Hur besluta detta?!

[LouiseN]

Sv: Hur besluta detta?!

Ja vi har haft det jättemysigt. Tigern har verkligen haft ett bra liv, bara haft en ägare innan mig(hans uppfödare) och så har han fått spendera sin sista sommar ute i en stor härlig hage och bara fått vara häst. Han har gett mig så mkt, han var ju min första stora häst och jag glömmer aldrig den gången då vi skulle debutera 140 och jag la honom heeelt fel in i en 3 kombination och han bara tog av och klarade hela hehe... och han har räddat mig på det viset såå många ggr hehe Han gav mig mod, och utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Han kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta och jag kommer ta hans mod med mig. Han är min bästa vän och min själsfrände...

 

[tinna]

Sv: Hur besluta detta?!

Bild 4 på inlägg 72 har jag som bakgrund på mitt skrivbord just nu. Tyckte det var så fint. Tänker på er.

 

[LouiseN]

Sv: Hur besluta detta?!

Nu är Tigern borta, det känns så himla hemskt... mest för att jag inte vet vart han är, jag menar finns det en himel? Finns han där ute nånstans? Eller har han dött helt, så han aldrig finns mer nånstans?

Allt gick egentligen väldigt bra... jag pratade med vet och han tyckte inte att jag skulle se på när han föll ner till marken, så han föreslog att jag skulle sätta mig bakom transporten och sen skulle han komma och hämta mig. Jag tyckte det lät bra så så gjorde vi. Jag hörde en duns och då visste jag att nu finns det ingen Tigern mer... Jag nästan sprang bort till honom, jag såg direkt att han inte var där längre, han var borta... Jag låg hos honom länge efter, det var skönt att ligga där och hålla om honom och tänka lite. När jag hade legat där i 2 tim så kom veterinären och hämtade mig, vi pratade lite och sen åkte jag hem... Jag trodde inte att det skulle kännas såhär hemskt efteråt, jag trodde att det skulle kännas lite bättre, men just nu känns det j*vligt jobbigt och jag vet inte vart jag ska tavägen... Det känns som om jag aldrig kommer kunna sluta gråta, jag saknar honoom så fruktansvärt mycket... Hur går man vidare?

 

[Canoó]

Sv: Hur besluta detta?!

Usch sånt här är så hemskt. Blir tårögd när jag läser. Får de där hemska känslorna i kroppen och en otrolig längtan efter hästen som jag var tvungen att ta bort förra sommaren....

Man säger att tiden läker sår men den fyller inte tom rummet efter sin stora kärlek!

 

[mul]

Sv: Hur besluta detta?!

Det känns fördjävligt först, men inom sig så vet man att man gjort det rätta. Jag trodde inte att jag skulle klara att avliva min gammelponny jag haft under 15 år. Jag var tvungen av samma anledning som du. Men jag VET att jag inte hade nåt annat val, han skulle inte varit glad och kunnat leva ett hästliv.

Det var min tröst.

Jag fick avliva en 8v fölunge i somras, det kändes nästan värre... Men lika dant där.. Han hade inte en chans. Det som kändes värst var att han knappt startat sitt liv förrän jag fick ta bort det.. Han hade inte kunnat bli bra.

Tyvärr är det endel i att äga djur, dom har en kortare livstid än vad vi har och det är vårat ansvar att se till att dom inte far illa ända in i slutet.

 

[Cizma]

Sv: Hur besluta detta?!

Att gå vidare utan en älskad vän är tungt, men på något vis kommer man sig igenom det me... Jag har funnit en viss tröst i min egen övertygelse om att de djur jag haft och älskat finns å väntar på mig när mitt slut kommit och när man en gång fått ett sådant band mellan sig bär man liksom med sig vännen alltid... Ibland så tycker jag mig förnimma lukter och ljud som var väldigt personliga för de förlorade vänner jag har haft i mitt liv och det hjälper mig i min vardag utan deras omedelbara närhet... sen är vi i vår familj väldigt öppna med våran saknad...vi talar ofta och gärna om de djur vi misst och både skrattar och gråter till deras minne... Vissa är det flera år sedan vi förlorat, men ibland kommer sorgen ännu på och då hjälper det att samtala, minnas, skratta och gråta tillsammans med andra som upplevt allt fint... Man lär sig leva utan dessa vänner, men en del av hjärtat kommer alltid vara just deras...

Tusen kramar och en hand som stryker bort en tår från din kind... det är allt jag kan ge åt dig idag och en förhoppning om att din sorg ska bli lättare att bära för varje dag som går.... Det är ok att gråta, skrika och sörja, men minns även alla skratt, allt hopp och det mod han gav till dig... och minns honom med GLÄDJE i ditt hjärta för de år ni fick tillsammans... sorgen kommer sluta värka lika illa efter ett tag och då blir det lättare minnas allt annat...

Låt det ta tid...

 

[LouiseN]

Sv: Hur besluta detta?!

Ja jag hoppas verkligen att det går över lite snart för just nu känns det helt fruktansvärt, jag har aldrig saknat någon så mycket och just nu känns det omöjligt att gå vidare... kanske är det för att jag inte har någon att prata med, så som du skrev att du hade... jag önskar så mycket att min familj också var sån... Det blir ju så mycket lättare om man har någon eller några som kan trösta en i en sånhär situation...

 

[lobell]

Sv: Hur besluta detta?!

Lider med dej
men måste ändå vara bättre att tänka att han är i hästhimlen och har det bra och väntar på dej där, än att lämna honom till någon som kanske inte tagit bra hand om honom..
Har ännu inte kommit så långt med nån av mina hästar, men klart att nån gång kommer den dan och då får man tänka att den åtminstone inte lider mer eller kommer att behöva lida

Kram

 

[LouiseN]

Sv: Hur besluta detta?!

Ja visst känns det bra att tänka så att "Han har det vra i hästhimmlen och väntar på mig där..." Men finns det en himmel? eller kommer jag aldrig se honom igen? Kanske så finns det ingen himmel alls utan han bara försvann ut i universum? jag vet, man borde väl inte tänka såhär, men jag kan inte hjälpa det... jag är livrädd nu för att det inte finns något "andra liv" eller en himmel dit alla kommer... men det får man ju aldrig veta... men tanken är skrämmande..

 

[lobell]

Sv: Hur besluta detta?!

Förstår vad du menar, men man får nog försöka tro på det som gör att det känns bättre...och gör tanken på hästhimlen det så får det vara så Huvudsaken är ju att du vet att han inte lider och att du nu slipper oroa dej för att han hamnat hos fel människor.
Han var med sin matte på slutet och det kändes nog bra för honom oxå..

Tänk om du sålt honom och sen fått höra att de tagit bort honom, då hade du nog aldrig slutat grubbla på hur han hade det sista tiden..

Man får sörja precis som när en människa dött, och hoppas på att så småningom kan man tänka på honom och le åt det roliga man hade och tacka för att man hade den tiden man hade ihop.

 

[Shenzi]

Sv: Hur besluta detta?!

Jag vill skicka ett gäng tröstkramar! Hur ledsen man än är finner man en väg ur sig sorg tillsist. Man får sörja, man får gråta under tiden. Jag är säker på att Tigern busar runt nu på en äng med hästkompisar. Att just tro på en himmel efter döden gör sorgearbetet lite lättare. Å andra sidan, om nu ingen himmel finns utan universum väntar, tänk så vackert det måste vara där uppe. Och huvusaken är ju att Tigern inte har ont mer och att du tagit ditt ansvar, för det finaste man kan ge en kär kamrat är friheten åter. Kram!

 

[xMyDeadx]

Sv: Hur besluta detta?!

Jag lider med dig. Det gör jag verkligen. Jag vet hur hemskt det är att förlora den man älskar.
Ägaren hämtade hem min foderhäst för två veckor sedan. En lång historiakort, vi hade köpt henne men det visade sig att den som stod som ägare inte alls ägde henne. Så vipsstod jag där, utan häst. Jag älskade den hästen över allt annat men hennes rätta ägare verkade inte bry sig.
Det värsta var att se hene bli hämtad. Hon brukar alltid stå jättesnäll i transporten, aldrig nåot sparkande eller något. Men den gången, hela tansporten vajade för hon sparkade. Det gjorde riktigt ont.
Jag skulle hellre avlivat henne, hur hemskt det än låter. För då skulle jag vetat att hon hade fått det bra. Hos hennes ägare vet jag hur ohn får det. När vi hämtade hem henne ås hade hon ingen livsgnista alls, hon orkade inte galoppera. Men efter en månad hemma hos oss, så var det fullfart på henne hela tiden. Hon älskade livet och hon gjorde allt man bad henne om.
Jag vet inte hur hon har det idag, jag fick lova att inte ta kontakt med ägaren. Hur konstigt det än låter..
Man ont gör det, lika ont osm att vara tvungen att avliva än häst. Jag lider verkligen med dig och tänker på dig.!

 

[LouiseN]

Sv: Hur besluta detta?!

Ja man får nog göra så, jag tror att det finns en annan planet (Nåt slags paradis eller himmel om man vill kalla det så) där ute, där alla hamnar... och där allt är bra, och att dom vet allt vi gör och alltid finns med oss.

Saknar honom så fruktansvärt mycket, känns som att saknaden aldrig kommer släppa. Det känns inte lika hemskt som igår, då kändes det verkligen som om att jag skulle gå under, men precis då så ringde mina kompisar och frågade hur det var och frågade om jag ville komma ner till dom, det gjorde jag och det känndes skönt. Jag trodde att jag skulle klara det här själv, men jag förstår nu hur viktigt det är att ha folk omkring sig när man går igenom sånthär. Jag saknar honom herregud, jag saknar honom... Tanken på att aldrig mer få se honom och aldrig mer få krama honom... Jag klarar inte av att ladda in dom sista bilderna på honom och inte heller att lyssna på "deppmusik", så fort jag hör en sån låt så börjar jag gråta, men det är väl okej, och jag hoppas att det går över snart... Jag har kopplat bort släpet, tagit ut hans saker... men inte mockat ur hans box, jag ska göra det.. jag skulle gjort det i morse, men såfort jag gick in där så började trårarna rinna.. men jag ska göra det snart. Måste ta ut hans äppel och morötter från bilen också.. Det blir kanske lättare att gå vidare imorgon om jag gör allt det här idag...

Jag har aldrig saknat någon så som jag saknar honom, inte ens min mormor och morfar, då var det inte aaaallllsss så här jobbigt.... Men han var en närmre vän än dom, han var så speciell, han var min bästa vän... Jag tror inte det är någon skillnad "sorgsmässigt" om man mister en människabästavän eller en hästbästavän...

Min älskade Tigern, du kommer alltid vara med mig, du kommer ge mig ditt mod när jag behöver det, jag ska fortsätta kämpa på och fortsätta kämpa mot mina mål, synd bara att vi inte kunde nå dom tillsammans Men jag vet att du hjälper mig där uppeifrån

 

[Shenzi]

Sv: Hur besluta detta?!

Jag känner inte heller att det är någon skillnad i att mista en häst eller kamrat/ släkting. Sorgearbetet är ungefär detsamma.

Efter 17 år tillsammans lämnade min gamla katt mig för två år sedan. Den dagen var faktiskt tyngre än jag hade väntat mig. Sorgen var hemsk, i flera dagar gick jag upp och grät vid hans grav. Sorgen efter honom var starkare än den sorg jag kände när min mormor dog. Jag vet inte om det är rätt eller fel att känna så. Men jag var lättad över att min mormor äntligen fått sluta det liv hon ville sluta, hon ville dö - vill min kisse det? Jag behövde aldrig ta något hemskt beslut om mormor, men till katten behövde jag ringa ett telefonsamtal med gråten i halsen.

Det viktigaste just nu är att du tillåter dig att sörja, det är inte fånigt att gråta! Men jag tror ändå det för din skull, kan vara skönt att få jobbiga saker gjorda så snart som möjligt (mocka ur box m.m).

Jag har också ett farväl att vänta mig inom snar framtid. Skillnaden är att när jag en dag kommer hem från jobbet kan boxen vara tom. Även om det för hästens och alla vi människors skull är bäst att hästen får sluta livet, kommer det ändå bli tungt. Jag vann hennes förtroende lite mer än någon annan gjort förut. Jag förstår henne. Men min tröst kommer också ligga i att jag tror på en himmel, att hon mår bättre någon annanstans. För hur mycket jag än tycker om henne, hur mycket jag än vårdar henne kommer hennes kropp alltid göra ont. Därför är döden det vackraste vi kan ge henne.

Men kom ihåg, gråt och låt dig sörja! Många kramar från mig!

 

[Hedwig02]

Sv: Hur besluta detta?!

Du har tagit ett stort och modigt beslut. Kanske kan du finna lite tröst i att veta att din fina häst är här nu.

Just this side of heaven is a place called Rainbow Bridge
When an animal dies that has been especially close to someone here, that pet goes to Rainbow Bridge. There are meadows and hills for all of our special friends so they can run and play together. There is plenty of food and water and sunshine, and our friends are warm and comfortable. All the animals who had been ill and old are restored to health and vigor; those who were hurt or maimed are made whole and strong again, just as we remember them in our dreams of days and times gone by.

The animals are happy and content, except for one small thing: they miss someone very special to them; who had to be left behind. They all run and play together, but the day comes when one suddenly stops and looks into the distance. The bright eyes are intent; the eager body quivers. Suddenly he begins to break away from the group, flying over the green grass, his legs carrying him faster and faster. YOU have been spotted, and when you and your special friend finally meet, you cling together in joyous reunion, never to be parted again. The happy kisses rain upon your face; your hands again caress the beloved head, and you look once more into the trusting eyes of your pet, so long gone from your life but never absent from your heart.
​

 

[Miss Sixty]

Sv: Hur besluta detta?!

Du har tagit det bästa beslutet för Tigerns bästa nu har han inte ont mer. Vet vad du går igenom det är fruktansvärt men det blir bättre även om det inte känns så nu.

Tröstkramar, ta hand om dig!

 

[ann80]

Sv: Hur besluta detta?!

Ja visst finns det en hästhimmel, det har jag bestämt, för där är min stora kärlek o bästa vän. Och säkert springer din Tigern runt med min Chamör där nu, båda på friska starka ben som aldrig mer gör ont. Skulle tro att min gamle Chamör visar runt Tigern på de allra bästa ställena och vart det godaste gräset finns!
Det är över tre år sen jag tog beslutet att han inte skulle ha ont mer och inte heller bli en vandringspokal, och visst tonar smärtan och sorgen ut, men saknaden finns alltid kvar, tankarna är där och minnena lika starka. Han har grävt ett stort hål av saknad men samtidigt gett mej underbara gemensamma minnen och lyckan över att ha fått ha en sådan vän är numera större än sorgen. Jag vet att jag tog rätt beslut den dagen, men oj vad tomt det är...