Här är en lessen mamma som behöver hjälp med att hjälpa sin son! Han är nu snart 12 år, och det vill aldrig lossna med kompisar, och det gör mig så ont.
Det har egentligen varit ett problem sen han var 6 år och flyttade till en ny skola i samband med att han började i förskoleverksamhet. Han hade då problem med hörseln (öronbarn) och kanske har det bidragit, men det kan inte vara hela sanningen. Han gick på den här skolan även 1-3. Det fanns en fröken som påtalade problemet, att han inte kunde de sociala koderna mm. Vi försökte hjälpas åt och jag provade att bjuda hem barn, att bjuda in min grabb till andras barn mm. ALDRIG att han blev hembjuden eller att nån ringde upp. Under den här perioden blev han även mobbad, tillochmed på lektionstid
vilket eskalerade till att han längre fram blev slagen på bussen hem. Dagen efter fick han stanna hemma, och skolan tvingades därefter ta fram "stora artilleriet" för att vi skulle låta honom gå tillbaka. Situationen blev därefter uthärdlig iallafall.
I 4:an flyttade han till ny större skola. I kommunen delar man då klasserna i de olika skolorna och bildar nya klasser. Jag hoppades av hela mitt hjärta att han skulle finna någon kompis, och det fanns en där som jag kände att det kunde nog bli något. Dom träffades några gånger. Jag såg till att hämta kompisen så att inte det skulle bli en hämsko. Men så småningom så hade han aldrig "tid" och min grabb vill inte ringa honom längre.
Nu har han alltså nyss börjat 6:an, och jag var i skolan idag innan jobbet för jag skulle ha skrivit på ett vab-papper. Alla baren gick med ett annat barn, men min grabb satt ensam på en bänk. Det syntes verkligen hur han kände sig utanför! Jag grät på väg till jobbet, och jag gråter nu. Undrar vad jag gjort för fel, han förtjänar bättre!
Han har många gånger sagt att han inte vill gå till skolan. Vi frågar om han leker med nån på rasterna, och han är med på grupplekar och sånt. Enligt läraren är han med andra på rasterna, han är medveten om att det är ett problem och han försöker väl stötta och gripa in så gott det går. Men han kan ju inte trolla heller.
Till saken hör: Jag och min man är inflyttade till en liten håla, där vi haft svårt att få kontakt med andra människor. Folk är inte intresserade helt enkelt! Först sen jag började på ridklubben har det lossnat lite. Min son är vårt enda barn. Har en "bonussyster" som är 24 som vägrar ha kontakt med oss. Mormor bor 4 mil bort, farmor också, morfar i Afrika och farfar i Polen. Svägerskor och svågrar bor också långt bort.
Så, vad gör man? Tips någon?
Det har egentligen varit ett problem sen han var 6 år och flyttade till en ny skola i samband med att han började i förskoleverksamhet. Han hade då problem med hörseln (öronbarn) och kanske har det bidragit, men det kan inte vara hela sanningen. Han gick på den här skolan även 1-3. Det fanns en fröken som påtalade problemet, att han inte kunde de sociala koderna mm. Vi försökte hjälpas åt och jag provade att bjuda hem barn, att bjuda in min grabb till andras barn mm. ALDRIG att han blev hembjuden eller att nån ringde upp. Under den här perioden blev han även mobbad, tillochmed på lektionstid
vilket eskalerade till att han längre fram blev slagen på bussen hem. Dagen efter fick han stanna hemma, och skolan tvingades därefter ta fram "stora artilleriet" för att vi skulle låta honom gå tillbaka. Situationen blev därefter uthärdlig iallafall. I 4:an flyttade han till ny större skola. I kommunen delar man då klasserna i de olika skolorna och bildar nya klasser. Jag hoppades av hela mitt hjärta att han skulle finna någon kompis, och det fanns en där som jag kände att det kunde nog bli något. Dom träffades några gånger. Jag såg till att hämta kompisen så att inte det skulle bli en hämsko. Men så småningom så hade han aldrig "tid" och min grabb vill inte ringa honom längre.
Nu har han alltså nyss börjat 6:an, och jag var i skolan idag innan jobbet för jag skulle ha skrivit på ett vab-papper. Alla baren gick med ett annat barn, men min grabb satt ensam på en bänk. Det syntes verkligen hur han kände sig utanför! Jag grät på väg till jobbet, och jag gråter nu. Undrar vad jag gjort för fel, han förtjänar bättre!
Han har många gånger sagt att han inte vill gå till skolan. Vi frågar om han leker med nån på rasterna, och han är med på grupplekar och sånt. Enligt läraren är han med andra på rasterna, han är medveten om att det är ett problem och han försöker väl stötta och gripa in så gott det går. Men han kan ju inte trolla heller.
Till saken hör: Jag och min man är inflyttade till en liten håla, där vi haft svårt att få kontakt med andra människor. Folk är inte intresserade helt enkelt! Först sen jag började på ridklubben har det lossnat lite. Min son är vårt enda barn. Har en "bonussyster" som är 24 som vägrar ha kontakt med oss. Mormor bor 4 mil bort, farmor också, morfar i Afrika och farfar i Polen. Svägerskor och svågrar bor också långt bort.
Så, vad gör man? Tips någon?
