Jag lovade ju en förlossningsberättelse förresten, en som jag skrivit och raderat ungefär hundra gånger.. Men här kommer den (som en varning, om någon inte vill läsa).
Det började med förvärkar på tisdagseftermiddagen. Eftersom jag fått det då och då innan så brydde jag mig inte nämnvärt om dem, de skulle ju ändå gå över snart, men när de inte gjorde det så klockade jag dem, på skojs skull. Det var inga smärtsamma värkar än, utan ja; förvärkar och de kom med 5-6 minuter mellan och höll i sig hela eftermiddagen och kvällen.
Vi lämnade storasyster hos mormor och morfar med tanke på igångsättningen morgonen därpå och åkte hem och njöt av lugnet, helt enkelt. Värkarna kom fortfarande men bekom mig inte ändå. Jag kunde leva på som vanligt liksom. Under em/ kvällen gick slemproppen (igen), skillnaden nu var att den var blodblandad, det hade den inte varit innan.
Vi gick och la oss runt halv elva och jag tänkte att jag skulle få sova några timmar utan problem, men spänningen höll mig vaken och nu började värkarna kännas mer och efter en timme gav jag upp. Jag gick upp och fyllde badet med varmt vatten (fördelen med att hinna flytta innan bebisens ankomst - jag hade badkar!) och låg där och skrev med lite vänner för att fördriva tiden. Värkarna kom med ca 5 minuters mellanrum och höll nu i sig 1-1,5 minut och jag ringde BB när en av vännerna tyckte att det var dags för det (man skulle tydligen det om det var 5 minuter mellan värkarna, som omföderska, och jag hade ju fått order sedan innan att inte vänta hemma länge).
Klockan var nog runt halv ett-ett när jag ringde förlossningen och då låg jag fortfarande i badet. BM visste inte riktigt vad hon skulle säga, men tyckte att jag skulle kliva upp ur badet eftersom det är smärtlindrande och se hur det kändes då, men jag var välkommen in iallafall. Vid det här laget fick jag andas lite genom värkarna men jag behövde inte koncentrera mig jättemycket på dem heller.
Efter nån halvtimme gick jag upp och visst kändes värkarna mer då! Under värkarna kände jag att "Ajajaj, jag får väcka maken och så åker vi in.." och mellan dem var det "Så farligt var det ju inte, jag kan packa upp lite i köket så länge!" (Ja, vad säger man?
). En timme efter att jag pratat med BM väckte jag maken och sa att vi nog får åka nu.
2,30 kom vi in till förlossningen. Promenaden från bilen och dit var inte den behagligaste, med jämna mellanrum fick vi stanna för en värk och nu var det total fokus på dem när de kom.
Jag blev kopplad till en CTG på en gång och allt såg bra ut. Men fy för att ligga där med den där nedrans apparaten! Jag gillar det inte utan längtade in i den där duschen!
Enligt journalen var klockan 3,30 när jag blev undersökt och då var jag 2 cm öppen och hade 1 cm av tappen kvar. Hade jag inte klätt om till rocken innan så hade de väl skickat hem mig och jag fann tröst i att iallafall få vara kvar, men vad i sjutton liksom, hade jag åkt in med "lite värkar" och så var det inte mer hänt än såhär!? Jag kände mig faktiskt lite mesig som inte kunnat vara kvar hemma längre än så..
Men nu fick jag äntligen hoppa in i duschen! Och den hjälpte inte alls så som den gjorde under förlossningen med storasyster, jag blev lite besviken. Värkarna kom, det blev full fokus på andningen, men jag kände mig aldrig riktigt hjälpt av vattnet, jag ville ha strålen överallt när värken kom och det var frustrerande att bara kunna ha den antingen på magen eller ryggen. Efter ett tag gav jag upp - jag ville lägga mig så att jag kunde få lite vila mellan värkarna. Jag kom ut och satte mig på sängen för att slänga upp fötterna, men hann bara sitta när en värk kom och for upp. När nästa kom direkt efter bad jag maken ringa på BM, för "nu går det inte längre". Jag kunde inte sitta, inte stå, ingenting tyckte jag. BM erbjöd sig att hämta ett ståbord och det ville jag ha - något att stötta mig på i rätt höjd! Hon hann knappt vända sig om innan nästa värk kom och jag sa åt henne att vänta, "jag tror att det kommer krystvärkar nu".
BM såg skeptiskt på mig och frågade om hon fick undersöka mig, jag kravlade upp i sängen (ÅH,så skönt att få ligga/ sitta där och kunna slappna av i kroppen och få lite vila!) och jodå, visst var jag fullt öppen och nu var det dags att föda barn!
Jag fick lite lustgas under krystvärkarna (låg dos, egentligen hade det nog hjälpt bara med masken
) och bara några minuter senare var hon ute, vår fina tös!
Det blev alltså en liten Mollie, född 4,30..! Bara en timme efter att jag var öppen 2 cm.. Det ska gå undan, tydligen!
Förlossningen gick jättebra, det blev SEN avnavling (vit och slapp navelsträng) och alla våra önskemål blev tillgodosedda på bästa vis. En drömförlossning på alla sätt, förutom när det kommer till efterbördsskedet då möjligtvis.
Jag en blödning när moderkakan kommit ut och förlorade en hel del blod, men de fick koll på den och det krävdes inte operation eller så, men jag och bebisen fick spendera en natt på special BB så att de kunde ha lite uppsikt på mig, men dagen därpå fick jag åka hem igen.