A
araben0
Hej!
Jag har nu haft min pomeranianhane i ett halvår. Jag köpte honom från uppfödaren som 1, 5 år gammal då han dragit upp ena testikeln. Han är alltså ingen valp.
Jag älskar honom mer än livet och skulle aldrig göra mig av med honom. Men det är så att nu har jag fått ett erbjudande om jobb i ett annat land dit det inte är möjligt att ta med honom i denna stund. Det mesta pekar mot att jag kommer stanna borta i ca 3-4 månader. Jag ser det som ännu en erfarenhet och känner att jag inte kan tacka nej till jobb och chans då det är ett bra tillfälle i livet att prova på något nytt.
Nu till mina funderingar.
Tanken är att min hund ska bo med mina hundvana föräldrar under tiden. Han känner dem väl då vi ofta hälsar på där hemma och är alltid där på lördagar då jag jobbar långa dagar. Han känner sig hemma och jag vet att han trivs och att mina föräldrar alltid kommer sätta honom i första rummet.
Mina tankar går mest runt i huvudet för det känsn så oerhört jobbigt att behöva lämna bort honom en sådan längre tid. Glömmer hundar? Det här med att hundar inte har någon större tidsuppfattning, ( exempelvis, jag går iväg 4 timmar, han är lika glad när jag kommer tillbaka som om jag har varit borta hela helgen) Vad tror ni om det? vad har ni själva för uppfattning? Har någon lämnat sin hund för en längre tid och sen kommit tillbaka, blir man bortglömd? Kan även tillägga att min hund är lite av en enmanshund. De personer han känner tycker han bra om men det är mest jag som gäller.
Blev väldigt långt med många tankar men hoppas att någon vänlig skäl kan ge mig lite ordning bland mina tankar. Älskar min hund så mycket och vill inte "förstöra" vår fina relation
Jag har nu haft min pomeranianhane i ett halvår. Jag köpte honom från uppfödaren som 1, 5 år gammal då han dragit upp ena testikeln. Han är alltså ingen valp.
Jag älskar honom mer än livet och skulle aldrig göra mig av med honom. Men det är så att nu har jag fått ett erbjudande om jobb i ett annat land dit det inte är möjligt att ta med honom i denna stund. Det mesta pekar mot att jag kommer stanna borta i ca 3-4 månader. Jag ser det som ännu en erfarenhet och känner att jag inte kan tacka nej till jobb och chans då det är ett bra tillfälle i livet att prova på något nytt.
Nu till mina funderingar.
Tanken är att min hund ska bo med mina hundvana föräldrar under tiden. Han känner dem väl då vi ofta hälsar på där hemma och är alltid där på lördagar då jag jobbar långa dagar. Han känner sig hemma och jag vet att han trivs och att mina föräldrar alltid kommer sätta honom i första rummet.
Mina tankar går mest runt i huvudet för det känsn så oerhört jobbigt att behöva lämna bort honom en sådan längre tid. Glömmer hundar? Det här med att hundar inte har någon större tidsuppfattning, ( exempelvis, jag går iväg 4 timmar, han är lika glad när jag kommer tillbaka som om jag har varit borta hela helgen) Vad tror ni om det? vad har ni själva för uppfattning? Har någon lämnat sin hund för en längre tid och sen kommit tillbaka, blir man bortglömd? Kan även tillägga att min hund är lite av en enmanshund. De personer han känner tycker han bra om men det är mest jag som gäller.
Blev väldigt långt med många tankar men hoppas att någon vänlig skäl kan ge mig lite ordning bland mina tankar. Älskar min hund så mycket och vill inte "förstöra" vår fina relation
