Hjälp mig fundera!

[Alba]

Min sambo kom hem en kväll i förra veckan och berättade att han hemskt gärna vill ha en liten.
Hans längtan efter ett barn har funnits ett tag och har nu blivit STOR.

Men...

Jag känner att jag inte är riktigt "där" ännu.
Visst är det trevligt att sitta och gulla med en liten, men jag är lika glad att lämna den ifrån mig efter en stund.
Mitt hjärta klappar inte hårdare när jag får se en liten, suget och längtan finns inte där, inte just nu.
(Jag förutsätter att den dagen man får ett eget barn så kommer man att älska det. Men nu känner jag tyvärr inget...)

Det finns andra saker som också gör att jag tvekar i nuläget:

Jag är akademiker (tog examen för ett par år sedan), jag har nu så mycket erfarenhet i mitt yrke att det är dags att ta ett nytt steg. Min arbetsgivare under hösten kommer att satsa hårt på min vidareutbildning.
Jag vill hemsk gärna ta denna chansen och gärna hinna jobba med allt nytt jag kommer att lära mig.

Min sambo är sjukskriven pga en skada. Han har haft problem till och från under ca 8 månader nu.
Det har varit stora problem med att få en diagnos. Förhoppningsvis blir det en operation under hösten.
I nuläget vet vi inte (inte läkaren heller) hur lång tid det kommer att ta innan han har tillfrisknat,
eller om han ens blir helt återställd.
Om tillfrisknandet inte blir så bra som det är tänkt kommer han troligen att behöva omskola sig till ett nytt yrke.

Jag känner att jag inte vill skaffa ett barn när vi inte vet hur framtiden kommer att bli.
Vi har en gård som kostar i drift, det kommer inte finnas det ekonomiska möjligheter för mig att gå hemma med en liten om min sambo kommer att behöva studera.
Jag vill inte tvingas sälja den gård som vi jobbat så hårt med att fixa iordning bara för att vi hade bråttom med ett barn. Vi har ju gjort denna satsningen för att ha ett framtida hem till vår familj!

(kanske bör tillägga att både jag och min sambo har ett par år kvar innan vi når 30)

Är jag dum som vill vänta?
Jag inser att det är en angenäm sits att ha en sambo som gärna vill!

Tack för att du tog dig tid att läsa!
Om du sedan har något klokt att tillägga så blir jag mycket tacksam!

 

[vindvissla]

Sv: Hjälp mig fundera!

"Jag vill vänta ett par år" hade jag tyckt var ett helt ok argument om jag var sugen men inte min sambo. Speciellt om ni har ett par år kvar till 30. Hade ni varit 35 kanske det varit lite mer stressigt.

Dock tror jag att längtan efter ett barn är större än att inte vilja ha barn.

 

[Mammadutt]

Sv: Hjälp mig fundera!

Tycker du kan säga såhär att du vill men inte nu, att du gärna vill komma vidare på jobbet ett par år och att han ska få bli friskare, för att vara sjuk och ha barn samtidigt är stor påfrestning och kanske kan det vara en morot i tillfrisknandet, att när det är bättre på olika plan att DÅ ta steget. Att du säger att du vill men att du vill inte börja förrän låt säga - 2 år. Att du vill hinna spara mer pengar kanske och planera och gå igenom det mentalt. För barn är kul men också en prövning och lättare hantera om man är förberedd på alla plan. Räcker att ha småbarnsåren som påfrestar att också ha sjukdom eller få vända på varje öre kan liksom få bägaren rinna över.

Du kanske kan prata barn och planera och drömma med honom så han blir mätt på det sättet, är ju dels inte han som ska bära barnet men lika mkt han som ska ta ansvar sen och då är det lättare om man inte har för mkt eget att ta hand om (tänkte hans sjukdom).

Kan detta ha att göra med att han är sjukskriven? Som sjukskriven får man mkt tid att tänka på och man vill gärna hitta något att fördriva tiden på, något att tänka på, drömma om... kanske uppmuntra honom till något intresse som tar tid och energi och gör honom lite uttröttad i skallen

 

[No1]

Sv: Hjälp mig fundera!

Kan detta ha att göra med att han är sjukskriven? Som sjukskriven får man mkt tid att tänka på och man vill gärna hitta något att fördriva tiden på, något att tänka på, drömma om... kanske uppmuntra honom till något intresse som tar tid och energi och gör honom lite uttröttad i skallen

Detta tänkte jag också på.
Desto mer upptagen man är (jobb/fritid) ju mindre intressant verkar barnskaffande vara - är min generella uppfattning när jag studerar mina medmänniskor.
Det gäller givetvis också att man är nöjd med sitt liv och tidsfördelningen.

 

[ameo]

Sv: Hjälp mig fundera!

Några spontana kommentarer

- Att hjärtat inte klappar hårdare för andras barn behöver inte betyda något alls, det är först när du får ett eget som blilogin hjälper till....
- Det blir aldrig "rätt tidpunkt" att skaffa barn om man vill leta anledningar att slippa. Är det inte vidareutbildning på jobbet så är det möjligheten att avancera i graderna. Och är det inte unghästen som nyss är inriden så är det bakdelsvändningarna som plötsligt funkar perfekt och man vill avancera en klass tävlingsmässigt. Det går alltid att hitta orsaker till varför man ska vänta.
Se bara till att ni inte väntar för länge, det finns de som gjorde så och aldrig hann få några...

 

[havreflinga]

Sv: Hjälp mig fundera!

Visst är det trevligt att sitta och gulla med en liten, men jag är lika glad att lämna den ifrån mig efter en stund.
Mitt hjärta klappar inte hårdare när jag får se en liten, suget och längtan finns inte där, inte just nu.

Jag tycker inte "bebis-gullandet" är någon bra måttstock på om man är redo att bli förälder. Jag känner ganska många som har haft en stark längtan efter just att gulla med ett eget spädbarn, men som tyckt att det varit jobbigt när de fått egna barn. "Bebis-plutti-nuttandet" är ju en så minimal del av föräldraskapet.

Jag tycker det är mycket viktigare att man känner sig motiverad att ge en ny människa självkänsla, goda värderingar och en sund livsstil. Att man känner en viss nyfikenhet inför att anta den utmaningen.

Pratar du och din sambo mycket om hur man bör behandla andra människor, och barn i synnerhet? Eller är han mest fokuserad på hur mjuka och gulliga bebisar är, hur romantiskt det vore att skapa en egen knodd, typ? Är ni överens om hur ni vill hantera skrik/gråt, trots, eventuella skolproblem och liknade?

Jag håller med ameo om att rätt tidpunkt aldrig kommer, vad gäller yttre omständigheter. Med vad gäller värderingar, människosyn, inställning till olika metoder inom barnuppfostran kan tidpunkten vara alltifrån väldigt fel till väldigt rätt. Jag tror att det är oerhört svårt att bli förälder tillsammans med någon som har ett helt annat synsätt i de här frågorna än vad man själv har.