Kan börja med att säga att jag är ingen hundmänniska. Hälsar dock gärna på väluppfostrade hundar på mina villkor dvs jag själv vill och ägaren är ok med det. Har heller inga problem med hundar som ligger/sitter/går med sin ägare i stallet men struntar i mig.
Först fanns det 3 större hundar lösa i stallet som på ägarens initiativ fick leka runt i stallet, bajsade gärna i hästarnas boxar (då skulle man säga till ägaren), satt de i sadelkammaren var det ett himla sjå att få ut sina saker utan att bli nerputtad, fika i sadelkammaren var inte att tänka på. Ena hunden var dessutom gammal, blind och hörde illa. Enligt ägaren fick den flytta sig själv på gången. Medan jag var livrädd när den satt bakom min häst och inte alls ”var med”. Stalldörrar osv skulle vi andra hålla ordning på så hundarna inte smet.
Efter denna flyttade flyttade det in en ny person med valp. Valpen ÄR söt men har nu efter nåt halvår blivit ett riktigt ”gap och skrikmonster”. Tittar inte ägaren konstant på den totalt vrålar den... och kan hålla på i timmar. Alla andra verkar tycka den är söt och rar. Själv känner jag att den där ron i stallet är totalt borta. Huvudet bara snurrar att höra på den, rätt ofta snubblar man över kopplet som ägaren fäst rätt över gången. Ägaren förklarade en gång att ”man skall ignorera när den väsnas”....och jag blir helt matt.
De där mysiga extratiden efter ridning jag lagt på att frisera hästen, pyssla, putsa grejer osv är som bortblåsta. Något som jag mått väldigt bra av, lider av hjärntrötthet.
Valpägaren har själv ingen möjlighet att lämna hunden hemma. Alltså måste vi andra bara stå ut?
Stallägaren har själv hundar och tycker om hundar, hennes är dock alltid kopplade och inte ivägen på något sätt alls. En annan hund är med ibland men kopplad och tyst i något hörn.
Är det såhär i alla stall?
Är jag en surkärring som inte alls tycker det är en rolig stallmiljö?
Jobbar med människor med stor problematik jag måste ta ett stort ansvar för samt har flera egna barn så stallet är lite min fristad, dvs där jag bara tar ansvar för mig och min häst (andras med om jag har hand om dem).
Är jag bitter som inte orkar höra på konstant hundskall?
Vill hålla ordning och se till att inte släppa ut andras buffliga hundar?
Inte orkar höra hundägares ”Får Nisse vara här eller där?”,”kan du passa Nisse när jag fodrar?”, eller hålla koll så hundarna inte bajsar någonstans? Jag vill grinig som jag är inte överhuvudtaget engagera mig i andras hundar i stallet. Måste jag?
Nu har jag ingen hund men barn, men finns inte på världskartan att de skulle få gapa som hundarna gör, springa runt land hästarna och alla andra fick passa dem- medan jag satsade på att ignorera oönskat beteende. Nu har jag lugna barn iofs men ändå som jämförelse.
Nu har jag ventilerat lite, då jag börjar bli så less på folks hundar. Det är liksom inte kul att vara i stallet längre. Allt det mysiga är borta, lugnet...
Hur resonerar ni kring hundar i stallet?
Vad tycker ni är okej? Inte okej?
Hade ni blivit störda av ovanstående situationer eller är det bara mysigt?
Som sagt, hatar inte hundar. Men vill varken lyssna på dem i stallet eller ta något ansvar för dem. Eller käckt vurpa över deras koppel som sitter över hela gången bärandes 3 höpåsar.
Precis som jag inte vill ansvara för andras barn i stallet, utan hälsa-kanske prata ett par ord liksom och sedan är det bra.
Hur tänker ni?
