Sv: häst som knäckt självförtroendet
Inte ägt, men ridit och tävlat.
En rätt tuff hopphäst, som tog kommandot direkt han kunde, drog iväg och ville hoppa på fart istället för att lyssna och komma nära. Det var väl ok, men vad som blev jobbigt var att han också var extremt oförlåtande, om man hamnade det minsta fel eller snett (t ex när hästen hoppar av tre meter för tidigt) så blev han skitförbannad och drog/kastade av en. Red man inte perfekt så blev han förbannad, i princip. Till slut kändes det inte som jag kunde rida öht, utan bara förstörde hästen. Plus att jag fick panikångestattacker när han drog iväg, eftersom jag visste att jag inte kunde kontrollera honom och kanske skulle bli avslängd.
Slutade rida den hästen, vilket kändes som ett stort nederlag eftersom det var en fin häst, men i efterhand är jag jätteglad för det beslutet. Hade jag varit yngre hade jag nog bitit ihop (man ska inte ge sig, aldrig erkänna att man är rädd) och fortsatt må dåligt, tur att man är lite äldre och klokare nu!
Självförtroendet var nere i skorna, men sen hade jag turen att få rida världens bästa läromästare med hjärta av guld, som vänder ut och in på sig för att det ska bli rätt på hoppbanan och förlåter de flesta av ryttarens misstag, vilket var superskönt. Det blev kul att tävla igen!
Efter nåt år på den började jag med en ny, yngre häst med lite mer krut, känner att självförtroendet kommit tillbaka lite nu.
Har ni erfarenheter av att ha ägt en häst eller ponny som gett ert självförtroende en rejäl sänkning. Vad var det för häst och hur löste ni situationen?
Inte ägt, men ridit och tävlat.
En rätt tuff hopphäst, som tog kommandot direkt han kunde, drog iväg och ville hoppa på fart istället för att lyssna och komma nära. Det var väl ok, men vad som blev jobbigt var att han också var extremt oförlåtande, om man hamnade det minsta fel eller snett (t ex när hästen hoppar av tre meter för tidigt) så blev han skitförbannad och drog/kastade av en. Red man inte perfekt så blev han förbannad, i princip. Till slut kändes det inte som jag kunde rida öht, utan bara förstörde hästen. Plus att jag fick panikångestattacker när han drog iväg, eftersom jag visste att jag inte kunde kontrollera honom och kanske skulle bli avslängd.
Slutade rida den hästen, vilket kändes som ett stort nederlag eftersom det var en fin häst, men i efterhand är jag jätteglad för det beslutet. Hade jag varit yngre hade jag nog bitit ihop (man ska inte ge sig, aldrig erkänna att man är rädd) och fortsatt må dåligt, tur att man är lite äldre och klokare nu!
Självförtroendet var nere i skorna, men sen hade jag turen att få rida världens bästa läromästare med hjärta av guld, som vänder ut och in på sig för att det ska bli rätt på hoppbanan och förlåter de flesta av ryttarens misstag, vilket var superskönt. Det blev kul att tävla igen!
Efter nåt år på den började jag med en ny, yngre häst med lite mer krut, känner att självförtroendet kommit tillbaka lite nu.