Hundstallet

[pickapela]

Har du/ni adopterat hundar från hundstallet eller liknande? Berätta gärna om hur det gick/hur det går och vad det var för hund du/ni adopterade.

Tycker att det är underbart att hundar får en andra chans och det vore kul att höra lite från folk som har köpt hundar denna väg.

 

[Red_Chili]

Med "eller liknande" menar du då olika omplaceringsorganisationer eller räknar du in hundar som omplaceras via rasklubbar/uppfödare också så länge det är hundar som varit i stort behov av en ny chans?

 

[pickapela]

Jag tänkte mest på omplaceringsorganisationer.
Men kan iofs vara kul att höra omplacering från rasklubbar/uppfödare också.

 

[Red_Chili]

Då kan jag berätta om min Aysu Hon omplacerades visserligen av privatperson, men utan hjälp från uppfödarna hade hon nog aldrig kommit till mig.

En dag hittade jag en ung hund på blocket som behövde nytt hem. Eftersom det var en saluki och det är extremt ovanligt att salukis hamnar på blocket (de flesta uppfödarna vill inte ha salukis där) så skrev jag till ägaren och frågade om omplaceringsorsaken, om uppfödarna var informerade osv. Det hela slutade med att hunden inte skulle säljas, utan skulle komma till mig över sommaren under tiden som ägaren ordnade upp sitt liv lite på hemmaplan (då sa hon nämligen att det var en del trassel som skulle lösa sig snart).

Hunden bodde hos mig under sommaren och visade sig vara fantastisk, men i slutet av sommaren åkte hon som planerat tillbaka till ägaren. Efter det hörde jag inte ett ljud från ägaren.

Ganska exakt ett år senare fick jag ett sms från ägaren som undrade om jag nu ville köpa hunden. Eftersom hunden tydligen var rädd för allt, omöjlig att hålla på med, omöjlig att lära något, morrade mot ägaren och f*n vet allt vad det var så tyckte ägaren att hunden skulle antingen till mig eller inte till någon alls. Jag tvekade inte en millisekund innan jag svarade på smset och skrev att jag köper hunden.

Efter tre veckors velande från ägaren (hon kunde inte bestämma sig för om hon trots allt skulle sälja eller inte, sa att hon skulle komma ett visst datum men sedan passade inte det osv...) så åkte uppfödaren och mötte ägaren på stan där de skrev under alla papper osv. Hunden åkte sedan med hem till uppfödaren och jag åkte i ilfart de 100 mil som krävdes för att ta mig till hunden. Eftersom förra ägaren var som hon var så hade jag inte vågat åka upp för att köpa hunden. Risken var på tok för stor att hon åter igen skulle ångra sig.

Hem till mig kom en extrem stressad och fet hund i uselt skick. Början till liggsår på armbågarna, så stressad att hon helt "stängt av" mentalt, naken på mage, lår och bröst, allmänt konstig päls, muskelskada i ett lår och jag började nästan gråta av att se henne.

Nu har jag haft henne i ca 8½ månad. Hon har blivit en av de mest underbara salukis jag lärt känna. Hon är SÅ lätt att hålla på med, extremt lättlärd och intelligent, hur positiv som helst, har mer energi än de flesta, är otroligt påhittig, har lärt sig leka med människor och ja jösses. Jag fullständigt älskar min knäppa galenpanna som klampar rakt in i hjärtat på alla hon möter. Hon är nu väldigt avslappnad, orädd och ja, bara fantastisk på alla sätt och vis. Dessutom har hon gått ner 4kg i vikt och har fått ordning på pälsen nästan helt och hållet.

 

[pickapela]

Alltså vilken underbart rörande solskenhistoria! Och vilken OTROLIGT vacker tjej du har! Skönt att hon har kommit till någon som vet hur man tar hand om hundar.

 

[Hazel]

Well, min hane är genom en omplaceringsorganisation. Fast med twisten att det var min egen organisation

Han är en mycket speciell hund med mycket osäkerhet i sig. Han bodde på en ö i blekinge skärgård tills han va fem. En mindre gård med katter och får och med två pensionärer till matte och husse. Jag är helt säker på att dom tog otroligt väl hand om honom, men det är en hund som egentligen hade behövt MASSOR av social träning för att bli "vettig" I alla fall så hände det som inte får hända, matte åker in på sjukhus och kort därefter drabbas husse av en stroke. En mycket ledsen matte tar kontakt med min organisation och han hamnar i ett av våra jourhem där han inte trivs alls. Jag tar honom i jour själv, eller ja det va tänkt så men det tog nog ungefär 6 sekunder så visste vi båda att han va här för att stanna

Han va ovan vid folk, ovan vid lägenhet, osäker och ganska uppstudsig. Idag är han 9 och fortfarande ganska uppstudsig och osäker men generellt en helt underbar hund att ha o göra med.

 

[Migo]

Jag har inte heller tagit omplacering via en organisation, utan precis som Aysu gick det via uppfödaren.

För att börja från början så föddes Frodo, Fridolf och deras fyra syskon hemma hos min granne/vän/arbetsgivare hösten 2011. Jag stod för den dagliga skötseln under deras valptid, och var mycket engagerad i kullen. Efter ett par veckor stod det klart att jag skulle ha en hanvalp och valet stod mellan Fridolf och Frodo. Efter många vakna nätter, mycket ältande över omöjligheten att ta två valpar på en gång och säkerligen några nya gråa hår så bestämde jag mig för att det var Fridolf som skulle flytta hit, och Frodo fick ett hem hos en bekant till uppfödaren.

(Frodo i mitten och Fridolf till vänster)

Uppdateringar om Frodo kom regelbundet, och alla med samma budskap: han är vild, galen, oregerlig och hopplös - redan som 7 månader gammal skickades han till "anstalt" i form av en rutinerad hundförare som skulle "få ordning" på honom. Då och då var han på besök hos uppfödaren och varje gång tjatades det på mig att jag skulle köpa loss hunden. Ägaren klarade INTE av honom utan höll honom burad för att inte få hemmet förstört. Under sensommaren och hösten innan de fyllde ett år åkte Frodo runt mellan massor av olika instruktörer och spekulanter som alla skickade hem honom. "Fin och med potential, men oträningsbar". När jag träffade honom hos uppfödaren då och då så rev det i hjärtat, så fruktansvärt stressad han var och alla hans försök till kontakt och närhet besvarades med trötta och frustrerade korrigeringar.

12 December 2012 kastrerades han, och för att han skulle slippa sitta i bur med tratt i fyra veckor så fick han bo här under sin rehab. När såret var läkt skulle han ut till ytterligare ett provhem. Han kom hit ganska allmänpåverkad av operationssmärtan, totalt muskelfattig och med tråkig päls. Första natten sov han på min arm, och jag strök honom på magen hela natten(jag kunde ju inte sova, eftersom tratten var ivägen, och så fort jag slutade klia så slog han den i ansiktet på mig...). Med hjälp av ryggsäcksövningen, bekräftelse på alla hans kontaktsökande beteenden och mycket stillsamt gos så var det som att dra ut sladden - halt plötsligt hittade hunden sin offknapp.

Han åt inte på en enda pryl - för än på julafton, när han fick en låda full med papper att stycka bäst han ville!

Frodo åkte till provhemmet strax före årsskiftet, jag grät men önskade honom en framtid i ett hem som förstod honom. De ringde redan första dagen och var missnöjd med honom. Han hade morrat åt deras barn.

Mer ångest, mer tårar över denna lilla hund och hans öde. Uppfödaren suckade uppgivet men hade inte möjlighet att köpa tillbaka honom, och ägaren meddelade att hunden skulle skickas till ytterligare en tränare för att sedan säljas därifrån. Där och då bestämde jag mig, inte fan skulle hunden flytta tre gånger till, och dessutom då bortom all kontroll och kontakt med oss som fött upp honom. Med lite mentalt stöd av en massa goa bukefalister så fattade jag beslutet att köpa honom och här blir han banne mig kvar livet ut. Så det där velandet jag höll på med från valplådan och framåt var helt i onödan. Nästa gång jag hamnar där så ska jag köpa hunden på en gång och slippa reparera alla mentala ärr de får av att vara oönskade!

(En av de som hade honom på träning sommaren 2012 kom fram till mig på en tävling i höstas och frågade om jag hade kvar hunden. "Den hunden är det ju nått allvarligt fel på, han är helt oträningsbar!". Jävlar vad vi ska visa dem, Frodo och jag!)