Inget går som det ska!

Jag hittade det här med dagbok här och tänkte att det kanske kan vara bra att skriva av sig lite och ifall nån vill läsa och har nån kommentar eller nåt tips så får ni såklart skriva det! För man kan säga att det mesta är ganska jobbigt just nu. Men tänkte börja att berätta om mig! Jag har ridit sen jag var pytteliten och fick min första ponny när jag var 6 år. Så har alltid älskat hästar och har alltid älskat hoppning! Men min ponny tyckte inte det var så kul att tävla så blev inte så många tävlingar med henne. Men jag fick tävla lite andra ponnysar och när jag var 9 eller 10 sålde vi henne och köpte en ny ponny "C" som jag kunde tävla med och så! Då var hon maxad B och hade startat nån LD. Sen växte hon lite till så hon blev liten C och tillsammans så har vi kommit upp till LB! Men hon är liten och har inte så stor galopp så hon kan inte gå högre än så direkt så när jag var typ 12 började jag drömma om en liksom bättre ponny. Under hela den tiden red jag andra ponnysar också, som en tävling jag kommer ihåg SÅÅ bra för det var då jag VISSTE att jag ville satsa på ridningen! Det var på sommaren mellan femman och sexan och jag skulle starta min ponny C i LC och LB och en annan ponny LD LC. Och sen ramlade min kompis av i LC och fick ont i armen så jag fick starta hennes ponny i LB också. Så fem starter och jag var felfri i ALLA och blev placerad i LC med min ponny OCH LB med min kompis ponny! Och då typ visste jag att det var det här jag ville göra! Och började verkligen prata med mina föräldrar om det och att jag ville ha en mer tävlingsponny som kunde gå högre. Men så var det också att jag hade anorexi från jag var 11 till 13. Man kanske inte kan säga att det här var andledningen till det men jag var mobbad i skolan och så så tror det iallafall var en del av varför liksom. Men hela den tiden så fanns C där och var min bästa vän Och en dag sa mina föräldrar att dom ville hjälpa mig att nå mina drömmar och så men att först måste jag bli frisk. Så då började jag liksom verkligen jobba för det! Och innan sommaren när jag var 13 blev jag helt frisk och nu i vintras fick jag ÄNTLIGEN min drömponny "O"! Så man kan säga att då var allting perfekt! Jag hade bytt skola, hade fått min drömponny och hade C och allt var toppen! Sen i mars hände en olycka med I och jag fick en liten hjärnskakning och efter det blev jag lite rädd ett tag. Så fick liksom ta några steg tillbaka och så och träna på med båda. Men det började gå över igen och då blev C halt. Så vi åkte till veterinär och då hade hon kotledsinflammation och hovledsinflammation i båda fram Så hon står i sjukhage nu och går promenader och sånt men hon är bättre nu och sist så trodde veterinären att vi kanske kan börja sätta igång henne igen snart! Men okej jag hade iallafall O som jag tränade med och tävlade och så. Tills jag helt plötsligt svimmade i stallet flera gånger på en dag, fick åka till akuten och ta massa prover och kolla ekg eller vad det heter och massa sånt. Och nånting var typ fel med hjärtat så det måste kontrolleras och jag fick ridförbud och fick inte cykla eller gå ut med hundarna själv eller nånting. För att dom visste ju inte om jag skulle svimma igen och vad det är med hjärtat och allt sånt. Plus att jag hade tappat i vikt så behöver gå upp i vikt igen också. Så ja då blev det ännu jobbigare men har ändå försökt liksom. Men sen igår svimmade jag igen och hade konstigt puls så fick åka till akuten IGEN för tredje gången på fyra månader! Och den här gången bestämde dom att jag skulle bli inlagd och ha nån sån där EKG sak längre tid och mäta och att jag skulle få nåt dropp och ta mer prover. Och nu hade jag även tappat lite mer i vikt och nåt värde i blodproven var lägre som inte är så bra. Så nu har dom typ bestämt att jag har anorexi igen som jag INTE har! För jag har ju haft det och blev frisk och kan säga att det är ABSOLUT INTE samma nu! Men ja dom har typ bestämt det ändå och nu känns det som exakt ALLA mina drömmar slits ifrån mig! Jag kommer inte få rida ifall C får börja sättas igång så måste fråga nån annan om hjälp med det isåfall. Och jag kommer inte få rida dom tävlingarna jag vill med O. Och ja allt bara försvinner liksom och det ENDA jag vill nu är få åka till stallet och typ bara sitta hos C och mysa med henne Och hoppa med O igen så vi inte liksom tappar allt som har hänt efter olyckan. Men jag vet inte när jag kommer få göra det igen Men ja det är väl typ min historia eller vad man säger. Om ni undrar nåt så får ni gärna fråga! Och annars så tänkte jag bara skriva ibland liksom och skriva av mig!

 

[EmmaBovary]

Fast jag har inte ens försökt att banta nu. Utan jag har väl bara ätit lite för lite men har inte tänkt på det utan det har bara blivit så för jag inte har varit hungrig och så. Så det är ju inte samma sak.

Fast du verkar samtidigt väldigt rädd för att gå upp i vikt...? Och det här med att de sa att du skulle få åka hem över helgen, men att det blev ändrade planer. Det händer liksom regelbundet inom vården, det är inte konstigt. Jobbigt såklart, men det kanske underlättar att vara medveten om att det förekommer så du inte blir förvånad. Sedan så har de garanterat koll på hur mycket du skulle behöva äta.

 

[Gotthard]

Har inte läst jättenoga i alla inlägg, men längd och vikt är absolut inte det viktigaste på hästarna utan det är att ryttaren är balanserad

Är ryttaren balanserad och ekipaget har ett fint samarbete så kommer det gå bra. Läste en av din andra trådar och det lät som en jättebra plan att köra mental träning under tiden som du inte får träna fysiskt. Kan även tipsa om "corneliarylen" på Instagram, en väldigt duktig hoppryttare.

Många kämpar med vikten, jag också. Jag har lätt för att inte känna mig hungrig eller glömma bort att äta, så jag äter alltid var 3e timme äter oftast frukost två gånger och ibland middag två gånger hehe. Speciellt när jag har varit väldigt aktiv. Typ idag.. Yoghurt vid 8, rostmackor vid 10, lunch vid 12, knäckemackor vid 15, nudlar vid 17, varm middag vid 20 får inte lika ont i magen när jag håller det schemat, tappar inte orken eller motivationen på samma sätt heller jobbar heltid och är i stallet på kvällarna.

 

[tuaphua]

Tack för att du iallafall fattar Men jag jämför inte med förr och att det är bättre nu. Utan det är HELT olika! För då var det att jag bantade och ville bli smal och inte få bröst och sånt. Och nu bryr jag mig inte sålänge jag inte blir för tung för ponnysarna. Eller ja mest C för O rider min mamma och hon väger typ 60-65 kg så kommer bli för tung för C mycket tidigare än O. Men såklart att det är lättare för dom om jag inte väger så mycket och nån skrev att om man är tynre så tar hästarna lite kortare steg. Och C kan typ max gå LB för hennes galopp räcker inte till i kombinationer när det är högre men så tänk om hon skulle det nu liksom om jag bara fick vara ifred och väga såhär och hon blir frisk?

Jag tyckte också det var HELT olika och att jag var helt frisk när jag så här i efterhand inser att jag fortfarande var ätstörd. Jag är ändå sådan som har rätt bra självinsikt generellt, även enligt behandlare. Men där och då var jag säker på att jag var frisk. Då hade jag ändå så pass låg fettprocent att mina hormoner inte riktigt funkade som de skulle. Min kiropraktor sa åt mig att jag var för tunn. Och jag garvade mest åt det och tyckte han överdrev. Jag jobbade ju med att rida heltid och orkade även springa milen offroad ett par ggr/v. Men jag var egentligen väldigt sliten, blev förkyld jämt, sköldkörteln pajade, jag hade inte mens etc.
Nu kan jag ju se att jag var sjuk även då. Trots att jag inte var lika sjuk som några år tidigare.

Att du inte vill bli för tung för ponnysarna och äter mindre än du bör ÄR ätstört och farligt!
Man får inte hjärtproblem av att bara äta lite för lite.

Jag hade kvar min första ponny efter att jag blivit myndig och är 172 lång(dvs småpnnyer är inget för mig). Så jag förstår det där med att inte vilja släppa sin kompis och bli för stor för den. Men det är inte värt permanenta men och sjukdomar resten av livet, eller rent av ett mkt förkortat liv för att man vill pressa sig ner i vikt och behålla dem.
Att du inte "får vara ifred och väga som du gör" är för att det är farligt. Du kan dö av det. På allvar!
Och det är också därför du får ligga kvar för fortsatta prover. Din kropp mår inte bra.
Jag fattar att det känns orättvist och skit rent ut sagt. Men det är för din skull.

 

[tuaphua]

Ja så du fick ju rida och det hjälpte! Men du kanske inte hade tyckt det var så bra om du hade fått HELT ridförbud och inte fick rida ALLS inte cykla inte göra nånting. Då hade du ju inte fått träna för dom tränarna så hade det kanske blivit värre! Och sen så om jag som är 14 år och typ 157 cm ska äta lika som min pappa PLUS att jag ska dricka näringsdrycker som är massa massa kalorier. Så fattar man ju att det är mycket för pappa borde ju ha MYCKET större behov än mig! Men som dom tycker så ska jag typ äta mer än han. Låter inte det lite konstigt? Då när jag var sjuk så gick jag hos en behandlare och sånt men slutade där förra sommaren. Och sen har jag inte haft det för har inte behövt det men jag tänkte kanske typ kolla om jag kunde prata med nån för jag inte mår bra liksom men det var innan dethär med att jag blev inlagd och det.

Jag fick förbud att göra träning av ngt slag under en längre tid. Jag svimmade en hel del. Och det är ju inte lämpligt på häst. Jag fick inte heller bränna kalorier öht. När jag sedan bröt nacken så fick och kunde jag heller inte rida uner lång tid. Så jag vet precis hur jobbigt det är, hur maktlös, frustrerad man kan bli och hur orättvist det känns.

Medicin får man inte enbart efter hur stor man är, man får mer ju sjukare man är. Om jag ha extrem brist av tex järn/sköldkörtelhormoner etc så får jag mer sånt än någon med ingen eler måttlig brist. Du har svårare näringsbrist och ligger mer back än din pappa. Givetvis får du mer medicin/mat då. Odta med medcin kan man sedan minska då man når normala nivåer. Så när du landat i normalvikt får du förmodligen sedan gå ner lite i matintag.

Om du är 157 lång och inlagd med hjärtbesvär pga anorexi tror jag inte du behöver oroa dig alls för att du kommer vara för stor för c-ponnyn om du går upp till normalvikt.
De kilona kommer inte påverka ponnyns steglängd.

 

[Flixon]

Men du, jag fattar att det är tufft, att andra styr ditt matintag och att du måste ligga inlagd, och att du inte får rida. Allt det måste vara skitjobbigt, det tror jag alla här förstår! Men läkarna och dina föräldrar försöker rädda ditt liv, din kropp just nu. Om du svimmar pga näringsbrist på hästryggen kanske du i värsta fall inte kan rida någonsin mer. Det vore väl ändå värre? Se till att ta dig igenom den här tiden, så är du snart tillbaka på hästryggen igen. Och då kommer du kunna bli en bättre ryttare om din kropp är frisk och stark!
Precis som en sjuk häst så måste du ge din egen kropp tid att återhämta sig och bli bättre, och lita på de som är utbildade att hitta problemen och hjälpa dig att bli bättre. Ingen gör det här för att jävlas med dig, försök komma ihåg det.