Hur förändringsbenägna/strävande är ni?

[Snubbelfot]

Haha ja, jag menade inte att det blir enklare för alla vid en viss ålder, utan mer att det generellt blir enklare med tidsperspektiv med åldern.

Kanske kan det funka åt två håll samtidigt. Ser jag till mig själv så är jag nog ännu litet mindre förändringsbenägen idag än när jag var 20-25. Å andra sidan är jag kanske mindre benägen att nöja mig med otillfredsställelse också. Ju äldre jag blir desto tydligare blir det att hela tillvaron har ett bäst-före-datum, det är redan rätt mycket mer sand i underdelen av timglaset än i överdelen liksom, så man vill inte slösa bort tid på sådant som inte känns bra.

 

[Raderad medlem 6459]

För mig ser den rastlöshet som @Voeux beskriver mest ut som steg i något slags karriär, både jobbkarriär och bostadsdito.

Jaha, jag fattade inte att det var medvetet tagna steg för att "nå" någonstans. I såna fall så är det absolut nåt helt annat än vad jag menar Och absolut något annat än rastlöshet!

Jag skulle förvisso aldrig mäta hur bra jag gjort ifrån mig med hur mycket min lön gått upp så du har nog rätt, jag har nog missförstått trådstarten lite.

 

[Kattennizze]

Jag har säkert flyttat 15 gånger de senaste 20 åren, eller mer. Har tappat räkningen. Jag vet anledningarna till det och försöker finna ro i att det har varit så. Jag är inte alls rastlös utan det är andra orsaker som ligger bakom. sen jag fick barn har vi bara flyttat 2 gånger, vilket jag ser som en förbättring. När det gäller jobb och lön kunde jag inte bry mig mindre så länge jag har till livets nödtorft.

 

[starcraft]

Med tanke på att folk brukar kommentera att jag byter jobb som andra byter underkläder så är jag nog ganska förändringsbenägen. Bor dock kvar i samma bostad sen snart 8 år. Däremot bytt partner x antal gånger under den tiden. Jag gillar väl min lägenhet helt enkelt. Vill dock gärna ha ett litet hus någon gång framåt, men har svårt att motivera mig att spara för något så långsiktigt.. jag hinner ju ändra mig minst 14 gånger innan det blir aktuellt liksom jag ser det både som en bra grej och en dålig: det bra är tex att jag inte stannar i varken dåliga relationer eller på dåliga arbetsplatser bara för trygghetens skull, det mindre bra är att jag känner mig rastlös, svårt att slå mig till ro, viss inre stress och saknar en del trygghet tex som att jag en lång period inte haft fast anställning vilket tex hindrar en att byta till ett boende som passar en bättre osv. Och sen känner jag mig misslyckad utåt sätt. Jag är 30+ och vet inte riktigt var jag vill bli när jag blir ”stor”. Jag trivs bra med mitt liv, men blir påverkad av folk utifrån som inte tycker det är riktigt ”normalt”.

 

[Voeux]

Jag tänker att du beskriver en annan sorts saker än vad trådstarten gör. Kanske? För mig ser den rastlöshet som @Voeux beskriver mest ut som steg i något slags karriär, både jobbkarriär och bostadsdito. Om det har med rastlöshet att göra, är en helt öppen fråga för mig, Jag ser mest normföljsamhet där.

Det du beskriver - och som jag känner mig mycket mer hemma i från min egen ungdom - ser i betydligt lägre grad ut att vara orienterat mot något slags mål, och i den meningen mindre karriärrelaterat. Det där att testa saker och göra tillfälliga saker som inte direkt leder någon annanstans än till att det verkar vara roligt eller spännande under tiden, det är väl något som unga personer vet att de kan göra just för att de inte har gjort det som @Voeux beskriver (och inte har fått barn). (Runt mig var det även så att de som hade häst hela tiden, alltså även under de tidiga vuxenåren, inte gjorde sådant. Jag visste när jag sålde min ponny att jag nu skulle ha ett antal år utan häst, för att möjliggöra ungefär det du beskriver. En häst hade hindrat ännu mer än vad det barn jag sen fick lite för tidigt gjorde.)

Edit: Kom just på. Mina vänner och jag drog nog igång det där du beskriver lite tidigare, också. Typ genast vid 18 eller vid studenten.

Jag följer visserligen normen till hög grad, men jag har svårt att skilja på att någonting skulle vara målorienterat mot att det skulle vara spännande eller roligt under tiden. Jag ser inte att det ena skulle utesluta det andra. Mitt boende är nog ganska högt upp på någon form av "bostadskarriärstrappa", men främst bor jag där då jag numer bor granne med min hundvakt och på gångavstånd från jobbet. Det spar mig timmar av restid varje vecka. Sedan är det vackert, och det är ju alltid trevligt. Samma med karriär och lön, arbetet har ju blivit mer och mer stimulerande i takt med att jag avancerat och nu är jag uttråkad igen. Så då börjar jag leta efter nytt. Hittar jag ett kanonjobb med lägre lön så tar jag såklart det, men sannolikt lär jag gå upp i lön eftersom jag vill avancera från min nuvarande tjänst. Dessutom drömmer jag om hus och då är ju en högre lön fördelaktigt.

Så ja, visst skiljer det sig från att sträva uppåt på karriärtrappan och att hoppa på allt möjligt roligt som dyker upp. För min del så har jag dock tyckt att det har gått utmärkt att kombinera. Nu bor vi bra men lite trångt, och har möjligheten att skaffa större. Så varför skulle vi inte göra det? Tänker jag. Boendet för mig har alltid varit en strävan av bekvämlighet och jobbet alltid en strävan efter stimulans.

 

[Petruska]

Jag följer visserligen normen till hög grad, men jag har svårt att skilja på att någonting skulle vara målorienterat mot att det skulle vara spännande eller roligt under tiden. Jag ser inte att det ena skulle utesluta det andra. Mitt boende är nog ganska högt upp på någon form av "bostadskarriärstrappa", men främst bor jag där då jag numer bor granne med min hundvakt och på gångavstånd från jobbet. Det spar mig timmar av restid varje vecka. Sedan är det vackert, och det är ju alltid trevligt. Samma med karriär och lön, arbetet har ju blivit mer och mer stimulerande i takt med att jag avancerat och nu är jag uttråkad igen. Så då börjar jag leta efter nytt. Hittar jag ett kanonjobb med lägre lön så tar jag såklart det, men sannolikt lär jag gå upp i lön eftersom jag vill avancera från min nuvarande tjänst. Dessutom drömmer jag om hus och då är ju en högre lön fördelaktigt.

Så ja, visst skiljer det sig från att sträva uppåt på karriärtrappan och att hoppa på allt möjligt roligt som dyker upp. För min del så har jag dock tyckt att det har gått utmärkt att kombinera. Nu bor vi bra men lite trångt, och har möjligheten att skaffa större. Så varför skulle vi inte göra det? Tänker jag. Boendet för mig har alltid varit en strävan av bekvämlighet och jobbet alltid en strävan efter stimulans.

Javisst, det går säkert att kombinera. Men så som ditt startinlägg och det @niphredil skrev, syntes skillnaderna mer än likheterna. Jag tänker inte i första hand att det här är en diskussion om er två - eller enbart dig - som person, utan snarare om hur man kan förstå "förändringsbenägenhet" på olika vis.

 

[Voeux]

Jag skulle förvisso aldrig mäta hur bra jag gjort ifrån mig med hur mycket min lön gått upp så du har nog rätt, jag har nog missförstått trådstarten lite.

Nja, nu skrev jag ju visserligen att jag både hade haft lägre lön och ett tristare jobb om jag inte bytt. Jag mäter inte hur bra jag har gjort ifrån mig baserat på lön. Men, jag kan inte heller se hur en högre lön skulle vara någonting dåligt i livet. Givetvis är min nuvarande lön mer gynnsam än min tidigare lön eftersom den ger mig mer frihet och handlingsutrymme i livet.

 

[Voeux]

Javisst, det går säkert att kombinera. Men så som ditt startinlägg och det @niphredil skrev, syntes skillnaderna mer än likheterna. Jag tänker inte i första hand att det här är en diskussion om er två - eller enbart dig - som person, utan snarare om hur man kan förstå "förändringsbenägenhet" på olika vis.

Så är det absolut, och jag greppade lite efter förändringsbenägenheten i sig oavsett vad den beror på. Vissa verkar finna trygghet och stabilitet i att inte sätta så många hjul i rullning, och andra verkar ruttna av att inte göra det.

 

[Raderad medlem 6459]

@Voeux Jag pratar inte om huruvida det är kul med mer pengar eller inte, utan mer hur man ser på sitt liv typ. I din TS säger du att folk kallar dig rastlös och att du förvisso bytt jobb en del men att det ju också lett till X kr mer i månaden sett över X år. Skulle nån säga "oj niphredil, vad du hoppat omkring mycket!" så skulle mina tankar inte alls gå till lön eller kronor utan till andra saker.

Jag tror vi är många som tjänar mer idag än vi tidigare gjort, och uppskattar det, så det är alltså inte vad jag på något vis argumenterar emot .

 

[Voeux]

@Voeux Jag pratar inte om huruvida det är kul med mer pengar eller inte, utan mer hur man ser på sitt liv typ. I din TS säger du att folk kallar dig rastlös och att du förvisso bytt jobb en del men att det ju också lett till X kr mer i månaden sett över X år. Skulle nån säga "oj niphredil, vad du hoppat omkring mycket!" så skulle mina tankar inte alls gå till lön eller kronor utan till andra saker.

Jag tror vi är många som tjänar mer idag än vi tidigare gjort, och uppskattar det, så det är alltså inte vad jag på något vis argumenterar emot .

Förstår absolut!

 

[Petruska]

Jaha, jag fattade inte att det var medvetet tagna steg för att "nå" någonstans. I såna fall så är det absolut nåt helt annat än vad jag menar Och absolut något annat än rastlöshet!

Jag skulle förvisso aldrig mäta hur bra jag gjort ifrån mig med hur mycket min lön gått upp så du har nog rätt, jag har nog missförstått trådstarten lite.

Det där med stegen för att "nå" någonstans, var väl mest min tolkning av trådstarten. Där ser det i min läsning ut att handla om sådana steg, och det tolkar jag varken som förändringsbenägenhet eller rastlöshet.

 

[Petruska]

@Voeux Jag pratar inte om huruvida det är kul med mer pengar eller inte, utan mer hur man ser på sitt liv typ. I din TS säger du att folk kallar dig rastlös och att du förvisso bytt jobb en del men att det ju också lett till X kr mer i månaden sett över X år. Skulle nån säga "oj niphredil, vad du hoppat omkring mycket!" så skulle mina tankar inte alls gå till lön eller kronor utan till andra saker.

Jag tror vi är många som tjänar mer idag än vi tidigare gjort, och uppskattar det, så det är alltså inte vad jag på något vis argumenterar emot .

När man säger - snarare sa - så till mig, gick tankarna faktiskt ofta till lönen. I den mån jag hoppade omkring i min ungdom, var det i hög grad på sätt som rätt effektivt sköt upp det här med vettigt jobb och vidhängande lön.

 

[Voeux]

Kanske kan det funka åt två håll samtidigt. Ser jag till mig själv så är jag nog ännu litet mindre förändringsbenägen idag än när jag var 20-25. Å andra sidan är jag kanske mindre benägen att nöja mig med otillfredsställelse också. Ju äldre jag blir desto tydligare blir det att hela tillvaron har ett bäst-före-datum, det är redan rätt mycket mer sand i underdelen av timglaset än i överdelen liksom, så man vill inte slösa bort tid på sådant som inte känns bra.

Så är det verkligen! Lite mer "nöjer mig inte med vad som helst". Det räckte med två år av pendlande i rusningstrafik med hunden, träningsväskan och datorväskan i famnen varje morgon och tidig kväll. Trängsel, värmeslag under alla vinterkläder, kramp i armarna. Jag tänkte att "såhär kan jag fan inte ha det" och så startade arbetet med att hitta boende med gångavstånd till allt. Nu är jag där, och hunden behöver inte sätta sin tass i kollektivtrafiken igen. Knappt jag heller.

På mitt förra jobb blev jag utbränd. Hatade varje dag där och ett år senare hade jag nytt, trivsamt jobb. Livet är för kort för skit helt enkelt. Det är tyvärr inte alla som har möjligheten att förändra, men om man har det så ser jag ingen mening med att nöja sig.

 

[karamelldrottningen]

Min familj skämtar ibland om hur ofta jag har flyttat de senaste tio åren, och en vän sa nyligen att "Nej nu får du inte flytta igen, jag har precis lärt mig din portkod!" Jag har även bytt jobb med jämna mellanrum, testat en ny stad och sen ganska snabbt flyttat hem igen. Jag har alltid sett det här som en stor brist hos mig själv. Jag är rastlös, alltid framåt, aldrig stilla. Men när jag väl tänkte till här om dagen så inser jag hur mycket bättre jag har gjort det för mig själv på några år. På 4 år har jag höjt min lön med 15 000 kr, genom två byten av jobb. Under samma tid har jag flyttat ut från stan för att jag fick min första egna lägenhet (hyresrätt), och sedan bytt den lägenheten ett snäpp närmare stan, för att sedan åter igen lyckas byta den tillbaka "hem" till mitt älsklingskvarter i stan. Jag har verkligen försökt sätta mig på händerna genom hela mitt vuxna liv för att inte upplevas som så flyktig och rastlös, men ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att utan den här drivkraften så hade jag fortfarande bott på ett ställe jag inte trivdes på med en betydligt lägre lön, och ett betydligt tristare jobb. Så varför piskar jag mig själv så för detta?

Hur fungerar ni, är ni väldigt förändringsbenägna? Är ni i konstant rörelse eller trivs ni mer stillsamt, och hur tänker ni kring det?

En vän till mig som är samtalscoach pratade också om "de stora hjulen" i livet och "de små hjulen". Hon menade att vissa trivs med att sätta de små hjulen i rullning. Måla om vardagsrummet, planera en resa, träna för ett lopp osv. medan andra vill snurra på de stora hjulen. Boende, jobb, kanske giftermål, barn osv. Hur är ni?

Är i konstant rörelse men inget jättefan av förändringar. Jobbar på och har inga problem med att göra samma saker varje dag som långsiktigt kommer att ge utdelning. Jag blir snarare lite skeptiskt om något är för bra för att vara sant och tar allt stegvis så jag har full koll på hela processen. Jobbar ju med hästar så det tar ju tid innan man kommer där man vill vara nivåmässigt. Samtidigt som även om man gör mycket samma samma så är ingen dag den andra lik.
Jag har bott på olika ställen. Mest jobbrelaterat och när jag arbetat för olika ryttare/arbetsgivare men känner nu att de senare åren är det väldigt skönt att ha en fast plattform här i livet. En egen grund.

 

[Voeux]

Det där med stegen för att "nå" någonstans, var väl mest min tolkning av trådstarten. Där ser det i min läsning ut att handla om sådana steg, och det tolkar jag varken som förändringsbenägenhet eller rastlöshet.

Då tror jag att du misstolkade mig helt enkelt då detta för mig inte handlar om att "nå". Vi har ju exempelvis diskuterat i en tråd nyligen om att jag nu letar nytt jobb då jag helt enkelt är uttråkad av mina arbetsuppgifter och inte finner motivation. Jag kan alltså inte se att ett byte av jobb just nu skulle ha med någon form av normativ "uppåtsträvan" att göra utan snarare brist på stimulans. Vissa kanske skulle kalla det rastlöshet, även om jag själv nog inte skulle dra det så långt i just detta fall.

 

[nightcrawler]

Gillar inte förändringar. Mår dåligt och tappar kollen totalt. Tar oftast lång tid för mej att anpassa mej till nått nytt.

 

[Buzzter]

Jag tror man är olika, samtalscoachens slutsats kanske stämmer?

Själv är jag över 40 och har för tillfället ingen aning om vad jag vill framöver, har bytt jobb frekvent men absolut på ett positivt sätt där jag har lärt mig mycket, utvecklats och fått högre lön, och absolut självvalt. Även bytt boende och bostadsform och olika geografiska lägen, alltifrån lägenheten i huvudstan till totalrenovering av torp på landet, haft hästen på sunkigaste kollektivet till lyxigaste anläggningen.
Så medans jag funderar och väntar på ny inspiration har jag börjat en ny tjänst som innehåller mycket resor och forskning, nytt för mig och kanske inte vad jag är mest intresserad av men något att göra tills jag vet mer.
Jag får alltid höra att jag är rastlös eller borde vara nöjd med att ha en aktiv fritid men det har jag alltid haft med hund och häst, träningar och partner, mycket intressanta resor etc så tror inte alls det stämmer in på mig.

 

[Miao]

Jag hatar förändringar, är konservativ och grinig.
Men är jag inte nöjd med något så ficar3jag det. Jag sitter inte och surar och är missnöjd med livet.
Men flytta runt, byta jobb osv bara för att skulle jag aldrig göra så länge jag trivs bra.

Ah själsfrände !

 

[Ullmerkott]

Jag är förändringsobenägen. Jag kan absolut uppskatta förändringar, men jag avskyr energikrävande försämringar och ångest över dåliga beslut. Följaktligen funderar jag ofta i flera år innan jag gör slag i något som har mer än ytterst marginell påverkan på livet.

 

[Voeux]

Jag får alltid höra att jag är rastlös eller borde vara nöjd med att ha en aktiv fritid

Alltså, folk och deras åsikter Jag tänker att om en person ständigt flänger runt och verkar stressad över det, det drabbar ekonomin negativt, valen som görs blir dåliga etc. så kanske det kan vara lämpligt att se över vad ens rastlöshet kommer ifrån och varför det inte blir bra. Men så länge det i huvudsak är positiva förändringar som sker så ser jag ingen mening alls med att man "borde nöja sig". Varför då? För att det är stressande för andra att man gör många förändringar? För att det sticker i ögonen på folk att man lever sitt bästa liv? Vet ej..