Höstföräldrar 2019

[lilleknodd2]

Hoppar in och tipsar om Sideral!

Skriver under på detta!
Påbörjade ett inlägg under eftermiddagen som jag inte hann posta med samma tips, jag äter två om dagen och märker inget på magen. Fick tipset av min BM att de inte påverkade, hon har rätt!

Tack snälla för tipset! Ska jämföra innehållet med hemofor och sen pröva och jämföra vad som funkar på magen.

 

[Eloise]

Tack snälla för tipset! Ska jämföra innehållet med hemofor och sen pröva och jämföra vad som funkar på magen.

De är snordyra, 250-300:- för 30 stycken men verkligen väl värda pengarna tycker jag.
Mina siffror har börjat gå upp och ligger inte och nosar på tvåsiffrigt i värde längre

 

[Guldaskig]

Tack snälla för tipset! Ska jämföra innehållet med hemofor och sen pröva och jämföra vad som funkar på magen.

Gör det! Jag märkte ingenting av Sideral men hade problem med andra preparat. De tipsar inte om dem i första hand eftersom de är så dyra antar jag. Men SÅ värt.

 

[zassoo]

Jag håller med om Sideral, det har funkat superbra för mig

 

[Rouise]

Ja absolut, och jag uppskattar tips och råd från de som har bättre koll! Det är svårt att veta hur man ska göra, speciellt när alla bebisar verkar funka olika

Med det sagt så testade jag amningsnapp nu på kvällen och halleluja, det gick riktigt bra! Hon kom till rätta snabbt, verkade få i sig mjölk och släppte sen självmant

Här används också amningsnapp, det var tack vare den som amningen kom igång öht. Vi har börjat vänja av den så smått nu och det går bra utan ibland, ibland inte.

 

[lilleknodd2]

Har börjat pumpa vid sidan om helamningen för att kunna få lite egentid med storasyster i stallet hos hennes ponny. Vi har inte varit där ordentligt sen lillebror föddes då jag inte vill släpa med mig båda barnen.

Med storasyster jobbade jag 1kväll i veckan från att hon var tre veckor så då var pumpningen ett måste för att pappan skulle kunna ha henne hemma, hoppas att det funkar lika bra den här gången.

Idag ska vi till BVC för vägning och mätning!

 

[zassoo]

Här används också amningsnapp, det var tack vare den som amningen kom igång öht. Vi har börjat vänja av den så smått nu och det går bra utan ibland, ibland inte. ☺

Jag känner också att den har räddat mig Testade utan på ena bröstet härom dagen och det gick bra, men jag tänker ta det försiktigt med att fasa ut.

 

[Lovise]

Jag använde amningsnapp på storebror i början, räddade helt klart min amning då! Denna gången har jag klarat mig utan, även om jag även denna gång fick ett litet sår. Att de inte ska kunna suga ordentligt bara!

Idag har vi varit på BVC för vägning och mätning och tre veckor gammal landar vi på 4130g och 54cm
I övrigt är vi lite snoriga hela familjen, lillan har klarat sig rätt bra ändå med hjälp av lite snorsug då och då.

 

[lilleknodd2]

Precis hemkomna från BVC.
4 veckor på torsdag och vägde in på 4660g och 56cm lång

 

[_Zacke_]

BVC-kontroll här med idag på sin 4-veckors dag lillskruttan följer kurvan jättebra och växer som ogräs 2710gram och 48,5cm nu.

 

[Olympus]

Åh vad jag längtar till även vi har bebisen på utsidan Men visst borde det vara någon mer än jag här i tråden som fortfarande väntar?
Har förberett det mesta här hemma nu (förutom att packa förlossninagsväskan dock ) och går mest bara och väntar. Har lite sammandragningar eller förvärkar (vet inte riktigt skillnaden) och hoppas att det ska dra igång snart. Det gör dock inget om han väntar en vecka till (bf är nästa lördag) då jag har bokat veterinärtid för hästen på måndag

 

[lilleknodd2]

Åh vad jag längtar till även vi har bebisen på utsidan Men visst borde det vara någon mer än jag här i tråden som fortfarande väntar?
Har förberett det mesta här hemma nu (förutom att packa förlossninagsväskan dock ) och går mest bara och väntar. Har lite sammandragningar eller förvärkar (vet inte riktigt skillnaden) och hoppas att det ska dra igång snart. Det gör dock inget om han väntar en vecka till (bf är nästa lördag) då jag har bokat veterinärtid för hästen på måndag

Håller tummarna att han väntar till efter måndag men kommer så snart han kan efter det

skillnaden på förvärkar och sammandragningar är styrkan i smärta. Förvärkarna gör mer ont (jag tyckte det var som lite kraftigare mensvärk) medan sammandragningarna ”bara” blev spänt/hårt.

 

[Waco]

Jag går och väntar fortfarande. Är i v. 39 +1 idag. Vi flyttade in på gården i fredags - med andra ord så är alla våra saker i en salig röra men det viktigaste är på plats. Bebis får gärna komma typ torsdag-fredag så jag hinner få lite mer ordning här hemma och även en bra rutin på in och utsläpp av sto och föl som kom till stallet i måndags.
Har mängder med förvärkar men det har jag haft i flera veckor så är inte riktigt övertygad om att det närmar sig.

 

[trofé]

Åh vad jag längtar till även vi har bebisen på utsidan Men visst borde det vara någon mer än jag här i tråden som fortfarande väntar?
Har förberett det mesta här hemma nu (förutom att packa förlossninagsväskan dock ) och går mest bara och väntar. Har lite sammandragningar eller förvärkar (vet inte riktigt skillnaden) och hoppas att det ska dra igång snart. Det gör dock inget om han väntar en vecka till (bf är nästa lördag) då jag har bokat veterinärtid för hästen på måndag

Väntar också. BF nästa vecka. Börjat få vad jag tror är förvärkar. Man får max gå över 14 d här så försöker tänka att bebis kommer mellan idag och 28/11 för att inte fastna vid BF. Mår rätt bra förutom karpaltunnelsyndrom som gör händerna väldigt dysfunktionella av och till trots skenor på nätterna och övningar som jag fått att göra.

 

[zassoo]

Jösses idag har jag lyckats bryta ihop totalt Jag blev ju utskriven från sjukhuset med order om att fortsätta äta blodtrycksmedicin fram till tisdag morgon och sen gå till vårdcentralen på drop-in på onsdag förmiddag (idag) och ta nytt blodtryck så skulle läkaren ringa mig onsdag eftermiddag.

Så idag åkte jag till vårdcentralen. Tänkte att det är väl typiskt sånt man gör på drop-in, visst jag kanske får vänta lite men ok. I receptionen möts jag av en totalt oförstående personal som bara säger att "Sånt gör vi inte på drop-in, det är bara för akuta saker. Så länge du inte har akuta besvär så får du ringa och boka en tid och det finns inga tider idag, kanske imorgon." Tack och hej, ungefär.

Så där fick jag traska ut från VC igen och kände mig som världens minsta person. I vanliga fall hade jag kanske bara tänkt "jäkla pucko" men nu blev det total panik och kaos och tårarna bara sprutade. Försökte ringa maken som var hemma med bebis men han svarade inte (det visade sig sen att han råkat sätta mobilen på ljudlös). Med gråten fortfarande flödande gick jag in på affären och köpte blöjor för att ha något att göra medan jag försökte tänka. Ringde maken igen, inget svar. Så då ringde jag mamma och fick börja med att övertyga henne om att inget allvarligt hade hänt, jag grät fortfarande som en dåre. Vi kom i alla fall fram till att jag skulle prova att gå till MVC en trappa upp och se om de kunde hjälpa mig med vad jag skulle göra.

Så jag gick dit och hittade två barnmorskor som höll på att diskutera någonting, ställde mig i dörröppningen och försökte få fram något vettigt mellan tårarna. Jag såg förmodligen ut som ett fullkomligt vrak, med mjölkfläckiga mjukiskläder, håret på ända och rödgråten i ansiktet Men gud vad tacksam jag är nu för barnmorskorna, de tog in mig direkt och sa att självklart skulle de hjälpa mig, vi kunde ta blodtrycket där. Min ordinarie barnmorska kom in efter ett tag också och jag fick sitta och prata med henne en stund. Vi tog trycket två gånger och jag fick ligga ner och vila däremellan.

Och bäst av allt, min BM lovade att ringa mig imorgon för att höra vad den fortsätta planen är, och om jag behöver göra en ny blodtryckskoll så bokar vi en tid hos henne så slipper jag krångla med VC. Tack och lov för sån underbar vårdpersonal

Lång historia men det blev liksom totalt kaos och det kändes verkligen som att jag trillade mellan stolarna. I vanliga fall hade jag som sagt kanske bara tyckt att det var idiotiskt och gått vidare med livet, men med hormonerna all over the place blev det bara för mycket.

 

[Jordgubblime]

Jösses idag har jag lyckats bryta ihop totalt Jag blev ju utskriven från sjukhuset med order om att fortsätta äta blodtrycksmedicin fram till tisdag morgon och sen gå till vårdcentralen på drop-in på onsdag förmiddag (idag) och ta nytt blodtryck så skulle läkaren ringa mig onsdag eftermiddag.

Så idag åkte jag till vårdcentralen. Tänkte att det är väl typiskt sånt man gör på drop-in, visst jag kanske får vänta lite men ok. I receptionen möts jag av en totalt oförstående personal som bara säger att "Sånt gör vi inte på drop-in, det är bara för akuta saker. Så länge du inte har akuta besvär så får du ringa och boka en tid och det finns inga tider idag, kanske imorgon." Tack och hej, ungefär.

Så där fick jag traska ut från VC igen och kände mig som världens minsta person. I vanliga fall hade jag kanske bara tänkt "jäkla pucko" men nu blev det total panik och kaos och tårarna bara sprutade. Försökte ringa maken som var hemma med bebis men han svarade inte (det visade sig sen att han råkat sätta mobilen på ljudlös). Med gråten fortfarande flödande gick jag in på affären och köpte blöjor för att ha något att göra medan jag försökte tänka. Ringde maken igen, inget svar. Så då ringde jag mamma och fick börja med att övertyga henne om att inget allvarligt hade hänt, jag grät fortfarande som en dåre. Vi kom i alla fall fram till att jag skulle prova att gå till MVC en trappa upp och se om de kunde hjälpa mig med vad jag skulle göra.

Så jag gick dit och hittade två barnmorskor som höll på att diskutera någonting, ställde mig i dörröppningen och försökte få fram något vettigt mellan tårarna. Jag såg förmodligen ut som ett fullkomligt vrak, med mjölkfläckiga mjukiskläder, håret på ända och rödgråten i ansiktet Men gud vad tacksam jag är nu för barnmorskorna, de tog in mig direkt och sa att självklart skulle de hjälpa mig, vi kunde ta blodtrycket där. Min ordinarie barnmorska kom in efter ett tag också och jag fick sitta och prata med henne en stund. Vi tog trycket två gånger och jag fick ligga ner och vila däremellan.

Och bäst av allt, min BM lovade att ringa mig imorgon för att höra vad den fortsätta planen är, och om jag behöver göra en ny blodtryckskoll så bokar vi en tid hos henne så slipper jag krångla med VC. Tack och lov för sån underbar vårdpersonal

Lång historia men det blev liksom totalt kaos och det kändes verkligen som att jag trillade mellan stolarna. I vanliga fall hade jag som sagt kanske bara tyckt att det var idiotiskt och gått vidare med livet, men med hormonerna all over the place blev det bara för mycket.

Tråkigt bemötande på vc men vad skönt att mvc visade lite mer förståelse! Det är ju så det ska vara
Känner igen mig i hormon/humörstormarna
Jag donerar mjölk och jag sa redan på bb att det var något jag ville göra. Men sen har jag fått ringa som en galning, blivit skickad hit och dit, fått olika besked överallt och efter fem veckor så höll jag på att bryta ihop totalt när jag återigen blev ombedd att ringa ett annat sjukhus. Jag ville ju bara hjälpa till men ingen brydde sig, lyckades då iaf snyftandes få en tid för att lämna blodprover och kunde sen komma igång.
Och då jobbar jag ändå inom vården och lägger mycket tid på att ringa runt och jaga folk, så det är liksom vardagsmat för mig annars

 

[zassoo]

Tråkigt bemötande på vc men vad skönt att mvc visade lite mer förståelse! Det är ju så det ska vara
Känner igen mig i hormon/humörstormarna
Jag donerar mjölk och jag sa redan på bb att det var något jag ville göra. Men sen har jag fått ringa som en galning, blivit skickad hit och dit, fått olika besked överallt och efter fem veckor så höll jag på att bryta ihop totalt när jag återigen blev ombedd att ringa ett annat sjukhus. Jag ville ju bara hjälpa till men ingen brydde sig, lyckades då iaf snyftandes få en tid för att lämna blodprover och kunde sen komma igång.
Och då jobbar jag ändå inom vården och lägger mycket tid på att ringa runt och jaga folk, så det är liksom vardagsmat för mig annars

Haha ååh, kan verkligen tänka mig känslan av att ingen bryr sig! Man kan ju känna ibland att det är en överreaktion men det känns lika jobbigt för det

 

[zassoo]

Nu har jag lyckats skriva ihop min förlossningsberättelse, hade svårt att fatta mig kort så håll till godo med långläsning om ni orkar Det var en igångsättning där allt gick bra men med långdraget förlopp och riktigt tufft för mig emellanåt.

Spoiler: Förlossningsberättelse

Jag blev alltså inlagd för observation på måndag eftermiddag den 28 oktober pga havandeskapsförgiftning. Eftersom graviditeten var fullgången (vecka 39+1), jag var öppen 2 cm och tappen hade börjat mjukna så tyckte läkarna att det var lika bra att jag blev igångsatt så snart som möjligt för att bli av med sjukdomen. Jag blev dock satt på blodtryckssänkande medicin och fick kolla blodtrycket flera gånger per dygn. Maken fick rodda fram kattvakt mm. och kom för att vara där med mig, vi fick ett rum på BB med säng till honom också. Jag var rätt uppe i varv efter den oväntade händelseutvecklingen och hade extremt svårt att slappna av. Att sova i en sjukhussäng med en vecka 40-mage hade varit svårt ändå, liksom... Jag skulle få medicin vid midnatt sa de men ingen kom, vid 01 lyckades jag äntligen somna. 01:25 kom de in med medicinen och väckte mig... Därefter sov jag kanske 2x20 min till under natten och lyckades sen få till en timmes sammanhängande sömn på morgonkvisten. Inte direkt utvilad.

Tisdagen gick, med blodtryckskoll och medicin och CTG. På morgonronden meddelade läkaren att de bara väntade på att det skulle finnas plats på förlossningen så skulle jag sättas igång, men att de inte kunde säga när det skulle bli. Så på kvällen vid 17:45, precis när vi satt och funderade på att äta middag, kom en barnmorska in och sa att vi hade fått plats på förlossningen! Klockan 18... "så det vore bra om ni kan packa ihop era saker lite snabbt". Eh, jaha, jamen då kör vi då! Jag fick åka rullstol ner till förlossningen, hade tänkt gå själv men då fick jag en väldigt konstig blick av barnmorskan haha... Vi fick vårt rum i alla fall, jag fick middag och maken fick smörgås.

Vid 19:30 blev jag uppkopplad på CTG och fick ligga ca en halvtimme innan det var dags att börja. De satte in en ballong för att vidga livmodertappen, det gick bra att sätta in den men ganska omgående började jag blöda, det droppade ganska mycket ner på golvet så det stänkte på mina fötter. Det upphörde inte riktigt och det tillsammans med att bebis blev ganska inaktiv (dock med bra hjärtljud fortfarande) så beslutade man att ta ut ballongen efter ca 20 minuter tror jag. Så snart ballongen var ute slutade blödningen och CTG-kurvan blev normal igen. Istället gjordes det hål på hinnorna så att vattnet gick, då var klockan ca 21. I samband med detta sattes skalpelektrod på bebis huvud. Här började jag få lite mer molvärk men ganska oregelbundet.

Vid 22:30 fick jag första dosen Angusta, som skulle hjälpa tappen att mogna. Här kände jag ganska snabb effekt, värkarna blev fler och tätare men väldigt hanterbara. Vid 00:30 fick jag dos nummer två, även här var effekten snabb och värkarna drog igång rejält. Vi började smärtlindringen med varma kuddar som hjälpte litegrann. En dryg timme senare var jag öppen 3-4 cm och värkarna var rätt jobbiga nu. Jag låg mest på sidan i sängen och försökte ta värkarna så gott jag kunde. Vi provade TENS-apparaten som jag i början tyckte kändes helt okej. Ytterligare en timme senare, ca 02:45, var det riktigt riktigt jobbigt och jag fick testa lustgasen som gjorde mig fruktansvärt snurrig. Blev förbannad på TENS-apparaten och försökte i princip slita bort den. Så TENS togs bort och jag fick köra lustgas men på ganska låg dos. Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi gjorde här, men jag satt nog på pilatesbollen en del när jag inte låg i sängen. Värkarna var otroligt intensiva och jag upplevde inte att jag fick någon paus överhuvudtaget. Här någonstans började jag må illa och mitt i en av de fruktansvärda värkarna började jag kräkas helt okontrollerat och hängde ut över sängkanten, lutandes mot maken som fick försöka sikta in mig mot kräkpåsen. Helt vidrigt eftersom jag då, samtidigt som jag kräktes som en dåre, fick ta värkar utan smärtlindring.

Sen blev det ännu jobbigare. Vårt team med barnmorska + undersköterska måste snabbt in på ett akut kejsarsnitt samtidigt som jag var i det här läget att jag inte riktigt kunde hantera värkarna. Vi blev lämnade ensamma mer, ett annat team kikade in emellanåt och assisterade lite men det kändes ju att de inte riktigt hade samma tid för oss. Jag kände mig som i en dimma av värkar som aldrig tog slut, jag var också helt utmattad eftersom jag inte direkt hade sovit natten innan. I de små mikropauserna nickade jag till och snarkade i några sekunder innan det drog igång igen. Vid 04 beslutades att jag inte skulle klara mer utan bättre smärtlindring och man började förbereda för att sätta epidural, dessvärre var ju narkosläkaren upptagen med det akuta kejsarsnittet... Här kände jag mig rätt ångestfylld, jag vet att jag frågade maken varför ingen kom och hjälpte mig och att jag kände mig så himla ensam. Han tyckte att det var fruktansvärt jobbigt i det här skedet, jag var helt borta och hade väldigt väldigt ont.

Inte förrän vid 06-tiden på onsdag morgon fick jag epiduralen och det kändes ungefär som "välkommen tillbaka till livet". Helt plötsligt kunde jag öppna ögonen och få vila mellan värkarna. Nu kunde jag återgå till att hantera värkarna på bästa sätt. Här gick det många timmar som jag inte riktigt kommer ihåg. Vid lunchtid på onsdagen var jag öppen 9 cm. Vid 14 var det skiftbyte igen och vi fick en barnmorska och en barnmorskestudent som var supergulliga. Jag blev undersökt igen och var nu öppen 10 cm, ultraljud visade dock att bebis låg och tittade uppåt (vidöppen bjudning) och hade inte sjunkit ner tillräckligt vilket gjorde att förloppet förväntades gå långsamt. Vid 15 fick jag antibiotika eftersom det varit mer än 18 timmar sedan vattenavgång. Det sattes även värkstimulerande dropp. Några timmar innan dess hade jag också fått glukosdropp för att jag skulle få lite energi in i kroppen.

Här kände jag dock att jag jobbade med värkarna på ett bra sätt, vi höll på med lägesändringar, jag hade fått snits på lustgasen och maken hade börjat få mer självförtroende att coacha mig i att hantera värkarna. Värkstimulerande droppet ökades efterhand och trycket nedåt ökade. Strax efter 17 låg bebis fortfarande med vidöppen bjudning och relativt högt upp. Droppet måste ökas ytterligare, mina värkar var bra men i och med bebis läge måste de bli starkare. Här någonstans började man diskutera sugklocka, inte för bebis skull (hon var pigg och stark hela tiden) utan för min skull. Ca 18 kände jag att krystvärkarna började komma och jag fick prova att krysta lite, då åkte huvudet ner fint. Droppet höjdes ytterligare och efter en stund fick jag börja krysta aktivt. Det var otroligt jobbigt men samtidigt skönt att liksom få göra något konkret. Klockan 18:55 kom hon ut och det kändes som att jag tryckte ut en stor sladdrig bläckfisk Det visade sig att hon lagt sig rätt med huvudet i sista stund, men däremot kom hon ut med ena handen mot kinden vilket gjorde det lite jobbigare. Så fick jag upp bebis på bröstet och det kändes både jättekonstigt och helt självklart på samma gång Jag var dock helt utmattad så jag kunde knappt fokusera blicken, det kändes som att jag låg där och typ kollade i kors.

Moderkakan kom ut på några krystningar, det kändes som piece of cake jämfört med resten även om det naturligtvis inte var skönt. Att sy ihop bristningarna där nere var dock väldigt obehagligt trots bäckenbottenbedövning, jag fick bristningar grad 2. Blev sydd av läkare som verkade väldigt mån om att göra det så bra som möjligt.

Jag är jätteglad att vi lyckades avsluta på ett bra sätt och glad över hur maken lyckades coacha och peppa mig igenom värkarna och krystningen.

Totalt tog det alltså ca 23 timmar från start till mål, med ca 5 timmar från fullt öppen till att hon föddes. Det värsta jag gjort i hela mitt liv men med en fantastisk belöning

 

[Jordgubblime]

Alltså @zassoo! Vilken hjältinna du är! ❤
Jag kan verkligen inte ens föreställa mig en så lång förlossning, min första gick på typ 8 timmar och den senaste tog ju typ 2 timmar
Helt otroligt vad våra kroppar ändå klarar med så många timmar utan sömn med smärtan och ändå ha kraft att orka föda ett barn.
En mancold kommer inte i närheten på långa vägar, oavsett vad de säger

 

[Lovise]

Bra kämpat @zassoo , det är tur att man får en sån fin belöning efteråt!!
Men ja, jag har också svårt att föreställa mig den typen av förlossning, båda mina två har ju gått rätt snabbt (7-8h) och smidigt lyckligtvis.