Hur accepterar man en ursakt...

[Tassetass]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Jag älskar katter , valpkiss kan jag leva med, pubertetsbarnet plockar jag lätt ner på jorden (vad hon än gör kan jag säga; "Du, det där knepet uppfann jag!"), minimilönen är inte heller några problem. Dock orsakar marsvinet vissa problem...

 

[Jillybean]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Tss, om du kan plocka ned en pubertetsunge sa ska val ett marsvin inte vara nagon storre utmaning? Dessutom sa gormar Marvin bara nar han vill ha mat!

 

[Tassetass]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Men marsvin är... Ussch... Jag klarar inte av marsvin...

 

[Jillybean]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Va? Du ar val inte radd for ett litet marsvin?? Marvin skulle nog kunna bota dig isafall, han ar en Golden Rosetted Abyssinian vilket innebar att han har gyllenfargad, lang pals med massor av virvlar, han ser alltsa ut som en elektrifierad golvmopp
Han alskar att sitta i knat och prata

 

[Tassetass]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Jag har bara träffat på äckliga små läskiga marsvin som bits så fort de kommer åt... De har sett ut som timida små elektrifierade golvmoppar, men har inte varit något annat än mördarmaskiner i päls!

 

[Stollan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Nu var det ungens reaktion jag går på och inget annat.
Vuxna tenderar att lägga allt för stort tänkande på barn i största allmänhet och visst hon dödade ormen men vem är den som bestämmer om hon skall anse att det är rätt eller fel?
Hon ansåg att hon gjorde rätt eftersom hon lät "stolt" över det.
Barn gör så av två anledningar antingen har hon inte fattat den vuxnas budskap eller så köper hon den inte. Man kan bli arg men man bör ta i med den styrkan som behövs varken mer eller mindre. Ett barn som reagerar med det sätt som EM gjorde är ett barn som känner maktlöshet och anser att situationen är för pressnade. Jag har själv erfarit med felra olika barn från olika familjer när jag tar i för mycket och när det är lagom. Hade Em dödat hunden hade jag blivit upprörd men också djupt orolig men inte för en orm.
Du kan skrämma ett barn till lydnad genom att den inte vill göra dig arg (rädd för ilskan) och att den tror att du inte älskar den då, det är inga problem. Problemen kommer nämligen först när den är mogen nog att stå för sin egna åsikt "no matter what".
Jag bonkar inte in mina värderingar i min dotter gör du?
Lever du som du lär?
Hur hade du gjort om ditt barn hade kommit som i exemplet jag tog upp och skällt ut dig för att äta kött när du visste vad den tyckte om det?
Sagt ursäkta och tala om att du skall bättra dig och aldrig äta kött igen?
Jag vände på steken men det kanske inte är populärt att se det från det hållet?

 

[Stollan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Jadu, det hon hittar pa nar hon blir 15 tar vi da. 3 ars utveckling innebar en otrolig skillnad i formagan att diskutera, tanka efter och i ovrigt kontrollera sina egna handlingar.

Jag fick inget svar på min fråga.
Jag satte dig i en tvärt om situation?
Har du inget svar eller är det så att du får bli arg över att du anser att din dotter gör något fel men tvärt om är inte acceptabelt?
Du förväntar dig att din dotter skall ta din ilska för hon inte har samma värderingar som dig men inte tvärt om?

Kontrollera sina handlingar mm...har du läst inlägg om 15-åringar
Jisses du hade ingen kontroll över din ilska men du förväntar dig att din dotter vid ålder av 15-år skall kunna ha det. För att kunna diskutera på ett bra sätt och för att kunna kontrollera sina egna handlingar utan att styras av andras vilja och skuldkänslor så krävs det en utveckald EQ och den kan din dotter bara utveckla om hon får hjälp med det. Fast snälla barn är lättare att styra med skuldkänslor och det är först när man får ett barn som mitt som man måste tänka om. Mitt är inte det första barn som är så som jag har fostrat heller utan det finns flera innan henne.

Barn som handlar impulsivt behöver hjälp med att stoppa sig. Skuldkänslor riskerar att få det att bli värre och att barnet fastnar i sitt beteende. Man måste stoppa dom fysiskt. Med andra ord så hade jag bevakat min dotter och hon hade fått hålla sig inne om jag inte var inte med henne. Det är att sätta synliga gränser och hjälpa barnet att stoppa sig själv.
Mer impulsiva blir dom när deras värld är i gungning och det är synd att du inte inser värdet i att din dotter talade om vad hon hade gjort och sett till att ta till vara på det. Det är viktigare än den döda ormen anser jag. Jag vill ha ett barn som ringer hem till mig och ber om hjälp även om hon gjort något hon inte fick och detta fick henne att hamna i en knipa.
Vill du inte ha ett sådant förhållande till ditt barn så är det upp till dig. Jag vet att jag värderar det högre. Diskussionen om liv och död hade jag skjutit upp till ett senare tillfälle och bara talat om att jag inte tycker om när min dotter dödar ett djur i onödan.
Att min dotter vågar ringa när hon gjort fel kan faktiskt vara skillnad mellan liv och död i framtiden.

 

[Stollan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Barn vet vad dom vill ha men inte vad dom behöver. Att låta dom få ha genom att trampa på sina egna privata gränser (man vill egentligen inte men man gör det för man inte orkar tjat) är inte snällt för barnet mår dåligt av det i längden.
Därifrån och till att dom inte köper ens egna etiska uppfattningar eller inte "respekterar" dom genom att göra tvärt om är en mils skillnad.
Man måste hålla dom separata.
Man visar barnet vad ens egna privata gränser går och lära dom att känna var deras går och värna om den. När det gäller etik så visar man barnet var man står och sedan försöker man att få dom att köpa konceptet. Det är som att värva folk till kyrkan. Försöker kyrkan att bonka in och skrämma folk till att komma tenderar människor att springa andra hållet. Det gäller att ha fingertoppskänsla.
Jag får barn "gå" åt det håll jag vill och dom köper oftast mina idéer vad jag anser är etiskt riktigt. Gör dom inte det funderar jag på varför och hur jag kan göra annorlunda och om jag var för luddig.

Dom barn som faller i gråt, tittar ner utan att svara, ser ut som dom inte bryr sig mm är barn som jag inte brukar umgås med och där med inte är säker vad jag tycker om dom. Annars kan beror reaktionen på om dom anser om jag varit orättvis eller inte och barn vet när det är så och tittar man efter så ser man på kroppspråket hur dom uppfattar saker och ting.
Barn som har dålig impulskontroll som inte fått hjälp med den och hjälp med att förstå sina känslor har också svårt att hantera sin besvikelse över att inte få som dom vill.
Du är precis likadan fast du är vuxen.
Hade din impulskontroll varit god hade du inte fått ett utbrott.
Hade du skällt ut rektorn på din dotters skola likadant om denne hade dödat en orm?
Skäller du ut dom som jagar för enbart nöjes skull och ed samma intesitet som du gör med din dotter?
Eller var det så att det var din dotter och du blev så besviken över hennes beteende att du inte klarade av att få ut den på ett bättre sätt?
Det finns bättre sätt som ger effekt.

Jag vill inte ha dig till att ändra dig för det kan jag inte. Jag vill ha dig till att tänka efter mer för vad du än tror så kan en hel del av vad som händer nu avgöra hur din dotter "uppföra" sig om 2 år då hon pånytt får en period som skakar hennes grundvallar och du har ännu mindre kontroll över vad han skall tycka och tänka. Nu har jag gjort mitt genom att försöka få dig att tänka efter mer för din dotters skull och sedan får du avgöra om du köper det eller inte.
Jag vet att det sätt du löst det på är onödigt och destruktivt och jag har sett vad det lett till om det vill sig riktigt illa.

 

[Stollan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Du har god kontakt med varför du känner som du gör i alla situationer?
Brusar sällan upp och är lugn och fin och mår bra psykiskt?
Om inte har du inte kontakt med dina känslor och då kan jag förstå varför du väljer att se den enkla vägen. Din mamma lärde dig inte att hantera och moderera dina känslor. Hon visade dig inte var hennes personliga gränser gick och inte heller lärde dig att se dina därför reagerade du så. Barn som kan det se väldigt realtisktiskt (hög EQ) på saker och ting och uppför sig inte så. Min dotter gick från ett barn med lite för dåligt utvecklad EQ till ett barn med rätt god sådan nu och vet du vad hennes detruktiva beteende försvann nästan helt (och hon är inget "lätt" barn som man kan kontrollera genom skuldkänslor för dom gör bara att hon blir värre). Nu är det bara när hon är hungrig, trött, ostimulerad eller är orolig över något som hon är impulsiv. Annars sker det mesta med eftertanke + att hon har rätt god insikt av vad för åtgärd som krävs för att hon skall förebygga att det inte händer. Hon är 7 år gammal.

När du har en EQ som är så stor som havreflingans så kommer du att se saker på ett annat sätt men åt andra sidan så söker du förståelse och inte stirra dig blind på ytan.
Du är duktig på hästar och jag har sett dig talat om för andra när dom bara ser på ytan av hästen men tyvärr tar du det inte med dig när det gäller barn.
Det finns alltid en underliggande orsak till att människor reagerar som man gör oavsätt orsak. Hittar man vad som ligger i roten på det hela så kan man också ordna saken men försöker man bara att lindra symtom så blir det samma effekt som att skicka hem en patient med brutet ben att klara sig på bara värktabletter men strunta i att gipsa benet.
Om man nu vill ha en sådan fostran skall man heller inte skylla på barnet när det inte gick som man tänkte sig. DET är för mig fel.

Kan också tala om att jag liksom du bara sett ytan när jag var yngre och funderade mycket över varför jag grät så lätt när jag blev besviken, arg osv. Även hade inställningen att min syster skrek för att få sin vilja igenom fullt medvetet. Jag har också haft den där inställningen. Idag vet jag vad som triggarfram det beteendet och "behandlar" där efter och får bort det fast jag inte satt gränser på det traditionella sättet (du får inte slåss osv). Vad som ändrade mig var att jag började fundera mycket på orsak och verkan. Jag läste andras uppfattningar och andras idéer. Jag testade olika metoder för att se vad för effekt det gav och den som jag har nu är oslagbar.

 

[Jillybean]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Jag blev valdigt, valdigt arg men skallde inte ut henne pa det satt du verkar tro. Visst hojde jag rosten men det enda jag sa at henne var att det ar fel att doda djur pa det satt hon gjorde, hon skulle ha tankt sig for, och att hon aldrig ska gora nagot liknande igen.
Nar hon borjade slingra sig och anvanda olika forklaringar till sitt handlande sa jag att man maste ta ansvar for det man gjort och acceptera konsekvenserna. Hon bad som sagt om ursakt ett antal ganger vilket jag godtog MEN sedan vagrade hon att lata mig vara ifred utan kravde att jag omedelbart skulle sluta vara arg. Detta for att jag sallan ar arg pa henne och sjalvklart tyckte hon att det var obehagligt. Hon insag vidden av vad hon gjort och skamdes och det ar ju inte heller sa varst trevligt sa hon ville att allt skulle vara som vanligt igen.
Som foralder sa anser jag att min viktigaste uppgift ar ge mina barn en arlig bild av hur varlden fungerar och ge dem de verktyg de behover for att existera i den; respekt, arlighet, ansvar bl.a.
Du verkar ju gilla hypoteser sa vad sags om den har: Lat oss saga att Em nagon gang i livet bestammer sig att kora hem fran en fest och aker dit for rattfylla. Tror du att farbror polisen kommer att satta henne i knat och forklara varfor det ar fel att kora full? Nej, de tar hennes korkort och satter henne i bak pa polisbilen och aker till stationen. Handling=konsekvens. Ju tidigare ett barn lar sig detta, desto battre. Sedan om konskevenserna ar otrevliga, well, that's life.
Hennes tro pa mig ar inte ett dugg rubbad, tvartom. Hon sade namligen idag att hon forstar varfor jag blev sa arg och vet att det ar for att jag bryr mig om henne, om jag struntade i henne sa skulle jag strunta i vad hon gjorde ocksa.
Och ja, om jag ser nagon doda ett djur utan anledning sa blir jag vansinnigt arg, jag har vid flera tillfallen gett mig pa gubbar i min makes jaktlag som visat dalig respekt infor djuren de jagar.

Jag forvantar mig inte att hon "ska ta" min ilska men jag forvantar mig att hon ska respektera mina kanslor och mina behov pa samma satt som jag respekterar hennes.

Eller var det så att det var din dotter och du blev så besviken över hennes beteende att du inte klarade av att få ut den på ett bättre sätt?

Det finns det sakert, men guess what; jag ar INTE perfekt! :smirk:

Jag vet att det sätt du löst det på är onödigt och destruktivt och jag har sett vad det lett till om det vill sig riktigt illa.

Jasa? Var du har? Det ar tur att jag har gott sjalvfortroende nar det galler min kapacitet som foralder annars hade jag kunnat ta at mig. Och det hade ju verkligen gjort situationen battre...

Jag har traffat tillrackligt med 15-aringar for att veta att deras kapacitet till att diskutera, tanka efter och bedoma situationer vida skiljer sig fran 11-aringars. Sedan att de inte ar som oss vuxna ar en annan sak.

Barn som handlar impulsivt behöver hjälp med att stoppa sig. Skuldkänslor riskerar att få det att bli värre och att barnet fastnar i sitt beteende. Man måste stoppa dom fysiskt. Med andra ord så hade jag bevakat min dotter och hon hade fått hålla sig inne om jag inte var inte med henne

Det har luktar curling tycker jag. Om jag inte kan be henne ta ut valpen for att kissa utan att folja med henne sjalv; hur mycket fortroende visar jag henne da? Noll! Det tycker jag ar annu varre. Om hon kanner att jag inte har nagot fortroende for henne da blir hon ju annu mer osaker och fundersam over varfor jag inte litar pa henne. Om jag daremot visar att jag litar pa att hon kan gora saker pa egen hand sa vaxer hennes sjalvfortroende. Att hon sedan far ta konsekvenserna om hon gor fel, det vet hon redan. Hon tycker bara inte om det.

Jag tror att vi kan lugnt konstatera att vara uppfostringsmetoder ar valdigt olika. Lycka till med dina barn; det skulle vara kul att horas av om en sadar 10-15 ar och se hur allt star till. :smirk:

 

[Stollan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Jag har lart henne att man ska visa respekt for ALLA djur vare sig de kralar, kryper, gar eller flyger. Respekt innebar att man behandlar djuret som man vill behandlas sjalv.

Och du dödar inte insekter då för du visade respekt för alla djur?
Du har själv sagt att du inte räknar in insekter och dom är också djur!!
För du har väl inte frågat insekterna först om det var ok att döda dom?
Respekt innebär att man respekterar andra för vad/vem dom är och respekterar deras integritet och personliga gränser.
Jag respekterar inte möss till den grad att jag inte har musfällor som tar död på dom om dom kommer in i huset. Jag respekterar inte det djur jag äter i den mån att jag frågade den innan om den ville bli mat. Inte heller respekterar jag flugor som finns i mitt hem så att jag jagar dom och försöker släppa ut dom levande utan jag slår ihäl dom. Däremot kan jag bära ut en spindel eller två. Det handlar för fem öre inte om respekt utan om att jag är för lat för att fånga in massa flugor för att släppa ut dom på utsidan.

Det ska inte bli nagon nasta gang! Hon ska lara sig att man inte slar ihjal djur for att man ar radd for dem eller tycker de ar obehagliga! Att slakta djur for ett eller flera andamal ar helt acceptabelt men att bara sla ihjal ett djur som hon gjorde ar FEL FEL FEL.

Och du bestämmer hur hon skall uppfatta världen?
Sorry men det funkar inte så. Din dotter är en människa med egna tankar, värderinga och känslor. Kör du över det så kommer du får mer problem ju äldre hon blir. Det är att kränka en annan människa genom att tala om för dom hur dom skall känna och det får dom bara att tvivla på sig själav och sina egna känslor. Gissa vad det leder till?
Du bedömer inte att det inte är rätt för andra att döda ormar eller inte. Du anser det men det du tycker är ingen allmän uppfattning.
Det finns folk som anser att det är fel att slakta djur för mat skull.
Har dom fel då eftersom din uppfattning inte är lika?
Vem har rätt och vem har fel?
Att du anser att det är fel är en sak men om det automatiskt blir fel är en helt annan femma och om din dotter anser att hon gjort fel är också en helt annan sak. Du kan inte tala om för din dotter vad för etik hon skall ha för det kommer aldrig att funka. Vuxna har försökt i årtusenden och ändå har inte alla insett att det är fel väg att gå. Det bäddar bara för trubbel. Har du tur har du ett mer lätthanterligt barn och då låter hon bli för att du inte skall bli arg annars så får du ett barn som när hon blir äldre gör tvärt om pga att du kränkte hennes integritet för att du ville tvinga på henne din syn på saken.
Du hade reagerat samma sak om jag skickade jehovas att försöka övertala dig att bli troende och att du bara inte insett att det är vad du vill.
Hade hon köpt din värdering hade hon aldrig dödat ormen från första början. Så enkelt är det. Hon köpte dom inte och fråga dig varför istället för att skälla ut henne och tvinga henne att tycka som du gör.
Så tala nu om för mig varför din värdering är mer sann än hennes eller mer sann än en som anser att allt liv är så värdefullt att det är fel att döda minsta spindel eller fluga ens.
Du kan tala om vad du står "Jag tycker inte om att du dödar ormar i onödan för jag anser att det är fel" men du kan inte tvinga henne att tycka som du mot hennes vilja "Du får inte döda ormar för det är fel".

Gör ett experiment. Gå ut till en vuxen människa och försök att slå i dom i att deras känslor är fel i en viss situation och se vad för reaktion du får eller gå till kyrkan och tala om för dom troende att dom är fel och där finns ingen Gud. Jag vet hur du skulle reagerar för det avslöjade du redan i första inlägget.

Allt blir alltid som vanlig efter ett gräl för barnet tycker det är jobbigt med konflikten till föräldern som dom älskar (det gäller att bara gå till dig själv och komflikter med din man för att inse hur det känns) och sväljer hellre sin ilska i att bli kränkt i rädslan över att den vuxna skall sluta älska den.

Summan av det hela är att man aldrig skall tala om för folk hur dom skall känna heller inte vad för etikska värderingar man skall ha.
Folk tenderar ofta att bli förbannade och "trotsiga" då oavsätt om dom är 2 eller 100.

 

[Tassetass]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Om man då inte säga åt någon vad som är rätt eller fel - vad säger då att DU har rätt och Jellybean gjorde fel..? :smirk:

Tycker mest du krånglar till det onödigt mycket.

 

[Jillybean]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Nja, insekter ar ju inte djur; det ar darfor de tillhor en egen grupp som kallas for just insekter. Musfallor behover jag inte, katterna tar hand om dem at oss. Daremot slar man inte ihjal djur utan anledning.

Jag forsoker inte alls bestamma hur hon ska uppfatta varlden, sa ignorant ar inte ens jag. Daremot sa ar det mitt jobb som foralder att lara mina barn varderingar och vad som ar ratt och fel.

Experiment pa vuxna tycker jag ar overflodiga; det ar anda ett barn vi talar om har.

Hon har inte alls "svalt sin ilska". Hon har accepterat min asikt, haller i efterhand med om att hon gjort fel, vi har studerat information om ormen och hon angrar sitt agerande, accepterar min ilska vid tillfallet, och forstar att hon behover tanka efter innan hon agerar, pa samma satt som man tanker efter for att losa en svar matteuppgift.

Barn fods inte med etiska varderingar. De far dem fran sina foraldrar eller den som uppfostrar dem. Hur tror du det skulle ga om man slappte ut ett barn i samhallet utan etiska varderingar? Hur skulle religioner leva vidare om inte foraldrar larde dem till sina barn?

Du kanner varken mig eller mitt barn och jag tycker att du dragit valdigt manga forhastade slutsatser fran vad du last har.

 

[Stollan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Det är inte jag som säger det utan hennes dotters beteende.

 

[millansnillan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Jag kommer ihåg när jag var elva.

Gjorde jag något dumt som dom upptäckte försökte man ju såklart bortförklara det så gott man kunde. Gråta eller vad som helst.

Aldrig att jag blev pressad, jag bortförklarade det för att jag inte ville ha skulden/att dom skulle bli arga för något jag faktiskt gjort. Men inte blev jag pressad.

 

[Tassetass]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Som sagt; jag tolkar det helt annorlunda än dig, utifrån mina erfarenheter av att själv vara 11 samt alla 11-åring jag har känt. Jag tolkar det som att ungen i fråga bara försökte komma lindrigt undan på det sätt som hon trodde skulle funka bäst.

Vem säger att du har rätt i din tolkning och att jag och Jellybean har fel..?

 

[prinsessfeminist]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Jag bonkar inte in mina värderingar i min dotter gör du?

Nej, men jag antar att frågan är retorisk?

Lever du som du lär?

Ja, det tycker jag. Jag pratar mycket med mina barn och jag försöker förstå/lära mig hur de tänker. Kommunikation är a och o. Finns inte den så är det svårt att själv göra sig förstådd.

Däremot tror jag inte att de alltid är änglar, utan jag vet att de testar mig. De vet var de har mig och de kan dra en vals för att komma ur trubbel. I sådana lägen tycker jag att edt är min plikt som förälder att både tala om vad som är fel och att bestraffa. Det handlar inte om att "bonka in" något, utan att man får lida konsekvenser av sitt handlande. Barn har också ansvar. Här kallar vi det för "barnansvar" och barnen är medvetena om vilka ansvar de har.

Hur hade du gjort om ditt barn hade kommit som i exemplet jag tog upp och skällt ut dig för att äta kött när du visste vad den tyckte om det?

Nu är det så att jag är vuxen och förebild. Jag förstår inte riktigt frågan. Visst respekterar jag barnet om han/hon inte vill äta kött och jag förväntar mig samma respekt tillbaka. Jag får nog läsa om ditt exempel, för just nu hänger jag inte med på hur du menar?

Jag vände på steken men det kanske inte är populärt att se det från det hållet?

Visst kan man vända på steken, men faktum kvarstår. Jag är vuxen och skall hjälpa barnet att utvecklas till en vuxen och ansvarsfull individ. barnet har begränsningar och jag får både ta hänsyn till dem och samtidigt ställa krav på barnet. Jag tycker inte man kan jämställa barn med vuxna, för barnen är inte vuxna när de föds, utan det är en process, men det vet du ju redan...

 

[prinsessfeminist]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Nu har jag läst på lite mer om vegangrejen.

Ditt resonemang hänger inte ihop med grundfrågan. Mitt ansvar som vuxen är att lära barnen att vara ansvariga för sina handlingar. Vad har det med att göra med maten?

Jag tror inte du har klart för dig att relationen mellan barn och vuxna ÄR ojämlik.

Det innebär inte att jag som har övertaget är stygg och utnyttjar det, uten helt enkelt att jag - utifrån min förmåga - hjälper/leder barnet rätt i livet. Mina värderingar är förstås då de som gäller. Hur skulle det annars fungera?

Du har rätt i mycket som du skriver Stollan, jag läser ofta med stor behållning det du uttrycker, men just i den här frågan är vi djupt oense.

Var och en blir salig på sin tro. Dina resonemang känns alltför komplicerade och kvasi-psykologiska för att jag skall köpa dem. Huruvida man blir "kränkt" eller ej är för det första mycket, mycket subjektivt. Hur kan du veta hur Em tänker? Vilka belägg har du för dina påståenden? Vem säger som du? vad refererar du till?

Jag tycker nog att du drar alltför långtgående slutsatser.

 

[Stollan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Jag skrev ett långt svar men funderade lite mer när jag tittade på tvn men struntade i det så jag går till vad jag skulle gjort för det frågade du mig. Detta är med tanke på att det skulle inträffa i ungefär samma ålder som din dotter.

Jag har inte sagt ett pip mer än att jag hade tyckt synd om ormen hon dödade och att jag ansåg att det var lite onödigt. Jag hade ömkat ormet (stackare, nu får du inte...mer) och inte lagt för mycket vikt på min dotters agerande. Fokus hamnar på ormen och där med kan jag se till att min dotter sätter sitt fokus på rätt objekt nästa gång hon får ett infall. Hejdar hon sig då är det inte för att hon är rädd att göra mig besviken eller arg utan för att ormar uppenbarligen var viktiga för mig och det som är viktigt för mig är lättare att "respektera". Jag har sett till att budskapet gick ända fram.

Jag hade tagit tillvara på att hon ändå kom till mig och talade om det och passar på att tala om att den biten gjorde mig stolt och jag kände mig hedrad. Jag skulle uppmuntra henne att fortsätta med det.

Jag hade inte pressat min dotter att tala om varför av den enkla anledningen att barn sällan vet svaret på den frågan. Det gör att dom bara känner sig pressade och tillslut tvingas ljuga för att komma ur den pressade situationen. Jag uppmuntrar inte att ljuga och ser till att inte locka fram den sidan heller (jag inte bara anser utan praktiserar detta sätt också). Sedan ljuger stort sätt alla barn då och då och dom flesta skyller ifrån sig på andra i rädsla för konflikt. Det är ovanligt att det är tvärt om och detta diskuterade jag med min dotters lärare som varit lärare i 30 år och hon har bara varit med om det 1 gång i sitt liv och då var det ett syskonpar.
Man skall inte lägga för stor vikt på det utan större vikt på det som är bra. Ingen vad jag vet har fått barn som slutat att ljuga genom att bli arg, bara att lögnen blir till tysnad istället om man har otur.

Jag hade fortsatt med att diskutera liv och död med henne. Om djur kommer till himlen osv. Jag hade frågat frågor för att se vad hon anser har värde när det gäller djur och när det är ok att döda dom.
Detta för att pejla in läget i barnets uppfattning så man lättare kan detaljerat tala om sin egna uppfattning med barnets som en "karta".
Så gör jag titt som tätt av den anledning att det är intressant att höra vad barnen har för livsåskådning mm.

Sedan så är det så att jag moraliserar inte dödande av andra djur då jag äter kött och dödar en del smådjur så som spindlar och vissa insekter. Jag tycker att det är som att kasta sten i glashus. Däremot står jag för att jag anser att det är onödigt att slösa på liv när det inte behövs. Även insekter är djur som har lika stor rätt att leva som alla andra och där skiljer vi oss också åt.
Nu är väl inte risken så stor att min dotter hamnar i den situationen då hon är rädd om djur inkl. spindlar. Hon tycker spindlar är obehagliga men inte att man skall döda dom. Hon är 7 år gammal och ansetts ha gaft problem med empatin enligt speciallpedagog och fk-lärare. Felet satt någon annanstans än vad dom trodde och när det verkliga felet fick en åtgärd så vips så fanns inte det symtomet längre. Fk-fröknarna var en av orsaken att problemet uppstod i första hand + att jag varit för dålig på att lära min dotter att bli mer verbal är fysisk när hon blir frustrerad dvs hon hade inte dom rätta orden för att få fram sitt budskap. Jag var för duktig att läsa av henne + att jag inte riktigt hade hel insikt hur jag gör på ett bra sätt.
Svara det din fråga om hur jag hade gjort?
Jag hoppas att min dotter bemöter mig på samma sätt om hon får för sig att bli vegan och totalt emot slakt och djur i fångelskap (läs som inte kan komma och gå som dom vill). Jag visar henne hur jag vill bli bemött av henne när hon tycker annorlunda än vad jag gör genom att behandla henne så själv.

Sedan är det så att du har skrivit om Em för. Em cyklade om kull och maken ville inte hon skulle cykla vägen igen. Det var besvärligt att få Em att hjälpa till hemma frivilligt mm. Kom du ihåg att jag då svarade dig att det är ofta vuxna anser att barn skall ha ett visst tänkande som barnet faktiskt inte har?
Jag står fortfarande för det.
Jag står för att jag tyckte att du inte hanterade situationen helt rätt utan kunde ha gjorts bättre och det har inget med att göra att du skall känna skuld för det. Gör du så bör du fråga dig själv varför det får dig att känna så för det tjänar varken du eller Em på.
Jag gör fel i min fostran men istället för att hänga upp mig att jag gjort fel ser jag istället vad jag kunde gjort bättre (som allt annat här i livet). Det är att vara konstruktiv. Att tänka på vad för fel man gjorde och må dåligt av det är destruktiv. Man kan stort sätt alltid göra saker på ett bättre sätt.
Vill du bara höra medhåll i dina inlägg så säg det och vill du bara höra dom fel EM gjorde så säg det. Då svarar jag inte heller på dom.
Om du inte ens vill fundera på om du som förälder kan ha gjort fel så är det upp till dig för det är så att jag skiter i vilket om jag skall vara ärlig. Du är inte orsaken till att jag svarar utan orsaken är din dotter.
Jag tänker däremot inte ljuga och säga att jag tycker du gjorde helt rätt. Det går helt emot min egna tro om att tala sanning.

Det är väl det sista jag har att säga om det hela så sedan skall du slippa inlägg från mig

 

[Stollan]

Sv: Hur accepterar man en ursakt...

Varför ljuger man när man gjort något fel men inte något rätt?
Jo det är för att man känner sig obekväm i att få skäll. Inte städade du och sedan om mamma hade frågat dig för att ge dig en peng så sa du att någon annan gjort det så den fick pengen (typotetiskt)?
Obekväm, obehag ger pressad situation. Motstånd kan du kalla det för om det är enklare. Pressa/ge motstånd innebär inte per automatik ala pistol i pannan utan en liten press som är väl avvägd kan få en människa eller för delen delen djur att "gå" i rätt riktning utan större protest. Har du riktig fingertoppskänsla så blir det ingen protest alls utan du får ett samarbete utan motstånd. Nu är man inte mer än människa så det blir motstånd ibland då och då för det är jobbigt att hålla fingertopps känsla för det kräver att man själv mår psyksiskt och så fysiskt bra som möjligt bra och vem orkar göra det jämt?
Saker som tex trötthet och hunger kan också spela in.
När man är utvilad och mätt utan andra krämpor och mår psykiskt bra klarar man också starkt motstånd utan större problem och det gäller barn så väl som vuxen.