har fina "coffeetable-böcker" jag nästan aldrig läser, men tycker jättemycket om att bara ha, och att bara känna på. Kul att samla nagellack, det kan bli snyggt i hyllan också. :-)

Nej, troligen finns det inte så mycket mening med någonting om man hårddrar det man gör behöver ju ändå kännas meningsfullt på något sätt för annars är det ju inte lönt att göra någonting alls. Jag försöker få till en förklaring för hur jag känner men det går inte just nu.

Jag tror jag förstår vad du menar, att man vill känna sig lite nyttig och användbar/ behövd kanske?

Det där med utställningarna låter som om det är sjukdomen/ depressionen som talar, inte du själv. Intrycket jag fick av hur du skrev efter förra utställningen var att du fick en liten kick av att du tog dig iväg fast du egentligen inte hade lust. Det här kanske är en sån utmaning du behöver för att hålla dig flytande och på rätt spår? Att orka samla krafter och genomföra ännu en utställningsresa?

Du verkar veta väldigt mycket om marsvin, och vara väldigt intresserad, har du funderat på om du skulle kunna bli utställningsdomare, och tycka att det var givande? Det är säkert inte ens ett halvtidsjobb, och inget man blir rik på, men det kanske ger dig en meningsfull uppgift som du kan växa av och känna dig stolt över att göra?