Hjälp från er som lider av eller är insatts i depression önskas

[OutOfService]

Jag har på riktigt väldigt svårt att övertala mig själv att det inte är mig det är fel på när allt fortsätter gå åt skogen. Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Mitt förra förhållande va inget annat än kaos, jag sa upp jobb och lägenhet för att sedan bli utkastad innan jag ens flyttat in och fick flytta hem till mamma tills jag fick tillbaka min lägenhet några månader senare. Vi fortsatte dock dumt nog att vara tillsammans i 1 år till. Men för några månader sedan fick jag nog efter massa bråk och kaos och la ner det på riktigt och det var egentligen inte så jobbigt för känslorna hade vi tagit död på under lång tid, insåg jag när vi väl bröt på riktigt.

Gick med på HP igen och hade väl inga stora förhoppningar, träffade någon men inget som blev något.
Sen för drygt 1 1/2 månad sedan så började jag skrivs med en kille som det klickade med direkt, för att inte tala om när vi sågs första gången. Det var det sjukaste jag vart med om, det var verkligen kärlek vid första ögonkastet för oss båda. Första dejten varade i 4 dygn och enda anledningen att den tog slut då var för att jag behövde hem till mina katter och jag skulle jobba.. Men vi var båda överens om att det här var något vi aldrig upplevt innan, vi har trott att vi fallit för någon innan..men det har vi helt uppenbart inte. Trots drygt 3 timmar mellan oss så gick det inte mer än 2-3 dagar innan vi såg till att ses igen. Vi tog varje chans vi fick och allt var så himla enkelt och rätt, det var på rikrigt.
Efter 1 månad så sa han att det kändes helt sjukt att säga Det, men han sa att han älskade mig och jag kände precis samma. Det var precis som alla solskenshistorier där folk träffas och är tillsammans från dag 1, sånt jag aldrig trott på innan.

Men hans självförtroende suger, vi är båda trasiga från tidigare förhållanden där vi blivit svikna. Och han brukar få perioder där han blir riktigt deprimerad, vanligtvis på hösten. Men i år så kom det nu, pga att hans jobb bokstavligt tar död på honom och har gjort att han tappat livslusten helt, allt precis allt känns meningslöst. Och när han mår såhär så stänger han ute alla, vill inte prata med någon, inte träffa någon. Och då även mig, inte helt, han svarar om jag ringer och han skickar något sms då och då. Jag har försökt att ge honom space och bara talat om att jag finns där och att jag försvinner inte oavsett hur dåligt han än mår. Enda kravet jag ställt är att jag vill veta varje dag att han lever oc det har jag fått. Jag sa att så länge han inte säger till mig att försvinna så gör jag inte det och det har han inte sagt.

Nu har vi inte setts på 2 1/2 vecka, dels för att vi jobbat och dels för att han velat va i fred. Och han vill inte träffa mig för att han mår så bra när jag är omkring, men när jag åker då blir allt 10 resor värre.. så därför vill han inte träffa mig alls.

Men ni som lider av depression och vart såhär riktigt nere. Hur vill man att folk ska bete sig? För det känns som att han verkligen menar att han vill va i fred samtidigt som han inte vill att jag ska försvinna. Han säger att han inte vet vad han vill med något och jag tror ju att det beror på att hans jobb får honom att må så fruktansvärt dåligt.
Eller är det bara önsketänkande från min sida? Borde jag va den som avslutar allt och låter honom Va? Kan det va så att den kärleken vi båda kände så äkta bars va inbillning? Jag har så svårt att tro det..något som va så rätt och så enkelt från första stund, kan inte va fel. Men samtidigt så brukar ju allt bra i mitt liv gå åt skogen, jag kämpar verkligen med att inte låta mins negativa hjärnspöken ta över.

Är det någon som orkat läsa allt och har något klokt att säga? Jag behöver verkligen prata med någon..men har ingen att prata med om det här känner jag.

 

[TinyWiny]

Tro på det han säger. Ofta är det faktiskt precis exakt så som han säger. Man vet inte vad man vill, det enda man vet är att man inte vill må som man gör och inte vill göra något som kan göra att man mår ännu sämre.

 

[OutOfService]

Tro på det han säger. Ofta är det faktiskt precis exakt så som han säger. Man vet inte vad man vill, det enda man vet är att man inte vill må som man gör och inte vill göra något som kan göra att man mår ännu sämre.

Fast eftersom han säger att han vill va ifred för att han inte vill utsätta något för sig själv just nu, men samtidigt inte säger till mig att sluta höra av mig så är det inte så enkelt.

 

[Gimlan]

Jag tycker att man som utomstående bör uppmana den drabbade att söka hjälp, precis som vid vilken sjukdom eller skada som helst. Dels för personens egen den, dels för ens egen. Det är väldigt svårt om ens möjligt att ha en frisk relation med en sjuk person.

 

[Nepenthe]

Jag har på riktigt väldigt svårt att övertala mig själv att det inte är mig det är fel på när allt fortsätter gå åt skogen. Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Mitt förra förhållande va inget annat än kaos, jag sa upp jobb och lägenhet för att sedan bli utkastad innan jag ens flyttat in och fick flytta hem till mamma tills jag fick tillbaka min lägenhet några månader senare. Vi fortsatte dock dumt nog att vara tillsammans i 1 år till. Men för några månader sedan fick jag nog efter massa bråk och kaos och la ner det på riktigt och det var egentligen inte så jobbigt för känslorna hade vi tagit död på under lång tid, insåg jag när vi väl bröt på riktigt.

Gick med på HP igen och hade väl inga stora förhoppningar, träffade någon men inget som blev något.
Sen för drygt 1 1/2 månad sedan så började jag skrivs med en kille som det klickade med direkt, för att inte tala om när vi sågs första gången. Det var det sjukaste jag vart med om, det var verkligen kärlek vid första ögonkastet för oss båda. Första dejten varade i 4 dygn och enda anledningen att den tog slut då var för att jag behövde hem till mina katter och jag skulle jobba.. Men vi var båda överens om att det här var något vi aldrig upplevt innan, vi har trott att vi fallit för någon innan..men det har vi helt uppenbart inte. Trots drygt 3 timmar mellan oss så gick det inte mer än 2-3 dagar innan vi såg till att ses igen. Vi tog varje chans vi fick och allt var så himla enkelt och rätt, det var på rikrigt.
Efter 1 månad så sa han att det kändes helt sjukt att säga Det, men han sa att han älskade mig och jag kände precis samma. Det var precis som alla solskenshistorier där folk träffas och är tillsammans från dag 1, sånt jag aldrig trott på innan.

Men hans självförtroende suger, vi är båda trasiga från tidigare förhållanden där vi blivit svikna. Och han brukar få perioder där han blir riktigt deprimerad, vanligtvis på hösten. Men i år så kom det nu, pga att hans jobb bokstavligt tar död på honom och har gjort att han tappat livslusten helt, allt precis allt känns meningslöst. Och när han mår såhär så stänger han ute alla, vill inte prata med någon, inte träffa någon. Och då även mig, inte helt, han svarar om jag ringer och han skickar något sms då och då. Jag har försökt att ge honom space och bara talat om att jag finns där och att jag försvinner inte oavsett hur dåligt han än mår. Enda kravet jag ställt är att jag vill veta varje dag att han lever oc det har jag fått. Jag sa att så länge han inte säger till mig att försvinna så gör jag inte det och det har han inte sagt.

Nu har vi inte setts på 2 1/2 vecka, dels för att vi jobbat och dels för att han velat va i fred. Och han vill inte träffa mig för att han mår så bra när jag är omkring, men när jag åker då blir allt 10 resor värre.. så därför vill han inte träffa mig alls.

Men ni som lider av depression och vart såhär riktigt nere. Hur vill man att folk ska bete sig? För det känns som att han verkligen menar att han vill va i fred samtidigt som han inte vill att jag ska försvinna. Han säger att han inte vet vad han vill med något och jag tror ju att det beror på att hans jobb får honom att må så fruktansvärt dåligt.
Eller är det bara önsketänkande från min sida? Borde jag va den som avslutar allt och låter honom Va? Kan det va så att den kärleken vi båda kände så äkta bars va inbillning? Jag har så svårt att tro det..något som va så rätt och så enkelt från första stund, kan inte va fel. Men samtidigt så brukar ju allt bra i mitt liv gå åt skogen, jag kämpar verkligen med att inte låta mins negativa hjärnspöken ta över.

Är det någon som orkat läsa allt och har något klokt att säga? Jag behöver verkligen prata med någon..men har ingen att prata med om det här känner jag.

Edit, missade text
Ni kan ju bara se en film ihop, hålla om varandra?

Jag har mått dåligt och min kille gör det med i perioder. Vi kanske inte gör så mycket då men att bara vara nära gör livet värt att leva just då

 

[Nepenthe]

Sen håller jag med @Gimlan. Det är väldigt viktigt att han får prata med någon om detta!
Kanske gå ner i tid på jobbet? Byta jobb, ändra ett mönster man inte mår bra av.

Jag har kört min syster upp till sjukhuset för hon inte ville leva mer iaf två gånger.
Hon började för 3 år sen att prata med en psykolog och det har hjälpt massor!

 

[A_NN_A]

Jag håller med @Gimlan

Det är oerhört viktigt att han får hjälp.

 

[EmmaBovary]

@TinyWiny Uttrycker saken bra, som vanligt. Och som @Gimlan säger är det vettigt att uppmana till att söka vård om det inte redan är gjort (och ha i åtanke att det inte är lätt att få det alls alla gånger). Sedan vill jag understryka att det är väldigt individuellt hur man fungerar, jag själv har haft problem med depression i över tio år vid det här laget. Och jag brukar tex. inte orka träffa människor och gå utanför dörren emellanåt, men jag brukar gärna hålla en ganska tät kontakt via sms eller telefon. Samtidigt har jag haft personer i min närhet som när de mått dåligt inte orkat hålla en sådan kontakt heller. Så i mina ögon låter det "rimligt" att han säger att han inte vill utsätta någon för honom just nu, men inte vill att du ska sluta höra av dig. Men... det är väldigt svårt att inleda en relation när ena parten mår dåligt, så jag förstår att du tycker att det är jobbigt. Kommunikation är nog väldigt viktigt, speciellt för att du ska stå ut, så jag tycker nog att ni kan prata om det igen (fast inte hela tiden såklart). Sedan är det ju viktigt att du inte går in i en för vårdade roll osv, men det har du säkert visst hum om.

 

[TinyWiny]

Fast eftersom han säger att han vill va ifred för att han inte vill utsätta något för sig själv just nu, men samtidigt inte säger till mig att sluta höra av mig så är det inte så enkelt.

Nej det är verkligen inte enkelt och jag tycker att du ska fundera på vad du vill. Är du villig att börja en relation såhär? Skilj på hans önskningar och dina. Dina önskningar är ju lika viktiga som hans i förhållandet och du och dina behov är viktigast i ditt liv.

Det är tyvärr inte ovanligt att depressioner bryter ut/försämras när en relation inleds om det har funnits tidigare i livet. Det är som att kärleken man känner, sårbarheten man utsätter sig för genom att bli kär, även släpper fram de jobbiga känslorna. Just därför tror jag att du kan lita på det han säger. Får han/har han sökt hjälp? Vad gör han/vad har han gjort för att komma ur depressionerna tidigare? (Du behöver såklart inte svara här men det är viktigt för att kunna reda ut hur du ska gå vidare.) Det är nog det viktigaste i det här. Du ska inte bli hans vårdare.

 

[Petruska]

Deprimerade personer kan absolut känna att de vill vara ifred på det sättet, ja.

Däremot blir deprimerade personer inte friska av att vara ifred. Faktum är att det inte finns något du kan göra för att han ska bli frisk.

Jag har STOR erfarenhet av deprimerade personer. Jag skulle säga att om han inte söker vård - medicinering och samtalskontakt - så kommer det här att bli helt ohållbart jobbigt för dig.

 

[Andromedae]

Eller är det bara önsketänkande från min sida? Borde jag va den som avslutar allt och låter honom Va? Kan det va så att den kärleken vi båda kände så äkta bars va inbillning? Jag har så svårt att tro det..något som va så rätt och så enkelt från första stund, kan inte va fel. Men samtidigt så brukar ju allt bra i mitt liv gå åt skogen, jag kämpar verkligen med att inte låta mins negativa hjärnspöken ta över.

Ni började skriva med varandra för 1,5 månad sedan. Efter 1 månad säger han att han älskar dig. Samtidigt har ni nu inte träffats på en halv månad. Du skriver nu en tråd där du redan är bekymrad över hur du ska hantera ert förhållande. Ändå upplever du det som så rätt och så enkelt? Härifrån ser det faktiskt rätt jobbigt ut.

Jag är ledsen för att behöva skriva det här, men för mig sätter det igång varningsklockor. Nog för att saker kan gå snabbt, men med tanke på din tidigare historia kanske det kan finnas en poäng med att skynda långsamt. För din egen skull. Säger inte att vare sig du eller snubben är några dåliga människor eller att det inte finns möjlighet för er att ha ett förhållande, men om jag vore du skulle jag försöka ta ett steg tillbaka och låta det ta tid. Är det äkta kärlek så lär det överleva att ni tar det lite piano.

Vad det gäller hans depression så bör han söka professionell hjälp och hantera den, helst på egen hand. Jag förstår att det kan vara lockande att tänka att du ska hjälpa och stötta honom i situationen, men då är risken att du hamnar i ett fullskaligt medberoende redan innan ni ens fått ha en förälskelsetid. Även om det inte känns så för dig just nu, så är det föga sannolikt att du egentligen känner en person efter en så kort tid som 1,5 månad.

 

[Squie]

Men ni som lider av depression och vart såhär riktigt nere. Hur vill man att folk ska bete sig? För det känns som att han verkligen menar att han vill va i fred samtidigt som han inte vill att jag ska försvinna. Han säger att han inte vet vad han vill med något och jag tror ju att det beror på att hans jobb får honom att må så fruktansvärt dåligt.

Utifrån min erfarenhet. Ja...man vill ha nära men samtidigt orkar man inte. Man vill att motparten ska finnas o orka. Att vara anhörig till någon som är sjuk är en oerhört otacksam situation.

För dig som anhörig, det bästa du kan göra är att hitta kunskap. Att läsa på om hur sjukdomen fungerar. Kanske hitta en stödgrupp o prata med andra som sitter i samma situation. Om du känner att du behöver vill säga. Kunskap är makt och i kunskapen ligger också en hel del befrielse på något vis.

 

[Lipperta]

Har varit i ett extremt destruktivt förhållade pga hans deppression, fick själv hemsk deppression efter det och är i förhållande nu, mor har deppression.
Detta är mina upplevelser av mig själv och andra med deppression i närheten och stämmer kanske inte med alla.

Han måste få proffissionell hjälp, helst igår.
Du måste sluta försöka passa upp honom, prata ge space men det är inte upp till dig att få honom att må bättre!
Men deppiga människor är det ofta väldigt lätt att de tyr sig till någon, någon de kan lita på som de vet får dom att må bättre, efter tid kommer det nästan övergå till krävande. Men varför hjälper du mig inte?!
Jag gav varje vakna tankte till mitt ex när han var som värst, jag fick till slut inte göra annat för han tyckte det var upp till mig att hjälpa honom. Svarade jag inte tex så hotade han att ta livet av sig, skada sig etc.

Han fick och ett bakslag i livet just då och då fanns jag där att fokusera på och hjälpa honom istället för att han själv skulle ta sig ur gropen. Jag gjorde istället gropen väldigt bekväm för honom.

Visst kan man lyssna och vara ett stöd och hjälpa till, men inte för mycket.
Min sambo vet hur skit jag mår och vill gärna göra allt för mig. Det är väldigt bekvämt för stunden måste jag säga om jag ska vara ärlig.
Men det hjälper inte. Man måste göra saker själv, man måste fokusera på framtiden och det kan man inte om man har en piga/dräng i huset. Då är ju livet underbart.

Känner du att han går över gränsen om vad som helst så måste du sätta dina gränser direkt. Och dom ska inte töjas mycket på.

Jag trodde jag träffade en riktigt trevlig kille men det gick på ca 2 år från snuttegull jag finns här för dig till att ständigt ha ångest för att han skulle ta livet av sig.
Har fått flera samtal då han stått över broar och hotat att ska hoppa. Jag har ingen aning hur det gick från A till B. Så fort gick det.
Hade jag vetat detta i början av relationen hade jag aldrig i livet startat den.

Kanske har han vinterdeppression?

Sorry, det blev jätte långt inlägg.

 

[Grazing]

Har varit i ett extremt destruktivt förhållade pga hans deppression, fick själv hemsk deppression efter det och är i förhållande nu, mor har deppression.
Detta är mina upplevelser av mig själv och andra med deppression i närheten och stämmer kanske inte med alla.

Han måste få proffissionell hjälp, helst igår.
Du måste sluta försöka passa upp honom, prata ge space men det är inte upp till dig att få honom att må bättre!
Men deppiga människor är det ofta väldigt lätt att de tyr sig till någon, någon de kan lita på som de vet får dom att må bättre, efter tid kommer det nästan övergå till krävande. Men varför hjälper du mig inte?!
Jag gav varje vakna tankte till mitt ex när han var som värst, jag fick till slut inte göra annat för han tyckte det var upp till mig att hjälpa honom. Svarade jag inte tex så hotade han att ta livet av sig, skada sig etc.

Han fick och ett bakslag i livet just då och då fanns jag där att fokusera på och hjälpa honom istället för att han själv skulle ta sig ur gropen. Jag gjorde istället gropen väldigt bekväm för honom.

Visst kan man lyssna och vara ett stöd och hjälpa till, men inte för mycket.
Min sambo vet hur skit jag mår och vill gärna göra allt för mig. Det är väldigt bekvämt för stunden måste jag säga om jag ska vara ärlig.
Men det hjälper inte. Man måste göra saker själv, man måste fokusera på framtiden och det kan man inte om man har en piga/dräng i huset. Då är ju livet underbart.

Känner du att han går över gränsen om vad som helst så måste du sätta dina gränser direkt. Och dom ska inte töjas mycket på.

Jag trodde jag träffade en riktigt trevlig kille men det gick på ca 2 år från snuttegull jag finns här för dig till att ständigt ha ångest för att han skulle ta livet av sig.
Har fått flera samtal då han stått över broar och hotat att ska hoppa. Jag har ingen aning hur det gick från A till B. Så fort gick det.
Hade jag vetat detta i början av relationen hade jag aldrig i livet startat den.

Kanske har han vinterdeppression?

Sorry, det blev jätte långt inlägg.

Jag förstår hur du menar tror jag men snälla, skriv inte att depression har någonting med bekvämlighet att göra. Att det kan uppfattas så av omgivningen kan jag förstå till viss del men så är det inte. Depression är en så otroligt nattsvart sjukdom och bekvämlighet finns inte med där någonstans. Är man riktigt sjuk i en depression så finns det ingen framtid att se mot, det är omöjligt att göra saker och ting.

Jag tycker att om man ska ha en relation till en som mår riktigt dåligt så är det inga problem att hjälpa till i vardagen eller vara där och stötta, det gör inte att personen vill vara kvar i tillståndet. Däremot så bör man ha som motkrav att personen söker hjälp och gör det som krävs för att hjälpen ska fungera. Om inte personen söker hjälp och försöker så står man still, då kommer det inte gå åt något håll alls och går det åt något håll så är det förmodligen fel håll.

 

[purity_666]

När jag mår som sämst så stänger jag av världen en stund. Jag öppnar inte posten, duschar inte osv. Det enda jag gör är att ge hundarna mat och se till att de kommer ut.
Jag orkar inte ha kontakt, helt enkelt för att just där och då bryr jag mig inte. Jag är i min egen bubbla. Men det är just där och då det känns så.
Jag svarar inte alltid på sms, svarar inte när folk ringer. Men på något sätt uppskattar jag ändå att folk hör av sig. Annars skulle jag nog hamna i "ingen bryr sig om mig/tycker om mig" - träsket. Det är nog fruktansvärt att vara närstående till mig i de lägena. De vet ju inte ens om jag lever.
Det råd jag kan ge är att bara skicka lite uppmuntran. Tala om att du bryr dig och finns där.

När världen inte är lika nattsvart, när jag orkar ha kontakt med omgivningen så är det bra om någon helt enkelt kommer och hälsar på, tvingar mig att ta på kläder och gå ut. Jag blir skitsur precis då, men under tiden mår jag bättre och är sen glad för att vi gjorde nåt roligt.

 

[Lipperta]

Jag förstår hur du menar tror jag men snälla, skriv inte att depression har någonting med bekvämlighet att göra. Att det kan uppfattas så av omgivningen kan jag förstå till viss del men så är det inte. Depression är en så otroligt nattsvart sjukdom och bekvämlighet finns inte med där någonstans. Är man riktigt sjuk i en depression så finns det ingen framtid att se mot, det är omöjligt att göra saker och ting.

Jag tycker att om man ska ha en relation till en som mår riktigt dåligt så är det inga problem att hjälpa till i vardagen eller vara där och stötta, det gör inte att personen vill vara kvar i tillståndet. Däremot så bör man ha som motkrav att personen söker hjälp och gör det som krävs för att hjälpen ska fungera. Om inte personen söker hjälp och försöker så står man still, då kommer det inte gå åt något håll alls och går det åt något håll så är det förmodligen fel håll.

Jag skrev INTE att det är bekvämt. Jag skrev att det kan vara väldigt bekvämt att ha någon som passar upp på en.
Jag har grov deppression så du behöver inte förklara för mig.
Sen kanske du missade:

Detta är mina upplevelser av mig själv och andra med deppression i närheten och stämmer kanske inte med alla.

Läs gärna igenom hela mina inlägg innan du svarar mig.

 

[Grazing]

Jag skrev INTE att det är bekvämt. Jag skrev att det kan vara väldigt bekvämt att ha någon som passar upp på en.
Jag har grov deppression så du behöver inte förklara för mig.

Fast när du skriver att du gjorde "gropen väldigt bekväm för honom" får du nog ta och förstå att folk kan uppfatta det som att det faktiskt var bekvämt för honom i hans tillstånd.

Eftersom väldigt många redan tycker att deprimerade är lata och själviska och inte tar tag i saker och ting så är det lite dumt att lägga in ord som bekväm vad gäller den sjukdomen. Även om man beskriver sina egna erfarenheter så skadar det inte att tänka på vilka ord man använder.

 

[Lipperta]

Fast när du skriver att du gjorde "gropen väldigt bekväm för honom" får du nog ta och förstå att folk kan uppfatta det som att det faktiskt var bekvämt för honom i hans tillstånd.

Eftersom väldigt många redan tycker att deprimerade är lata och själviska och inte tar tag i saker och ting så är det lite dumt att lägga in ord som bekväm vad gäller den sjukdomen.

Vi kanske tolkar bekväm annorlunda? Såhär tolkar jag det.

Han var bekväm i sin grop. Han fick mat, städat, handlat, kärlek med mera och behövde inte lyfta ett finger.
Jag gjorde hans grop bekväm, sjukdomen är inte bekväm i sig. Men andra människor kan absolut göra det bekvämt.
Varför skulle han vilja ändra på sig? (att ändra på sig är redan väldigt svårt utan en piga)
Han pekade på något och så blev det fixat. Han ville inte därifrån.

Jag jag inte funnits hade han varit tvungen att skaffa sig mat själv, städat undan nog mycket för att ha en sittplats etc.
Hade han inte haft mor och far som betalade för alla sina omkostnader hade han varit tvungen att fixa iordning något själv, alternativt lägga sig och svälta utomhus. ALLT var ordnat för honom.
Därför var det bekvämt.

Nej, deppade människor är inte lata per se. Jag kan vara väldigt lat, men det har med mig och göra och mindre med sjukdomen att göra. Ibland önskar jag inget annat än att få vara ifred med mina problem och få allt betalt för mig och få hembiträde men de flesta dagar VILL jag ha en framtid.
När jag var rejält deppad och fortfarande bodde hos mamma och spelade spel långt in på småtimmarna, vakna vid 16 äta, spela, sova, repeat. Det tyckte jag var sjukt bekvämt, husrum, dator, mat och någon städar åt mig, hur bra som helst.
Jag hade inga planer på att komma därifrån.
Det var bekvämt.

Min nära vän är så långt från lat man kan komma men sjukdomen gör att hon inte orkar mer än att torka av diskbänken och bordet på samma dag, sen måste hon vila. Hon kämpar verkligen för att bli bättre, för att orka mer och för att få ett bra senare liv. Slutade hon göra saker skulle hästarna gå utan mat, kaninerna skulle svälta, barnen skulle inte komma till skolan, inte få mat etc etc.
Om någon som inte vet ett dyft om depp skulle se henne skulle de med största sannolikhet kalla henne lat.

Mitt ex hade inget ansvar över något därför tyckte han inte det gjorde något om han ''sket'' i allt. För han ville inte bli bättre.

TLDR; Långt ifrån alla med depp är lata men vissa är väldigt bekväma i sin sjukdom.

 

[Squie]

Vi kanske tolkar bekväm annorlunda? Såhär tolkar jag det.

Han var bekväm i sin grop. Han fick mat, städat, handlat, kärlek med mera och behövde inte lyfta ett finger.
Jag gjorde hans grop bekväm, sjukdomen är inte bekväm i sig. Men andra människor kan absolut göra det bekvämt.
Varför skulle han vilja ändra på sig? (att ändra på sig är redan väldigt svårt utan en piga)
Han pekade på något och så blev det fixat. Han ville inte därifrån.

Jag jag inte funnits hade han varit tvungen att skaffa sig mat själv, städat undan nog mycket för att ha en sittplats etc.
Hade han inte haft mor och far som betalade för alla sina omkostnader hade han varit tvungen att fixa iordning något själv, alternativt lägga sig och svälta utomhus. ALLT var ordnat för honom.
Därför var det bekvämt.

TLDR; Långt ifrån alla med depp är lata men vissa är väldigt bekväma i sin sjukdom.

Nja. Bekvämt?

Jag ser det mer som att den hjälpen han fick o den hjälpen som många får av sina anhöriga gör att det tunga, mörka lättar något. Anhöriga står på något vis för det jätteviktiga "hoppet". Hoppet om att det finns en ljusare framtid o att det blir bättre. Maten, närheten o alla andra aktiviteters om tillhör ADL (aktiviteter i dagliga livet) gör att kroppen o huvudet mår lite, lite bättre. Det gör att allt inte havererar. I det mörkaste mörka så bryr man sig inte så värst mkt om något, då är det jätteviktigt att en anhörig finns där o ser till att ADL funkar.

Så, bekväm grop? Nja, nä.

 

[Gimlan]

Nja. Bekvämt?

Jag ser det mer som att den hjälpen han fick o den hjälpen som många får av sina anhöriga gör att det tunga, mörka lättar något. Anhöriga står på något vis för det jätteviktiga "hoppet". Hoppet om att det finns en ljusare framtid o att det blir bättre. Maten, närheten o alla andra aktiviteters om tillhör ADL (aktiviteter i dagliga livet) gör att kroppen o huvudet mår lite, lite bättre. Det gör att allt inte havererar. I det mörkaste mörka så bryr man sig inte så värst mkt om något, då är det jätteviktigt att en anhörig finns där o ser till att ADL funkar.

Så, bekväm grop? Nja, nä.

Det finns grader av vad man ska hjälpa till med.