Hundens karriärplan

Jag har drömmar och mål, absolut, däremot inte någon "livsplan".
Förutom det självklara, att jag hoppas på att hundarna får leva långa, roliga liv utan direkta hälsoproblem/större skador så hoppas jag att alla salukis jag någonsin har kommer vara bra lure coursing-hundar. Det är ju den enda metod vi har för att testa att hundarna fungerar till det de är tänkta för.

När det gäller lure coursing så får salukis ta tävlingslicens från att de är 18 månader gamla och de får tävla t.o.m. det år de fyller 8. Det påverkar helt klart det som kan liknas vid "livsplan".
Jag vill så snart som möjligt ställa ut hundarna, så att de har utställningsbiten avklarad (ska de få championat krävs utställningsmerit :grin: ). När vi inte har lure coursing att fokusera på så kör jag rallylydnad och andra typer av mental träning. Våra tävlingssäsonger styr också hur jag lägger upp den fysiska träningen för hundarna.

Jag vill så snart som möjligt ta licens på hundarna, därefter tävla så mycket som möjligt och självklart hoppas jag då på fantastiska resultat ;) Jag hoppas hela tiden på EM-kval tex, men det är ju inte mycket jag kan göra åt det förutom att hålla hundarna i god form och tävla tillräckligt mycket. Förhoppningsvis tar inte tävlingskarriären slut förrän den måste det, dvs när hunden blir 8 år gammal.

När de är 8 år har de förhoppningsvis åtminstone 4 år kvar att leva. Då kan vi satsa helhjärtat på rallylydnad och andra roliga tävlingsformer.

Jag är säkert en "bromskloss" för hundarna när det gäller hur långt de når i de olika lydnadstävlingarna osv, men jag är samtidigt övertygad om att det inte skulle gå ett dugg bättre med annan människa eftersom salukin är så väldigt bunden till en person då. Det hade väl i så fall varit om jag skaffat partner som mina hundar älskat och att denna partner älskade att träna hund. Jag kan inte se att något sådant någonsin kommer ske. Mer troligt är att jag i så fall skärper till mig och börjar lägga upp en mer ordentlig planering för hur vi ska träna.

Sedan är det klart, jag har även planer på hälsoundersökningar. Jag vill gärna gå BPH med min Ebrah och när Aysu blivit lite äldre så ska hon få ultraljudat hjärta och troligen även ögonlysning. Det är de två hälsoundersökningar som är mest relevanta att göra på salukis, men det är inte någon idé att göra det på för unga hundar heller. Ebrah kommer även hon att hälsotestas när hon blir äldre. Kanske vid 5-6 års ålder, om det inte sker innan en eventuell parning.

(Kan tillägga: När jag fick hem Aysu, då var planen bara att få henne i bra skick, hoppas på att hon kunde leva ett bra vardagsliv och hoppas på att hon någon gång skulle kunna springa LC. Inte hade jag räknat med att hon skulle bli fantastisk, den enklaste jag haft och dessutom en otroligt bra tävlingshund :p Så ja, även om vi når våra mål så innebär det inte att vi nöjer oss där. Jag vill mer av allt hela tiden och hundarna är inte sena att haka på.)
 
Jag har mål och delmål, men i den jäkla skitsporten jag älskar är det helt omöjligt att planera.

Med Billy vill ha en grymt bra klass 2-hund i agility, och så snart vi känner oss klara med våra individuella meriter (diplomen) vill jag bara satsa på lag. Jag vill ha en såpass bra och säker laghund att andra lag vill att vi joinar deras lag. :angel: Jag vill jättegärna springa lag-SM minst en gång.

Jag gissar att vi har minst fyra år på kvar på tävlingsbanan. Förhoppningsvis fem. Han fyller sju år under veckan, men är i oerhört bra fysiskt form.

(Det största hotet är väl egentligen att jag kanske vill ha en till människovalp, men tack och lov har jag andra handlers till honom i så fall.)

Med Ivan vill jag bara att han ska ta sig igenom några banor felfritt och inom referenstiden. För tillfället känns det helt omöjligt. :cautious:
 
Har du en plan redan från början, för hundens andra, tredje, femte, sjunde år?
Jag skulle säga att jag har en plan fram tills att hunden är typ 2 år, efter det så tar vi prov och dylikt efter hur hunden utvecklats. För wachtel gäller det mest att få mycket tid i skogen tidigt, påbörja injagningen och starta unghundsprovet. När hunden är 2 börjar man se mer vad det blir av den i skogen, och övriga planer tas därifrån.

Med jaktlabben gissar jag att det kommer bli lite annorlunda.. :p Främst eftersom man startar prov på ett annat sätt där, men även för att det ligger mycket mer träning bakom lyckade prestationer.

Tänker du kring dagen din hund ska sluta jobba och vad som händer då?

Wachtlarna brukar inte ha några större problem med att gå i pension. De brukar jaga för fullt tills de är ca 10-11 år, och sedan pensionärssläpps de under goda förhållanden så länge de vill och kroppen orkar. De blir sällan äldre än 12-13 år.

Vid vilken ålder tror du att din hund har nått sitt max och vad är max för just din hund?
Peaken brukar vara mellan 4-7 år, sedan börjar man så smått märka att de i regel gått hårt under många år. Jaktligt finns det vissa begränsningar, men wachteln utvecklas sent och det kan hända mycket fram till 5-årsåldern.

Har du och din hund samma max, eller behöver din hund en annan förare i någon sport för att nå sin potential?
Hade vi satsat på någon annan sport än att hålla på just med jakt så hade vi säkert kunnat lyckas med de lägre klasserna. Med en annan förare hade det säkert gått lika bra, bara fickorna var tillräckligt fulla med godis ;)
 
Livsmål och livsmål vet jag inte men har mål för de närmaste åren iallafall.

I rallylydnaden hoppas jag att hon blir klar med både fortsättning och avancerad innan 2017 är slut. Chanserna är goda. Efter det är det championtitel och plats på SM som ska jagas och när vi är klara för det vet jag inte riktigt. Beror på hur snart vi hittar ett föremål och som hon vill bära :p

I agilityn vet jag inte heller men förhoppningsvis kan vi starta nån gång under hösten 2017 annars blir det under vintern - 17/-18.

Vi tränar även lydnad och bruks sök och har planer på att kunna starta under 2017. Men där är enbart målet att ha startat med godkänt resultat.

2018-2019 är det tänkt att Betty ska få valpar om hon fått sitt VG i utställningsringen och genomfört ett bra BPH.
 
Jag "panikköpte" en valp när min gamla hund hastigt dog för ca ett år sedan. Visste bara att jag ville ha en tikvalp av samma ras, men brydde mig inte det minsta om det var en blivande utställningshund, en hund för bruksaktiviteter eller bara en ren sällskapshund.

Så, med tanke på det, har jag absolut inte haft någon karriärplan för vovven ifråga.

Men nu visade det sig att den nya lilla loppan var en otroligt energisk och arbetsvillig hund. Hon visar suveräna talanger för agility och spår, och jag som inte har tränat aktivt med hund på ca 20 år, upptäckte plötsligt igen hur otroligt kul det är att jobba med en hund som verkligen vill jobba - trots att hon är en liten skit :D

Nu går vi spårkurs och agilitykurs, och planerna är att börja tävla i agility till våren (än är hon för ung).
 
Har inte så mycket till plan för någon av hundarna. Jag siktar på att vi ska ha roligt tillsammans, that's it :) Pysslar i dagsläget med agility, parkour, personspår, DW och trickträning. Tränar på egen hand (med undantag för grundkurser i vissa saker) och har ingen som helst önskan att tävla.
 
Jag har drömmar och lite önskemål på lång sikt, men målen däremellan sätter jag gärna upp ett i taget som delmål och jag är väldigt överens med mig själv om att vad som helst kan hända som ställer till det för planeringen.
Jag tycker det är roligt med träning och tävling, men det finns mycket annat i livet som jag värderar minst lika högt eller högre. Utöver det tycks det alltid dyka upp saker i livet som gör att jag inte orkar/hinner med allt jag skulle vilja, och då vill jag inte känna mig låst till några mål utan släpper direkt och tänker om.

Jag har en finfin brukshund och tänker absolut att han har kapacitet till brukschampionat. Någon gång under livet (sålänge han får vara frisk och vi inte stoppas helt av andra saker) borde vi kunna nå det målet, men jag tänker inte sätta upp någon tidsplan eller liknande utan det får komma när det kommer. Om det kommer.
Har heller inte några tidsplaner kring att jag vill vara i en viss klass inom en viss ålder, det skulle bara stressa mig.
Kommer annat i vägen och vi bara når halvvägs kommer jag vara jättenöjd ändå. Det viktigaste är att jag och min hund har roligt tillsammans och att livet känns roligt helhetsmässigt.
 
Pysslingen är lite av ett panik-köp han också, och tanken var att han skulle dämpa Släktings ensamhet och ångest (tyvärr är Släkting för sjuk nu och en Pyssling når hen inte längre). Sedan tänkte jag att det kunde vara kul om vi alla tre kunde göra grejer ihop på helgerna och då kändes Lure coursing/släphare ganska passande. Vi har nått vårt första mål och nosat lite nu i år. Vi har kört lite raksträcka. Kollat in haren. Träffat folk. Dessutom åker vi på mycket rasträffar, play dates och olika event. Pyssling hänger också med och reser...i år har an varit på två sälsafaris.

Eftersom herrn är krypt, är målet att han ska vara med och att vi tre ska ha roligt. LC champion kan han inte bli, men jag har förstått att han får starta. Målet för nästa år är licens-lopp och start. Sedan ska vi se lövgroda, lämmel och murmeldjur.

För egen del är målet med Pyssling att ha roligt och att lära mer och prova olika grenar. Det vore trevligt om jag också kunde lära mig att tävla. Att jaga meriter är ett bra sätt att se till att saker blir gjorda och också att kommunicera vad man kan och vill. Så Pysslingen är min mellanhund - och kanske får han om några år sällskap av in dröm schäfer-tik.

Nu är Pysslingen lite justerad. Jag har reagerat på hur han rör sig - en veterinär hittade en skada men vid uppföljning så påstod nästa veterinär att han var frisk. Så nu har jag backat träningen. Han har kört koppel vila ett par veckor. Tanken är att Pyssling ska hänga med 15+ år. Nu kör vi valp-agility och ska börja med special-sök. Vi går mycket och långsamt, så att herrn skrittar fyr-taktigt och kör mjuka underlag, blåbärsris och löv.
 
Mitt mål med min tremånadersvalp är att han ska bli en väluppfostrad, enkel och omtyckt hund som är en bra kompis, lätt att ha att göra med och som kan vara med överallt och umgås med alla typer av människor och hundar. Vidare hoppas jag att han fortsätter i samma spår som han gjort hittills vad gäller att charma människor i vår närhet så att de mer än gärna ställer upp som hundvakt :angel:

Hittills är jag fascinerad över hur lätt han anpassar sig till nya miljöer, människor och utmaningar och jag ska göra mitt bästa för att stärka hans självförtroende så att han får möjlighet att fortsätta i samma spår.

Han är alltså i första hand tänkt som en renodlad sällskapshund. Dock en väluppfostrad och lydig sådan och inte en bjäbbig och pjåskad dito som man tyvärr ser då och då... Han har nyligen insett att det finns godis i fickorna när vi är ute vilket gör att han kommer farandes som en avlöning så fort han hör sitt namn eller "kom" vilka båda för honom betyder samma sak just nu :up:

En hel del tricks kommer jag nog att lära honom och agility och utställning kommer vi säkert också att prova på när han växt till sig lite :) framförallt ska han dock bli och vara min bästis i många år framöver!
 
Vi har planer för några grundläggande övningar för vår valp, som kontakt, ensamträning och följsamhet.
*flum-varning...*
Men annars är vår övergripande plan för alla tre hundarna att de ska få leva så "hundiga" liv som möjligt i denna människovärld. Att berika livet för dem, på många olika sätt. Att inte varje litet moment i vardagen ska vara intränat och programmerat med kommando-ord.

Att de ska få ta egna initiativ (där det passar), känna kontroll över sitt liv, inte bli bestraffade för att de beter sig precis som hundar ska göra, och behöva anpassa sig så lite som möjligt till saker som är helt onaturliga för dem. Det är så extremt mycket ändå i familjen, samhället och världen som gör att hundar måste tränas, hämmas, begränsas, styras... jag är lyckligast när mina hundar visar mig deras värld, deras tankar, deras idéer, utan att vänta på mitt kommando hela tiden.

En karriär som hund, helt enkelt. Precis som jag vill ha en karriär som människa, det räcker väl gott?
 
Jag tänker mig vår gemensamma karriär ungefär så här:
Dog-walk_2819616b.jpg

Dock har jag insett att vägen dit är längre, krokigare och roligare än jag trodde så nu hoppas jag på att det går att göra bruksare av mig och min terrierkung. Så att vi har nåt att göra när vi inte går idylliska motljuspromenader.
 
Min plan från början när jag köpte dvärgschnauzer för 3 år sen var en trevlig familjehund, träna lite men tävlingar var avklarat för min del. Men det ändraade sig snabbt då det var en liten arbetsmyra. Men vi satte inga höga mål och inga snabba, vi satte en lydnadsklass varje år :-) Nu är hon 3,5 år och vi har gjort Lkl1 Lkl2 Lkl3, Apellspår, så nästa år satsar vi på Lägre-spår och ev Lydnads-Elit, eller den heter väl Kl3 från nästa år.
 
Jag har ingen direkt plan egentligen. MH och röntgen ska förvisso göras innan 1,5 års ålder, och korningen innan 4. Resten får bli när det blir. Livet brukar ha en förmåga att komma mellan och sabotera mina planer ändå ;).
 
Har du och din hund samma max, eller behöver din hund en annan förare i någon sport för att nå sin potential?
Nu tror ju inte jag att hundar strävar efter att "nå sin potential" över att samarbeta med sin människa, så förstår inte riktigt frågan...
Nej det tror verkligen inte jag heller :rofl::rofl:
Men däremot kan man ju som hundägare se att hunden har talang för en sport som t ex inte intresserar mig. Eller att hunden har större kapacitet än jag kan ta vara på. Och om man då vill att hunden ska kunna nå sitt max kan det ju vara bättre att någon annan tävlar den.
 
Heh.... med Indigo har jag haft massor av planer/förhoppningar/mål - redan tidigt märkte jag att det var en riktigt trevlig hund jag fått och jag gissade att han skulle ha stor potential i flertalet sporter. Men allra viktigast var ändå att vi skulle ha roligt ihop - vad vi skulle pyssla med fick styras framförallt av vad han och jag mest gillade att göra, så det blev mest fokus på agility första tiden. Vi tränade dock också lydnad, rally och bruks och jag hade väl en liten tanke om att få honom till champion i både bruks och lydnad samt ta RLD M. Kapaciteten finns där, åtminstone hos hunden... ;) I agilityn hade vi väl kanske inte haft några jättechanser - han är stor och även om han är snabb så är han inte riktigt som en snabb BC, men jag tänkte att vi kör på så långt vi kommer och försöker att ha riktigt roligt under tiden, oavsett hur långt vi kommer.

Men det blir ju inte alltid som man planerar.... för 1.5 år sedan skadade Indi sig när vi tränade agility, han slet sönder ett ligament i sitt knä. Nu, efter två operationer, är han äntligen bra i knäet men fortfarande har vi lång väg kvar med rehab då han nästan inte har några muskler kvar i det benet. Så man kan väl säga att mina planer helt ställdes på huvudet... det viktigaste och främsta målet nu är att han ska bli bra.

Huruvida han blir totalt återställd återstår att se, men så länge han kan bli så bra att han kan vara lös och springa så mycket han vill så är det nog det viktigaste. Blir han så bra kan vi säkert också både träna och tävla, men agilityn är lagd på hyllan - jag kommer inte våga köra det mer helt enkelt. Indi gillar tack och lov det mesta vi tränar så för hans del lär det gå lika bra med lydnad och bruks och rally - får han bara jobba är han nöjd. Vi kommer nog även att pyssla en del med utställning - Indi gillar det och de utställningar vi hann med innan han skadade sig visar att han är snygg så tja, vi kör väl på och ser hur det går.

Om hans knä sen håller sig bra och han inte får problem med det längre upp i åldern (tex artros) så borde han lätt kunna vara aktiv upp till 9-10 års ålder - beauceronerna blir ju ofta 13-14 år och är pigga långt upp i åldern. Så länge han kan och vill jobba så får han göra det helt enkelt.

Ang. potential så har kanske min hund mer potential än jag, men jag skulle nog aldrig låta nån annan tävla honom bara för att hunden skulle nå längre. Vore en annan sak om jag inte längre kunde träna/tävla honom pga tex sjukdom/skada - då hade jag defintivt övervägt det för hundens skull, så han skulle få aktivering, men annars kör vi på så långt vi kan tillsammans, det får bli som det blir. Han är mitt :heart och det viktigaste är att han får en riktigt bra liv.
 
Heh.... med Indigo har jag haft massor av planer/förhoppningar/mål - redan tidigt märkte jag att det var en riktigt trevlig hund jag fått och jag gissade att han skulle ha stor potential i flertalet sporter. Men allra viktigast var ändå att vi skulle ha roligt ihop - vad vi skulle pyssla med fick styras framförallt av vad han och jag mest gillade att göra, så det blev mest fokus på agility första tiden. Vi tränade dock också lydnad, rally och bruks och jag hade väl en liten tanke om att få honom till champion i både bruks och lydnad samt ta RLD M. Kapaciteten finns där, åtminstone hos hunden... ;) I agilityn hade vi väl kanske inte haft några jättechanser - han är stor och även om han är snabb så är han inte riktigt som en snabb BC, men jag tänkte att vi kör på så långt vi kommer och försöker att ha riktigt roligt under tiden, oavsett hur långt vi kommer.

Men det blir ju inte alltid som man planerar.... för 1.5 år sedan skadade Indi sig när vi tränade agility, han slet sönder ett ligament i sitt knä. Nu, efter två operationer, är han äntligen bra i knäet men fortfarande har vi lång väg kvar med rehab då han nästan inte har några muskler kvar i det benet. Så man kan väl säga att mina planer helt ställdes på huvudet... det viktigaste och främsta målet nu är att han ska bli bra.

Huruvida han blir totalt återställd återstår att se, men så länge han kan bli så bra att han kan vara lös och springa så mycket han vill så är det nog det viktigaste. Blir han så bra kan vi säkert också både träna och tävla, men agilityn är lagd på hyllan - jag kommer inte våga köra det mer helt enkelt. Indi gillar tack och lov det mesta vi tränar så för hans del lär det gå lika bra med lydnad och bruks och rally - får han bara jobba är han nöjd. Vi kommer nog även att pyssla en del med utställning - Indi gillar det och de utställningar vi hann med innan han skadade sig visar att han är snygg så tja, vi kör väl på och ser hur det går.

Om hans knä sen håller sig bra och han inte får problem med det längre upp i åldern (tex artros) så borde han lätt kunna vara aktiv upp till 9-10 års ålder - beauceronerna blir ju ofta 13-14 år och är pigga långt upp i åldern. Så länge han kan och vill jobba så får han göra det helt enkelt.

Ang. potential så har kanske min hund mer potential än jag, men jag skulle nog aldrig låta nån annan tävla honom bara för att hunden skulle nå längre. Vore en annan sak om jag inte längre kunde träna/tävla honom pga tex sjukdom/skada - då hade jag defintivt övervägt det för hundens skull, så han skulle få aktivering, men annars kör vi på så långt vi kan tillsammans, det får bli som det blir. Han är mitt :heart och det viktigaste är att han får en riktigt bra liv.
Hoppas det är ok att fråga - i vilket moment på agilityträningen skadade han sig? Både jag och min hund älskar agilityträningen, men med tanke på hur hon "attackerar" hindren ibland, så blir jag orolig för skador.
 
Hoppas det är ok att fråga - i vilket moment på agilityträningen skadade han sig? Både jag och min hund älskar agilityträningen, men med tanke på hur hon "attackerar" hindren ibland, så blir jag orolig för skador.

Det var något så simpelt som att han halkade när han kom ut ur en tunnel och gjorde en snäv sväng.... Han lärde sig springa agility i inomhushallen där det är agilitymatta och därmed perfekt grepp - jag tror det gjorde att han trodde att han alltid hade fullt grepp och kunde trycka på i full fart. Han är en stor hund (70 cm, 42-43 kg) och intensiv i sitt arbete så när vi då tränade ute på gräs så svängde han som han gjort i hallen, med resultat att han halkade rejält... tyvärr tog det så illa att ligamentet som håller knäskålen på plats slets sönder. Ren otur alltså och kanske egentligen inte agilityns fel men jag tror ändå det påverkade att han var så van vid att kunna göra vilka svängar som helst i full fart, eftersom han alltid hade grepp.
 
Det var något så simpelt som att han halkade när han kom ut ur en tunnel och gjorde en snäv sväng.... Han lärde sig springa agility i inomhushallen där det är agilitymatta och därmed perfekt grepp - jag tror det gjorde att han trodde att han alltid hade fullt grepp och kunde trycka på i full fart. Han är en stor hund (70 cm, 42-43 kg) och intensiv i sitt arbete så när vi då tränade ute på gräs så svängde han som han gjort i hallen, med resultat att han halkade rejält... tyvärr tog det så illa att ligamentet som håller knäskålen på plats slets sönder. Ren otur alltså och kanske egentligen inte agilityns fel men jag tror ändå det påverkade att han var så van vid att kunna göra vilka svängar som helst i full fart, eftersom han alltid hade grepp.
Ok, tack för utförligt svar :)
Hoppas din hund får vara aktiv i många år till och att knäet inte besvärar honom alltför mycket!
 

Liknande trådar

  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
35 090
Senast: Snurrfian
·
Övr. Hund Lite inspirerad av en annan tråd här på forumet som rörde relation till sin partner och hund. Jag är inne på att skaffa hund. Och min...
2
Svar
31
· Visningar
3 685
Senast: Ajda
·
Övr. Hund Hej! Jag vet inte om jag är galen eller inte. Jag är aktiv inom lydnad och rallylydnad främst, jobbar tre timmar i veckan som...
2 3
Svar
51
· Visningar
4 836
L
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag hittade det här med dagbok här och tänkte att det kanske kan vara bra att skriva av sig lite och ifall nån vill läsa och har nån...
2 3
Svar
44
· Visningar
6 210
Senast: Flixon
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp