När jag tänker på vår förlovning så börjar jag gapskratta för mig själv.
Det är 9 år sedan i november, och vi är fortfarande tillsammans.
Jag hade varit och duschat, och när jag kommer ut i vardagsrummet så är det tända ljus ÖVERALLT. Jag går och sätter mig i soffan, och efter ett tag kommer han ut ur vårt sovrum. Han går fram till mig, och jag ser i ögonvrån hur något flimrar till starkt - en plastväxt har då tagit eld av ett ljus och brinner! Jag springer dit och slänger ner växten i handfatet i badrummet så att den slutar brinna. (Behöver jag tillägga att enbart ljus med batteri är tillåtet i vårt hushåll numera?
)
Sen ber han mig att gå till vardagsrummet igen, och håller fram några kort med siffror på. Detta visar sig vara en dikt som han har skrivit
Han har aldrig visat tendenser till att vara en diktskrivande kille tidigare, så jag blev en aning chockad, minst sagt.
"Rosor är röda, balkonger är oftast grå
Du är en tjej som man faktiskt kan lita på
Vart man än i världen vänder, ser man att du har kritvita tänder
Lyckan kommer, lyckan går och ditt tjat det består
Men tur är väl det, eller vad säger du min vän
Annars hade jag glömt det och frågat, vad var det nu igen
Det är tur att jag har dig, du ger mig hopp
Det kan man se tydligt när jag visar min snopp
Men oroa dig inte, här tar snusket slut, iallafall för stunden
För din blick gör mig helt trollbunden
Du är det bästa som hänt i mitt liv, så nu tar mitt livs största kliv"
Jag skrattar vid det laget så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen, samtidigt som han lite smidigt ska gå ner på knä framför mig och tog fram en ringask. Han öppnar den och ... tappar ringen så den for under soffan, så vi slänger oss båda på mage och försöker leta fram den. Vi hittade den tillslut iallafall
Mannen utbrister ”men en sån satt jag och funderade på att beställa i veckan!”. 
