Hur får man tillbaka livsgnistan?

[xfie]

Lång trådstart. Sammanfattning: jag mår dåligt och vill må bra igen. Ja, som rubriken säger. Jag har tappat gnistan. Livsgnistan låter så himla dramatiskt men jag vet inte hur jag ska beskriva det annars.

I samband med att jag skrev mitt examensarbete (MSc) så kraschade jag rakt in i väggen. Min chef var förstående och gav mig helt ledigt i två månader efter min examen och jag har så sakta börjat komma tillbaka. Jag jobbar heltid nu, ett år efter min examen, och orkar mer än förut. Vissa dagar känner jag till och med att jag har hittat gnistan igen, även om majoriteten av dagarna fortfarande är tunga och ibland går det inte alls.

Jag vill nu verkligen få komma igång med mitt liv igen. Jag orkar inte med tanken på ännu en morgon av mental kamp som inte leder någonstans. Tidigare hade jag mål att sträva mot, visioner som bar mig framåt. Examen, körkort, flytt till landet... ett liv jag drömde om. Nu känns allt utöver att hålla mig över vattenytan ouppnåeligt. Jag har för första gången fått U på en tenta som jag vet att jag kan klara, bara jag ger mig fan på det. Jag klarar allt när jag ger mig fan på det, men jag har liksom ingen jävlar anamma kvar i kroppen.

Här sitter jag i min lägenhet, utan ork, och utan saker som gör mig glad i livet. Min sambo är fin på många sätt och vis, men han är inte någon som går att prata med, åtminstone inte djupare ämnen än vad vi ska äta till middag i veckan. Många av mina vänner har jag tappat bort i min utbrändhet och jag tvingar mig till att träffa dem ibland, för jag vet att jag egentligen mår bra av att umgås med dem. Men innan varje promenad/middag/spelkväll har jag förskräcklig ångest och efteråt blir jag så otroligt trött. Enkla sociala kontakter gör mig helt utpumpad och jag har flera gånger tackat nej till att träffa folk för att sitta i min ensamhet och läsa ulvlekar på buke (trofast popcornläsare ) eller bläddra bland hästannonser.

Jag går långa promenader med min hund och diskuterar med mig själv vad jag behöver i mitt liv för att må bra och har kommit fram till sex pusselbitar. 1. Att jobba bra, prestera. 2. Fysisk träning. 3. Social kontakt. 4. Närhet till djur. 5. Äta bra. 6. Vila. Och jag märker ju obalansen här: 1, 2, 3 finns i princip inte i mitt liv. De tre sista bitarna sitter, och de är väl de som fått mig att ta mig tillbaka efter förra årets totalkrasch, men jag har svårt att introducera de tre första i mitt liv igen. I stunder av tillfällig inspiration kan jag ta mig en löptur eller göra ett par timmars jobb men det följs alltid av en mental krasch som jag inte kan återhämta mig från inom rimlig tid. Det blir liksom ingenting permanent.

Jag vet inte varför jag skriver den här tråden egentligen. Ni är inte så många som vet vem jag är, och kanske är det det som lockar. Det är liksom enklare att vara anonym. Jag vet också att bukefolket är vettiga människor, och bra på att ge tough love, och det är kanske det jag behöver nu. Samtidigt är jag livrädd att ingen ska svara här och att tråden bara ska sjunka. Livrädd för att blotta mig så här och ändå känna mig osynlig. Jag vet inte ens vad jag frågar efter. Hur tar jag tillbaka mitt liv? Hur blir jag den högpresterande person jag en gång var? Hur kommer man på rätt köl igen efter att ha suttit fast? Jag har ju uppenbarligen viljan att komma tillbaka igen men det är någonting som saknas. Någonting gör allting så himla tungt. Hur får man tillbaka livsgnistan?

 

[stjarnhimmel]

Har du haft någon kontakt med vården dvs samtalskontakt? Jag tror det kan vara bra att få hjälp att komma tillbaka
Sen måste du ge dig tid. Det tar tid. Att bli trött av sociala kontakter tror jag är vanligt i din situation.

 

[purity_666]

Har du haft kontakt med sjukvården?
Man är trasig om man väl blivit utbränd. Man blir mer stresskänslig, behöver tid att återhämta sig. Det är inte gjort i en handvändning att "bli frisk" igen. Visst kan det bli mycket bättre, men det måste ju få ta tid. Din kropp måste få tid på sig att läka.

Jag tänker att man måste lyssna på sin kropp, ta det stegvis. Du kan inte bara börja köra för fullt igen, din kropp och hjärna har sagt nej. Att bli högpresterande bör vara ditt sista mål just nu.

 

[xfie]

Har du haft någon kontakt med vården dvs samtalskontakt? Jag tror det kan vara bra att få hjälp att komma tillbaka

Har du haft kontakt med sjukvården?

Ja, jag tog faktiskt kontakt med vården och fick en samtalskontakt via något "under 25"-program här i kommunen. Jag gick dit och fick träffa en kurator. Hon var trevlig och sådär (fast hon såg ut precis som Rita Skeeter) men jag kände att hon inte riktigt tog mig på allvar. Hon sade att vi kunde ses en gång till men att jag nog inte behövde vidare uppföljning. Inför den andra och sista träffen bad hon mig att sätta ihop ett sådant där SORKK-diagram inför vår nästa träff, vilket jag gjorde, men jag kom inte upp ur sängen den där andra dagen jag skulle gå så det rann ut i sanden. Det var nog lika delar ångest inför träffen och att jag kände att det inte skulle göra varken till eller från att sitta där i en timme och sedan aldrig mer. Jag kan ju på någon nivå förstå att de inte tycker att jag behöver så mycket hjälp, för jag har ju kommit väldigt långt på egen hand och jag är inte självmordsbenägen eller i en djupare depression. Jag har massvis med mer allvarliga saker i bagaget, rent psykiskt (vem har inte det?) men det är ju inte det jag sökte för nu. Hade jag dragit upp övergrepp, ångest, självskadebeteende osv. så hade de kanske tagit mig mer på allvar men jag måste ju vara ärlig. Jag är frisk från mina tidigare psykiska problem och sökte ju "bara" hjälp för att jag... tja... inte är glad, helt enkelt. För att jag inte känner glädje i livet. Och det är ju kanske inte ett så allvarligt problem.

Har övervägt att söka igen men nu är jag över 25 så den dörren är stängd och ny kontakt har liksom inte blivit av. Jag vet inte riktigt vad de kan göra mer än den tidigare kuratorn försökte med.

Jag förstår det ni säger att det måste få ta tid och att jag inte ska satsa så högt nu till en början. Ni har såklart rätt. Min chef låter mig följa ett "må bra"-program där vi har gruppträffar tre gånger per termin tillsammans med en psykolog. Det handlar mycket om stresshantering och prestationsångest, som är väldigt vanligt inom det jag jobbar med. Samtidigt så känner jag att jag har kört fast. Det här är liksom så långt jag kommer i den situationen jag är i nu och jag vet inte hur länge jag orkar köra på i samma gamla hjulspår. Jag saknar liksom en strategi för att hantera min situation och i och med att jag inte har någonting som jag känner är roligt i livet och inga mål att sträva mot så känns tillvaron liksom... menlös.

Jag mår ju liksom inte så dåligt. Jag mår bara inte bra. Makear det någon sense?

 

[Grazing]

Livsgnista är svårt att definiera tycker jag. Vad är det för känsla som eftersträvas? Hur känns det att ha en livsgnista? Är det när man vaknar och känner sig lycklig och taggad varje dag eller vad är det?

 

[tuaphua]

Ja, jag tog faktiskt kontakt med vården och fick en samtalskontakt via något "under 25"-program här i kommunen. Jag gick dit och fick träffa en kurator. Hon var trevlig och sådär (fast hon såg ut precis som Rita Skeeter) men jag kände att hon inte riktigt tog mig på allvar. Hon sade att vi kunde ses en gång till men att jag nog inte behövde vidare uppföljning. Inför den andra och sista träffen bad hon mig att sätta ihop ett sådant där SORKK-diagram inför vår nästa träff, vilket jag gjorde, men jag kom inte upp ur sängen den där andra dagen jag skulle gå så det rann ut i sanden. Det var nog lika delar ångest inför träffen och att jag kände att det inte skulle göra varken till eller från att sitta där i en timme och sedan aldrig mer. Jag kan ju på någon nivå förstå att de inte tycker att jag behöver så mycket hjälp, för jag har ju kommit väldigt långt på egen hand och jag är inte självmordsbenägen eller i en djupare depression. Jag har massvis med mer allvarliga saker i bagaget, rent psykiskt (vem har inte det?) men det är ju inte det jag sökte för nu. Hade jag dragit upp övergrepp, ångest, självskadebeteende osv. så hade de kanske tagit mig mer på allvar men jag måste ju vara ärlig. Jag är frisk från mina tidigare psykiska problem och sökte ju "bara" hjälp för att jag... tja... inte är glad, helt enkelt. För att jag inte känner glädje i livet. Och det är ju kanske inte ett så allvarligt problem.

Har övervägt att söka igen men nu är jag över 25 så den dörren är stängd och ny kontakt har liksom inte blivit av. Jag vet inte riktigt vad de kan göra mer än den tidigare kuratorn försökte med.

Jag förstår det ni säger att det måste få ta tid och att jag inte ska satsa så högt nu till en början. Ni har såklart rätt. Min chef låter mig följa ett "må bra"-program där vi har gruppträffar tre gånger per termin tillsammans med en psykolog. Det handlar mycket om stresshantering och prestationsångest, som är väldigt vanligt inom det jag jobbar med. Samtidigt så känner jag att jag har kört fast. Det här är liksom så långt jag kommer i den situationen jag är i nu och jag vet inte hur länge jag orkar köra på i samma gamla hjulspår. Jag saknar liksom en strategi för att hantera min situation och i och med att jag inte har någonting som jag känner är roligt i livet och inga mål att sträva mot så känns tillvaron liksom... menlös.

Jag mår ju liksom inte så dåligt. Jag mår bara inte bra. Makear det någon sense?

Vet du att du inte ha några fysiska sviter efter krashen?

Jag brände ut mig för några år sedan första gången. Sen bet jag ihop så fort det gick och körde några år till innan nästa runda.
Nu har jag fått reda på att jag har en del fysiska problem(sköldkörtelpaj, allergier etc). Det spelar nog viss roll i varför jag pajade.

Kanske det är så att du kan bli hjälp genom antingen vitaminer/mineraler eller mediciner?
Kan vara värt att kolla upp iaf.

Sen måste man ju tyvärr låta det ta tid. Jag tycker du låter som en sån som biter ihop lite väl mycket. Jag kan ha fel. Men vissa meningar du skriver påminner om mig. Det blir man sjuk av.

Jag var faktiskt till en väldigt bra akupunktör nyligen. Jag har provat allt inom skolmedicin. Men efter första behandling hos akupunktören började jag storböla. Jag gråter sällan och aldrig bland främlingar. Men ngt triggades och tårarna sprutade.
Efter det började jag känna igen mig själv, hitta min livsgnista. Efter besök 2 kände jag mig betydligt starkare och faktiskt stundtals glad. Jag kände igen MIG igen. Jag är liksom en väldigt positiv människa. Så när jag tappat det har det gått långt.

Kanske du får fundera i lite vidare banor?
Både kolla upp fysiken hos dr och hitta någon att prata med. Och sluta bita ihop, tror jag.
OM du är en sån och du gjort det ett tag. Det gör man gärna för att bli frisk har jag märkt, när man är en högpresterare normalt. Då kanske du behöver hjälp att släppa på det(som jag fick av den läskiga akupunktör-häxan ). Eller av någon annan typ av behandlare - vilken vet jag inte.

Jag hoppas du förstår att du får be om hjälp. Man ska inte behöva gå runt håglös utan vilja. Det är inget liv. I know!
Styrkekramar

 

[xfie]

Livsgnista är svårt att definiera tycker jag. Vad är det för känsla som eftersträvas? Hur känns det att ha en livsgnista? Är det när man vaknar och känner sig lycklig och taggad varje dag eller vad är det?

Det är en mycket bra fråga. Kände själv att ordvalet var flummigt och svårdefinierat. Att vakna och känna sig lycklig och taggad varje dag tror jag inte att någon gör. Det gjorde i alla fall inte jag när jag mådde bra. Men vissa dagar kunde jag känna ett pirr i magen av att solen sken. Jag fann glädje i vardagen: i att rida ut en speciellt fin dag, i att vara ute och plocka svamp med hunden eller bara i att sitta i soffan en regnig dag och lyssna på en inspirerande podcast. Livet hade liksom nyanser. Jag var glad, jag var arg, jag var ledsen, jag var motiverad, jag var trött och sur. Nu, och sedan lång tid tillbaka, är det liksom bara grått. Jag gör det jag vet får mig att må bra: tar promenader i skogen, rider ut, lyssnar på musik, träffar vänner... men jag känner ingenting. Definitivt inte någon glädje, men jag blir inte heller arg eller speciellt ledsen. Det känns som att jag bara finns till, utan att faktiskt delta i livet. Nu blev det ännu en otydlig, flummig formulering men det är visst svårt att sätta ord på känslor.

 

[susanne]

Det låter som om du bara precis håller dig flytande. Då är det svårt att bli bättre. Har du övervägt deltidssjukskrivning? Behöver du byta läkare till någon som är duktig på utmattning och depression?

Har du provat mindfulness? Det ska ha mycket goda resultat och finns som gratis appar.

Det du behöver ta tag i är att få till en bra samtalskontakt. Gör klart att det inte är en prata-av-sig kontakt du behöver.

Det är möjligt att du aldrig mer kan bli en högpresterande person igen, det behöver du acceptera tror jag.

 

[Grazing]

Det är en mycket bra fråga. Kände själv att ordvalet var flummigt och svårdefinierat. Att vakna och känna sig lycklig och taggad varje dag tror jag inte att någon gör. Det gjorde i alla fall inte jag när jag mådde bra. Men vissa dagar kunde jag känna ett pirr i magen av att solen sken. Jag fann glädje i vardagen: i att rida ut en speciellt fin dag, i att vara ute och plocka svamp med hunden eller bara i att sitta i soffan en regnig dag och lyssna på en inspirerande podcast. Livet hade liksom nyanser. Jag var glad, jag var arg, jag var ledsen, jag var motiverad, jag var trött och sur. Nu, och sedan lång tid tillbaka, är det liksom bara grått. Jag gör det jag vet får mig att må bra: tar promenader i skogen, rider ut, lyssnar på musik, träffar vänner... men jag känner ingenting. Definitivt inte någon glädje, men jag blir inte heller arg eller speciellt ledsen. Det känns som att jag bara finns till, utan att faktiskt delta i livet. Nu blev det ännu en otydlig, flummig formulering men det är visst svårt att sätta ord på känslor.

Det är precis så jag känner mig nu, är väldigt blank på nåt vis, är ingetdera liksom. Men det är medicinerna som gör det, förut kände jag ändå mera men mådde sämre, nu är jag inte deppig, inte glad..inte någonting. Är också högst intresserad av att få tillbaka det där glädjekänslan. Det tråkiga är väl att jag inte riktigt vet hur känslan känns längre. Vet inte vad det är jag ska eftersträva liksom, när jag ska "nöja" mig osv. Vet inte riktigt vad som är normalt.

 

[starcraft]

Jag tycker du ska försöka en vända till i vården att få lite hjälp - jag vet att det är svårt när man inte mår jättedåligt, men kan vara värt ett försök. Och var ärlig, men jag tror att du kanske behöver vara ännu tydligare på att du faktiskt inte orkar med att jobba och ha sociala kontakter som ändå de flesta räknas orka med. Jag biter gärna ihop, tycker att det är inte så farligt, det kunde ju vara värre... Osv men det kan ju också vara så mycket bättre! Det finns hjälp att få även om man inte är på absoluta botten. Om inte vården funkar så kanske gå lite privat? Och om du fortfarande studerar har de väl någon studenthälsa där det borde finnas någon kurator?

 

[Sonic76]

Det är en mycket bra fråga. Kände själv att ordvalet var flummigt och svårdefinierat. Att vakna och känna sig lycklig och taggad varje dag tror jag inte att någon gör. Det gjorde i alla fall inte jag när jag mådde bra. Men vissa dagar kunde jag känna ett pirr i magen av att solen sken. Jag fann glädje i vardagen: i att rida ut en speciellt fin dag, i att vara ute och plocka svamp med hunden eller bara i att sitta i soffan en regnig dag och lyssna på en inspirerande podcast. Livet hade liksom nyanser. Jag var glad, jag var arg, jag var ledsen, jag var motiverad, jag var trött och sur. Nu, och sedan lång tid tillbaka, är det liksom bara grått. Jag gör det jag vet får mig att må bra: tar promenader i skogen, rider ut, lyssnar på musik, träffar vänner... men jag känner ingenting. Definitivt inte någon glädje, men jag blir inte heller arg eller speciellt ledsen. Det känns som att jag bara finns till, utan att faktiskt delta i livet. Nu blev det ännu en otydlig, flummig formulering men det är visst svårt att sätta ord på känslor.

känner igen mig precis. Sprang i i väggen 2009 men fattade inte det då
Sen jobbade jag för fullt efter examen 2010, syrran dog 2011, mamma 2012, pappa dog redan 2008, jobbade heltid under hela tiden. 2013 blev jag arbetslös efter att ha sagt upp mig själv och kom sen aldrig tillbaka till jobb. Nu äntligen har jag en vettig vc efter flytt så nu ska jag testas för arbetsförmåga, vill ju tillbaka till läraryrket, men är så ljudkänslig så är jag ute på nåt är jag slut i flera dagar. Har ju till det en kass höft med som är på g att fixas nu i alla fall så har ont av den med och snedbelastar kroppen.
Önskar man kunde reboota hjärnan så jag kan få tillbaka min plugghästhjärna

 

[Lovisaleonora]

När jag läser ditt inlägg ser jag att du har alla dina sex punkter. Redan nu. Men du värdesätter inte den prestation du gör i nuläget. Så länge du själv piskar dig, kommer du aldrig att reda ut det här. Du kommer ju inte vara nöjd förrän du har blivit omänsklig, och då kommer du dö först.

Tyvärr är det så djävla patetiskt att för att undvika den där väggen med prestationsångest måste jag leva som jag lär när det kommer till "uppskatta det jag har". Ta 10 minuter och tänk om du verkligen hade hamnat i skiten.Du krockar med en bil, blir förlamad och ska komma tillbaka. Tror du att du kommer tänka "varför hade jag inte vett att uppskatta mitt liv när jag hade allt - då?" Eller kommer du fortfarande tycka att det är ett lågpresterande liv, det du har idag.

Om inte du kan uppskatta det du gör och hitta en nivå för vad som är rimligt för just dig (du har ju själv drivit dig över gränsen och in i väggen) kommer det bli obalans i tillvaron. Lite som det där trädet som inte finns på kartan men envisas med att stå där i verkligheten. Verkligheten är att du inte mäktar med det du anser är rimligt att göra. Ska du piska dig till döds eller justera dina förväntningar?

 

[Kattennizze]

Hur är det med sömnen? Sömnen är en jätteviktig bit när man är utbränd, oftast sover man dåligt även om man inte tror det själv. Sen tar det ju tid, men man ska ju sakta bli bättre och återställd. Jag skulle prova mindfulness, kolla på 1177 de har bra länkar. Det är så viktigt att reptilhjärnan får vila och det får den vid minfulnessövningar, men tänk att de också måste övas in, första gången kan det kännas helt hemskt.

 

[Kattennizze]

När jag läser ditt inlägg ser jag att du har alla dina sex punkter. Redan nu. Men du värdesätter inte den prestation du gör i nuläget. Så länge du själv piskar dig, kommer du aldrig att reda ut det här. Du kommer ju inte vara nöjd förrän du har blivit omänsklig, och då kommer du dö först.

Tyvärr är det så djävla patetiskt att för att undvika den där väggen med prestationsångest måste jag leva som jag lär när det kommer till "uppskatta det jag har". Ta 10 minuter och tänk om du verkligen hade hamnat i skiten.Du krockar med en bil, blir förlamad och ska komma tillbaka. Tror du att du kommer tänka "varför hade jag inte vett att uppskatta mitt liv när jag hade allt - då?" Eller kommer du fortfarande tycka att det är ett lågpresterande liv, det du har idag.

Om inte du kan uppskatta det du gör och hitta en nivå för vad som är rimligt för just dig (du har ju själv drivit dig över gränsen och in i väggen) kommer det bli obalans i tillvaron. Lite som det där trädet som inte finns på kartan men envisas med att stå där i verkligheten. Verkligheten är att du inte mäktar med det du anser är rimligt att göra. Ska du piska dig till döds eller justera dina förväntningar?

Väldigt klokt. Läs det här TS och begrunda!

 

[Sonic76]

Angående mindfulness. SJälv har jag en konstig rastlöshet i kroppen trots tröttheten så när jag började med de apparna så fick jag nästan panik över att vara still. Men det är verkligen bra mikropauser för hjärnan när man väl kommit in i det.

 

[Inte_Ung]

Hur tar jag tillbaka mitt liv? Hur blir jag den högpresterande person jag en gång var?

Du måste ge det tid.
Och lära dig att vara nöjd med en lägre nivå av prestation.
Man kan inte köra rött hela tiden utan att motorn skär.
Nu så behöver den lagas.
Boka en tid på din VårdCentral.
Beskriv hur du mår precis som du beskrivit här.
Jag fick SSRI och terapi mot sånt där och det hjälper faktiskt.

 

[Squie]

Utöver det som redan tagits upp är mitt tips att "bara göra roliga saker", missförstå mig rätt. Det handlar om att göra roliga saker...saker som GER energi. Hitta dem. Radera så mkt som möjligt av resten.
Sen handlar också mkt om acceptans, att faktiskt för sig själv acceptera att "just nu" mår jag inte bra.

 

[Vallmo]

Mitt svar är kanske lite konstigt, men jag tycker att du skriver så fint.
Har bara läst första inlägget, ska tilläggas. Med flit också, ska också tilläggas.
För jag vill ge ett svar som inte påverkas av vad som är skrivet efter det.

Du beskriver dina känslor så fint.
Du skriver om ditt liv och vad du behöver och vad du försummar.
Du skriver så medvetet, sorgset, men ändå lugnt.
Du verkar så närvarande och klok.
Din berättelse känns och det går att ta på känslan du beskriver, saknaden, rädslan för att utelämna sig, längtan och att du samtidigt är så närvarande.

Ville bara säga det!
Nu ska jag läsa resten av inläggen.

Superflummigt, kanske!

 

[Vallmo]

Nu har jag läst.
Håller med övriga här. Du har fått bra tips. Lyssna på dem.
Med ett tungt bagage är man känsligare för stress helt enkelt.
Då måste man anpassa sig efter det.
Vet det av egen erfarenhet, men är tyvärr ganska dålig på att lyssna på mig själv.
Väldigt lätt att ge andra råd, däremot.
Att köra hårt med sig själv är också ett självskadebeteende. Talar av egen erfarenhet, tyvärr.

 

[Remmer]

Lång trådstart. Sammanfattning: jag mår dåligt och vill må bra igen. Ja, som rubriken säger. Jag har tappat gnistan. Livsgnistan låter så himla dramatiskt men jag vet inte hur jag ska beskriva det annars.

I samband med att jag skrev mitt examensarbete (MSc) så kraschade jag rakt in i väggen. Min chef var förstående och gav mig helt ledigt i två månader efter min examen och jag har så sakta börjat komma tillbaka. Jag jobbar heltid nu, ett år efter min examen, och orkar mer än förut. Vissa dagar känner jag till och med att jag har hittat gnistan igen, även om majoriteten av dagarna fortfarande är tunga och ibland går det inte alls.

Jag vill nu verkligen få komma igång med mitt liv igen. Jag orkar inte med tanken på ännu en morgon av mental kamp som inte leder någonstans. Tidigare hade jag mål att sträva mot, visioner som bar mig framåt. Examen, körkort, flytt till landet... ett liv jag drömde om. Nu känns allt utöver att hålla mig över vattenytan ouppnåeligt. Jag har för första gången fått U på en tenta som jag vet att jag kan klara, bara jag ger mig fan på det. Jag klarar allt när jag ger mig fan på det, men jag har liksom ingen jävlar anamma kvar i kroppen.

Här sitter jag i min lägenhet, utan ork, och utan saker som gör mig glad i livet. Min sambo är fin på många sätt och vis, men han är inte någon som går att prata med, åtminstone inte djupare ämnen än vad vi ska äta till middag i veckan. Många av mina vänner har jag tappat bort i min utbrändhet och jag tvingar mig till att träffa dem ibland, för jag vet att jag egentligen mår bra av att umgås med dem. Men innan varje promenad/middag/spelkväll har jag förskräcklig ångest och efteråt blir jag så otroligt trött. Enkla sociala kontakter gör mig helt utpumpad och jag har flera gånger tackat nej till att träffa folk för att sitta i min ensamhet och läsa ulvlekar på buke (trofast popcornläsare ) eller bläddra bland hästannonser.

Jag går långa promenader med min hund och diskuterar med mig själv vad jag behöver i mitt liv för att må bra och har kommit fram till sex pusselbitar. 1. Att jobba bra, prestera. 2. Fysisk träning. 3. Social kontakt. 4. Närhet till djur. 5. Äta bra. 6. Vila. Och jag märker ju obalansen här: 1, 2, 3 finns i princip inte i mitt liv. De tre sista bitarna sitter, och de är väl de som fått mig att ta mig tillbaka efter förra årets totalkrasch, men jag har svårt att introducera de tre första i mitt liv igen. I stunder av tillfällig inspiration kan jag ta mig en löptur eller göra ett par timmars jobb men det följs alltid av en mental krasch som jag inte kan återhämta mig från inom rimlig tid. Det blir liksom ingenting permanent.

Jag vet inte varför jag skriver den här tråden egentligen. Ni är inte så många som vet vem jag är, och kanske är det det som lockar. Det är liksom enklare att vara anonym. Jag vet också att bukefolket är vettiga människor, och bra på att ge tough love, och det är kanske det jag behöver nu. Samtidigt är jag livrädd att ingen ska svara här och att tråden bara ska sjunka. Livrädd för att blotta mig så här och ändå känna mig osynlig. Jag vet inte ens vad jag frågar efter. Hur tar jag tillbaka mitt liv? Hur blir jag den högpresterande person jag en gång var? Hur kommer man på rätt köl igen efter att ha suttit fast? Jag har ju uppenbarligen viljan att komma tillbaka igen men det är någonting som saknas. Någonting gör allting så himla tungt. Hur får man tillbaka livsgnistan?

Starka sociala kontakter är A och O för välmående. Det gör dig osårbar.