Hur gör man när allt är meningslöst?

[Lyan]

Det är flera som blivit så när de har lärt känna mig lite och det började innan jag började må riktigt dåligt. Jag kan nog uppfattas väldigt naiv för folk utifrån, vet inte om jag kanske utstrålar någon sårbarhet också som gör att de vill ta hand mig. Det känns lite konstigt att det har hänt med så pass många människor men det kanske är så för alla bara det att jag inte märker när andra gör så mot varandra.

Med min familj så beror det ju alldeles säkert på att de är oroliga samtidigt som de vill underlätta för mig, plus att jag klarar inte en massa krav utan att bryta ihop så därför lägger de inget ansvar på mig att sköta. Men nu har det tydligen blivit så tydligt att till och med killen påpekade det trots att han bara har träffat dem tre gånger

 

[Sezziyanen]

Det är flera som blivit så när de har lärt känna mig lite och det började innan jag började må riktigt dåligt. Jag kan nog uppfattas väldigt naiv för folk utifrån, vet inte om jag kanske utstrålar någon sårbarhet också som gör att de vill ta hand mig. Det känns lite konstigt att det har hänt med så pass många människor men det kanske är så för alla bara det att jag inte märker när andra gör så mot varandra.

Med min familj så beror det ju alldeles säkert på att de är oroliga samtidigt som de vill underlätta för mig, plus att jag klarar inte en massa krav utan att bryta ihop så därför lägger de inget ansvar på mig att sköta. Men nu har det tydligen blivit så tydligt att till och med killen påpekade det trots att han bara har träffat dem tre gånger

Ibland tjänar det nog inte så mycket till att försöka förstå varför folk som bryr sig visar det såsom de gör. Alla är ju olika och har sina egna teorier om vilket sätt som är bäst att hjälpa på.

Är du öppen med dina tankar mot folk IRL? Tänker eftersom du är det här, men det är ju inte alltid lika lätt irl som sagt.. Jag frågar eftersom att om så är fallet så är det nog inte så konstigt att dina vänner och familj känner att de liksom vill skydda dig. En fin tanke tycker jag, återigen även om jag fattar att det inte behöver kännas bäst för din skull ändå.

Tycker du själv att det är ett skapar problem för dig att alla de här personerna vill beskydda och underlätta?

 

[Lyan]

Ibland tjänar det nog inte så mycket till att försöka förstå varför folk som bryr sig visar det såsom de gör. Alla är ju olika och har sina egna teorier om vilket sätt som är bäst att hjälpa på.

Är du öppen med dina tankar mot folk IRL? Tänker eftersom du är det här, men det är ju inte alltid lika lätt irl som sagt.. Jag frågar eftersom att om så är fallet så är det nog inte så konstigt att dina vänner och familj känner att de liksom vill skydda dig. En fin tanke tycker jag, återigen även om jag fattar att det inte behöver kännas bäst för din skull ändå.

Tycker du själv att det är ett skapar problem för dig att alla de här personerna vill beskydda och underlätta?

Jag har börjat att hålla mina tankar mer och mer för mig själv för folk blir besvärade om jag är ärlig för om jag inte anstränger mig för att komma ihåg att inte säga något och hålla reda på vad jag ska svara vid vilka frågor (har en massa olika scenarier i huvudet så jag är beredd om någon börjar fråga) så svarar jag ärligt på allt de frågar vilket inte alltid är så bra. Det är väldigt jobbigt att hålla allt detta i huvudet men jag är tvungen för annars vet jag inte hur jag ska agera eller vad jag ska säga.

Nej, för det mesta tycker jag nog inte att det är jobbigt, men ibland känns det som att jag blir behandlad som ett barn och då känns det jobbigt

 

[Sezziyanen]

Jag har börjat att hålla mina tankar mer och mer för mig själv för folk blir besvärade om jag är ärlig för om jag inte anstränger mig för att komma ihåg att inte säga något och hålla reda på vad jag ska svara vid vilka frågor (har en massa olika scenarier i huvudet så jag är beredd om någon börjar fråga) så svarar jag ärligt på allt de frågar vilket inte alltid är så bra. Det är väldigt jobbigt att hålla allt detta i huvudet men jag är tvungen för annars vet jag inte hur jag ska agera eller vad jag ska säga.

Nej, för det mesta tycker jag nog inte att det är jobbigt, men ibland känns det som att jag blir behandlad som ett barn och då känns det jobbigt

Okej. Jag ska inte säga vad du ska göra, det är upp till dig. Min erfarenhet säger iaf att det inte brukar hjälpa att tänka att man ska hålla saker till sig själv för att man är rädd hur andra ska reagera eller agera baserat på vad man berättar. Det betyder inte att man måste berätta allt för alla, det kan också bara vara jobbigt och dessutom blir det stressande att känna att man måste förklara allt det svåra man har varje gång nån frågar "hur är det". Jag tycker inte att man ska sätta den pressen på sig själv.

Det lättaste kan vara att välja ut en eller ett par personer som man har märkt kan lyssna utan att döma eller komma med en massa råd och åsikter om vad som är rätt att göra hela tiden Sen kan man prata ut om allt med dem när man känner att det behövs, och försöka att tänka mindre på vad alla andra vet eller inte vet om en. Om det låter förståeligt?

Absolut vill ingen ju bli behandlad som ett barn. Det är svårt att få överbeskyddande människor att bara sluta vara som de är, oftast tycker de ju själva att de "bara försöker hjälpa". De fattar inte alltid att sättet de gör det på får dig att känna dig mindre vuxen. Det går ju förstås att försöka med att säga det rätt ut till dem...men enklare kanske ibland är att försöka att själv intala sig att "de är vänliga människor som försöker hjälpa till, men de har liksom inte förståelsen nog att fatta att sättet de gör på inte riktigt fungerar så bra för mig". Pratar jag goja eller? Lite för sent för att veta det själv nu känner jag .)

 

[Lyan]

Jag hatar mig själv, jag hatar mitt liv och jag hatar vad gör mot andra

 

[Koltrast]

Jag hatar mig själv, jag hatar mitt liv och jag hatar vad gör mot andra

Hej Lyan, nu blir jag lite orolig. Vill du berätta vad som händer?

 

[Lyan]

Gör livet surt för killen för att jag är så osäker och jobbig. Har haft ångest hela dagen och har fortfarande. Mår skit. Har tagit mer stesolid än vad jag får egentligen (5mg så ingen behöver bli orolig för överdos) och börjar känna av den så ska gå och försöka sova.

Allting känns så jävla hopplöst just nu. För någon vecka sedan så var det helt okej, sedan rätt så neutralt men mot dåligt (normaltillståndet typ) och nu är det på väg nedåt i en rasande takt

 

[Lyan]

Lyckades somna men mår fortfarande lika dåligt Är så jävla trött på allt! Varför måste jag leva för

 

[sorbifolia]

Vad trist att det känns så, @Lyan! Men jag tycker inte du ska ha dåligt samvete över att du har ångest och är "jobbig", det är ju inget du gör "med flit" s.a.s. och förhoppningsvis vet killen det...

Är det något särskilt du mår dåligt över, eller är det bara så att allting känns tungt och jobbigt? Kan det dåliga måendet isf vara en efterreaktion på all stressen i förra veckan?

 

[Lyan]

Killen ligger precis på gränsen för om han alls vill ha mig i sitt liv eller inte och jag förstår honom. Hur ska någon annan stå ut med mig när jag inte gör det själv?

Allting är jobbigt och jag får ingenting gjort. Vet inte om det fortfarande är efter förra veckan eller om det är en normal svängning. Är helt slut hela dagarna men blir piggare men samtidigt mer och mer stressad när kvällen närmar sig och har ångest för att jag inte gjort något och för att jag inte vill gå och lägga mig för då får jag ännu mer ångest. Hade jag gått och lagt mig på dagen så hade jag säkert somnat men på kvällen är jag inte längre trött.

Är bara så fruktansvärt trött på allting! Att det aldrig kan få fungera

 

[sorbifolia]

Varför inte försöka sova lite på dagen, då? Du behöver säkerligen mera sömn än vad du får just nu iom att du är så trött.... Jag tror att om försöker acceptera att nu har du en period där du behöver vila så mycket det går, och bara göra enkla saker, så kan det gå över och bli bättre lite snabbare.

Bestäm dig t.ex. om endast en liten sak som du ska göra i dag, det måste vara en sak du är helt säker på att du klarar av. Så gör du likadant imorgon och nästa dag, det brukar göra det lite enklare att få kontroll än om du har en hel massa saker som du tänker att du måste göra. Blir det för mycket så orkar man ju inte göra något och då kommer det dåliga samvetet och så känner man sig bara misslyckad.
Du är inte misslyckad, du har bara en lite dåligare period just nu, där du måste prioritera saker som får dig att må bättre. T.ex. sömn och mat, evt. hänga med killen eller med marsvinen om du orkar.

 

[Lyan]

Fick en del gjort idag när den värsta ångesten släppte vilket kändes bra. Träffade killen på kvällen, vi hamnade i säng och nu har jag UVI igen och har så vansinnigt ont att jag inte vet var jag ska ta vägen trots alvedon, ipren och citodon

 

[Lyan]

Varför inte försöka sova lite på dagen, då? Du behöver säkerligen mera sömn än vad du får just nu iom att du är så trött.... Jag tror att om försöker acceptera att nu har du en period där du behöver vila så mycket det går, och bara göra enkla saker, så kan det gå över och bli bättre lite snabbare.

Bestäm dig t.ex. om endast en liten sak som du ska göra i dag, det måste vara en sak du är helt säker på att du klarar av. Så gör du likadant imorgon och nästa dag, det brukar göra det lite enklare att få kontroll än om du har en hel massa saker som du tänker att du måste göra. Blir det för mycket så orkar man ju inte göra något och då kommer det dåliga samvetet och så känner man sig bara misslyckad.
Du är inte misslyckad, du har bara en lite dåligare period just nu, där du måste prioritera saker som får dig att må bättre. T.ex. sömn och mat, evt. hänga med killen eller med marsvinen om du orkar.

Jag är rädd att jag inte kommer somna på kvällen om jag sover på dagen. För flera år sedan sov jag en stund varje dag efter jag kom hem från praktiken och kunde ändå sova på kvällen men då tog jag stilnoct varje kväll och det kan jag inte göra nu då den inte går ihop med en av mina andra mediciner.

Jag hade velat ha det som det var för någon vecka sedan där jag var ute en långpromenad med hundarna och umgicks och kelade med marsvinen men sedan allt med nödutgången började så har jag inte gjort annat än matat marsvinen förutom i lördags när jag såg till att få alla klor klippta och badade Jackie och Spike. Nu är allt så fult nere hos dem att jag vill inte vara där och all betong och tegel ligger naturligtvis kvar i verkstaden så om de inte röjer upp där denna veckan måste jag ringa och jaga dem nästa vecka och det tar massor av energi då jag har telefonfobi.

Men nu har jag äntligen fått hem spånskivor så killen ska hjälpa mig att få upp dem över arbetarnas hopplöst fula och lappade gipsskivor i veckan, sedan behöver jag köpa färg och måla allting. När det är färdigt så ska jag få ned en jättemysig soffa som jag har fått och så ska jag fixa ett bord och en mysbur till marsvinen bredvid så jag kan sitta där nere med datorn och umgås med dem under tiden.

Jag suttit och pusslat halva dagarna i flera dagar, det hjälper en del mot ångesten och får dagen att gå men jag har knappt fått något annat gjort för jag fastnar med pusslet. I vanliga fall brukar jag hålla mig till pussel på 1000-2000bitar som blir klara på någon timme just för att inte fastna för länge. Fast då försöker jag istället slå rekord på hur kort tid jag kan pussla dem på så då kan jag bli sittande och pussla samma pussel flera gånger på en dag

 

[Lyan]

Jag vill inte att allting ska vara meningslöst, ändå vill/orkar/klarar jag inte att ändra något för vad jag än gör och hur jag än mår så kommer allting ändå att vara meningslöst. Jag vet inte om jag verkligen har förändrats eller om jag bara har blivit mer medveten sedan mitt senaste självmordsförsök men jag är verkligen hopplöst tråkig. Jag vill inte göra någonting, jag vill inte träffa någon, jag har inga mål, inga önskningar eller drömmar och ingen framtidstro. Ångesten har varit djävulsk sista veckan. Motivationen till att umgås med marsvinen är verkligen noll, jag klarar knappt att gå ned och mata dem och jag har så dåligt samvete. Jag vet inte om det beror på all press med nödutgången fortfarande, jag vill verkligen inte vara där nere alls.
Däremot har det blivit en del promenader men mest för att jag mår dåligt över att jag känner mig tjock och har tryckt i mig en massa godis vilket får mig att hata mig själv ännu mer.
Vet inte ens varför jag skriver längre

 

[Lyan]

Kan musiken man lyssnar på påverka hur man mår? Jag brukar inte bry mig om texter utan jag lyssnar på låtar jag gillar (nästan) oavsett text men nu har det blivit väldigt många depplåtar och varje gång jag hör dem så känner jag igen mig så väl och jag vet inte om det är så bra för det fyller liksom upp hela kroppen på något sätt. Samtidigt vill jag inte sluta lyssna på dem för som sagt är det inte texten jag bryr mig om utan jag älskar verkligen hur låtarna låter och jag hade lyssnat lika mycket på dem även om de hade varit positiva

 

[TygerTyger]

Kan musiken man lyssnar på påverka hur man mår? Jag brukar inte bry mig om texter utan jag lyssnar på låtar jag gillar (nästan) oavsett text men nu har det blivit väldigt många depplåtar och varje gång jag hör dem så känner jag igen mig så väl och jag vet inte om det är så bra för det fyller liksom upp hela kroppen på något sätt. Samtidigt vill jag inte sluta lyssna på dem för som sagt är det inte texten jag bryr mig om utan jag älskar verkligen hur låtarna låter och jag hade lyssnat lika mycket på dem även om de hade varit positiva

För mig kan den definitivt det. Faktum är att även nu när jag är riktigt nöjd med det allra mesta i livet så kan jag "fel" låtar försätta mig i en sinnesstämning som jag egentligen inte alls är i närheten av. Musik jag lyssnade på för flera år sedan, när jag hade bekymmer av olika slag, verkade bra och som att de var någon slags hjälp just då. Så här i efterhand är jag övertygad om att många depplåtar verkar som om de hjälper när de matchar hur man känner sig, men i själva verket håller de en kvar där längre än nödvändigt.

 

[Lyan]

För mig kan den definitivt det. Faktum är att även nu när jag är riktigt nöjd med det allra mesta i livet så kan jag "fel" låtar försätta mig i en sinnesstämning som jag egentligen inte alls är i närheten av. Musik jag lyssnade på för flera år sedan, när jag hade bekymmer av olika slag, verkade bra och som att de var någon slags hjälp just då. Så här i efterhand är jag övertygad om att många depplåtar verkar som om de hjälper när de matchar hur man känner sig, men i själva verket håller de en kvar där längre än nödvändigt.

Jag har haft en sådan här period innan också för några år sedan, där musiken jag lyssnade på i princip ändrades helt på kort tid. Då hjälpte den på ett annat sätt för det var ofta hård, aggressiv musik som jag lyssnade högt på för att få ut känslorna. De texterna var också negativa men eftersom de sjöng på japanska så spelade inte texten någon roll eftersom jag ändå inte förstod. Nu är jag inne i ännu ett musikbyte och bara det är nästan som en kris, att många av låtarna dessutom är negativa och jag känner igen mig i dem gör nog definitivt inte saken bättre. Samtidigt så är det ju det jag vill lyssna på. Jag får inte längre samma känsla när jag lyssnar på min gamla musik (utom de låtarna som alltid kommer att hänga kvar) så det ger mig ingenting att lyssna på det för det blir bara som bakgrundsbrus utan innehåll. Jag hade lyssnat på denna musiken även om texterna hade varit positiva, men nu är de ju inte det och jag är rädd att de drar ned mig mer...

Jag tycker bättre om när jag inte förstår för då kan jag gå bara på känslan och behöver inte bry mig om vad de sjunger.

 

[Lyan]

Jag hatar känslor! Jag vill nog hellre vara helt tom

 

[Lyan]

Och på facebook och inför alla runt omkring så bara låtsas jag som att allting är jättebra. Det är bara killen och en vän som får se glimtar av hur det verkligen är och killen är på bristningsgränsen för vad han tål vilket gör att jag känner mig hemsk varje gång jag visar minsta lilla känsla för just nu är alla känslor från mig negativa för honom

 

[TygerTyger]

Jag har haft en sådan här period innan också för några år sedan, där musiken jag lyssnade på i princip ändrades helt på kort tid. Då hjälpte den på ett annat sätt för det var ofta hård, aggressiv musik som jag lyssnade högt på för att få ut känslorna. De texterna var också negativa men eftersom de sjöng på japanska så spelade inte texten någon roll eftersom jag ändå inte förstod. Nu är jag inne i ännu ett musikbyte och bara det är nästan som en kris, att många av låtarna dessutom är negativa och jag känner igen mig i dem gör nog definitivt inte saken bättre. Samtidigt så är det ju det jag vill lyssna på. Jag får inte längre samma känsla när jag lyssnar på min gamla musik (utom de låtarna som alltid kommer att hänga kvar) så det ger mig ingenting att lyssna på det för det blir bara som bakgrundsbrus utan innehåll. Jag hade lyssnat på denna musiken även om texterna hade varit positiva, men nu är de ju inte det och jag är rädd att de drar ned mig mer...

Jag tycker bättre om när jag inte förstår för då kan jag gå bara på känslan och behöver inte bry mig om vad de sjunger.

Nu har du ju själv redan kommit på att musiken du lyssnar på kanske stjälper mer än den hjälper. I ett sånt läge hade jag inte låtit ett så enkelt skäl som "samtidigt så är det ju det jag vill lyssna på" styra. Självklart behöver du inte lyssna på din gamla musik om den bara känns som bakgrundsbrus, men då finns det ju oändligt många fler alternativ kvar - ny musik du ännu inte har testat. Bestäm dig för att ge den inte bara en utan flera chanser, så att du kan hitta låtarna som kommer att lyfta dig istället.