Inget går som det ska!

Jag hittade det här med dagbok här och tänkte att det kanske kan vara bra att skriva av sig lite och ifall nån vill läsa och har nån kommentar eller nåt tips så får ni såklart skriva det! För man kan säga att det mesta är ganska jobbigt just nu. Men tänkte börja att berätta om mig! Jag har ridit sen jag var pytteliten och fick min första ponny när jag var 6 år. Så har alltid älskat hästar och har alltid älskat hoppning! Men min ponny tyckte inte det var så kul att tävla så blev inte så många tävlingar med henne. Men jag fick tävla lite andra ponnysar och när jag var 9 eller 10 sålde vi henne och köpte en ny ponny "C" som jag kunde tävla med och så! Då var hon maxad B och hade startat nån LD. Sen växte hon lite till så hon blev liten C och tillsammans så har vi kommit upp till LB! Men hon är liten och har inte så stor galopp så hon kan inte gå högre än så direkt så när jag var typ 12 började jag drömma om en liksom bättre ponny. Under hela den tiden red jag andra ponnysar också, som en tävling jag kommer ihåg SÅÅ bra för det var då jag VISSTE att jag ville satsa på ridningen! Det var på sommaren mellan femman och sexan och jag skulle starta min ponny C i LC och LB och en annan ponny LD LC. Och sen ramlade min kompis av i LC och fick ont i armen så jag fick starta hennes ponny i LB också. Så fem starter och jag var felfri i ALLA och blev placerad i LC med min ponny OCH LB med min kompis ponny! Och då typ visste jag att det var det här jag ville göra! Och började verkligen prata med mina föräldrar om det och att jag ville ha en mer tävlingsponny som kunde gå högre. Men så var det också att jag hade anorexi från jag var 11 till 13. Man kanske inte kan säga att det här var andledningen till det men jag var mobbad i skolan och så så tror det iallafall var en del av varför liksom. Men hela den tiden så fanns C där och var min bästa vän Och en dag sa mina föräldrar att dom ville hjälpa mig att nå mina drömmar och så men att först måste jag bli frisk. Så då började jag liksom verkligen jobba för det! Och innan sommaren när jag var 13 blev jag helt frisk och nu i vintras fick jag ÄNTLIGEN min drömponny "O"! Så man kan säga att då var allting perfekt! Jag hade bytt skola, hade fått min drömponny och hade C och allt var toppen! Sen i mars hände en olycka med I och jag fick en liten hjärnskakning och efter det blev jag lite rädd ett tag. Så fick liksom ta några steg tillbaka och så och träna på med båda. Men det började gå över igen och då blev C halt. Så vi åkte till veterinär och då hade hon kotledsinflammation och hovledsinflammation i båda fram Så hon står i sjukhage nu och går promenader och sånt men hon är bättre nu och sist så trodde veterinären att vi kanske kan börja sätta igång henne igen snart! Men okej jag hade iallafall O som jag tränade med och tävlade och så. Tills jag helt plötsligt svimmade i stallet flera gånger på en dag, fick åka till akuten och ta massa prover och kolla ekg eller vad det heter och massa sånt. Och nånting var typ fel med hjärtat så det måste kontrolleras och jag fick ridförbud och fick inte cykla eller gå ut med hundarna själv eller nånting. För att dom visste ju inte om jag skulle svimma igen och vad det är med hjärtat och allt sånt. Plus att jag hade tappat i vikt så behöver gå upp i vikt igen också. Så ja då blev det ännu jobbigare men har ändå försökt liksom. Men sen igår svimmade jag igen och hade konstigt puls så fick åka till akuten IGEN för tredje gången på fyra månader! Och den här gången bestämde dom att jag skulle bli inlagd och ha nån sån där EKG sak längre tid och mäta och att jag skulle få nåt dropp och ta mer prover. Och nu hade jag även tappat lite mer i vikt och nåt värde i blodproven var lägre som inte är så bra. Så nu har dom typ bestämt att jag har anorexi igen som jag INTE har! För jag har ju haft det och blev frisk och kan säga att det är ABSOLUT INTE samma nu! Men ja dom har typ bestämt det ändå och nu känns det som exakt ALLA mina drömmar slits ifrån mig! Jag kommer inte få rida ifall C får börja sättas igång så måste fråga nån annan om hjälp med det isåfall. Och jag kommer inte få rida dom tävlingarna jag vill med O. Och ja allt bara försvinner liksom och det ENDA jag vill nu är få åka till stallet och typ bara sitta hos C och mysa med henne Och hoppa med O igen så vi inte liksom tappar allt som har hänt efter olyckan. Men jag vet inte när jag kommer få göra det igen Men ja det är väl typ min historia eller vad man säger. Om ni undrar nåt så får ni gärna fråga! Och annars så tänkte jag bara skriva ibland liksom och skriva av mig!

 

[EmmaBovary]

Ja jag vet. Men bara att det är som att jag inte räknas vad jag känner och så. Som att INGEN bryr sig om det. Och jag tror faktiskt inte man kan säga att kroppen ska må bra fast så struntar man totalt i hur man mår på insidan. Och som veterinären sa om C förra gången vi var där att om hon är lugn och inte springer i hagen så kan hon få gå i en liten hage med O så hon mår bra i huvudet också. Borde ju vara samma för människor.

Såklart ska man inte strunta i hur man mår på insidan, även om man har en frisk kropp kan man må skit och behöva hjälp för det. Sedan går det liksom inte att resonera bort att man måste lyssna på hur kroppen mår, om man är sjuk. Och gällande jämförelsen med ponnyn så beror det ju väldigt mycket på vad det är för skada, vissa skador kräver sträng boxvila!

 

[LiviaFilippa]

Men hur mycket mat vill de att du ska äta per dygn?
Hur mkt har du ätit ny innan sedan du blev fri från anorexin?

Det som är på matschemat som jag ska följa nu är frukost och då är det mycket till frukost. Sen mellanmål och iallafall nu så ska jag dricka en näringsdryck då. Sen lunch samma där en STOR portion. Sen mellanmål igen och sen middag och det är också en stor portion. Alla såna portioner är som min pappa äter typ. Och sen kvällsfika som är nästan som frukost. Så det är ganska mycket för att bara vara stilla hela tiden! Är liksom oftast fortfarande mätt när jag ska äta igen för är ju bara nån timme mellan också. Och innan så var det ungefär så fast inte alla mellanmål och inte SÅ stora portioner som nu.

 

[LiviaFilippa]

Fast jag tror inte att det brukar fungera så, oavsett om det är vård för anorexi eller "bara" annan vård där hjärtat behöver kollas på det sättet. Visst, åka till stallet och mysa med ponnysarna kanske du skulle kunna, men du är väl inlagd, eller har jag missuppfattat?

Ja det är jag och dom sa att det skulle vara över helgen men nu kommer jag inte få åka hem idag iallafall och dom kan inte svara om när jag får det. Och fattar om det låter larvigt men jag vill typ inte anstränga mig och göra allt exakt som dom säger fast det är tvärtom vad jag vill om dom inte ens kan säga när jag får åka hem och till stallet och när dom ljuger.

 

[EmmaBovary]

Ja det är jag och dom sa att det skulle vara över helgen men nu kommer jag inte få åka hem idag iallafall och dom kan inte svara om när jag får det. Och fattar om det låter larvigt men jag vill typ inte anstränga mig och göra allt exakt som dom säger fast det är tvärtom vad jag vill om dom inte ens kan säga när jag får åka hem och till stallet och när dom ljuger.

Fast de ljuger väl inte om hur din kropp mår? Sedan är det ju såklart jättejobbigt när man får höra att man inte får åka hem när det var sagt, men det är ju lite så vården kan vara. Ens egen fysiska status kan ändras, eller så kan man ha otur och belastningen på avdelningen man är på kan ha ökat och resurserna måste fördelas på fler patienter = det tar lite längre tid.

 

[Ullmerkott]

Jag tror verkligen inte att vårdpersonalen medvetet ljuger för dig. Däremot har de ju inget kristallkula som kan se in i framtiden, och det kan vara svårt att veta hur länge en patient kommer behöva vara kvar. De vill ju inte att du åker hem eller till stallet innan de är säkra på att du klarar dig utan vård.

Har man ätit dåligt ett tag (pga anorexi, oro över hästen eller annat) är det inte heller ovanligt att kroppens förmåga att känna hunger och mättnad inte riktigt fungerar som den ska. Då kan det behövas scheman för att "komma igång" igen. Och precis som en mager ponny som behöver gå upp i vikt behöver mer mat än en som är lagom och ska hålla hullet, behöver du just nu mer mat än "normalt".

 

[tuaphua]

Det som är på matschemat som jag ska följa nu är frukost och då är det mycket till frukost. Sen mellanmål och iallafall nu så ska jag dricka en näringsdryck då. Sen lunch samma där en STOR portion. Sen mellanmål igen och sen middag och det är också en stor portion. Alla såna portioner är som min pappa äter typ. Och sen kvällsfika som är nästan som frukost. Så det är ganska mycket för att bara vara stilla hela tiden! Är liksom oftast fortfarande mätt när jag ska äta igen för är ju bara nån timme mellan också. Och innan så var det ungefär så fast inte alla mellanmål och inte SÅ stora portioner som nu.

Jag fattar att det är svinjobbigt!
Jag har själv haft anorexi under många år. Och en av mina närmsta vänner har får bara några år sen varit väldigt sjuk i anorexi och lagts in för att hon hade sådan näringsbrist att organen, bla hjärtat inte funkade ok.
Anorexi är ju en förnekelsesjukdom. Man vet ofta inte hur sjuk man är. Och man jämför ofta med att ”ja, men förr var det värre” och tycker att nu är jag ju bra, bara för att man inte är lika livshotande sjuk. Man kanske varit en 8:a på 10-gradig skala. Och tycker att man är bra när man sen ligger på en 4:a när frisk är 0.
När min vän var sjuk kom det plötsligt för mig IOM att hon bott utomlands och jag inte sett henne på ett tag. Hon tyckte inte hon var sjuk trots att hon höll på att svimma av att gå i en trappa/backe. Jag försökte få henne att söka hjälp. En kväl ställde jag oss båda framför en spegel. Jag är 172 och då hade jag strl small IOM att jag jobbade med att träna. Hon var samma längd och hennes kläder i xs drunknade hon i. Hon upplevde trots det att hon var tjock. Den kvällen blev det så svårt för henne IOM att hon inte kunde annat än inse att hon var sjukligt tunn. Men hon var iaf inte redo för vård. Hon var skitarg för att jag pressade henne.
När hon sen ramlade ihop på stan och fick åka ambulans lades hon in ett tag. Hon hatade de som tvingade henne att äta. Det var skitjobbigt sen då hon genomgick behandling och fick väga maten för att se till att hon fick i sig vad läkarna tyckte.
Men idag kan hon äta det mesta och äter så ofta hon bör och framför allt orkar hon leva. Hon orkar träna det hon mår så bra av och har t.o.m. blivit instruktör i detta(vid sidan av vanliga jobbet).
Jag tror inte din familj eller personalen vill förstöra för dig. Men jag fattar att det känns så och att du är frustrerad.
När man har problem med hjärtat tex så måste man vara försiktig. Är det så att man ser negativ eller inte tillräcklig förändring hos patienten måste man revidera vårdplaner och ha kvar dem.

 

[tuaphua]

För egen del är jag jätteglad att jag då jag var sjuk började träna intensivt(med hästarna) för 2 tränare som fokuserar på att man måste orka. Då måste man äta.
Låter krasst och hårt. Men så är det ju. Om man rider mkt, cyklar och rör på sig och är underviktig så är inte matschemat du fått eller potionernas strl extrema på ngt sätt.
Och många som haft anorexi har som sagt inte normala hungerkänslor. Min vän som varit friskriven sedan flera år har fortf inte det.
Hon får äta iaf. Trots att hon inte är hungrig. För hon vet att annars orkar hon inte varken leva bra eller sin sport.
Har du bra psykologhjälp kring detta?

 

[TinyWiny]

@EmmaFilippa Jag känner när jag läser dina svar att du inte riktigt kan/vill ta till dig vad flera skriver. Det blir lätt så men jag skriver igen, lyssna, lyssna på de runt omkring dig som faktiskt vill ditt bästa och som har erfarenhet av att det kan bli som det har blivit för dig. Du behöver inte tycka som din omgivning eller som oss här men ta reda på, kolla upp om det vi och de runt dig säger kanske har en gnutta sanning i sig och fundera på om du kanske kan ta till dig något av det. Som jag skrev tidigare så står ni nu bara och vrålar åt varandra och ingen lyssnar på någon och någon måste börja lyssna. Jag hoppas att det kan vara du.
Det handlar inte alls om att du ska lyda någon utan det handlar om att du ska överleva för du är viktig! Se maten som en medicin, som en väg till det du vill kunna göra och ta det även om det känns jättejobbigt och det känns som att du inte gör annat än äter. Gör ditt absolut bästa och ge dig sjutton på att du ska fixa det här precis som om det vore en tävling du ska träna inför. Det här är ditt livs tävling och den ska du vinna!
Jag känner verkligen ångesten igenom din text när det handlar om ätandet. Det är fullt förståeligt och inget konstigt alls men just nu är det såhär. Se till att lära dig allt om vad du behöver äta för att din kropp ska kunna fungera optimalt så att du kan komma tillbaka. Skitsamma om du behöver äta efter klockan och utefter vad andra i nuläget bestämmer att du ska äta, just nu är det bara så men du kommer komma ut på andra sidan och kommer bli frisk och stark.

Som jag skrev förut så har din kropp dragit i nödbromsen. Du kanske tycker att du lyssnar på din kropp men det gör du ärligt talat inte. Du behandlar dig och din kropp illa för att du är förblindad. Det är som om du skulle spöa upp en häst med brutet ben och spöa hästen över hindrena för att tävlingen är viktigare och du vägrar se att hästens ben är brutet. Det vet jag att du aldrig någonsin skulle göra mot en häst men just nu gör du det mot dig själv. Det är det här du måste se. Du behandlar din kropp illa och den skriker och gråter, det måste du lyssna på även om du inte vill lyssna på någon annan.

 

[LiviaFilippa]

Fast de ljuger väl inte om hur din kropp mår? Sedan är det ju såklart jättejobbigt när man får höra att man inte får åka hem när det var sagt, men det är ju lite så vården kan vara. Ens egen fysiska status kan ändras, eller så kan man ha otur och belastningen på avdelningen man är på kan ha ökat och resurserna måste fördelas på fler patienter = det tar lite längre tid.

Nej men då kunde dom ha sagt att dom inte visste istället för som dom sa att det skulle vara över helgen. Och sen IDAG så sa dom att det är några prover som måste bli bättre och dom ska kolla det imorgon. Men även OM det är bättre imorgon så är det ändå inte säkert att jag får åka hem då utan då måste jag prata med nån och SEN kan dom bestämma om jag får åka hem eller vara kvar eller så kan det bli att jag blir inlagd på bup istället. Och det vill jag INTE!! Menar inte nu att det är nåt fel på dom som är där men jag vill INTE vara där. Liksom det är väl för dom som är jättedepprimerade och skär sig och allt möjligt sånt så fattar inte ens varför jag skulle dit. Och jag vet inte vad jag ska säga till den läkaren eller psykologen eller vad det är som jag ska prata med för att slippa det.

 

[LiviaFilippa]

Jag tror verkligen inte att vårdpersonalen medvetet ljuger för dig. Däremot har de ju inget kristallkula som kan se in i framtiden, och det kan vara svårt att veta hur länge en patient kommer behöva vara kvar. De vill ju inte att du åker hem eller till stallet innan de är säkra på att du klarar dig utan vård.

Har man ätit dåligt ett tag (pga anorexi, oro över hästen eller annat) är det inte heller ovanligt att kroppens förmåga att känna hunger och mättnad inte riktigt fungerar som den ska. Då kan det behövas scheman för att "komma igång" igen. Och precis som en mager ponny som behöver gå upp i vikt behöver mer mat än en som är lagom och ska hålla hullet, behöver du just nu mer mat än "normalt".

Jag tycker det skulle vart bättre om dom sa att dom inte visste då istället för först säga över helgen och sen att dom inte vet. Så hade ju jag kanske inte ställt in mig på att jag skulle få åka hem idag och sen inte få det. Och ja jag fattar det att man behöver äta mer om man ska gå upp i vikt men tycker ändå det är FÖR mycket. För ja självklart så kommer jag ha ångest runt maten när jag MÅSTE äta jätte mycket fast jag redan är proppmätt och mår illa. Tror faktiskt dom flesta skulle få det då!

 

[EmmaBovary]

Nej men då kunde dom ha sagt att dom inte visste istället för som dom sa att det skulle vara över helgen. Och sen IDAG så sa dom att det är några prover som måste bli bättre och dom ska kolla det imorgon. Men även OM det är bättre imorgon så är det ändå inte säkert att jag får åka hem då utan då måste jag prata med nån och SEN kan dom bestämma om jag får åka hem eller vara kvar eller så kan det bli att jag blir inlagd på bup istället. Och det vill jag INTE!! Menar inte nu att det är nåt fel på dom som är där men jag vill INTE vara där. Liksom det är väl för dom som är jättedepprimerade och skär sig och allt möjligt sånt så fattar inte ens varför jag skulle dit. Och jag vet inte vad jag ska säga till den läkaren eller psykologen eller vad det är som jag ska prata med för att slippa det.

Fast dina värden kanske inte förbättrades i den takten som de från början trodde? Och på sätt och vis så kanske det är bra att de kollar upp prover etc. mer noga nu så du inte svimmar av och behöver åka in igen om säg en månad? Det vore väl ännu värre?

 

[LiviaFilippa]

Jag fattar att det är svinjobbigt!
Jag har själv haft anorexi under många år. Och en av mina närmsta vänner har får bara några år sen varit väldigt sjuk i anorexi och lagts in för att hon hade sådan näringsbrist att organen, bla hjärtat inte funkade ok.
Anorexi är ju en förnekelsesjukdom. Man vet ofta inte hur sjuk man är. Och man jämför ofta med att ”ja, men förr var det värre” och tycker att nu är jag ju bra, bara för att man inte är lika livshotande sjuk. Man kanske varit en 8:a på 10-gradig skala. Och tycker att man är bra när man sen ligger på en 4:a när frisk är 0.
När min vän var sjuk kom det plötsligt för mig IOM att hon bott utomlands och jag inte sett henne på ett tag. Hon tyckte inte hon var sjuk trots att hon höll på att svimma av att gå i en trappa/backe. Jag försökte få henne att söka hjälp. En kväl ställde jag oss båda framför en spegel. Jag är 172 och då hade jag strl small IOM att jag jobbade med att träna. Hon var samma längd och hennes kläder i xs drunknade hon i. Hon upplevde trots det att hon var tjock. Den kvällen blev det så svårt för henne IOM att hon inte kunde annat än inse att hon var sjukligt tunn. Men hon var iaf inte redo för vård. Hon var skitarg för att jag pressade henne.
När hon sen ramlade ihop på stan och fick åka ambulans lades hon in ett tag. Hon hatade de som tvingade henne att äta. Det var skitjobbigt sen då hon genomgick behandling och fick väga maten för att se till att hon fick i sig vad läkarna tyckte.
Men idag kan hon äta det mesta och äter så ofta hon bör och framför allt orkar hon leva. Hon orkar träna det hon mår så bra av och har t.o.m. blivit instruktör i detta(vid sidan av vanliga jobbet).
Jag tror inte din familj eller personalen vill förstöra för dig. Men jag fattar att det känns så och att du är frustrerad.
När man har problem med hjärtat tex så måste man vara försiktig. Är det så att man ser negativ eller inte tillräcklig förändring hos patienten måste man revidera vårdplaner och ha kvar dem.

Tack för att du iallafall fattar Men jag jämför inte med förr och att det är bättre nu. Utan det är HELT olika! För då var det att jag bantade och ville bli smal och inte få bröst och sånt. Och nu bryr jag mig inte sålänge jag inte blir för tung för ponnysarna. Eller ja mest C för O rider min mamma och hon väger typ 60-65 kg så kommer bli för tung för C mycket tidigare än O. Men såklart att det är lättare för dom om jag inte väger så mycket och nån skrev att om man är tynre så tar hästarna lite kortare steg. Och C kan typ max gå LB för hennes galopp räcker inte till i kombinationer när det är högre men så tänk om hon skulle det nu liksom om jag bara fick vara ifred och väga såhär och hon blir frisk?

 

[EmmaBovary]

Tack för att du iallafall fattar Men jag jämför inte med förr och att det är bättre nu. Utan det är HELT olika! För då var det att jag bantade och ville bli smal och inte få bröst och sånt. Och nu bryr jag mig inte sålänge jag inte blir för tung för ponnysarna. Eller ja mest C för O rider min mamma och hon väger typ 60-65 kg så kommer bli för tung för C mycket tidigare än O. Men såklart att det är lättare för dom om jag inte väger så mycket och nån skrev att om man är tynre så tar hästarna lite kortare steg. Och C kan typ max gå LB för hennes galopp räcker inte till i kombinationer när det är högre men så tänk om hon skulle det nu liksom om jag bara fick vara ifred och väga såhär och hon blir frisk?

Jag känner igen våndan över att inte vilja växa ifrån sin ponny! Jag ville verkligen inte bli längre än jag var, och jag fick extrem ångest när någon påpekade att jag växt för att det antydde att jag kanske var på väg att växa ur ponnyn, i mina öron då. Men... det låter ju kanske som att det egentligen blir samma sak för din kropp, oavsett om du bantade för att vilja bli smal och att du inte vill bli för tung för ponnyns skull nu? Det går liksom inte, även om intentionen inte är att bli smalare för saken skull.

 

[LiviaFilippa]

För egen del är jag jätteglad att jag då jag var sjuk började träna intensivt(med hästarna) för 2 tränare som fokuserar på att man måste orka. Då måste man äta.
Låter krasst och hårt. Men så är det ju. Om man rider mkt, cyklar och rör på sig och är underviktig så är inte matschemat du fått eller potionernas strl extrema på ngt sätt.
Och många som haft anorexi har som sagt inte normala hungerkänslor. Min vän som varit friskriven sedan flera år har fortf inte det.
Hon får äta iaf. Trots att hon inte är hungrig. För hon vet att annars orkar hon inte varken leva bra eller sin sport.
Har du bra psykologhjälp kring detta?

Ja så du fick ju rida och det hjälpte! Men du kanske inte hade tyckt det var så bra om du hade fått HELT ridförbud och inte fick rida ALLS inte cykla inte göra nånting. Då hade du ju inte fått träna för dom tränarna så hade det kanske blivit värre! Och sen så om jag som är 14 år och typ 157 cm ska äta lika som min pappa PLUS att jag ska dricka näringsdrycker som är massa massa kalorier. Så fattar man ju att det är mycket för pappa borde ju ha MYCKET större behov än mig! Men som dom tycker så ska jag typ äta mer än han. Låter inte det lite konstigt? Då när jag var sjuk så gick jag hos en behandlare och sånt men slutade där förra sommaren. Och sen har jag inte haft det för har inte behövt det men jag tänkte kanske typ kolla om jag kunde prata med nån för jag inte mår bra liksom men det var innan dethär med att jag blev inlagd och det.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa Jag känner när jag läser dina svar att du inte riktigt kan/vill ta till dig vad flera skriver. Det blir lätt så men jag skriver igen, lyssna, lyssna på de runt omkring dig som faktiskt vill ditt bästa och som har erfarenhet av att det kan bli som det har blivit för dig. Du behöver inte tycka som din omgivning eller som oss här men ta reda på, kolla upp om det vi och de runt dig säger kanske har en gnutta sanning i sig och fundera på om du kanske kan ta till dig något av det. Som jag skrev tidigare så står ni nu bara och vrålar åt varandra och ingen lyssnar på någon och någon måste börja lyssna. Jag hoppas att det kan vara du.
Det handlar inte alls om att du ska lyda någon utan det handlar om att du ska överleva för du är viktig! Se maten som en medicin, som en väg till det du vill kunna göra och ta det även om det känns jättejobbigt och det känns som att du inte gör annat än äter. Gör ditt absolut bästa och ge dig sjutton på att du ska fixa det här precis som om det vore en tävling du ska träna inför. Det här är ditt livs tävling och den ska du vinna!
Jag känner verkligen ångesten igenom din text när det handlar om ätandet. Det är fullt förståeligt och inget konstigt alls men just nu är det såhär. Se till att lära dig allt om vad du behöver äta för att din kropp ska kunna fungera optimalt så att du kan komma tillbaka. Skitsamma om du behöver äta efter klockan och utefter vad andra i nuläget bestämmer att du ska äta, just nu är det bara så men du kommer komma ut på andra sidan och kommer bli frisk och stark.

Som jag skrev förut så har din kropp dragit i nödbromsen. Du kanske tycker att du lyssnar på din kropp men det gör du ärligt talat inte. Du behandlar dig och din kropp illa för att du är förblindad. Det är som om du skulle spöa upp en häst med brutet ben och spöa hästen över hindrena för att tävlingen är viktigare och du vägrar se att hästens ben är brutet. Det vet jag att du aldrig någonsin skulle göra mot en häst men just nu gör du det mot dig själv. Det är det här du måste se. Du behandlar din kropp illa och den skriker och gråter, det måste du lyssna på även om du inte vill lyssna på någon annan.

Fast jag känner mig inte så viktig för som det känns så gör dom hela tiden ALLT för att förstöra för mig och typ för att inte bry sig vad jag säger. Och vet inte hur jag ska förklara hur det känns. Men typ att det finns INGEN väg ut. Så blir det bara mer och mer ångest och jag får typ panik och ÄNDÅ bryr sig ingen. Som idag så har jag gjort vissa saker som jag ALDRIG trodde jag skulle göra. Typ om nån hade sagt det för några dagar sen så hade jag sagt att det kommer aldrig aldrig hända. Tillochmed så min pappa sa att han inte kände igen mig. Och liksom ja okej även om maten är som medicin så får man ju medicin efter hur stor man är eller hur? Så tillexempel skulle jag inte ta lika mycket medicin som pappa. Men nu så ska jag det. Och om min kropp säger att den är proppmätt och känns typ som magen är en enorm ballong för jag har ätit så mycket så jag mår illa. Då lyssnar jag ju på den om jag säger det men det får jag typ inte.

 

[LiviaFilippa]

Fast dina värden kanske inte förbättrades i den takten som de från början trodde? Och på sätt och vis så kanske det är bra att de kollar upp prover etc. mer noga nu så du inte svimmar av och behöver åka in igen om säg en månad? Det vore väl ännu värre?

Nej men då kunde dom väl ha sagt att det berodde på det. Och inte säga att det blir över helgen och SEN ändra det.

 

[Elo]

Ja så du fick ju rida och det hjälpte! Men du kanske inte hade tyckt det var så bra om du hade fått HELT ridförbud och inte fick rida ALLS inte cykla inte göra nånting. Då hade du ju inte fått träna för dom tränarna så hade det kanske blivit värre! Och sen så om jag som är 14 år och typ 157 cm ska äta lika som min pappa PLUS att jag ska dricka näringsdrycker som är massa massa kalorier. Så fattar man ju att det är mycket för pappa borde ju ha MYCKET större behov än mig! Men som dom tycker så ska jag typ äta mer än han. Låter inte det lite konstigt? Då när jag var sjuk så gick jag hos en behandlare och sånt men slutade där förra sommaren. Och sen har jag inte haft det för har inte behövt det men jag tänkte kanske typ kolla om jag kunde prata med nån för jag inte mår bra liksom men det var innan dethär med att jag blev inlagd och det.

Nej, det är inte jättekonstigt att de vill att du ska äta "typ lika mycket som din pappa". Du behöver inte bara gå upp i vikt, utan gå upp i vikt ganska rejält. Din kropp mår inte bra just nu.

Du växter dessutom fortfarande (vilket din pappa inte gör) och beroende på vilket jobb och fritid din pappa har så behöver inte era behov vara extremt olika.

Allmänna reflektioner som jag plockat upp ur andra inlägg men som blir för plottrigt att citera;

Just nu mår du dåligt. Jättedåligt. Så dåligt att du får ligga på sjukhuset. Då kan det, om man vill komma hem fort, finnas en idé i att lyssna på som kan. Jag vet att det är jobbigt. Och att det är frustrerande. Men vill man slippa gör man det som de säger.

De runt omkring dig gör ju inte detta för att jävlas med dig. Utan för att de är oroliga för dig, för att du inte mår bra. Om du tex vill åka och gosa med dina ponnys; fråga dem vad du behöver göra/vad som behöver hända för att det skall gå att genomföra. Fråga sedan vad som behövs åstadkommas för att du ska få skritta en sväng osv.

 

[LiviaFilippa]

Jag känner igen våndan över att inte vilja växa ifrån sin ponny! Jag ville verkligen inte bli längre än jag var, och jag fick extrem ångest när någon påpekade att jag växt för att det antydde att jag kanske var på väg att växa ur ponnyn, i mina öron då. Men... det låter ju kanske som att det egentligen blir samma sak för din kropp, oavsett om du bantade för att vilja bli smal och att du inte vill bli för tung för ponnyns skull nu? Det går liksom inte, även om intentionen inte är att bli smalare för saken skull.

Fast jag har inte ens försökt att banta nu. Utan jag har väl bara ätit lite för lite men har inte tänkt på det utan det har bara blivit så för jag inte har varit hungrig och så. Så det är ju inte samma sak.

 

[LiviaFilippa]

Nej, det är inte jättekonstigt att de vill att du ska äta "typ lika mycket som din pappa". Du behöver inte bara gå upp i vikt, utan gå upp i vikt ganska rejält. Din kropp mår inte bra just nu.

Du växter dessutom fortfarande (vilket din pappa inte gör) och beroende på vilket jobb och fritid din pappa har så behöver inte era behov vara extremt olika.

Allmänna reflektioner som jag plockat upp ur andra inlägg men som blir för plottrigt att citera;

Just nu mår du dåligt. Jättedåligt. Så dåligt att du får ligga på sjukhuset. Då kan det, om man vill komma hem fort, finnas en idé i att lyssna på som kan. Jag vet att det är jobbigt. Och att det är frustrerande. Men vill man slippa gör man det som de säger.

De runt omkring dig gör ju inte detta för att jävlas med dig. Utan för att de är oroliga för dig, för att du inte mår bra. Om du tex vill åka och gosa med dina ponnys; fråga dem vad du behöver göra/vad som behöver hända för att det skall gå att genomföra. Fråga sedan vad som behövs åstadkommas för att du ska få skritta en sväng osv.

Fast även ifall jag gör som dom säger och proverna är bättre så jag får åka hem så måste jag ändå fortsätta göra som dom bestämmer. Så kommer ju ändå inte slippa det. Och pappa är typ medel aktiv skulle jag säga. Så om jag alltid skulle äta lika mycket som han så skulle jag bli tjock. Så då vore det väll bättre att jag tränade in mig på att äta som jag behöver och inte mycket mer? För då om jag vänjer mig med det och går upp i vikt så kommer det ju bara fortsätta och fortsätta. Så kommer jag väga som min pappa snart också. Och jag vet redan att jag kommer INTE få rida innan hjärtat mår bättre och jag har gått upp en viss mängd i vikt. Och om jag läser så verkar det som det kan ta 1-2 månader och det är innan jag får rida LITE. Rida som vanligt och ja ha livet som vanligt är mer än dubbelt så mycket som jag måste gå upp som minst. Så då är ju MINST hela det här året förstört med träningar och tävlingar och sånt OCH C ska kanske sättas igång om hon blir frisk och då får inte jag göra det. Så ja kul om jag inte får rida på jätte länge och sen när jag får rida och om C är frisk så kommer jag bli för tung för henne typ direkt.

 

[Elo]

Fast även ifall jag gör som dom säger och proverna är bättre så jag får åka hem så måste jag ändå fortsätta göra som dom bestämmer. Så kommer ju ändå inte slippa det. Och pappa är typ medel aktiv skulle jag säga. Så om jag alltid skulle äta lika mycket som han så skulle jag bli tjock. Så då vore det väll bättre att jag tränade in mig på att äta som jag behöver och inte mycket mer? För då om jag vänjer mig med det och går upp i vikt så kommer det ju bara fortsätta och fortsätta. Så kommer jag väga som min pappa snart också. Och jag vet redan att jag kommer INTE få rida innan hjärtat mår bättre och jag har gått upp en viss mängd i vikt. Och om jag läser så verkar det som det kan ta 1-2 månader och det är innan jag får rida LITE. Rida som vanligt och ja ha livet som vanligt är mer än dubbelt så mycket som jag måste gå upp som minst. Så då är ju MINST hela det här året förstört med träningar och tävlingar och sånt OCH C ska kanske sättas igång om hon blir frisk och då får inte jag göra det. Så ja kul om jag inte får rida på jätte länge och sen när jag får rida och om C är frisk så kommer jag bli för tung för henne typ direkt.

Ja. Du kommer behöva göra vad de bestämmer. Du mår så dåligt att du behöver fortsatt hjälp, även utanför sjukhuset. Du kommer inte att 'slippa' det. Men genom att försöka samarbeta så kanske du kan få bättre koll vad som krävs för att du ska få göra vad du vill göra. Rida lite är väl bättre än att inte rida alls?

Du skall inte alltid äta lika mycket som din pappa. Men att bara "träna på vad du behöver" kommer inte funka just nu heller, för du behöver gå upp i vikt, inte stanna där du är. Först upp i vikt, sen behålla vikt.

Och NEJ du kommer inte att bli för tung för din ponny direkt.