Tack allihopa. Lägger in min (långa!) förlossningsberättelse som spoiler då det kan vara oroande för de som är rädda att läsa. Men se alltid till att forlossningsrädsla och liknande blir taget på ORDENTLIGT allvar!
Förlossningsberättelse - om förlossningsrädsla och total panik.
Mitt vatten gick lite försiktigt (ingen störtflod här inte) runt midnatt natten mellan söndag och måndag. Avvaktade till morgonen då jag inte hade några värkar och fick sedan efter samtal med sjukhuset komma in på kontroll på förmiddagen. Man kontrollerade bara att vattnet gått och försäkrade sig att bebis mådde bra med en ctg-kurva. Fick sedan åka hem och fick en ny kontroll dagen efter, likaså här såg allt bra ut och fick tid på onsdag morgon för igångsättning om värkarna inte startat tidigare.
01.00 på onsdagen, 49h efter vattenavgång vaknade jag av värkar vilket jag såklart blev glad över då jag förstått att igångsättning är lite mer riskfyllt för komplikationer än om det startar naturligt. Ringer vid 03 tiden in till förlossningen men då värkarna inte kom regelbundet (2,5-7minuter mellan) så skulle vi avvakta lite till. Blev att sitta framför tvn och andas igenom värkarna till 06.30 då vi åkte in för igångsättningen värkarna var nu regelbundna med ca 4 minuter mellan och gick bra att hantera.
07.30 värkarna tilltog i frekvens under knappa timmen bilfärd till sjukhuset. De kontrollerade och såg att jag var öppen bara 1-2 cm men eftersom det var dags för igångsättning pga vattenavgång så fick jag såklart stanna.
Efter drygt 1h medan vi väntade på att ronden skulle bli kvar tilltog värkarna i både frekvena och styrka. Gjorde ont (!) men gick att hantera precis iaf trots att jag hyperventilerade och grät i varenda värktopp, men jag var fortfarande kontaktbar. 09.00 var jag dock fortfarande bara öppen 1-2cm och de pratade om att jag skulle få lite morfin för att kunna få vila.
Här började problemen. Värkarna eskalerade ytterligare och jag förlorade kontrollen helt. Var bara några sekunder mellan värkarna kommer jag ihåg innan minnesluckan är total. Enligt karln låg jag bara och gallskrek och hyperventilerade så att jag höll på svimma och kräktes av syrebristen. De ville ge mig brikanyl och morfin i rumpmuskeln för att få mig kontaktbar men samtidigt var de tvungen att få tillstånd av mig för att kunna göra det och det gick inte då jag bara hyperventilerade och skrek "ta bort det", "skjut mig", "döda mig", "skär ut det" samt illvrål rätt ut. Detta är alltså något jag inte minns själv, bara lite suddigt. Tillslut fick de tydligen en bekräftelse från mig att de fick sticka och jag gallskrek tydligen när de gjorde det (är enormt spruträdd).
Då lugnade det ner sig ett litet tag och jag blev typ kontaktbar även om jag fortfarande var i total panik. Fick i alla fall fram att de måste skära ut henne och att jag inte kommer att kunna vara vaken på snittedels pga paniken och dels pga att det inte skulle gå att lägga ryggbedövningen. Vägrade dock tydligen fortfarande att de skulle få undersöka mig utan låg bara på sidan och grät och skrek med varenda värk.
11.00 ungefär rullades jag skrikandes iväg till operation. Där sövdes jag ner (tack gode gud) och lilla Alva föddes 11.37 2510g tung i v39+1. Hon var myckett trött pga narkosen men de fick igång henne snabbt och hon mådde bra. Vid opstart upptäcktes det att jag var helt öppen och hon var påväg ner, hade öppnat mig från 1-2cm till helt på under 2h och hade jag kunnat sammarbeta hade hon troligt redan varit ute.
01.30 Vaknade förvirrad men lugn på uppvaket med karln vid min sida. Utan i princip något minne av vad som hänt efter 09.00 endast vaga minnesbilder av att jag hade så ont och ville dö. Inget minne av inblandad personal eller vad som hände. Överlycklig när de kom in med en frisk liten tjej ca 15min senare. Fick stanna kvar en halvtimme på uppvaket medan karln och bebis gick till bb. Sen återförenades vi och förutom att jag är lätt i huvudet efter narkosen och har ont i opsåret mår vi prima. Alva ammar jättefint och känns bra att kunna ge henne det (hade inte tänkt amma) när förlossningen blev pannkaka. Har dåligt samvete och vet inte hur jag hade förlåtit mig själv om hon inte mått bra.
Nu blev detta världens novell men min poäng är väll att se till att ens oro och rädsla inför förlossningen blir taget på allvar. Hade flaggat för att jag var extremt rädd för sprutor och smärta och att jag hade historik av att få total panik och bli helt blockerad hos ex tandläkare (blir där sövd för större ingrepp). Men eftersom jag är resonlig tills paniken slår till så blev det ej taget på allvar tror jag, mest responsen att jag inte kommer att bry mig om sprutor under förlossningen då man har ont av och är fokuserad på värkarna. Stämde som sagt inte. Några samtal med personal utbildad i förlossningsrädsla var det aldrig något tal om.
Är så tacksam för all personal sjukhuset och ber så mycket om ursäkt om mina skrik gjorde någon annan blivande mamma igår morse på sjukhuset nervös
/SPOILER]
Mitt vatten gick lite försiktigt (ingen störtflod här inte) runt midnatt natten mellan söndag och måndag. Avvaktade till morgonen då jag inte hade några värkar och fick sedan efter samtal med sjukhuset komma in på kontroll på förmiddagen. Man kontrollerade bara att vattnet gått och försäkrade sig att bebis mådde bra med en ctg-kurva. Fick sedan åka hem och fick en ny kontroll dagen efter, likaså här såg allt bra ut och fick tid på onsdag morgon för igångsättning om värkarna inte startat tidigare.
01.00 på onsdagen, 49h efter vattenavgång vaknade jag av värkar vilket jag såklart blev glad över då jag förstått att igångsättning är lite mer riskfyllt för komplikationer än om det startar naturligt. Ringer vid 03 tiden in till förlossningen men då värkarna inte kom regelbundet (2,5-7minuter mellan) så skulle vi avvakta lite till. Blev att sitta framför tvn och andas igenom värkarna till 06.30 då vi åkte in för igångsättningen värkarna var nu regelbundna med ca 4 minuter mellan och gick bra att hantera.
07.30 värkarna tilltog i frekvens under knappa timmen bilfärd till sjukhuset. De kontrollerade och såg att jag var öppen bara 1-2 cm men eftersom det var dags för igångsättning pga vattenavgång så fick jag såklart stanna.
Efter drygt 1h medan vi väntade på att ronden skulle bli kvar tilltog värkarna i både frekvena och styrka. Gjorde ont (!) men gick att hantera precis iaf trots att jag hyperventilerade och grät i varenda värktopp, men jag var fortfarande kontaktbar. 09.00 var jag dock fortfarande bara öppen 1-2cm och de pratade om att jag skulle få lite morfin för att kunna få vila.
Här började problemen. Värkarna eskalerade ytterligare och jag förlorade kontrollen helt. Var bara några sekunder mellan värkarna kommer jag ihåg innan minnesluckan är total. Enligt karln låg jag bara och gallskrek och hyperventilerade så att jag höll på svimma och kräktes av syrebristen. De ville ge mig brikanyl och morfin i rumpmuskeln för att få mig kontaktbar men samtidigt var de tvungen att få tillstånd av mig för att kunna göra det och det gick inte då jag bara hyperventilerade och skrek "ta bort det", "skjut mig", "döda mig", "skär ut det" samt illvrål rätt ut. Detta är alltså något jag inte minns själv, bara lite suddigt. Tillslut fick de tydligen en bekräftelse från mig att de fick sticka och jag gallskrek tydligen när de gjorde det (är enormt spruträdd).
Då lugnade det ner sig ett litet tag och jag blev typ kontaktbar även om jag fortfarande var i total panik. Fick i alla fall fram att de måste skära ut henne och att jag inte kommer att kunna vara vaken på snittedels pga paniken och dels pga att det inte skulle gå att lägga ryggbedövningen. Vägrade dock tydligen fortfarande att de skulle få undersöka mig utan låg bara på sidan och grät och skrek med varenda värk.
11.00 ungefär rullades jag skrikandes iväg till operation. Där sövdes jag ner (tack gode gud) och lilla Alva föddes 11.37 2510g tung i v39+1. Hon var myckett trött pga narkosen men de fick igång henne snabbt och hon mådde bra. Vid opstart upptäcktes det att jag var helt öppen och hon var påväg ner, hade öppnat mig från 1-2cm till helt på under 2h och hade jag kunnat sammarbeta hade hon troligt redan varit ute.
01.30 Vaknade förvirrad men lugn på uppvaket med karln vid min sida. Utan i princip något minne av vad som hänt efter 09.00 endast vaga minnesbilder av att jag hade så ont och ville dö. Inget minne av inblandad personal eller vad som hände. Överlycklig när de kom in med en frisk liten tjej ca 15min senare. Fick stanna kvar en halvtimme på uppvaket medan karln och bebis gick till bb. Sen återförenades vi och förutom att jag är lätt i huvudet efter narkosen och har ont i opsåret mår vi prima. Alva ammar jättefint och känns bra att kunna ge henne det (hade inte tänkt amma) när förlossningen blev pannkaka. Har dåligt samvete och vet inte hur jag hade förlåtit mig själv om hon inte mått bra.
Nu blev detta världens novell men min poäng är väll att se till att ens oro och rädsla inför förlossningen blir taget på allvar. Hade flaggat för att jag var extremt rädd för sprutor och smärta och att jag hade historik av att få total panik och bli helt blockerad hos ex tandläkare (blir där sövd för större ingrepp). Men eftersom jag är resonlig tills paniken slår till så blev det ej taget på allvar tror jag, mest responsen att jag inte kommer att bry mig om sprutor under förlossningen då man har ont av och är fokuserad på värkarna. Stämde som sagt inte. Några samtal med personal utbildad i förlossningsrädsla var det aldrig något tal om.
Är så tacksam för all personal sjukhuset och ber så mycket om ursäkt om mina skrik gjorde någon annan blivande mamma igår morse på sjukhuset nervös
/SPOILER]