Särbo och hund

[WildWilma]

Jag och min man ser nog hundarna som bådas i vardagen men det är jag som har intresse av att tävla och därmed träna mer seriöst. Vi delar på hundarnas "driftkostnader" och rastningar men jag har betalt och äger båda hundarna på pappret.

 

[Bison]

Nu är ju TS särbo och vet inte säkert om det blir ändring på det. Då hade jag nog inte velat ha en hund med bådas namn på kontraktet. Faktum är att för enkelhetens skull (han slipper vara med i alla klubbar som krävs vid utställning och tävling) står jag som ägare på båda hundarna fastän jag och min man bott ihop i över 20 år och numera är gifta också.

Men det förvånar mig ändå hur många som ser hundarna som sina egna och inte gemensamma fast de har ett fast förhållande. För oss som inte har barn är de våra barn och jag har lika svårt att se att de är mer mina eller hans som om de hade varit barn istället för hundar.

För att jag inte vill ha något tjafs om djuren vid en separation, de är mina, punkt slut.
Min sambo är väldigt fäst vid alla och jag hade inte köpt så många djur om han inte varit okej med det samt varit villig att hjälpa mig med allt basic.
Han klappar och matar katter, rastar, leker och myser med valp när jag jobbar. Det "tråkiga" sköter jag, pälsvård, kloklippning mm.
Det är också jag som kommer gå kurser och träna hund.
Huvudansvaret är mitt, jag betalar för allt, inköp, försäkring, foder, veterinär osv. Krisar det hjälper han mig såklart men jag vill inte vara beroende av honom på något vis.

 

[Wenniz]

Nu lever inte jag med en särbo men jag personligen har som regel att djur delar man inte på tillsammans, skulle ett uppbrott ske kan det bli en redig bajsmacka. En person står på djuret, punkt.
Även om min sambo älskar "vår hund" så vet han i slutänden att Assar är min om något skulle hända mellan oss. Jag har huvudansvaret (bl.a. kostnader) men i vardagen är sambon delaktig med det mesta och självklart skulle något hända hjälper även han till ekonomisk med Assar.

 

[AraSlei]

Visst delar vi ibland. Mina hundar är t ex husses hundar om de spyr mitt i natten, förstör saker eller gör ifrån sig inomhus

 

[athena_arabians]

Visst delar vi ibland. Mina hundar är t ex husses hundar om de spyr mitt i natten, förstör saker eller gör ifrån sig inomhus

På samma tema... när katten förstör något är det husses katt

 

[AraSlei]

Visst delar vi ibland. Mina hundar är t ex husses hundar om de spyr mitt i natten, förstör saker eller gör ifrån sig inomhus

Som straff för detta har jag varit ute en gång i timmen hela natten med Ladda pga totalhaveri där hon både spytt och varit dålig i magen medan hussen sov som en död
Den hunden har stålmage, hon måste ätit något riktigt olämpligt.

 

[LaMagia]

Skaffa den hund du vill ha och ha den boendes med dig. När ni besöker varandra så är hunden med. Vill han ha en egen hund så skaffar han det. Jag ser mer problem än fördelar med att skaffa en gemensam hund när man inte ens bor ihop.

Jag hade två hundar när jag träffade min man. Vi flyttade ihop ganska snabbt och då skaffade han en egen hund – en mastiff. Alla hundarna var ju våra, men mastiffen var hans rasval, då han ville ha en större hund än mina chowar.

Vi har aldrig köpt någon hund tillsammans, om man med det menar att man båda skriver under köpeavtal och båda står som ägare. Förutom mastiffen så står jag som ägare till alla våra hundar och de som vi köpt genom åren är det jag som köpt på pappret (dock alltid i samråd med min man). Hundarna är ändå våra och min man passar inte dem om jag åker bort, han tar hand om dem eftersom det även är hans hundar.

 

[Marje]

Som alla andra säger så är det bara nackdelar med att samäga hundar. Däremot kan man såklart hjälpas åt med ansvaret i vardagen.

Både jag och maken har hundar och delar allt ansvar i vardagen, men det är ändå tydligt vilka hundar som tillhör vem. Det blir ju även tydligt i att hunden knyter an mycket mer till den person som har huvudansvaret för träningen. Men framförallt är det en trygghet att veta att om vi skulle gå isär så kommer det aldrig bli en fråga om vem som tar vilka hundar med sig.

 

[Bapelsin]

Jag hade hunden innan vi träffades. När vi var särbos åkte hunden alltid med mig fram och tillbaka, det fanns aldrig något annat alternativ. När vi blev sambos blev hunden en familjemedlem. Det var hon såklart redan innan men nu blev det ”på riktigt”. På pappret är hon min och jag betalar försäkringen, men jag skulle säga att hon är allas hund. Hon är verkligen en riktig familjehund, alla älskar henne och hon älskar alla och alla hjälps åt med rastning och matning osv, även barnen. Jag och min man hjälps åt med allt från kloklippning till medicinering till motion och ”uppfostran”. Vi har haft svängdörr till veterinären det senaste året och vi har behövt ställa oss in på att ta svåra beslut. Det har vi gjort tillsammans och vi har också gemensamt stått för (de väldigt höga) veterinärräkningarna. Den som haft pengar på kontot har betalat typ.

Vid en separation är hunden min, men vid en separation skulle hundens välmående komma i första rummet och det är inte säkert att det skulle vara hos mig. Det vet man ju inte och förhoppningsvis behöver jag aldrig få veta det heller.

 

[tuaphua]

Jag har alltid och kommer alltid vara ensam ägare till mina djur. Sambon och jag har varit tillsammans i mer än 7 år. Och jag vill så klart inte att det ska ta slut. Men OM det gör det vill jag inte ha minsta tjafs om hunden. Givetvis umgås han med henne och jag har hand om hans hund väldigt mycket. Och vi älskar dem båda. Men splittar vi är min hund min.

 

[Ainon]

Skulle absolut köpa och betala hundens kostnader själv men ha en dialog om ras och vardagsliv om jag var särbo.

Här hemma är vi gifta så vid separation delas ju allt. Men på pappret är alla djur mina, intresset är mitt och yttersta ansvaret ligger på mig, jag kommer ta djuren/ha ansvar för att sälja dem vid ev separation förutom katterna där den ena är husses ögonsten (är väll likställd människoungarna nästintill ). Ekonomiskt så har vi gemensam ekonomi så utgifterna kopplade till djuren är bådas

Lite inspirerad av en annan tråd här på forumet som rörde relation till sin partner och hund.

Jag är inne på att skaffa hund. Och min partner är också inne på det. Vi är båda uppvuxna med hundar och haft hundar tidigare som vuxna också. Just nu är vi båda hundlösa.
Eventuellt kommer vi flytta ihop i framtiden men inte inom en nära framtid. Inte inom minst ett år.
Men hur löser man om man har en gemensam hund och inte bor tillsammans?
Ju mer jag tänker på det ju mer invecklat känns det som
Vi är inte helt överens om ras heller även fast mellan eller storpudel verkar gå hem. Han vill ha en mer krävande arbetande hund och det vill inte jag.
Jag har tidigare haft labradorer och papillon. Så de raserna är väl de jag kan bäst och gillar.

För mig är det viktigt med en lyssnande hund som är intelligent och gärna har humor. Ska tycka om att jobba men inte kräver enormt mycket aktivitet 7 dagar i veckan året om utan kan ta en mer chill dag nån gång. Som funkar med katter och barn och inte har så mycket jaktinstinkt.
Har med tidigare hundar mest hållit på med lydnad och agility och lite utställningen. Så en hund som funkar för de första två nämnda vill jag ha.

Det är väl mest om någon av er har något liknande upplägg. Eller snarare hur lägger ni upp det? Och hur ska man tänka kring vem som ska stå som ägare till hunden?

Lite inspirerad av en annan tråd här på forumet som rörde relation till sin partner och hund.

Jag är inne på att skaffa hund. Och min partner är också inne på det. Vi är båda uppvuxna med hundar och haft hundar tidigare som vuxna också. Just nu är vi båda hundlösa.
Eventuellt kommer vi flytta ihop i framtiden men inte inom en nära framtid. Inte inom minst ett år.
Men hur löser man om man har en gemensam hund och inte bor tillsammans?
Ju mer jag tänker på det ju mer invecklat känns det som
Vi är inte helt överens om ras heller även fast mellan eller storpudel verkar gå hem. Han vill ha en mer krävande arbetande hund och det vill inte jag.
Jag har tidigare haft labradorer och papillon. Så de raserna är väl de jag kan bäst och gillar.

För mig är det viktigt med en lyssnande hund som är intelligent och gärna har humor. Ska tycka om att jobba men inte kräver enormt mycket aktivitet 7 dagar i veckan året om utan kan ta en mer chill dag nån gång. Som funkar med katter och barn och inte har så mycket jaktinstinkt.
Har med tidigare hundar mest hållit på med lydnad och agility och lite utställningen. Så en hund som funkar för de första två nämnda vill jag ha.

Det är väl mest om någon av er har något liknande upplägg. Eller snarare hur lägger ni upp det? Och hur ska man tänka kring vem som ska stå som ägare till hunden?

 

[Ajda]

Vi äger varsin hund på pappret. Den första köpte vi i samråd med varandra, men jag var mest drivande till rasvalet. För jag alltid drömt om en golden. Den andra hunden köpte sambon utan godkännande från min sida. Han skulle ha sin jakthund. Den hunden sköter han till 95%. Jag rastar om han ska iväg. Golden har väl blivit mer hans hund också. Eller, den är hela familjens men han sköter henne mest i och med att han ändå är ute med den andra hunden. Att det är han som rastar dem är för hans hund drar så förbenat i kopplet så jag blir som Jesus på korset när jag är ute med bägge två. Den ena strävar konstant framåt och den andra är Ferdinand som luktar o strosar.

Skulle vi mot förmodan separera får nog han ta bägge hundarna, mest pga att han har möjlighet att ta med dem till arbetet.

Låter lite hemskt att han köpte hund utan mitt godkännande, men jag älskar den hunden. Men vi är mest bara myskompisar. Så det köpet blev rätt bra ändå.
Kattskrället är bara min