Hur accepterar man en ursakt...

[Stollan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Jag vet inte helt hur Em tänker men hennes mamma beskrev hur hon reagerade. Jag vet av erfarenhet att barn inte "överreagerar" utan reagerar med det mått av känslor den har just då och Ems sätt att reagera gör att jag reagerar också. Hade Em istället tjurat/gråtit men inte jagat mamma plockande om att det skall vara bra eller kommit in och varit skuldmedveten redan från början eller båda och så hade det varit annorlunda. Sedan är det så att pressar man ett barn till att ljuga och sedan skäller på barnet så är det inte snällt och bygger för trubbel i framtiden. Jag ser flera saker som påverkar i fel riktning. Visst kan Ems mamma får Em att inte döda ormar mer men hon har visat att det inte lönar sig att komma till mamma när man gjort något fel och att mamma visserligen inte tycker om lögner men kräver ett svar som inte finns och då måste man ljuga. Hade hon inte gett svar var hon i onåd och ljög hon var hon i onåd.

Jag antar att det är så att jag försöker förklara hur jag ser på saker men det är för svårt att förklara en hel syn i ett forum. Borde insett det från början men när människor kräver det av mig när jag inte gör så (är i ett annat forum också) är det svårt att avväga och jag borde kanske sluta göra dom till viljes. Med tanke på att det är två hela böcker som täcker den rätt bra och dom är på rätt många sidor vadera. Jag skulle ha tagit delen där jag talade om vad jag skulle gjort istället från början och Jillybean hade ju kunnat förklara lite nogrannare från början hon med.
Skall även försöka hålla mig till det i fortsättningen
Folket kanske inte är beredd på detta forum än för att höra om hur EQ och etik hänger ihop med vad barnet väljer när den gör något destruktivt eller konstruktivt. Jag tror jag håller mig till uttryck som känslomässig mognad istället.

 

[Tassetass]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

GIVETVIS är det inte kul att få skäll, men inte fasen tar man skada av att ens föräldrar brusar upp då och då? Det är väl snarare sunt att få lära sig att mamma/pappa kan bli FÖRBANNADE men att de ändå älskar en..?

Min pappa blir aldrig, och då menar jag ALDRIG, arg. Åtminstone visar han det inte. Det om nåt känns faktiskt lite osäkert, för jag har aldrig riktigt vetat var jag har honom. Mamma blev förbannad och visade det, (och jag försökte slingra mig ur) men det var nästan bättre eftersom då visste jag vad som hände och skedde runt omkring mig. Och gissa vad - det var MAMMA jag gick till när jag gjort nånting dumt, trots att det var där jag skulle få skäll.

Barn mår bäst av att föräldrarna är MÄNNISKOR, inte perfekta psykologiutbildade maskiner som aldrig gör nånting fel.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

GIVETVIS är det inte kul att få skäll, men inte fasen tar man skada av att ens föräldrar brusar upp då och då? Det är väl snarare sunt att få lära sig att mamma/pappa kan bli FÖRBANNADE men att de ändå älskar en..?

Min pappa blir aldrig, och då menar jag ALDRIG, arg. Åtminstone visar han det inte. Det om nåt känns faktiskt lite osäkert, för jag har aldrig riktigt vetat var jag har honom. Mamma blev förbannad och visade det, (och jag försökte slingra mig ur) men det var nästan bättre eftersom då visste jag vad som hände och skedde runt omkring mig. Och gissa vad - det var MAMMA jag gick till när jag gjort nånting dumt, trots att det var där jag skulle få skäll.

Barn mår bäst av att föräldrarna är MÄNNISKOR, inte perfekta psykologiutbildade maskiner som aldrig gör nånting fel.

Mycket bra reflektion, Tassetass!

 

[Jillybean]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Haller med prinsessfeminist!


Stollan, Em grinade och tjurade och klangde. Efter att jag forklarat vad jag tyckte, kande och tankte ville hon anda inte lata mig vara ifred. Hon har aldrig tidigare visat nagra som helst tendenser till att kanna obehag infor ormar till den grad att hon skulle kunna skada dem. Hon har heller aldrig tidigare gjort nagot som avviker fran hennes personlighet sa till den grad som detta agerande. Em ar en knepig manniska; hon ar valdigt intelligent men ocksa otroligt kansloladdad, valdigt dramatisk, alskar uppmarksamhet, ar livlig och impulsiv men aven inatvand och grubblande emellanat. Dessutom sa ar hon ocksa ratt sa styrd av alla pubertetshormoner som svammar over just nu. Vi reagerade bada ovanligt starkt i respons till en situation som ingen av oss hade kunnat forutse, en situation som var totalt frammande till oss bada. Darfor tycker jag att bade hennes och min egen respons och vara handligar omedelbart pafoljande situationen kan anses sta utanfor var normala relation och hur vi normalt behandlar varandra. Det skulle isafall vara lite vanskligt att dra slutsatser om var relation rent generellt baserat enbart pa denna handelse. Den Em jag skrivit om i foregaende tradar ar inte samma Em som jag skrivit om har; den har situationen var sa frammande for oss bada att den stallde allt pa sin spets och vi blev tvungna att omvardera varandra till en viss del.

Jag kanner varken skuld eller anger over min egen reaktion. Jag gor sa gott jag kan som foralder och det verkar som om jag gor nagonting ratt; iaf om man ska doma fran de utmarkelser (4) som Em fatt fran skolan det senaste aret. Det ar speciella diplom som ges ut till studenter som utmarkt sig pa ett eller annat satt. Em's fyra diplom var for: Being generous towards others, Displaying acts of empathy, Being a good friend och Showing respect for others.

Man far inte heller glomma att Em ar sin egen person; jag forsoker styra henne pa ratt spar, ge henne nodvandiga livskunskaper och verktyg, men i slutanden sa ar det anda hon sjalv som bestammer.

 

[millansnillan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Varför ljuger man när man gjort något fel men inte något rätt?
Jag kan ljuga när jag har gjort rätt med just för att jag inte orkar förklara hela sanningen, eller för att hjälpa någon annan.
Jo det är för att man känner sig obekväm i att få skäll. Det är väll klart, ingen vill bli ustkälld men för det betyder det inte att när någon gör något fel så rycker man på axlarna, säger okej och fortsätter med vad man nu höll på med.
Inte städade du och sedan om mamma hade frågat dig för att ge dig en peng så sa du att någon annan gjort det så den fick pengen (typotetiskt)?
Typotetiskt?
Obekväm, obehag ger pressad situation. Motstånd kan du kalla det för om det är enklare.
Pressad situation för mig är när man skakar och stänger av allting runtom sig.
Pressa/ge motstånd innebär inte per automatik ala pistol i pannan utan en liten press som är väl avvägd kan få en människa eller för delen delen djur att "gå" i rätt riktning utan större protest. Har du riktig fingertoppskänsla så blir det ingen protest alls utan du får ett samarbete utan motstånd. Nu är man inte mer än människa så det blir motstånd ibland då och då för det är jobbigt att hålla fingertopps känsla för det kräver att man själv mår psyksiskt och så fysiskt bra som möjligt bra och vem orkar göra det jämt?

Saker som tex trötthet och hunger kan också spela in.
När man är utvilad och mätt utan andra krämpor och mår psykiskt bra klarar man också starkt motstånd utan större problem och det gäller barn så väl som vuxen. För mig är det tvärtom, är jag lite grinig står jag på mig mycket bättre, bara för att

Jag vet inte riktigt vad du försöker förklara (ser bara en massa jobbiga ord utan betydelse)


Vad vill du få med pressad?
Hade jag varit tjejen det pratades om i det här, jag hade tyckt att det inte hade någon betydelse om mamman bara pratade lugnt till mig, jag hade antagligen struntat fullkomligt i det.
Bortförklarat det jag gjort och sedan antagligen gjort det igen.

Även om jag inte varit rädd för ormen så hade jag sagt att jag var rädd för den, eftersom då kan man bara gå därifrån och ut och leka igen.
Dvs, jag skulle (eller var inte) pressad i sånna här situationer, bara lat för jag ville ut igen fort.

Jag struntar (och struntade) fullkomligt i mjäkiga tillsägelser, det betyder ju bara att dom inte är säkra på sin sak. Hade de däremot sagt till ordentligt hade jag inte gjort det igen för det är inte värt det. Då vet man ju iaf vad reaktionen blir för olika saker

 

[prinsessfeminist]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Jag kanner varken skuld eller anger over min egen reaktion. Jag gor sa gott jag kan som foralder och det verkar som om jag gor nagonting ratt; iaf om man ska doma fran de utmarkelser (4) som Em fatt fran skolan det senaste aret. Det ar speciella diplom som ges ut till studenter som utmarkt sig pa ett eller annat satt. Em's fyra diplom var for: Being generous towards others, Displaying acts of empathy, Being a good friend och Showing respect for others.

Man far inte heller glomma att Em ar sin egen person; jag forsoker styra henne pa ratt spar, ge henne nodvandiga livskunskaper och verktyg, men i slutanden sa ar det anda hon sjalv som bestammer.

Jillybean, jag tror att du gjorde så gott du kunde utifrån de förutsättningar som fanns. Herrejösses, den människa som inte hade blivit arg i en så här vansinnig situation är nog inte född (bortsett Stollan då, som först skulle hämta stora psykologiboken för att veta hur hon skulle reagera spontant (sorry Stollan - kunde inte låta bli! ).

Du behöver inte alls ursäkta dig (även om det är roligt att Em fått så fina utmärkelser).

Vissa barn är svårare än andra och frågan är om man någonsin förstår dem? Man kan bara göra så gott man kan, dryfta problemen med andra och hålla sinnet öppet. Vi är olika och har olika egenskaper. Allt beror inte på föräldrarna, barnen har en egen karaktär också. Det är värt att komma ihåg det.

(De sista två meningarna skriver jag lika mycket till mig själv som till dig, jag är själv expert att ta på mig skulden för allt som rör barnen. Precis allt! men jag börjar mer och mer inse att jag är en bra mamma som jag är och allt kan man inte styra över. Barn är inte play dough-lera som man formar efter tycke och smak.)

Viktigast är att vara vuxen, ärlig och tydlig, tror jag.

 

[Gry]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Du skriver engagerat och väldigt klokt. Mkt av det du skriver ska jag ta med mig i bagaget när jag ska uppfostra mina små pluttar ( två månader och en på två år)

Jag försöker och försöker att vara psykologisk och tänka rätt och vad jag ska åstadkomma och hur. Ibland är man inte mer än människa. Men jag är övertygad om att om man möter sina barn med respekt, lär man dem respekt. VIsar man dem kärlek- ger de det tillbaka osv.

Skrik och gap funkar väldigt dåligt i alla sammanhang. Att säga förlåt utan ånger är skitdumt- vad lär man sig på det?

Men jag förstår Tassetass invändning; ibland är föräldrar bara föräldrar och så ska de vara- Jag tror nämligen att barn måste få se vuxna bete sig fel ibland oxå. FÖr att de själva ska se att det är normalt att fela ibland. Det är förbenat jobbigt att vara "perfekt" jämt. Att alltid tygla sina känslor. Det är inte särksilt normalt.

Jag tror att om andemeningen med all uppfostran är kärlek och respekt och med en fundering till vad allt leder till så funkar det nog väldigt bra även om man "felar" ibland.

Jag hoppas att få läsa fler kloka inlägg av dig i framtiden! Även om man kanske inte alltid håller med så bidrar det till att man tänker till lite när man läser välgenomtänkta saker.