Hur förändringsbenägna/strävande är ni?

[Miao]

Jag ändrar bara på mitt liv om det är något jag är missnöjd med. I övrigt ser jag gärna att allt är som det alltid varit ! Jag trivs extremt bra med min partner, vårt liv ihop och mitt egna liv med hobbys och dylikt. Sen är det väl alltid lite småsaker man drömmer om att ändra, ex renovera /utveckla huset eller kanske i framtiden hitta den optimala drömgården och flytta en sista gång (det lät dramatiskt ) i livet.

Jag är så långt från karriärist man kan komma (jobbar på samma jobb sen 15 år tillbaka och det skulle EXTREMT mycket till om jag skulle söka ngt annat). För mig är jobbet bara en plats jag är på för att få min lön så jag har råd att göra annat.

Dock är jag VÄLDIGT noga med att göra mitt jobb bra så allt flyter smidigt för arbetsplatsen och arbetskamraterna. Men jag personligen behöver inget ”utvecklande” eller ”meningsfullt” jobb och behöver absolut inte klättra på någon karriärstege, så länge som jag trivs med arbetsuppgifterna och arbetsplatsen så kan jag gärna göra samma saker fram till pension (om det nu ens kommer finnas pension för oss 80-talister...). Min tillfredsställelse och utveckling hittar jag på min fritid, den behöver jag inte söka på en arbetsplats.

Men - för att vara så övertydlig som möjligt - jag ser inget fel på att andra strävar efter att utvecklas och klättra i sitt yrkesliv, byter arbetsplatser och utbildar sig högre. Det är bara inte min grej .

 

[Buzzter]

Ja, dessutom är jag inte en stressad personlighet, jag är driftig och orädd för att ta i men flänger inte runt, hänger inte på sociala medier och jämför mig, jag är osocial och går sällan ut på krogen, gör inte saker jag "borde" eller för en karriär utan går på min egen känsla. Så tror man som grundtyp är olika, drivs av olika saker.

 

[Voeux]

Jag ändrar bara på mitt liv om det är något jag är missnöjd med.

Missnöjd är ju en definitionsfråga också Typ, jag älskar min lägenhet. Den är vacker och charmig och ligger på ett alldeles perfekt läge. Vi har allt vi behöver. MEN köket är förfärligt litet, det blir stökigt så fort man gjort en macka och vi kan inte laga mat ihop. Det får enbart plats en person i taget om man ska ha lite utrymme att göra saker också. Är jag missnöjd med min lägenhet? Nej. Är jag missnöjd med vårt kök? Ja. Kan vi skaffa oss en större lägenhet som är både vacker och charmig och som ligger på ett alldeles perfekt läge som DESSUTOM också har ett större kök? Ja, det kan vi! Så därför håller vi ögonen öppna och är beredda att flytta om något ännu bättre dyker upp.

Dock är jag raka motsatsen när det kommer till partner och vänner. Människor överlag. Har folk tagit en plats i mitt hjärta så får dom stå ut med mig livet ut

 

[Fruentimber]

Dock är jag VÄLDIGT noga med att göra mitt jobb bra så allt flyter smidigt för arbetsplatsen och arbetskamraterna. Men jag personligen behöver inget ”utvecklande” eller ”meningsfullt” jobb och behöver absolut inte klättra på någon karriärstege, så länge som jag trivs med arbetsuppgifterna och arbetsplatsen så kan jag gärna göra samma saker fram till pension (om det nu ens kommer finnas pension för oss 80-talister...). Min tillfredsställelse och utveckling hittar jag på min fritid, den behöver jag inte söka på en arbetsplats.

Så väldigt upplyftande att läsa detta.
/mvh blir stressad av alla dessa "karriärister"

 

[Stefffie]

Jag alskar rutiner och vanor som gor livet lattare.
Jobbar t.ex. pa kontor och har mer eller mindre "uniform" - svarta byxor och blus, allting kan baras med allt.

Jag tycker inte om forandring for forandrings skull, men vill kanna att jag bygger mot nagot.
T.ex. ar min boende situation optimal for min nuvarande livsstil/livssituation, men jag hade nog tyckt det var ett misslyckande om jag fortfarande bor dar om 5 ar.

Jag forandrar saker - jag har haft 5 boende over 6 ar, tva jobb pa samma tidsperiod och nuvarande jobb ar som konsult och valdigt foranderligt, sa mitt "dagsjobb" andras var 3-6 manad, om det nagonsin fanns nagon rutin. (Mitt jobb ar mer "Har ar ett problem. Los det" an en serie av processer)

Men, jag vill vara i kontroll over hela forandringen, jag ar inte sarskilt riskbenagen och bestammer mig forst vad jag vill ha ut av nagot, darefter vilka steg det kraver. Jag behover tid att mentalt forbereda mig for forandring - jag ar oftast inte sa fortjust i att andra planer pa bussen pa vagen hem, utan bestammer hellre "Imorgon gar jag pa bio efter jobbet" an att "jag har inga planer ikvall, sa jag aker pa bio".

 

[warg]

När jag var 35 hade jag aldrig bott längre än 3 år på samma ställe - under hela mitt liv. Jag har dessutom flyttat ganska långa sträckor, nu drygt 10 år senare har jag totalt under min yrkesverksamma tid gjort fyra flyttar på 20 mil eller mer på grund av jobbyte. Jag har bott i sex eller sju olika län, lite beroende på hur man räknar. Jag är dessutom inne på min tredje hästgård... Men att flytta sådär 40 mil, som min senaste flytt var, från en gård till en annan med ett gäng hästar är ett ganska stort projekt, och suget att göra om det är inte jättestort. Däremot är jag öppen för möjligheter att byta jobb. Partner tänker jag inte heller byta mer har jag tänkt.

 

[Stefffie]

Jag blir snarare lite skeptiskt om något är för bra för att vara sant och tar allt stegvis så jag har full koll på hela processen. Jobbar ju med hästar så det tar ju tid innan man kommer där man vill vara nivåmässigt.

Det har haller jag med i sa himla mycket!
Inget som ar bra och hallbart hande pa en natt liksom, sa jag ar valdigt misstanksam kring snabba resultat och forandringar, och precis som du tror jag att jag ocksa har parallelen till hastarna - ligger inte grunden dar, bade gallande uppfodning och grundridning, sa ar det val inte sa mycket vart att hasten en gang lyckades kasta sig runt en 130 liksom?

 

[Voeux]

Men, jag vill vara i kontroll over hela forandringen, jag ar inte sarskilt riskbenagen och bestammer mig forst vad jag vill ha ut av nagot, darefter vilka steg det kraver.

Jag är precis likadan. Jag värderar det jag har väldigt högt och är lite rädd för att byta ut det mot någonting som blir sämre. Så jag tar inga risker, utan gör förändringar som är väldigt kontrollerade och där jag är mer eller mindre säker på att det kommer att bli en förbättring efter förändringen. När jag bytte lägenhet senast läste jag exempelvis på om den nya hyresvärden och fastigheten och ställde tusen frågor om grannarna

 

[Bison]

Jag har hoppat runt väldigt mycket tidigare i 20-årsåldern och det har gett mig viss ångest nu som 30+. Jag ångrar att jag så sent tog tag i vad jag faktiskt vill göra resten av livet, att vara 32 och student är inte helt optimalt. Jag "borde" redan ha en stabil arbetsplats med en heltidslön i linje med vad jag har utbildat mig till. Jag känner ganska ofta att en del av de yngre åren är bortkastade för att jag inte tog tillvara på tiden och var konstruktiv istället för impulsiv. Hoppade på och av utbildningar, på och av jobb, flyttade hit och dit. Det har också inverkat väldigt negativt på umgängeskretsen som blivit mindre och mindre.

Jag är förstås oerhört nöjd över var jag är i livet nu i övrigt, med sambo sedan sex år tillbaka och nyinköpt gård. Men just jobb-biten skaver tyvärr mycket i mig, så pass att jag tvekar på masterutbildning eftersom jag redan "borde" jobba.

32 är ju ingen ålder. Jag blir 34 detta året och vet fortfarande inte vad jag vill bli och om jag vill plugga. Tänker att det är gott om tid att bestämma sig.
Tänker att det du har gjort i livet har gett dig olika erfarenheter och format dig till den du är idag

Jag är verkligen ingen karriärist. Är fullt nöjd med att bara trivas på jobbet och tjäna så jag klarar mig. Behöver inre utvecklas och klättra.
Jag jobbar för min fritid. På jobbet chillar jag runt, skrattar med kollegor och har det bra. Är självklart mån om att göra ett bra jobb och hålla folk nöjda och glada. Det räcker bra så.

 

[Sleepy]

Hur fungerar ni, är ni väldigt förändringsbenägna?

Det finns olika orsaker till varför någon ändrar på saker och ting. En del ändrar på saker för att de är rastlösa, andra för att de flyr ifrån något, eller för att de inte vet vad de söker osv.

Själv är jag starkt förbättringsbenägen; jag strävar alltid efter att optimera. Är något bra; behåll. Är något inte bra; förbättra. Fattar snabba men genomtänkta beslut och vänder mig inte om.

 

[Voeux]

Själv är jag starkt förbättringsbenägen; jag strävar alltid efter att optimera.

Bra ord! Tror jag snor det

Det är nog lite så jag tänker överlag. Jag byter inte ut saker för bytandets skull, för att jag behöver förändring eller "kul att testa nytt". Men dyker det upp en möjlighet som gör livet bättre för mig så tar jag den.

 

[Pontevecchio]

Tycker inte det är så enkelt. Jag bor kvar i staden där jag föddes, har bott bort en kort period av 5 månader. Jag har samma partner.

För mig är det luststyrt. Jag byter jobb ganska ofta, jag initerar förändringsarbete på jobbet konstant och även privat tänker jag på vad jag ska göra "sen". Men det är för att jag gillar att göra konkreta saker, byta jobb, höja lönen, byta bil, skaffa barn, köpa hus osv. Att flytta utomlands för att känna efter är mig helt främmande, jag behöver ett tydligt syfte.

Jag är i mångt och mycket en "doer" och inte en drömmare. Där är väl den generaliseringen man kan göra. Min sambo är tvärtom, han har inte gillat sitt jobb på länge men söker heller inte nytt. Det är för mig väldigt märkligt.

edit, läste @Sleepy s inlägg nu. Huvudet på spiken! jag kan inte vara nöjd och låta saker vara, jag vill alltid förbättra nåt.

 

[mutant]

Jag har hoppat runt väldigt mycket tidigare i 20-årsåldern och det har gett mig viss ångest nu som 30+. Jag ångrar att jag så sent tog tag i vad jag faktiskt vill göra resten av livet, att vara 32 och student är inte helt optimalt. Jag "borde" redan ha en stabil arbetsplats med en heltidslön i linje med vad jag har utbildat mig till. Jag känner ganska ofta att en del av de yngre åren är bortkastade för att jag inte tog tillvara på tiden och var konstruktiv istället för impulsiv. Hoppade på och av utbildningar, på och av jobb, flyttade hit och dit. Det har också inverkat väldigt negativt på umgängeskretsen som blivit mindre och mindre.

Jag är förstås oerhört nöjd över var jag är i livet nu i övrigt, med sambo sedan sex år tillbaka och nyinköpt gård. Men just jobb-biten skaver tyvärr mycket i mig, så pass att jag tvekar på masterutbildning eftersom jag redan "borde" jobba.

Gillade pga igenkännande!

 

[Voeux]

Tycker inte det är så enkelt. Jag bor kvar i staden där jag föddes, har bott bort en kort period av 5 månader. Jag har samma partner.

För mig är det luststyrt. Jag byter jobb ganska ofta, jag initerar förändringsarbete på jobbet konstant och även privat tänker jag på vad jag ska göra "sen". Men det är för att jag gillar att göra konkreta saker, byta jobb, höja lönen, byta bil, skaffa barn, köpa hus osv. Att flytta utomlands för att känna efter är mig helt främmande, jag behöver ett tydligt syfte.

Jag är i mångt och mycket en "doer" och inte en drömmare. Där är väl den generaliseringen man kan göra. Min sambo är tvärtom, han har inte gillat sitt jobb på länge men söker heller inte nytt. Det är för mig väldigt märkligt.

edit, läste @Sleepy s inlägg nu. Huvudet på spiken! jag kan inte vara nöjd och låta saker vara, jag vill alltid förbättra nåt.

Känner igen mig mycket i det du skriver. Har också en i min närhet som inte trivts på sitt arbete i många år, och jag förstår verkligen inte varför hen inte försöker hitta någonting som hen trivs bättre med. I mina ögon är livet alldeles för kort för att nöja sig med något halvdant.

Men sen är just strävan i sig värdefull för mig. Jag kan sitta och dagdrömma lite om framtiden och planera hur jag ska ta mig dit. Det gör mig lustfylld och lycklig!

 

[Fruentimber]

32 är ju ingen ålder. Jag blir 34 detta året och vet fortfarande inte vad jag vill bli och om jag vill plugga. Tänker att det är gott om tid att bestämma sig.
Tänker att det du har gjort i livet har gett dig olika erfarenheter och format dig till den du är idag

Jag är verkligen ingen karriärist. Är fullt nöjd med att bara trivas på jobbet och tjäna så jag klarar mig. Behöver inre utvecklas och klättra.
Jag jobbar för min fritid. På jobbet chillar jag runt, skrattar med kollegor och har det bra. Är självklart mån om att göra ett bra jobb och hålla folk nöjda och glada. Det räcker bra så.

Jag har tänkt likadant som du kring jobb och tänker fortfarande så i stora drag. Jobbet i sig spelar egentligen ingen större roll, det viktigaste är att det är flexibelt och möjliggör för min fritid. Men det är väl just därför jag tagit steget till att plugga också, det ger större möjligheter för ett sådant jobb.

Angående åldern så tänker jag inte riktigt så. Framför allt är det pension och specifik arbetslivserfarenhet inom det område jag kommer jobba i som brister med att redan vara 32 och endast ha flertalet deltidstjänster bakom sig inom områden jag inte vill fortsätta arbeta i. Gjort är ju gjort, men visst kan jag ändå gräma mig över att inte ha gjort mer "seriösa" val innan jag blev 30.

 

[Fruentimber]

Jag kan sitta och dagdrömma lite om framtiden och planera hur jag ska ta mig dit. Det gör mig lustfylld och lycklig!

HHerregud vad jag INTE känner igen mig! Är ständigt oroad över framtiden. Är det inte min egna framtid så är det klimatkrisen eller frågan om vidriga samhällsstrukturer ska hinna upplösas under min livstid.

 

[Bison]

Jag har tänkt likadant som du kring jobb och tänker fortfarande så i stora drag. Jobbet i sig spelar egentligen ingen större roll, det viktigaste är att det är flexibelt och möjliggör för min fritid. Men det är väl just därför jag tagit steget till att plugga också, det ger större möjligheter för ett sådant jobb.

Angående åldern så tänker jag inte riktigt så. Framför allt är det pension och specifik arbetslivserfarenhet inom det område jag kommer jobba i som brister med att redan vara 32 och endast ha flertalet deltidstjänster bakom sig inom områden jag inte vill fortsätta arbeta i. Gjort är ju gjort, men visst kan jag ändå gräma mig över att inte ha gjort mer "seriösa" val innan jag blev 30.

Angående åldern tänker jag att jag kan loka gärna vara död innan det är dags för pension eller så har vi inget pensionssystem kvar.
Den dagen den sorgen

 

[tuaphua]

Jag är nog rätt så förändringsbenägen på många områden.
Jag har flyttat 6 gånger på lika många år. Jag har adderat fler bitar till mitt yrkesliv och jag strävar ständigt efter att bli bättre, lära mig mer etc.
Jag tycker ju om att lära mig. Och vissa lärdomar gör att man går vidare från det som varit.
Just nu vill jag inte flytta mer på länge. Men i övrigt vill jag inte att livet står still.
Jag lever med en man som är värre än mig med tusen bollar i luften och betydligt mer energi än mig till att förverkliga alla sina planer. Vi drar ju med varann i våra grejer både privat och i jobbet iom att vi arbetar mycket ihop. Båda har tidigare använt de här tusen sakerna som en typ av flykt. Numer är vi båda väl grundade i annat välmående och och kan vara nöjda här och nu. Men vi är kreativa personer båda två som mår bra av kreativitet och omväxling.
Vi har också mycket vänner som ständigt är "i rörelse" på olika sätt. Det inspirerar upplever jag. Min familj är likadan och har alltid varit. Min far är väl dock mer förändringsbenägen på jobbet än privat.

 

[Bison]

Känner igen mig mycket i det du skriver. Har också en i min närhet som inte trivts på sitt arbete i många år, och jag förstår verkligen inte varför hen inte försöker hitta någonting som hen trivs bättre med. I mina ögon är livet alldeles för kort för att nöja sig med något halvdant.

Men sen är just strävan i sig värdefull för mig. Jag kan sitta och dagdrömma lite om framtiden och planera hur jag ska ta mig dit. Det gör mig lustfylld och lycklig!

Det sista gör jah med.
Men då handlar det alltid om hästen. Drömma och planera om vad vi ska göra och hur vi ska utvecklas på bästa vis. Planera träningar och tävlingar både på kort och lång sikt. Spara till och drömma om träningsläger.
Det gör mig lycklig och ger mig mening i livet.

 

[Fruentimber]

Angående åldern tänker jag att jag kan loka gärna vara död innan det är dags för pension eller så har vi inget pensionssystem kvar.
Den dagen den sorgen

Jag har extrem dödsångest så den tanken slår jag bort.