Helt förkrossad!

[Anonym-]

Är just nu helt förstörd och förkrossad!

Allt gick så otroligt fort och känns fortfarande så sjukt overkligt, men igår var jag tvungen att låta min lilla lilla älskling somna in.

Jag var ute på promenad med mina två tjejer (italienska vinthundar) då min ena, som endast är 11 månader, ramlar och faller ner för en liten kulle (ca 1 m). Hon skriker och jag känner i hela kroppen att det är väldigt illa. När jag lyfter upp henne ser jag hur båda frambenen är helt av och jag får panik!

Vi tar oss snabbt in till veterinären och senare får jag besked om att frakturerna är komplicerade, då dom är väldigt nära leden, så det bästa hade varit att låta henne få somna in. Jag behövde alltså säga hejdå till mitt lilla hjärta innan hon ens hunnit fylla 1 år.

Hon har på sin korta tid i det här livet hjälpt mig genom väldigt mörka perioder och det känns som hon är en del av mig! Jag har gått sönder! Min lilla 11 månaders bebis har fått somna in och jag saknar henne så otroligt!

Hon var min första egna hund, där jag själv letat uppfödare, gjort besök, hämtat etc. Och nu måste hon lämna mig. Det är så orättvist! Hon förtjänade att vara här längre!

Får inte heller ur bilden av hennes blick när hon ligger på marken och skriker och tittar på mig med brutna ben. Hon var så rädd och hade så ont och jag kunde inte hjälpa henne! Jag kunde inte ta bort smärtan! Det gör så ont i mig!

Vet inte hur jag ska ta mig igenom det här! Har tidigare varit med om att familje-hundar har gått bort, men dom var gamla eller sjuka och det går mer att acceptera.

Känner att jag är ensammast i hela världen just nu och det enda jag vill är att få se min älskling växa upp och få uppleva allt livet har att ge, men det kommer hon aldrig få.

Hur ska jag någonsin bli hel??

 

[animalasia]

Usch vilken fruktansvärd upplevelse nej livet är inte rättvist

 

[Bison]

Så fruktansvärt
Jag lider verkligen med dig

 

[Trott]

Så fruktansvärt lider verkligen med dig

 

[Voeux]

Så orättvist och hemskt Beklagar verkligen förlusten.

 

[Caoimhe]

Beklagar förlusten! Så fruktansvärt ledsamt och orättvist. Många kramar!

 

[screen]

Usch så sorgligt Kram

 

[Jenka]

Jag beklagar det är hårt när man måste säga hejdå.
Låter som maximal otur.

Men hjälpa henne var just vad du gjorde. Ni tog er till veterinären, nu slipper hon ha ont.

 

[Anonym-]

Tack alla

Betyder mycket att bara bli bekräftad i vad man känner ibland!

 

[Motacilla]

Orättvist och hemskt! Måste kännas jättetufft! Verkligen varje hundägares mardröm.

Hur man kommer vidare? Ingen aning, på något sätt får man försöka klara en timme åt gången och bara överleva. Jävligt är det att förlora djur.

Min vette (veterinär) sa mycket klokt att man får försöka klara sig de första 6 månaderna, efter det blir det lite bättre. Tycker hon har rätt.

 

[snorp]

Vilken mardröm! Du gjorde vad du kunde för att hjälpa din hund och tog den till veterinären och lät den inte lida onödigt länge

 

[Mia_R]

Vilken förfärlig upplevelse, jag sörjer så för din lilla hund och för dig.

 

[Sel]

Så fruktansvärt, vilken mardröm! Stackars er båda två! Du måste vara helt i chock, men så starkt att ta rätt beslut. Jag beklagar så väldigt mycket. Hoppasdu har folk i närheten om du behöver det.

 

[Elektron]

Jag lider verkligen med dig, vilken fruktansvärd upplevelse.

Känner igen dina tankar då jag själv förlorade min ena hund för en vecka sen och det är väldigt, väldigt tungt

 

[Kilauea]

Beklagar verkligen

 

[Anonym-]

Jag lider verkligen med dig, vilken fruktansvärd upplevelse.

Känner igen dina tankar då jag själv förlorade min ena hund för en vecka sen och det är väldigt, väldigt tungt

Ja man kommer dom så sjukt nära, oavsett hur lång tid dom är här. Går inte att förstå förrän man upplever det själv

 

[tuaphua]

Är just nu helt förstörd och förkrossad!

Allt gick så otroligt fort och känns fortfarande så sjukt overkligt, men igår var jag tvungen att låta min lilla lilla älskling somna in.

Jag var ute på promenad med mina två tjejer (italienska vinthundar) då min ena, som endast är 11 månader, ramlar och faller ner för en liten kulle (ca 1 m). Hon skriker och jag känner i hela kroppen att det är väldigt illa. När jag lyfter upp henne ser jag hur båda frambenen är helt av och jag får panik!

Vi tar oss snabbt in till veterinären och senare får jag besked om att frakturerna är komplicerade, då dom är väldigt nära leden, så det bästa hade varit att låta henne få somna in. Jag behövde alltså säga hejdå till mitt lilla hjärta innan hon ens hunnit fylla 1 år.

Hon har på sin korta tid i det här livet hjälpt mig genom väldigt mörka perioder och det känns som hon är en del av mig! Jag har gått sönder! Min lilla 11 månaders bebis har fått somna in och jag saknar henne så otroligt!

Hon var min första egna hund, där jag själv letat uppfödare, gjort besök, hämtat etc. Och nu måste hon lämna mig. Det är så orättvist! Hon förtjänade att vara här längre!

Får inte heller ur bilden av hennes blick när hon ligger på marken och skriker och tittar på mig med brutna ben. Hon var så rädd och hade så ont och jag kunde inte hjälpa henne! Jag kunde inte ta bort smärtan! Det gör så ont i mig!

Vet inte hur jag ska ta mig igenom det här! Har tidigare varit med om att familje-hundar har gått bort, men dom var gamla eller sjuka och det går mer att acceptera.

Känner att jag är ensammast i hela världen just nu och det enda jag vill är att få se min älskling växa upp och få uppleva allt livet har att ge, men det kommer hon aldrig få.

Hur ska jag någonsin bli hel??

Men så fruktansvärt sorgligt! Jag beklagar!

För ca 7 månader sen blev min älskade lilla hund akut dålig. Sambon gick och körde fram bilen för att vi skulle åka till veterinären. Då dör hon i min famn. Hon var inte sjuklig eller gammal för sin ras.
Just det du skriver om att inte kunna hjälpa sin älskade vän är bland det värsta jag upplevt. Jag har tagit bort hundar och häst. Men de har varit äldre och vi har iaf haft lite tid åt att vänja sig vid tanken. Som minst har vi ju tagit oss till vet och rådgjort med dem där iaf.
Klart att jag sörjt massor då! Men det här var enormt mycket värre.
Det här akuta och att känna hur hon bara försvann utan att jag kunde hjälpa henne var så chockartat och fruktansvärt smärtsamt.
Så fort jag blundade såg jag bara när hon gick bort och mindes hur jag skrek hennes namn med så konstig röst. Jag sov inte en blund på 3 dagar IOM att jag inte fixade att blunda/ha tyst.
Så jag förstår verkligen känslan av maktlöshet, panik, chock etc.
Din lille kompis skulle ju ha många fler fina år!

Jag fick som tur var hem en till fyrbent kompis IOM att sambo ringde min uppfödare och hon hade en åt mig. Och sen fick vi ännu en till valp. De har hjälpt i sorgen väldigt!
De kan ju inte ta förra hundens plats. Men de har en egen plats och har tagit med sig mycket glädje och energi in i mitt liv igen. Och de kräver ju uppmärksamhet som gör att man måste vara med dem här och nu.
Vet inte om det är ”för dig”. Men för mig var det bra!

Hoppas du har stöd runt dig nu i det här hemska!

 

[farin]

Så otroligt sorgligt Du gjorde vad du kunde i situationen, du tog henne till veterinär direkt. Förstår att tiden kändes som en evighet, men man får landa i att det finns situationer då man inte kan göra mer än sitt bästa ❤
Jag hoppas du har vänner eller familj runt dig, även om du känner dig ensam i chocken och sorgen. Ta hand om dig.

 

[Anonym-]

Men så fruktansvärt sorgligt! Jag beklagar!

För ca 7 månader sen blev min älskade lilla hund akut dålig. Sambon gick och körde fram bilen för att vi skulle åka till veterinären. Då dör hon i min famn. Hon var inte sjuklig eller gammal för sin ras.
Just det du skriver om att inte kunna hjälpa sin älskade vän är bland det värsta jag upplevt. Jag har tagit bort hundar och häst. Men de har varit äldre och vi har iaf haft lite tid åt att vänja sig vid tanken. Som minst har vi ju tagit oss till vet och rådgjort med dem där iaf.
Klart att jag sörjt massor då! Men det här var enormt mycket värre.
Det här akuta och att känna hur hon bara försvann utan att jag kunde hjälpa henne var så chockartat och fruktansvärt smärtsamt.
Så fort jag blundade såg jag bara när hon gick bort och mindes hur jag skrek hennes namn med så konstig röst. Jag sov inte en blund på 3 dagar IOM att jag inte fixade att blunda/ha tyst.
Så jag förstår verkligen känslan av maktlöshet, panik, chock etc.
Din lille kompis skulle ju ha många fler fina år!

Jag fick som tur var hem en till fyrbent kompis IOM att sambo ringde min uppfödare och hon hade en åt mig. Och sen fick vi ännu en till valp. De har hjälpt i sorgen väldigt!
De kan ju inte ta förra hundens plats. Men de har en egen plats och har tagit med sig mycket glädje och energi in i mitt liv igen. Och de kräver ju uppmärksamhet som gör att man måste vara med dem här och nu.
Vet inte om det är ”för dig”. Men för mig var det bra!

Hoppas du har stöd runt dig nu i det här hemska!

Vilken hemsk upplevelse, och jag håller med om att det plötsliga i situationen gör det så mycket värre. Är så ledsen att du behövde gå igenom detta, men på något sätt är det skönt att veta att man inte är ensam i allt det fruktansvärda, det finns folk som kan förstå en.

Tack till er alla, och ja jag har bra stöd i min familj just nu, vilket är tur. Vet inte annars hur jag hade klarat det.

Tror inte jag kan skaffa en hund till så snabbt. Vill inte jämföra dom och bli besviken ifall den nya hunden inte gör vissa saker och istället gör andra, som inte mitt lilla hjärta gjorde. Hade jag skaffat en hund nu hade jag bara fyllt ett hål i mig, men vet inte om det är det bästa. Kanske det är? Eller inte?

Tur att jag har kvar min lilla 4-åring, annars hade jag kollapsat.

 

[tuaphua]

Vilken hemsk upplevelse, och jag håller med om att det plötsliga i situationen gör det så mycket värre. Är så ledsen att du behövde gå igenom detta, men på något sätt är det skönt att veta att man inte är ensam i allt det fruktansvärda, det finns folk som kan förstå en.

Tack till er alla, och ja jag har bra stöd i min familj just nu, vilket är tur. Vet inte annars hur jag hade klarat det.

Tror inte jag kan skaffa en hund till så snabbt. Vill inte jämföra dom och bli besviken ifall den nya hunden inte gör vissa saker och istället gör andra, som inte mitt lilla hjärta gjorde. Hade jag skaffat en hund nu hade jag bara fyllt ett hål i mig, men vet inte om det är det bästa. Kanske det är? Eller inte?

Tur att jag har kvar min lilla 4-åring, annars hade jag kollapsat.

Vad skönt att du har bra support och att du har en kompis kvar!

Alla sörjer vi olika och vill du inte skaffa en till hund nu ska du så klart låta bli!
För just mig hjälpte det. Men jag knöt inte an lika snabbt som jag annars gjort då jag skaffat andra hundar. Det var lite som du säger ”fel” hund.
Min nya valp var underbar. Men det var fel hund. Det tog mig ett tag att släppa den känslan och fullt släppa in valpen i hjärtat.
Jag tror inte hon lidit av det. Och jag tror jag hade varit under isen betydligt längre utan henne.
Idag är hon fullt insläppt på alla sätt.

Känner med dig och vet att tyvärr kan jag/vi ju inte göra ngt för att mildra smärtan efter din vän. Tycker ordspråket att ”Sorg är hemlös kärlek” är så fint och passande.