Hundbråk..hjälp! (långt)

[LelleLilla]

Hej. Längesedan jag var aktiv på detta forum men nu känner jag att jag behöver skriva av mig och kanske få ett gott råd eller två så provar göra ett litet inlägg. Eller litet blir det nog inte för tankarna flyger runt och jag behöver nog få ut dem. Ska ändå försöka hålla mig någotsånär kort.

Så.. här sitter jag i soffan med svullna fingrar skrapad armbåge och rivmärken. Dock är det funderingarna som tar mest plats just nu.

För två dagar sedan hämtade vi hem en ny hund i familjen. En goldentik på snart 4 år. Jag och min sambo hade sedan innan en sheltie tik på 5 år. Henne skaffade jag när jag bodde själv och pluggade. Hon är min första helt egna hund (familjen har alltid haft hund) och har alltid varit mattes prinsessa. En mycket speciell dam. Reserverad mot andra, både människor och hundar. Älskar sin familj och de hon känner, både hundar och människor och sätter mig högst i världen. Otroligt följsam och lydig. Men har aldrig gått speciellt bra ihop med andra hundar. Mycket på grund av sin nervositet och osäkerhet tror jag. Hon tycks oftast tycka att "anfall är bästa försvar" utan att tänka. Vi har arbetat mycket med detta men det har varit svårt. Kanske undrar ni då varför man ens försöker skaffa en till hund då? Ja det undrar jag med lite nu och det tog lång tid innan jag bestämde mig. Anledningen var ändå ganska enkel. För ett år sedan tog min föräldrar en omplacerings hund. En ett årig kastrerad hane. (Korsn. Golden/eng.springer) Till en början var det mycket gruff mellan denna och min men efter en tid gick allt bra och jag märkte hur min dam växte i sig själv, började slappna av vid Hundmöten och låta den andra mer positiva "sköta snacket". Hon blev mindre nervös när hon kunde hålla sig i bakgrunden och idag funkar dessa två hundar utmärkt ihop.

Det blev grunden till tankarna på en till i familjen. Först var jag inne på valp men var lite orolig att den skulle ta efter min äldre tiks negativa sidor (så som osäkerhet, vakta hemmet och matte, osv.) Till slut blev det en omplacering. Som jag skrev tidigare en Golden tik på snart 4 år. Denna Beskrivs och uppfattas som en lugn och positiv hund. Hon är väldigt glad i både människor och andra hundar.

Efter en lång bilresa kom vi då hem med goldentiken till min äldre tik i förrgår. Till att börja med har allt gått bra. Jag är impad av min äldre tjej som faktiskt släppt in en annan hund i sitt hem (var inte så säker på det men med lite ledarskap och tillsägelser från min sida så har hon accepterat) och även impad av den nya hunden som uppträder lugnt och harmoniskt. De första två dygnen har det bara varit något små morr från bådas sidor för att markera, men annars lugnt. Jag har sagt ifrån direkt negativa tendenser visats och försökt vara tydlig i mitt ledarskap. Mat, promenader osv har funkat utmärkt. Har haft en grind mellan dem på nätterna (mest för min egen ro skull) och de äter i olika rum med stängd dörr.

Men så ikväll rök dom ihop ordentligt. Jag vet inte exakt vad som orsakade det hela men misstänker att det var min äldre tik som gav den nya ett tjuvnyp i baken när hon inte ville gå upp för trappan påväg in. (Hon är lite rädd för gallret på trappan). Men på 2 sekunder utbröt högljutt slagsmål. Jag försökte först att ta isär hundarna med rösten och lite drag i halsbandet (hade den nya i koppel) men när det inte gick och jag ser den avsevärt större golden lägga sig över den äldre lilla shelitien med nackgrepp fick jag panik. Flög in i högen jag med (jag vet helt fel och väldigt oklokt men det var ren instinkt) och lyckades till sist få isär damerna och sätta ner dem på rumpan och sitta still där. Försökte så lugnt och tvingat normalt jag kunde (puls på 180 och andan i halsen - ni vet säkert ni som tagit isär hundar hur ofrivilligt man får adrenalinkick) koppla båda och gav mig ut på promenad där jag tvingade dem att gå ihop och berömde lugn och avslappnat tillstånd tills vi hade en lugn promenad och kunde gå hem.

Nu ligger dem här i varsitt hörn i vardagsrummet och sover... allt lugnt för stunden. Men tankarna snurrar i mitt huvud. Jag vet att det förmodligen lät värre än vad det var. Ingen hund har så mycket som en skråma. Och jag fattar ju själv att hade goldentiken verkligen tagit i hade vi nog suttit i bilen påväg till djurkliniken nu.. (tack gode gud för det gick bra!) Men vad händer nu? Var det här helt normalt? Ska det hända? Jag tycker det var oerhört obehagligt och otäckt. Jag är inte rädd men Känner mig orolig för att detta ska hända igen. Kanske måste det göra det innan de vet var de har varann? Man har ju hört att hundarna måste få gör upp men att jag måste säga till när det får för långt.. I så fall, står jag ut med det? Att det händer fler gånger ?
Alla ord jag fått höra om att två tikar i nära ålder inte funkar ekar i huvudet. Mest rädd är jag för att min äldre ögonsten (sheltien) ska göra sig illa när golden tiken ryter i. Min äldre är dessutom en riktig fajter som inte ger sig utan hänger i trots underläge. Hon hänger fast som en liten råtta.. något jag vet sen innan. Utsätter jag henne för något jag inte borde när jag gör såhär och försöker ha två hundar trots jag vet hur hon är? Samtidigt vill jag ju ge båda dessa fantastiska hundar ett bra hem. Jag vill att min tidigare hund ska ha utbyte och må bra med en till. På promenaderna har det redan visat sig vara positivt med den nya och min blir lugnare. Sen tänker jag mycket på den nya hunden. Hon är jättego och jag har längtat efter en större hund att arbeta med. Men ja.. jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Några tårar har rullat och jag vet inte hur jag går vidare nu. Jag fattar ju att jag bara ska tänka lugn och fortsätta som innan men ändå... Känner att de lyssnar på mg och att jag har ett ganska bra ledarskap. Att jag fick dem att fokusera på mig och sluta bråka idag förstärkte det. Men jag känner mig ändå osäker på allt nu.

Har någon här erfarenhet av två tikar ihop? Hur går det? Överreagerar jag över en så liten sammandrabbning som det ändå var ikväll eller borde jag åka rakspår och lämna tillbaka omplaceringen ? Känner mig rådvill och skulle gärna höra lite från någon med mer erfarenhet. Hur kan man tänka? Hur gör ni när era hundar bråkar?

Nåja, om inte annat har jag fått skriva av mig lite. /L

 

[Monstermom]

Ta hjälp från en kunnig tränare med erfarenhet av problembeteenden, som inte kör med "ledarskap" och korrigeringar. Eller ge upp experimentet och lämna tillbaka den nya hunden, om det är en möjlighet? Inte menat som något hånfullt "klarar du inte av det så låt bli", utan se det som en mycket rimlig utväg! Situationen låter som att den kan vara ganska krävande att jobba sig ur, med tanke på de etablerade problem din första hund har, och det finns definitivt risker med storleksskillnaden.

Nej, hundarna behöver inte göra upp för att veta var de har varandra, och du bör också vara väldigt försiktig med att korrigera/förbjuda tidiga aggressiva signaler, som tex morrningar. Men som sagt, du behöver hjälp irl.

 

[LelleLilla]

Ta hjälp från en kunnig tränare med erfarenhet av problembeteenden, som inte kör med "ledarskap" och korrigeringar. Eller ge upp experimentet och lämna tillbaka den nya hunden, om det är en möjlighet? Inte menat som något hånfullt "klarar du inte av det så låt bli", utan se det som en mycket rimlig utväg! Situationen låter som att den kan vara ganska krävande att jobba sig ur, med tanke på de etablerade problem din första hund har, och det finns definitivt risker med storleksskillnaden.

Nej, hundarna behöver inte göra upp för att veta var de har varandra, och du bör också vara väldigt försiktig med att korrigera/förbjuda tidiga aggressiva signaler, som tex morrningar. Men som sagt, du behöver hjälp irl.

Tack för ditt svar!
Nejdå, jag ser det inte som något nedlåtande att du säger så. Det är ju ett alternativ jag har.

Sedan igår har det dock gått bra. De har inte visat något mer aggressivt emot varandra utan har snarare närmat sig varandra mer. Sover lite närmare varandra och inte något gruff alls idag. Min äldre hund verkar mer respektera den nya lite mer nu. Kanske var det bara en markering från den stora?

Ändå funderar jag lite fram och tillbaka.
Den nya hunden söker mig väldigt mycket och känns väldigt "needy". Även hon är van att vara ensamhund och nu i denna nya miljö är kanske inte det så konstigt. Men även den äldre jag har är ju väldigt "mattig" och söker min kontakt så gott som hela tiden. Känns svårt när de båda är väldigt sökande. så jag har börjar fundera på om det är jag som inte fixar att dela upp min uppmärksamhet mellan hundarna. Den nya hunden är dessutom både större och kräver mer speciellt nu i början förstås (som jag givetvis räknat med) vad gäller arbete på kommunikationen oss emellan. På promenaderna blir det mest jobb med den stora medan den lilla trippar på som vanligt i slakt koppel och söker mig och den blir som jag känner det väldigt "bortglömd" i arbetet med den andra. Försöker förstås arbeta med båda på ett bra sätt men är en omställning även för mig. Det är här jag börjar känna att det kanske jag som ägare som egentligen inte passar att ha två hundar samtidigt.

Har kontakt med en tränare jag haft länge som hjälpt mig mycket med min äldre på ett vinnande sättt som säger att det är viktigt att det är jag som sätter gränserna för vad som är okej och inte i "flocken" andra jag pratar med säger som du att man inte ska korrigera alls. Svårt att veta vilken väg som är rätt!

 

[Monstermom]

Tack för ditt svar!
Nejdå, jag ser det inte som något nedlåtande att du säger så. Det är ju ett alternativ jag har.

Sedan igår har det dock gått bra. De har inte visat något mer aggressivt emot varandra utan har snarare närmat sig varandra mer. Sover lite närmare varandra och inte något gruff alls idag. Min äldre hund verkar mer respektera den nya lite mer nu. Kanske var det bara en markering från den stora?

Ändå funderar jag lite fram och tillbaka.
Den nya hunden söker mig väldigt mycket och känns väldigt "needy". Även hon är van att vara ensamhund och nu i denna nya miljö är kanske inte det så konstigt. Men även den äldre jag har är ju väldigt "mattig" och söker min kontakt så gott som hela tiden. Känns svårt när de båda är väldigt sökande. så jag har börjar fundera på om det är jag som inte fixar att dela upp min uppmärksamhet mellan hundarna. Den nya hunden är dessutom både större och kräver mer speciellt nu i början förstås (som jag givetvis räknat med) vad gäller arbete på kommunikationen oss emellan. På promenaderna blir det mest jobb med den stora medan den lilla trippar på som vanligt i slakt koppel och söker mig och den blir som jag känner det väldigt "bortglömd" i arbetet med den andra. Försöker förstås arbeta med båda på ett bra sätt men är en omställning även för mig. Det är här jag börjar känna att det kanske jag som ägare som egentligen inte passar att ha två hundar samtidigt.

Har kontakt med en tränare jag haft länge som hjälpt mig mycket med min äldre på ett vinnande sättt som säger att det är viktigt att det är jag som sätter gränserna för vad som är okej och inte i "flocken" andra jag pratar med säger som du att man inte ska korrigera alls. Svårt att veta vilken väg som är rätt!

Som sagt, du behöver hjälp irl och jag tycker situationen låter för allvarlig för att ge konkreta tips såhär. Men den tränare du nämner hade jag absolut inte rekommenderat att du (eller någon annan för all del, men speciellt när det kommer till risk för aggressiva beteenden) vänder dig till.

Det finns fakta, och det finns myter. Myter är mycket mer lockande många gånger, men det förändrar inte vad de är. Tränare som fnyser åt kunskap ger jag inte ett öre för.

 

[Monstermom]

@LelleLilla , var ungefär håller du till? Så kanske jag, eller någon annan här, kan ge tips på någon kompetent tränare i ditt område?

 

[LelleLilla]

Tack för dina råd!
Jag ska se mig om efter fler tränare som kanske kan råda mig i situationen.

Sen finns det ju olika fakta också.
Jag har själv läst en del etologi.
Det finns ungefär lika många teorier om djurs beteenden som det finns människor med djur.
Problemet är ju att vi är just människor och inte djur - vilket för vår roll i djurens värld ganska komplex. Det är just den synen på rollen jag tror avgör vilken teori en tränare eller hundinstruktör väljer att förlita sig på. Det kluriga är ofta att faktiskt de flesta idag kan ta fram fakta som stärker eller förklarar deras vägar. Det som funkar för någon, funkar inte för någon annan, osv. Jag har arbetat mycket med hästar i mina dar och där är ledarskapet ganska avgörande om relationen ska fungera. Särskilt om man arbetar löst med flera hästar och allra helst om det handlar om mer ranghöga individer.
Men hundar är andra djur även om de också är flockdjur och det finns säkert många vägar som är rätt. Just aspekten att vi själva inte är hundar gör att jag egentligen inte heller köper ledarskapsteorin med korrigering rakt av.

Jag ska iallafall ta ditt råd och söka upp en man tränare jag vet jobbar på ett annat sätt.
Jag behöver nog fler infallsvinklar och råd. :-)
Tack för att du tar dig tid att skriva.

 

[LelleLilla]

@LelleLilla , var ungefär håller du till? Så kanske jag, eller någon annan här, kan ge tips på någon kompetent tränare i ditt område?

Jag bor i Västmanland. Finns det någon bra du känner till häromkring? :-)

 

[Monstermom]

Tack för dina råd!
Jag ska se mig om efter fler tränare som kanske kan råda mig i situationen.

Sen finns det ju olika fakta också.
Jag har själv läst en del etologi.
Det finns ungefär lika många teorier om djurs beteenden som det finns människor med djur.
Problemet är ju att vi är just människor och inte djur - vilket för vår roll i djurens värld ganska komplex. Det är just den synen på rollen jag tror avgör vilken teori en tränare eller hundinstruktör väljer att förlita sig på. Det kluriga är ofta att faktiskt de flesta idag kan ta fram fakta som stärker eller förklarar deras vägar. Det som funkar för någon, funkar inte för någon annan, osv. Jag har arbetat mycket med hästar i mina dar och där är ledarskapet ganska avgörande om relationen ska fungera. Särskilt om man arbetar löst med flera hästar och allra helst om det handlar om mer ranghöga individer.
Men hundar är andra djur även om de också är flockdjur och det finns säkert många vägar som är rätt. Just aspekten att vi själva inte är hundar gör att jag egentligen inte heller köper ledarskapsteorin med korrigering rakt av.

Jag ska iallafall ta ditt råd och söka upp en man tränare jag vet jobbar på ett annat sätt.
Jag behöver nog fler infallsvinklar och råd. :-)
Tack för att du tar dig tid att skriva.

Människor är också djur. Det går att göra en beteendefunktionsanalys även på oss (ganska intressant, framförallt när det kommer till att använda korrigeringar i sin relation till djur...), såväl som att studera oss ut etologiska perspektiv. Det trodde jag för övrigt var en ganska vanlig övning när man läser etologi, att skapa etogram på sig själv eller familjemedlemmar?

Jag håller inte med dig att fakta styrker alla sidor. Ja med cherrypicking kan man få fram en hel del, men det är ju inte seriöst (med vissa undantag för spetsstudier som ännu ej replikerats, vilket är en annan sak) och något annat sätt att hitta stöd för att möta aggressiva beteenden med egen aggressivitet har jag aldrig stött på. Men sak samma, vi behöver inte vara överens. Det låter bra att du letar efter nya lösningar på ditt problem, så jag får önska lycka till.

 

[Monstermom]

Jag bor i Västmanland. Finns det någon bra du känner till häromkring? :-)

Kanske, osäker på hur nära det är, men PMar för man får inte göra reklam här.

 

[LelleLilla]

Människor är också djur. Det går att göra en beteendefunktionsanalys även på oss (ganska intressant, framförallt när det kommer till att använda korrigeringar i sin relation till djur...), såväl som att studera oss ut etologiska perspektiv. Det trodde jag för övrigt var en ganska vanlig övning när man läser etologi, att skapa etogram på sig själv eller familjemedlemmar?

Jag håller inte med dig att fakta styrker alla sidor. Ja med cherrypicking kan man få fram en hel del, men det är ju inte seriöst (med vissa undantag för spetsstudier som ännu ej replikerats, vilket är en annan sak) och något annat sätt att hitta stöd för att möta aggressiva beteenden med egen aggressivitet har jag aldrig stött på. Men sak samma, vi behöver inte vara överens. Det låter bra att du letar efter nya lösningar på ditt problem, så jag får önska lycka till.

Absolut. Det finns dock forskare som menar att man inte kan göra tex ett etogram för människa just eftersom vi skiljer oss ganska avsevärt i relation till de andra arter vi oftast sorterar in som djur. Att det är ganska invecklat att tro att vi ligger på samma beteendenivå över huvudtaget. Men sen om det är rätt eller fel vet inte jag.

Fakta och kunskap handlar mycket om hur den som studerar faktan tolkar den tror jag. Jag tycker jag har sett bra fakta för flera olika typer av tankegångar kring hundar och hur vi hanterar dem. Många olika. Och jag tror absolut inte på att möta aggressivitet med aggressivitet. En korrigering för mig handlar inte om minsta aggressiva handling utan snarare om ett lugnt och tydligt sätt att berätta vad jag önskar och inte av djuret i fråga. Korrigering behöver för mig inte ha en negativ klang alls. Har man blivit aggressiv har man mist mycket i att bygga ett förtroende tror jag. När det blir som det dessvärre blev för mig - att jag fysiskt tog isär hundarna i affekt- så är inte det en korrigering utan ett aggressivt (panikartat) beteende från mig, som inte är varken bra eller okej på nåt sätt. Det var inte vad jag vill kalla korrigering utan något helt annat. Det är därför jag vill ha hjälp :-) när jag menar korrigering tex vid små aggressiva tendenser så menar jag en enkel men tydligt uttalad önskan om att "jag uppskattar inte det beteendet i mitt hem". Vilket jah tror man måste kunna förmedla på det ena eller andra sättet. Åtminstone skulle jag gärna vilja att mina hundar förstår vad jag vill eller förväntar mig.

Men som du säger, inget vi behöver orda om här. Jag är öppen för alla förslag och ska kolla PM nu :-) spännande med nya tankar och råd. Det kanske funkar outstanding :-)

 

[Iverla]

Absolut. Det finns dock forskare som menar att man inte kan göra tex ett etogram för människa just eftersom vi skiljer oss ganska avsevärt i relation till de andra arter vi oftast sorterar in som djur. Att det är ganska invecklat att tro att vi ligger på samma beteendenivå över huvudtaget. Men sen om det är rätt eller fel vet inte jag.

Fakta och kunskap handlar mycket om hur den som studerar faktan tolkar den tror jag. Jag tycker jag har sett bra fakta för flera olika typer av tankegångar kring hundar och hur vi hanterar dem. Många olika. Och jag tror absolut inte på att möta aggressivitet med aggressivitet. En korrigering för mig handlar inte om minsta aggressiva handling utan snarare om ett lugnt och tydligt sätt att berätta vad jag önskar och inte av djuret i fråga. Korrigering behöver för mig inte ha en negativ klang alls. Har man blivit aggressiv har man mist mycket i att bygga ett förtroende tror jag. När det blir som det dessvärre blev för mig - att jag fysiskt tog isär hundarna i affekt- så är inte det en korrigering utan ett aggressivt (panikartat) beteende från mig, som inte är varken bra eller okej på nåt sätt. Det var inte vad jag vill kalla korrigering utan något helt annat. Det är därför jag vill ha hjälp :-) när jag menar korrigering tex vid små aggressiva tendenser så menar jag en enkel men tydligt uttalad önskan om att "jag uppskattar inte det beteendet i mitt hem". Vilket jah tror man måste kunna förmedla på det ena eller andra sättet. Åtminstone skulle jag gärna vilja att mina hundar förstår vad jag vill eller förväntar mig.

Men som du säger, inget vi behöver orda om här. Jag är öppen för alla förslag och ska kolla PM nu :-) spännande med nya tankar och råd. Det kanske funkar outstanding :-)

Men vad har du för effekt i att korrigera ett morr? Speciellt mellan två individer som inte känner varandra särskilt bra tänker jag att det är jätteviktigt att låta dem förmedla när de behöver utrymme.

 

[TinyWiny]

Tack för dina råd!
Jag ska se mig om efter fler tränare som kanske kan råda mig i situationen.

Sen finns det ju olika fakta också.
Jag har själv läst en del etologi.
Det finns ungefär lika många teorier om djurs beteenden som det finns människor med djur.
Problemet är ju att vi är just människor och inte djur - vilket för vår roll i djurens värld ganska komplex. Det är just den synen på rollen jag tror avgör vilken teori en tränare eller hundinstruktör väljer att förlita sig på. Det kluriga är ofta att faktiskt de flesta idag kan ta fram fakta som stärker eller förklarar deras vägar. Det som funkar för någon, funkar inte för någon annan, osv. Jag har arbetat mycket med hästar i mina dar och där är ledarskapet ganska avgörande om relationen ska fungera. Särskilt om man arbetar löst med flera hästar och allra helst om det handlar om mer ranghöga individer.
Men hundar är andra djur även om de också är flockdjur och det finns säkert många vägar som är rätt. Just aspekten att vi själva inte är hundar gör att jag egentligen inte heller köper ledarskapsteorin med korrigering rakt av.

Jag ska iallafall ta ditt råd och söka upp en man tränare jag vet jobbar på ett annat sätt.
Jag behöver nog fler infallsvinklar och råd. :-)
Tack för att du tar dig tid att skriva.

Du kan aldrig vara ledare över en häst heller och hästar har inte heller någon rangordning så som du tänker med dominans. Det där är gammal "kunskap" som det aldrig har varit någon sanning i.

 

[HeddaVovven]

Men vad har du för effekt i att korrigera ett morr? Speciellt mellan två individer som inte känner varandra särskilt bra tänker jag att det är jätteviktigt att låta dem förmedla när de behöver utrymme.

Det skrivs ofta här på buke att det är "bra" att hundar morrar för att de då varnar och vill ha mer utrymme. Jag håller inte med om detta. Det är inte hundarna som bestämmer hur mycket utrymme de ska ha eller var de ska vara.
Hur som helst hoppas jag det löser dig för ts.

 

[TinyWiny]

Det skrivs ofta här på buke att det är "bra" att hundar morrar för att de då varnar och vill ha mer utrymme. Jag håller inte med om detta. Det är inte hundarna som bestämmer hur mycket utrymme de ska ha eller var de ska vara.
Hur som helst hoppas jag det löser dig för ts.

Så du tycker att de bara ska anpassa sig efter människans nycker? Det är inte djuren som har valt att bo hos oss, det är vi som har valt att de ska bo hos oss. Då är det också vårt ansvar att ge dem bästa möjliga liv och i det ingår att få uttrycka sin åsikt. Att inte få morra kan innebära noll och ingen förvarning nästa gång något händer. Jag ser hellre en morrning, dvs. att hunden varnar, där jag kan fixa det som stör/skrämmer/gör hunden arg/irriterad än att hen hugger för att hen känner sig så utsatt och känner så stort behov av att försvara sig. Vill man bestämma så totalt över någon annan så finns det gossedjur.

 

[HeddaVovven]

Så du tycker att de bara ska anpassa sig efter människans nycker? Det är inte djuren som har valt att bo hos oss, det är vi som har valt att de ska bo hos oss. Då är det också vårt ansvar att ge dem bästa möjliga liv och i det ingår att få uttrycka sin åsikt. Att inte få morra kan innebära noll och ingen förvarning nästa gång något händer. Jag ser hellre en morrning, dvs. att hunden varnar, där jag kan fixa det som stör/skrämmer/gör hunden arg/irriterad än att hen hugger för att hen känner sig så utsatt och känner så stort behov av att försvara sig. Vill man bestämma så totalt över någon annan så finns det gossedjur.

Okej får köpa gosedjur då för jag kan säga som så att skulle våra hundar få gå runt och morra och bestämma en massa så skulle vi snart ha fullt slagsmål på promenaderna. Istället har vi just nu en flock där alla accepterar alla. Himla lugnt och skönt faktiskt.

 

[Sel]

Jag kan be den ena eller andra hunden att flytta sig, eller själv sätta mig emellan.. Helt beroende på spänningen, men korrigera själva morrandet skulle jag faktiskt aldrig.

 

[Migo]

Det skrivs ofta här på buke att det är "bra" att hundar morrar för att de då varnar och vill ha mer utrymme. Jag håller inte med om detta. Det är inte hundarna som bestämmer hur mycket utrymme de ska ha eller var de ska vara.
Hur som helst hoppas jag det löser dig för ts.

Självklart måste de få existera och visa för omvärlden när de känner sig trängda! Eller ska de bara vara tysta, ödmjuka möbler?

 

[Viva]

Jag har två hundar som verkligen gillar varandra och har utbyte av att umgås. Det känns mycket bättre än att behöva korrigera fram acceptans faktiskt.

 

[Migo]

Jag kan be den ena eller andra hunden att flytta sig, eller själv sätta mig emellan.. Helt beroende på spänningen, men korrigera själva morrandet skulle jag faktiskt aldrig.

Samma här. Morrandet är oftast en signal om att nån känner sig trampad på. Att då korrigera den som säger ifrån (på ett på hundspråk artigt sätt) istället för att hjälpa denne ur obehaget, känns helt vridet.

 

[Migo]

Jag har två hundar som verkligen gillar varandra och har utbyte av att umgås. Det känns mycket bättre än att behöva korrigera fram acceptans faktiskt.

Jag har två som helst inte skulle bo ihop. Mitt jobb blir att se till att deras olikheter inte skaver allt för illa, och att de får ut något bra av att acceptera varandra. Inte att säga åt dem att de är idioter när de visar sitt obehag.

Idag visar det sig genom att Fridolf morrar när Boss är på väg in för nära honom. Vilket är helt ok för mig, Fritte har all rätt att ha en meters marginal till nån han ogillar.