hjällp......

[Cilla]

jag insåg nyss att mitt barn är en människa som förstår saker och inte en sak man bara har och tar med sig.....

det tog mig "bara" 6 månader.

uh, va kass mamma ja känner mig som.

 

[Hyacinth]

Sv: hjällp......

Ähh, i början är det mer en sak man har med sig Det tar ju ett tag innan de uppskattar omgivningen.

 

[cirkus]

Sv: hjällp......

KL (fast det är trådstart) men en reflektion från mig som följer diverse trådar med nyblivna/blivande föräldrar.

Jag begriper inte varför många känner sig som så dåliga föräldrar i alla möjliga situationer, ni är ju toppen på alla sätt och vis. Vilka krav har ni egentligen ? Ni ÄR ju de bästa för just ert barn oavsett.


Ha inte så stora krav på er själva och ert föräldraskap. Lyssna på er själva.

 

[Comfort]

Sv: hjällp......

som jag då, jag vill inte tänka att hon kommer växa upp och klara sig själv, supa, pöka och skaffa en egen familj sen så jag inte är så viktig. Jag försöker passa på att njuta medans jag fortfarande är värd ett stort leende när hon ser mig

Annars tycker jag det är så jäkla skönt nu när hon kan krypa, resa sig mot saker tex (inte så kul alltid dock) för då blir hennes liv lite roligare tänker jag. Innan har ju hon bara fått hänga med på vad vi har velat göra, och nu kan hon göra lite mer vad hon själv vill

 

[Mabuse]

Sv: hjällp......

Och jag tänker tvärtom - fasar lite för att ha en bebis som är helt beroende av mig (hur ska man orka???) och ser fram emot när h*n vuxit till sig och blivit en självständig människa som gör lite mer på egen hand.

Ett stort leende kan man ju ge sina föräldrar om man tycker om dem oavsett storlek, för den delen.

 

[ako]

Sv: hjällp......

Och jag tänker tvärtom - fasar lite för att ha en bebis som är helt beroende av mig (hur ska man orka???) och ser fram emot när h*n vuxit till sig och blivit en självständig människa som gör lite mer på egen hand.

Ett stort leende kan man ju ge sina föräldrar om man tycker om dem oavsett storlek, för den delen.

De allra flesta orkar, och pyttebebistiden är snabbt övergående...

 

[Mabuse]

Sv: hjällp......

Ja, tack och lov för det!

Är lite förvånad över hur vanligt det ändå är med föräldrar som inte tycker om tanken på att barnet ska växa upp och bli mer självständigt, och inte lika beroende och behövande. För mig så är det ju det som är målet med att ha barn, inte att ha en familjemedlem som är helt beroende av mig.

 

[Comfort]

Sv: hjällp......

fast det beror ju inte på att man inte vill att de ska växa upp och bli självständiga utan att man vill njuta och mysa av bebistiden som aldrig kommer tillbaka med det barnet.

 

[Mabuse]

Sv: hjällp......

Men så är det ju med barnets alla åldrar. Barnet är bara bebis en kort period, men barnet är fem eller arton en lika kort period. Och så vidare resten av livet, man är bara 32 en kort period, bara 80 en kort period, och så vidare. Alla åldrar är korta, ingen ålder kommer tillbaka. Bebistiden är som jag ser det den mest krävande och minst givande av en människas liv, så jag förstår inte riktigt varför just den tiden skulle vara mer värdefull än någon annan period under uppväxten.

 

[Comfort]

Sv: hjällp......

men det är den tiden jag har just nu, så därför känner jag att jag kommer sakna den.

För mig är denna tiden väldigt givande, men vi är rätt olika som personer du och jag.

Därmed inte sagt att jag inte kommer tycka de kommande tiderna är givande de med.

Inte lätt att säga i förväg att man kan kommer sakna nåt som inte hänt än, eller hur?

 

[Mabuse]

Sv: hjällp......

Fast du vet ju inte än hur det kommer vara att vara tonårsmamma, men ändå tror du dig veta att det är en tid som du inte ens vill tänka på, då barnet super och knullar och inte tycker du är så viktig längre.

Det jag tyckte var märkligt var inte så mycket att du tycker om den tiden som är nu, som att du inte ens vill tänka på den tid då ditt barn inte behöver dig lika mycket. För mig är det en angenäm tanke med ett barn som klarar sig själv, inte en frånstötande.

 

[Ia*]

Sv: hjällp......

Jag tror jag har sagt det om varje period i min 10-åriga sons liv, att den är den bästa! Undrar hur det kommer kännas nu med tvåan... Kan säga nu att jag längtar till det går att kommunisera mer med henne än att försöka tyda skrik. Det är ju lättare när barnet kan berätta vad som är fel.

Tror det beror på vad man är för person men jag håller helt med i att man strävar efter att uppfostra en självständig person och inte någon som är beroende av en resten av livet. Huva, hemska tanke.

 

[cirkus]

Sv: hjällp......

KL

Från den sekunden man klipper navelsträngen så har jag sett det som att förädraskapet går ut på att göra barnet till en så färdig vuxen och självständig människa med goda värderingar man är kapabel till. Det är föräldraskapets essens. Inte att man som förälder skall njuta av barnet - barnet är inte till för att booosta oss som människor eller ge oss en identitet, utan tvärt om. Samtidigt så är varje period steg av utveckling.

Varje ålder kräver sitt av föräldern och kvittot kommer oftast långt senare. Samtidigt så är en pragmatisk hållning till föräldraskapet nog sunt, det räcker att vara tillräckligt bra och att lyssna till sig själv.

Visst tycker många att den period som ens barn är i just NU är det mest fantastiska oavsett om den är 2 dagar, 2 veckor eller 2 år. Men man längtar sällan tillbaka för varje tid är rolig och man lär sig något nytt precis som ens barn gör. Föräldraskapet tar liksom inte slut, men det ändrar skepnad

 

[Comfort]

Sv: hjällp......

+ mabuse

gud jag måste vara väldesns sämsta på att förklara

Alltså, givetvis tycker jag det ska bli spännande att se hurdan hon kommer att vara när hon blir äldre och mer självständig, och att hon ska blir beroende av mig har jag väl aldrig sagt?

 

[Mabuse]

Sv: hjällp......

Nej, men att du inte ens vill tänka på den tid då ditt barn inte är beroende av dig längre. Det var det jag reagerade på, att du tyckte det var så jobbigt att veta att ditt barn en dag inte kommer vara beroende av dig längre att du inte ens vill tänka på det.

För mig är det något att se fram emot att barnet blir självständigt, inte en hemsk tanke som jag försöker slå ifrån mig.

 

[Cilla]

Sv: hjällp......

men jag är 29 år i år och är fortfarande beroenda av min mamma. inte till vardags, men händer det nått eller om jag måste göra saker jag tycker är svåra, då är mamma ett jättebra stöd och det finns ingen som kan trösta mig som min mamma när jag är ledsen.

så även om jag växt upp och har en egen familj nu, så är mamma alltid mamma, oavsett.

 

[Mabuse]

Sv: hjällp......

Ja, men förhoppningsvis är du inte beroende av henne på det sättet som en tvååring är. Du kan klä på dig själv, laga mat själv, och så vidare. Du kan klara din vardag utan att hon är med och hjälper och fixar hela tiden.

 

[Cilla]

Sv: hjällp......

jodå, men det hade varit ganska skönt om hn kunde göra det fortfarande!

 

[Gnarpis]

Sv: hjällp......

Äsch varför skulle du vara en dålig mamma för att du inte tänkt på ditt barn som en människa förrän nu?
Jag tycker alla barn är "grönsaker" första månaderna. Och jag är överlycklig att mitt barn blir större och större för jag tyckte första månaderna var helt menlösa. Gulligt? Såhär i efterhand... Ärligt talat, jag vet inte. Min son är ju fantastisk, tro inget annat, men jag håller med Mabuse att det ska bli skönt när han blir stor, större, vuxen.
Just nu längtar jag tills han blir ungefär 5 år så jag har drygt fyra år kvar

 

[Comfort]

Sv: hjällp......

precis , jag vill inte tänka redan nu på att det kommer att bli så att jag inte är lika viktig längre, det är ju ofrånkomligt och jag vill helt enkelt inte fundera på det nu.

Givetvis fattar väl jag med att hon kommer växa upp

Kan ju vara bättre att faktiskt njuta av tiden nu istället för att tänka på vad som kommer sen, eller hur?

Då skulle man ju lika gärna kunna se det som att du inte kommer njuta och tycka det är kul med en bebis, små-åren osv, iom att du ser fram emot när h*n blir större och självständig.