Sv: Hästar och trafik. Hur är folk funtade egentligen?
*kl* **långt inlägg**
För cirka 3 timmar sedan kom jag hem från en promenad med min häst, förbannad så att det blixtrade om det, och glad att jag och hästen levde och var oskadda. Nu har jag lugnat mig lite men arg är jag fortfarande.
För det första, jag har en VÄLDIGT lugn och trygg häst, det ska mycket till för att skrämma henne, kan påminna mig ett fåtal gånger då hon hoppat till lite för skällande, framrusande hundar, snabba tysta cyklar som kommit fort bakifrån och sånt. Och då har hon tagit några snabba steg, frustat och tittat och konstaterat att det inte var livsfarligt.
Idag var vi som vanligt ute och tog en liten promenad. Vi gick på en raksträcka, grusväg mellan två gårdar, fri sikt åtminstone ett par hundra meter och båda gårdarna långt utom synhåll. Jag hör en bil bakom, hästen hör också, vi vänder båda på huvudet och jag konstaterar att det är glassbilen. Inget konstigt med det, vi går på kanten, det finns gott om plats att köra om och min häst är inte det minsta rädd för omkörande bilar.
När glassbilen är ca 5-10 meter bakom oss sätter den
-la chauffören igång "glassbilsmelodin"! Helt utan anledning för det är långt till närmsta hus som kan tänkas vilja köpa glass. Tror ni min häst blev rädd?! Ja, helt vettskrämd naturligtvis, hon kastade sig av vägen ner i diket och in i skogen med mig släpande efter tills jag tappade taget. Chauffören körde glatt vinkande förbi och verkade inte fatta vad han ställt till med.
Arg och blöt gav jag mig in i skogen för att få tag på min häst och hittade henne en bit bort, stirrig och uppskrämd. Vi gick tillbaka till vägen och begav oss hemåt. När vi gått en bit kommer en timmerlastbil bakifrån, höjden av otur att det skulle hända just idag. I vanliga fall är det inga problem att möta lastbilar. Hästen är fortfarande stirrig efter glassbilsincidenten och påtagligt nervös av att lastbilen närmar sig så jag går över diket med henne och går in i skogen flera meter så att vi inte ska behöva stå på vägkanten när den kör förbi. Jag vänder henne om så att hon kan se den. Lastbilen saktar ner och ju närmare den kommer ju mer nervös blir min häst, hon trampar och fnyser men inte värre än att jag har kontroll. Chauffören ser att min häst är nervös och jag vinkar åt honom att köra på. Och vad gör idioten? Jo stannar, och (antar jag) slirar på kopplingen för det låter vroOM,vrooOOMM, vroOOOMM. Jag viftar frenetiskt åt honom att han ska köra vidare, min häst är vid det här laget halvt hysterisk och har trampat runt och snott grimskaftet runt en buske. Då börjar idioten istället backa. Detta blir för mycket för min häst och hon kastade sig iväg. Tyvärr satt hon ju fast i busken så istället för att kasta sig bort från mig kastade hon sig över mig men som genom ett under missade hon med alla hovar. Jag tar mig upp och viftar igen åt chauffören att köra vidare, och nu gör han faktiskt det. Jag får tag på hästen en bit bort och vi tar oss hem utan vidare incidenter.
Förutom att jag nu med största sannolikhet har en häst som inte längre är trafiksäker. Aldrig har hon varit rädd för några fordon men efter idag lär hon ju inte lita på lastbilar längre. Bilar verkar gå bra för det träffade vi några på vägen hem. Så nu håller jag tummarna för att detta inte satt sig i huvudet på henne.
Jag planerar att passa tiden nästa gång glassbilen är i krokarna och då
-lar i min lilla låda ska den chauffören få höra ett par sanningens ord... Timmerbilschauffören trodde nog att han gjorde rätt när han stannade och fattade inte att han gjorde saken värre, men glassbilschauffören finns det ingen ursäkt för i mina ögon.