Apollo 13
Trådstartare
Mina svärföräldrar har en liten dvärgpudel.. en fruktansvärt otrevlig hund, som de inte har pli på för fem öre. Jag fattar verkligen att det inte är hundens fel utan att det är en rak konsekvens av avsaknaden av uppfostran och dålig djurkänsla helt enkelt.
Han är otroligt osäker, men har ändå blivit den som bestämmer i deras familj. Han är otroligt bortskämd och de rättar sig oavkortat efter hunden, oavsett vad det är. Han är en riktig pensionärshund och de ger honom ex leverpastej till frukost osv, bara för att de vill vara snälla mot honom. Det i sig är ju inget problem, men problemen kommer när han visar ett aggressivt beteende.
Ex kan matte försöka lyfta upp honom i knät, då visar han tänderna och hotar med att hugga (och gör så även ibland), matte lyfter ju tyvärr inte upp hunden ändå utan konstaterar "vadå visar han tänderna så vill ju inte jag lyfta upp honom".... Sånt beteende visar han rätt ofta till vardags och det är rätt otrevligt att vara kring den hunden.
TYVÄRR kom jag till en punkt med honom där jag kände att det inte var hållbart att säga ifrån mot honom. Jag känner eg inte att jag vill lägga mig i hanteringen av någon annans hund, men jag kände att jag började bli rädd för honom och ville helt enkelt inte bli huggen. Därför sa jag till honom och nu är jag den enda personen han faktiskt viker sig för. Ex har jag bett honom att sluta springa runt mina ben vid matbordet (hemma hos oss) och stoppade ner handen för att flytta på honom, han vänder sig om för att hugga direkt, men när han såg att det var jag så slutade han omedelbart. Hotar med tänderna gör han dock fortfarande.
Hur som helst, det jag vill komma till är att jag nu har en dotter på knappa året. Hon far ju runt på golvet och busar massor och hon älskar såklart alla djur och tycker han är jätte spännande. Nu har hon bara träffat honom en gång sedan hon började krypa och rör sig själv. Det gick generellt sätt väldigt bra och han var nyfiken på henne och morrade inte öht eller gjorde något sådant. Min man störde sig dock på att han var väldigt nyfiken och om hon satt i hans knä hoppade han upp och ställde sig mot hans ben för att komma närmare henne och det uppskattade min man inte alls. Han avskyr ju hunden eftersom den är så vidrig till och från.
MEN, däremot hände det någon som jag reagerade på och inte kunde tolka riktigt. Det kanske är lättare för er? Hunden har ingen som helst vana av barn sedan tidigare. Hon kröp runt på golvet (med svärmor som vaktade), hunden går fram till henne, nosar henne i rumpan (kissig blöja) och klättrar sedan upp på henne och försöker rida henne. Vi puttar givetvis bort honom omedelbart. Han försökte sedan upprepa det flera gånger och började även jucka mot svärmors arm när hon satt på golvet.
Vad betyder det där beteendet eg? Är det inte en dominant handling? Ju mer jag funderar på det, och honom öht, så vill jag inte ha honom i närheten av min dotter. Hur fasen lägger man fram det till svärföräldrarna? För det stora problemet är ju att dom inte har någon pli på honom öht, de kan inte sätta gränser för honom och därför går det ju helt enkelt inte att lita på dem heller om de är dom som vaktar hunden med dottern. Svärmor har dessutom tydligt visat missnöje över att jag sagt ifrån till hunden när den vart för odräglig mot mig.
Bolla gärna tankar och ideer tack..
och jag vill avsluta med att säga att jag VET att problemet sitter ursprungligen i svärföräldrarna och inte i hunden, han hade vart en fantastisk hund om han bara fått rätt hantering från början.
Han är otroligt osäker, men har ändå blivit den som bestämmer i deras familj. Han är otroligt bortskämd och de rättar sig oavkortat efter hunden, oavsett vad det är. Han är en riktig pensionärshund och de ger honom ex leverpastej till frukost osv, bara för att de vill vara snälla mot honom. Det i sig är ju inget problem, men problemen kommer när han visar ett aggressivt beteende.
Ex kan matte försöka lyfta upp honom i knät, då visar han tänderna och hotar med att hugga (och gör så även ibland), matte lyfter ju tyvärr inte upp hunden ändå utan konstaterar "vadå visar han tänderna så vill ju inte jag lyfta upp honom".... Sånt beteende visar han rätt ofta till vardags och det är rätt otrevligt att vara kring den hunden.
TYVÄRR kom jag till en punkt med honom där jag kände att det inte var hållbart att säga ifrån mot honom. Jag känner eg inte att jag vill lägga mig i hanteringen av någon annans hund, men jag kände att jag började bli rädd för honom och ville helt enkelt inte bli huggen. Därför sa jag till honom och nu är jag den enda personen han faktiskt viker sig för. Ex har jag bett honom att sluta springa runt mina ben vid matbordet (hemma hos oss) och stoppade ner handen för att flytta på honom, han vänder sig om för att hugga direkt, men när han såg att det var jag så slutade han omedelbart. Hotar med tänderna gör han dock fortfarande.
Hur som helst, det jag vill komma till är att jag nu har en dotter på knappa året. Hon far ju runt på golvet och busar massor och hon älskar såklart alla djur och tycker han är jätte spännande. Nu har hon bara träffat honom en gång sedan hon började krypa och rör sig själv. Det gick generellt sätt väldigt bra och han var nyfiken på henne och morrade inte öht eller gjorde något sådant. Min man störde sig dock på att han var väldigt nyfiken och om hon satt i hans knä hoppade han upp och ställde sig mot hans ben för att komma närmare henne och det uppskattade min man inte alls. Han avskyr ju hunden eftersom den är så vidrig till och från.
MEN, däremot hände det någon som jag reagerade på och inte kunde tolka riktigt. Det kanske är lättare för er? Hunden har ingen som helst vana av barn sedan tidigare. Hon kröp runt på golvet (med svärmor som vaktade), hunden går fram till henne, nosar henne i rumpan (kissig blöja) och klättrar sedan upp på henne och försöker rida henne. Vi puttar givetvis bort honom omedelbart. Han försökte sedan upprepa det flera gånger och började även jucka mot svärmors arm när hon satt på golvet.
Vad betyder det där beteendet eg? Är det inte en dominant handling? Ju mer jag funderar på det, och honom öht, så vill jag inte ha honom i närheten av min dotter. Hur fasen lägger man fram det till svärföräldrarna? För det stora problemet är ju att dom inte har någon pli på honom öht, de kan inte sätta gränser för honom och därför går det ju helt enkelt inte att lita på dem heller om de är dom som vaktar hunden med dottern. Svärmor har dessutom tydligt visat missnöje över att jag sagt ifrån till hunden när den vart för odräglig mot mig.
Bolla gärna tankar och ideer tack..
och jag vill avsluta med att säga att jag VET att problemet sitter ursprungligen i svärföräldrarna och inte i hunden, han hade vart en fantastisk hund om han bara fått rätt hantering från början.
