Hjälp mig bli klok på mitt förhållande.

input

Trådstartare
Jag använder mig av ett anonymt nick och skulle uppskatta om någon som eventuellt misstänker vem jag är håller det för sig själv.

Jag är i ett förhållande sedan 2 år tillbaka med en man som är 10 år äldre än jag. Jag är snart 30 och han är snart 40. Vi bor tillsammans sedan ett år och ingen av oss har barn sedan innan.

Redan från början så har jag tyckt att det varit jobbigt att han haft en del kvinnliga vänner. De är alla i min ålder och har funnits med från start, så det är inga nya bekantskaper. De har umgåtts via gymmet flera gånger i veckan, på fester, ute på krogen, genom fikor på stan etc. Från början kände jag att det bara var jag som behövde vänja mig vid att män kan ha tjejkompisar och att de inte behöver utgöra något hot mot mig. Han är en öppen, trevlig och härlig människa som många vill vara vän med oavsett kön och han är social och tycker om att ha många människor omkring sig, oavsett kön. Ju längre vårt förhållande gått (från 6 månader in kanske) så har detta blivit en stor issue för mig. Jag fick reda på att den ena vännen var en gammal kk och det knöt sig direkt i magen på mig. Hon är 15 år yngre än honom och att hitta dem på stan på en uteservering gjorde mig så ångestfylld. De satt bara och fikade.

efter det tog jag ett tillfälle och pratade med honom om hur jag kände. Jag blev känslosam och erkände att detta är en svag punkt för mig och att jag har ångest över att han har så många kvinnliga vänner. Jag sa inte att det var fel (vilket jag inte tycker) men ville att han skulle veta varför och hur jag kände. Det blev ett ganska bra samtal där vi i princip kom fram till att jag skulle jobba på min självkänsla och han skulle försöka vara förstående. Någonstans där knöt det sig.

Vid ett par tillfällen har det blivit konflikter där jag tyckt att han betett sig fel. Över tiden vi varit tillsammans har jag framfört kritik till honom vid ett par tillfällen, som har med hans livsstil att göra. Han har (haft) en vana att gå ut de flesta helger på krogen med sina vänner och vid ett tillfälle när jag var med var han flörtig mot två andra tjejer på ett sätt som jag inte tyckte kändes okej. Inte så att han gjorde någonting, men var bara med dem på dansgolvet (fast jag stod ett par meter ifrån och dansade med våra vänner), gick iväg och bjöd dem på drinkar utan att inkludera mig eller presentera mig. En vän till honom och hennes väninna. Då reagerade två gemensamma vänner på hans beteende och undrade vad han höll på med. Ingenting han reflekterade över, utan tyckte att det var väl precis som om han hade träffat två killkompisar där. Såna grejer har det blivit ett par gånger.

Vi har olika syn på vad som är flörtigt och inte. Han menar att han måste få ge sina tjejkompisar en lång varm kram, en puss på kinden och berätta för dem att han tycker de är fina utan att det ska vara något mer, för det är sån han är. Han är en varm och öppen person som vill kunna vara sig själv. Det betyder inte att han vill ligga med dem. Jag är mer konservativ (och osäker?), och tycker att det är väldigt onödigt att vara för "kärvänlig" då det lätt leder till missförstånd. Inte så att en kram är att vara för kärvänlig utan att man kanske inte behöva lägga på det där extra. Han förstår mig inte.

Vi har också olika syn på otrohet och det tror jag är en anledning till att jag känner mig osäker. Jag vet att flera av hans vänskapsrelationer lett till kk-förhållanden (innan vi träffades, ska tilläggas). Han har en väldigt avslappnad syn på sex och tycker absolut inte att det behöver innehålla känslor. Och han tycker att man kan vara vän med de man legat med på samma sätt som någon man inte legat med. Han har också en mycket större förståelse för att folk är otrogna och menar att "det är inte så lätt att vara människa". Han dömer inte människor som är det utan menar att det finns oftast flera faktorer som spelar in. Han är absolut inte för det och tycker det är en riktigt dålig greja tt göra, men han har mer förståelse för det än jag. Nästan alla hans vänner är otrogna på ett eller annat vis eller har varit medans vi varit tillsammans. Både kvinnliga och manliga. Jag menar att det är förkastligt rent moraliskt och att det är det värsta man kan göra mot en annan människa. Absolut att det kan hända, men då ska det tas allvarligt på, man ska vara ärlig mot sin partner och man ska rannsaka sig själv och sitt beteende. Han tänker mer att han inte ska lägga sig i så mycket, han bryr sig inte om deras relationer, det är deras bekymmer och de är härliga människor utöver... Det handlar alltså om flera otrohetsaffärer utanför äktenskap, hans manliga vänner som hånglar med andra tjejer än sina flickvänner på dansgolvet mer än en gång etc... och det är ingen big deal för honom. Han hävdar ändå att han aldrig skulle vara otrogen mot mig (vilket jag tror på).

Vi har också olika syn på uteliv. Han tycker att det är trevligt att hänga på krogen var och varannan helg och jag är i princip färdig med det livet. Han hävdar att han egentligen inte har så stort intresse av det men det blir ofta så han umgås med sina vänner eftersom de tar initiativet att fråga honom om han vill gå ut och ta en öl (vilket 9 gånger av 10 slutar med att han är ute till stängning) och han vill umgås med dem och ta tillvara på sina vänskapsrelationer. Jag menar att det finns andra sätt att umgås på. Jag vill ABSOLUT att han ska ta tillvara på sina vänner men man kan umgås på andra sätt än på krogen. Jag vill leva ett liv där jag och min partner gör de flesta saker ihop på helgerna, jag vill inte sitta och vänta varannan fredag eller lördag på att han är ute på krogen. Mina vänner har familj och umgås med dem på helgerna. Absolut att man kan gå ut någon gång ibland, men jag vill inte ha det som livsstil, det är jag för gammal för. Men tydligen inte han, som är 10 år äldre... de flesta av hans vänner är i min ålder, både de kvinnliga och manliga. Han gick ut mycket mer innan vi träffades dock.

Nu igår blev det en lång diskussion där han tycker att jag inte vill att han ska vara sig själv, utan vill ändra på hans sätt att vara. Han känner sig begränsad och vill inte göra mig ledsen och därför drar han sig för saker. Jag säger att jag inte vill det men att det borde vara en naturlig reaktion för honom att inte hänga på krogen jämt och att han visst kan umgås med sina tjejkompisar men behandla dem som han behandlar sina killkompisar. Jag berättar också rakt ut väldigt tydligt (vilket jag gjort flera gånger förut) att jag är färdig med festlivet, jag vill ha familj och hitta på andra saker på helgerna MED min familj än att gå ut och festa och han menar att han också är där men att det ena inte behöver utesluta det andra. Självklart, en gång i månaden kanske eller vad det nu blir tycker jag också är helt okej (jag vill också kunna gå ut med mina kompisar) men när det är nästan varje helg så känns det inte så kul. Och det känns inte kul att han säger nej pga mig heller.

Nu känns det bara som att jag är en tråkig morsa som vill berätta för honom att han snart är 40 år och borde växa upp. Jag vill inte behöva berätta det för honom. Har jag förväntningar på vår relation som han inte kan uppfylla?

Det jag vill är att känna mig trygg, vara medräknad i hans planer, vara en självklar del i hans liv. Han vill samma sak, ändå krockar det uppenbarligen och han känner sig begränsad... nu vågar han knappt ta en promenad med en tjejkompis för att han tror att jag ska bli ledsen. Och jag är den där typiska tjejen som ska styra upp sin kille och säga till honom vad han kan och inte kan göra... Suck. Vill inte vara här. jag vill ha honom, och han vill ha mig, vi planerar barn och familj, hus osv och har inte någon önskan om någon annan. Varför är det såhär? Hur ska vi komma förbi?
 
Har jag förväntningar på vår relation som han inte kan uppfylla?
Antagligen. Ni är på helt olika ställen i livet vad jag kan utläsa. Vill killen ens ha familj?

Det låter som att du är tillsammans med en vän till mig. Där har det varit ett väldigt dåligt recept att hans flickvänner varit med ute, för att han är flörtig och poppis hos tjejerna. Dessutom har han då haft lite sidospår under tiden. Han är singel nu, igen.

Men jag måste också inflika, självklart kan han vara kompis med en person som han har haft sex med. Det är inget konstigt eller ovanligt.
 
Vill tillägga i den här med tjej/killkompisdiskussionen att jag har inga manliga kompisar som jag umgås med one on one. Alla killkompisar jag haft på det sättet har velat något mer. Han säger sig vara helt fine med ifall jag skulle ha nära killkompisar. Jag har väldigt dåliga erfarenheter sen innan om min tidigare killes tjejkompis. Han har framförallt en tjejkompis som han umgicks med nästan hela tiden förut som jag tror att han vill träffa mer. Hon har tydligen varit "sugen" på honom i början av deras vänskap och jag har hört min kille säga till en annan att "hon är nog lätt att bli kär i". Hon är inte heller speciellt trevlig mot mig, har flera gånger låtit bli att hälsa etc men det är inget min sambo har märkt.

Jag känner mig så otillräcklig och needy. Och jag vill inte behöva göra det. Och jag vill absolut inte ge min sambo ångest.
 
Antagligen. Ni är på helt olika ställen i livet vad jag kan utläsa. Vill killen ens ha familj?

Det låter som att du är tillsammans med en vän till mig. Där har det varit ett väldigt dåligt recept att hans flickvänner varit med ute, för att han är flörtig och poppis hos tjejerna. Dessutom har han då haft lite sidospår under tiden. Han är singel nu, igen.

Men jag måste också inflika, självklart kan han vara kompis med en person som han har haft sex med. Det är inget konstigt eller ovanligt.

Han vill ha familj. Han har varit singel i många år innan vi träffades (säg 10 år, där han inte kunnat bli kär i någon utan bara haft lösare relationer) och haft väldigt svårt att våga bli kär innan han träffade mig. Han säger sig vilja ha "lugn och ro", han vill ha barn och hus med mig. Vi har pratat om det massor av gånger och han säger att han vill att jag ska vara mamma till hans barn. Och han menar att han kommer självklart ändra sitt festande när vi får barn...
 
Jag förstår honom helt och fullt när jag läser ditt inlägg. Jag får rysningar (på allvar) av bara tanken på att någon skulle försöka få mig att ändra mitt liv och tvinga in mig i någon villa-Volvo-vovve-norm.

Livsstil behöver inte vara knutet till ålder, det har med personlighet att göra. Det låter som om ni har olika inställning till det och det är nog svårt att förena.

Och det här med kompisar - menar du att han ska ändra sitt umgänge för att du haft problem tidigare?
 
Jag förstår honom helt och fullt när jag läser ditt inlägg. Jag får rysningar (på allvar) av bara tanken på att någon skulle försöka få mig att ändra mitt liv och tvinga in mig i någon villa-Volvo-vovve-norm.

Livsstil behöver inte vara knutet till ålder, det har med personlighet att göra. Det låter som om ni har olika inställning till det och det är nog svårt att förena.

Grejen är att han själv hävdar att det är vad han vill ha. Han säger att han vill ha ett vanligt svenssonliv, att det är underskattat osv.
 
Grejen är att han själv hävdar att det är vad han vill ha. Han säger att han vill ha ett vanligt svenssonliv, att det är underskattat osv.

Ni får väl diskutera vad som ingår i Svensson-liv. Naturligtvis måste en massa saker ändras om ni får barn, men inte allt. Jag kan inte se att Svensson-liv skulle exkludera nära relationer med vänner och att helgerna bara viks åt familjen exempelvis.

Problemet som jag ser är att du tycks ogilla både hans nuvarande livsstil som hur han är med sina vänner. Även om ni skaffar barn är det sistnämnda något som inte behöver ändras alls, även om utelivet naturligtvis blir mindre under ett antal år.
 
Det där kommer inte att hålla. Jag påminner mycket om honom i mitt tänk och sånna som jag ska vara singel, annars sårar vi bara. Rent krasst.
Även om tanken med familjeliv låter trevligt så funkar det inte i längden. För egen del har jag märkt att "det är jakten som är kul" den sociala samvaron är många gånger jättebra, intressant, givande och trevlig. Det är inte samma sak som att jag vill dela mitt liv med någon.

Jag har slutat att ljuga för mig själv, träffar jag nån som tänker på samma sätt -fine. Men nån som vill ägna helgerna till husannonser göra sig icke besvär.
 
Det låter som att du tycker att ett socialt och utåtriktat liv med många vänner är något omoget?

Jag är snart 50 och har levt så i hela mitt vuxna liv, både när jag haft relationer och när jag har varit singel. Fast jag har främst haft relationer med killar som lever samma typ av liv som jag. Jag är dessutom inte särskilt svartsjukt lagd.

Du får tala om för honom vilket liv du vill ha och han får tala om för dig vilket liv han vill ha, sedan får ni bestämma om det finns något gemensamt att bygga på eller gå isär. På det du beskriver här låter det som att du vill använda honom för att uppfylla din livsdröm medan han faktiskt inte delar den.
 
Du förstår inte honom, han förstår inte dig. Båda blir olyckliga av missförstånden (som inte leder någonstans). Ni har helt olika värderingar. Ni har helt olika beteendemönster. Era behov är i rak konflikt med varandra.

Vart tänker du dig att det här ska leda? Han säger att han ska förändra sig (är du villig att förändra dig för att passa hans behov istället? det är nog inte så lätt om du sätter dig in i det?), men tror du verkligen det är något som händer? Och vill du ens vara orsakande i någon sådan förändring?

Jag har väldigt svårt att föreställa mig vad du ser som det här förhållandets styrkor. Vad bygger ni en framtid på? Tumhållning?
 
Och han menar att han kommer självklart ändra sitt festande när vi får barn...
Det där skall du INTE tro på. Det kommer med största sannolikhet inte hända.

Jag hade aldrig orkat med ett sånt beteende som din sambo har. Mitt ex var precis likadan. Tom "Jag vill att du skall vara mamma till mina barn"-snacket är likadant. Finns en anledning till att han är ett ex.

Min erfarenhet är att det i ett förhållande är lättast om man har samma grundvärderingar och det verkar ni inte ha.
 
Av din beskrivning låter det som om ni har olika livsstilar, olika prioriteringar och värderar olika. Inte så att någon av er har fel. Men det låter spontant inte som något där ni kan resonera er fram till en lösning som inte innebär att någon av er gör våld på sina egna värderingar.
 
Jag använder mig av ett anonymt nick och skulle uppskatta om någon som eventuellt misstänker vem jag är håller det för sig själv.

Jag är i ett förhållande sedan 2 år tillbaka med en man som är 10 år äldre än jag. Jag är snart 30 och han är snart 40. Vi bor tillsammans sedan ett år och ingen av oss har barn sedan innan.

Redan från början så har jag tyckt att det varit jobbigt att han haft en del kvinnliga vänner. De är alla i min ålder och har funnits med från start, så det är inga nya bekantskaper. De har umgåtts via gymmet flera gånger i veckan, på fester, ute på krogen, genom fikor på stan etc. Från början kände jag att det bara var jag som behövde vänja mig vid att män kan ha tjejkompisar och att de inte behöver utgöra något hot mot mig. Han är en öppen, trevlig och härlig människa som många vill vara vän med oavsett kön och han är social och tycker om att ha många människor omkring sig, oavsett kön. Ju längre vårt förhållande gått (från 6 månader in kanske) så har detta blivit en stor issue för mig. Jag fick reda på att den ena vännen var en gammal kk och det knöt sig direkt i magen på mig. Hon är 15 år yngre än honom och att hitta dem på stan på en uteservering gjorde mig så ångestfylld. De satt bara och fikade.

efter det tog jag ett tillfälle och pratade med honom om hur jag kände. Jag blev känslosam och erkände att detta är en svag punkt för mig och att jag har ångest över att han har så många kvinnliga vänner. Jag sa inte att det var fel (vilket jag inte tycker) men ville att han skulle veta varför och hur jag kände. Det blev ett ganska bra samtal där vi i princip kom fram till att jag skulle jobba på min självkänsla och han skulle försöka vara förstående. Någonstans där knöt det sig.

Vid ett par tillfällen har det blivit konflikter där jag tyckt att han betett sig fel. Över tiden vi varit tillsammans har jag framfört kritik till honom vid ett par tillfällen, som har med hans livsstil att göra. Han har (haft) en vana att gå ut de flesta helger på krogen med sina vänner och vid ett tillfälle när jag var med var han flörtig mot två andra tjejer på ett sätt som jag inte tyckte kändes okej. Inte så att han gjorde någonting, men var bara med dem på dansgolvet (fast jag stod ett par meter ifrån och dansade med våra vänner), gick iväg och bjöd dem på drinkar utan att inkludera mig eller presentera mig. En vän till honom och hennes väninna. Då reagerade två gemensamma vänner på hans beteende och undrade vad han höll på med. Ingenting han reflekterade över, utan tyckte att det var väl precis som om han hade träffat två killkompisar där. Såna grejer har det blivit ett par gånger.

Vi har olika syn på vad som är flörtigt och inte. Han menar att han måste få ge sina tjejkompisar en lång varm kram, en puss på kinden och berätta för dem att han tycker de är fina utan att det ska vara något mer, för det är sån han är. Han är en varm och öppen person som vill kunna vara sig själv. Det betyder inte att han vill ligga med dem. Jag är mer konservativ (och osäker?), och tycker att det är väldigt onödigt att vara för "kärvänlig" då det lätt leder till missförstånd. Inte så att en kram är att vara för kärvänlig utan att man kanske inte behöva lägga på det där extra. Han förstår mig inte.

Vi har också olika syn på otrohet och det tror jag är en anledning till att jag känner mig osäker. Jag vet att flera av hans vänskapsrelationer lett till kk-förhållanden (innan vi träffades, ska tilläggas). Han har en väldigt avslappnad syn på sex och tycker absolut inte att det behöver innehålla känslor. Och han tycker att man kan vara vän med de man legat med på samma sätt som någon man inte legat med. Han har också en mycket större förståelse för att folk är otrogna och menar att "det är inte så lätt att vara människa". Han dömer inte människor som är det utan menar att det finns oftast flera faktorer som spelar in. Han är absolut inte för det och tycker det är en riktigt dålig greja tt göra, men han har mer förståelse för det än jag. Nästan alla hans vänner är otrogna på ett eller annat vis eller har varit medans vi varit tillsammans. Både kvinnliga och manliga. Jag menar att det är förkastligt rent moraliskt och att det är det värsta man kan göra mot en annan människa. Absolut att det kan hända, men då ska det tas allvarligt på, man ska vara ärlig mot sin partner och man ska rannsaka sig själv och sitt beteende. Han tänker mer att han inte ska lägga sig i så mycket, han bryr sig inte om deras relationer, det är deras bekymmer och de är härliga människor utöver... Det handlar alltså om flera otrohetsaffärer utanför äktenskap, hans manliga vänner som hånglar med andra tjejer än sina flickvänner på dansgolvet mer än en gång etc... och det är ingen big deal för honom. Han hävdar ändå att han aldrig skulle vara otrogen mot mig (vilket jag tror på).

Vi har också olika syn på uteliv. Han tycker att det är trevligt att hänga på krogen var och varannan helg och jag är i princip färdig med det livet. Han hävdar att han egentligen inte har så stort intresse av det men det blir ofta så han umgås med sina vänner eftersom de tar initiativet att fråga honom om han vill gå ut och ta en öl (vilket 9 gånger av 10 slutar med att han är ute till stängning) och han vill umgås med dem och ta tillvara på sina vänskapsrelationer. Jag menar att det finns andra sätt att umgås på. Jag vill ABSOLUT att han ska ta tillvara på sina vänner men man kan umgås på andra sätt än på krogen. Jag vill leva ett liv där jag och min partner gör de flesta saker ihop på helgerna, jag vill inte sitta och vänta varannan fredag eller lördag på att han är ute på krogen. Mina vänner har familj och umgås med dem på helgerna. Absolut att man kan gå ut någon gång ibland, men jag vill inte ha det som livsstil, det är jag för gammal för. Men tydligen inte han, som är 10 år äldre... de flesta av hans vänner är i min ålder, både de kvinnliga och manliga. Han gick ut mycket mer innan vi träffades dock.

Nu igår blev det en lång diskussion där han tycker att jag inte vill att han ska vara sig själv, utan vill ändra på hans sätt att vara. Han känner sig begränsad och vill inte göra mig ledsen och därför drar han sig för saker. Jag säger att jag inte vill det men att det borde vara en naturlig reaktion för honom att inte hänga på krogen jämt och att han visst kan umgås med sina tjejkompisar men behandla dem som han behandlar sina killkompisar. Jag berättar också rakt ut väldigt tydligt (vilket jag gjort flera gånger förut) att jag är färdig med festlivet, jag vill ha familj och hitta på andra saker på helgerna MED min familj än att gå ut och festa och han menar att han också är där men att det ena inte behöver utesluta det andra. Självklart, en gång i månaden kanske eller vad det nu blir tycker jag också är helt okej (jag vill också kunna gå ut med mina kompisar) men när det är nästan varje helg så känns det inte så kul. Och det känns inte kul att han säger nej pga mig heller.

Nu känns det bara som att jag är en tråkig morsa som vill berätta för honom att han snart är 40 år och borde växa upp. Jag vill inte behöva berätta det för honom. Har jag förväntningar på vår relation som han inte kan uppfylla?

Det jag vill är att känna mig trygg, vara medräknad i hans planer, vara en självklar del i hans liv. Han vill samma sak, ändå krockar det uppenbarligen och han känner sig begränsad... nu vågar han knappt ta en promenad med en tjejkompis för att han tror att jag ska bli ledsen. Och jag är den där typiska tjejen som ska styra upp sin kille och säga till honom vad han kan och inte kan göra... Suck. Vill inte vara här. jag vill ha honom, och han vill ha mig, vi planerar barn och familj, hus osv och har inte någon önskan om någon annan. Varför är det såhär? Hur ska vi komma förbi?
Jag blir lite ledsen av din tråd.
Han borde växa upp och uteliv ska man slutat med i en viss ålder?
Ni vill ha olika livsstilar helt enkelt.
Kan du acceptera det och kan du acceptera honom?
Varför sitter du och väntar när han är på krogen? Han är uppenbarligen en självständig person så då lär du behöva hitta på saker själv. Även om ni skaffar barn kommer han säkert hitta på egna saker att göra en hel del om han är en självständig person
 
Du förstår inte honom, han förstår inte dig. Båda blir olyckliga av missförstånden (som inte leder någonstans). Ni har helt olika värderingar. Ni har helt olika beteendemönster. Era behov är i rak konflikt med varandra.

Vart tänker du dig att det här ska leda? Han säger att han ska förändra sig (är du villig att förändra dig för att passa hans behov istället? det är nog inte så lätt om du sätter dig in i det?), men tror du verkligen det är något som händer? Och vill du ens vara orsakande i någon sådan förändring?

Jag har väldigt svårt att föreställa mig vad du ser som det här förhållandets styrkor. Vad bygger ni en framtid på? Tumhållning?

Jag tänker likadant som du.

Det finns inget rätt och fel sätt här, TS. Ni är bara olika.
 
Vill du verkligen vara med honom?
Du verkar ju mest bli ledsen och känna dig obekräftad och otrygg.
Han verkar känna sig låst och kontrollerad.

Skaffa aldrig barn för att försöka förbättra ett dåligt förhållande!!! Eller för att någon ska "ändra sig"!.

Ett förhållande går inte ut på att förändra sin partner för att få det där förhållandet man har drömt om, då är det inte rätt person. Det går inte heller ut på att man ska behöva frångå det som är viktigt för sig själv, att behöva stå tillbaka. Då är man inte med rätt person.
 
Grejen är att han själv hävdar att det är vad han vill ha. Han säger att han vill ha ett vanligt svenssonliv, att det är underskattat osv.
Fast måste ett Svensson-liv innebära att man gör allt ihop på helgen? Vad är ett Svensson-liv?
jag tror egentligen inte krogen är problemet. Är han en självständig person kommer han hitta på andra aktiviteter medan TS vill att allt ska göras ihop.
 
Jag gallskriker inombords när jag läser ditt inlägg. Har sällan sett något så fullt av "man ska". Man ska inte flirta, man ska inte vara vän med sina ex-kk, man ska fördöma andras otrohet (!), man ska vara färdig med kroglivet, man ska växa upp osv.

När man har så många bergfasta föreställningar om vad "man ska" i ett förhållande så måste man nog hitta någon som har exakt samma föreställningar som en själv. Annars blir bara båda olyckliga, som ni är just nu.

Mer allmänt blir jag halvt vanmäktig över det där med förhållandenormen. Den verkar så inkörd att många inte verkar reflektera över om de passar ihop eller inte, de träffar ett möjligt objekt för en tvåsamhet och sedan lägger de hela sitt vakna liv på att knö in honom i sin egen bild av hur tvåsamheten ska gå till. Jag får eksem.
 
Som jag läser det du skriver, så vet du exakt vilken sorts person du vill vara ihop med och vilken sorts saker som ska förena er. Den personen är inte din nuvarande och de sakerna förenar inte heller din nuvarande och dig.

Jag tycker att du har en rätt trist och moraliserande syn när du resonerar om både honom och hans vänner, som jag inte fattar varför han står ut med. Jag fattar inte heller varför du står ut. Jag skulle aldrig orka leva med någon som jag såg som så omogen och fel ute som de ser honom.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år. Förhållandet är inte alls bra och de...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
10 075
Senast: monster1
·
Kropp & Själ Det här kan vara ett känsligt ämne för vissa, men jag känner att jag behöver prata om det här och kanske få några kloka ord/råd... För...
Svar
2
· Visningar
752
Senast: miumiu
·
Relationer Jag har en pojkvän som jag upplever blir utnyttjad av sin bonusfamilj (bonussyster med man) både för pengar och för tjänster och skulle...
5 6 7
Svar
123
· Visningar
11 044
Senast: Oh_really
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
22 436
Senast: Whoever
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp