Jag köpte nyligen en tredje häst, en unghäst, vilket med facit i hand visade sig vara ett dåligt beslut. Jag upptäckte nämligen ganska omgående att hon inte går att ha tillsammans med mina två äldre hästar, båda i 10-15-årsåldern, eftersom hon jagar dem till vansinne.
Även om de sprang mycket i början tänkte jag inte mycket mer på det sådär i början, men det gav aldrig med sig med tiden utan blev tvärtom bara värre. På kvällarna fick man skynda sig på med att ta ut de två äldre ur hagen innan hon såg - kom hon nära blev de så stressade att de nästan sprang över mig för att ta sig undan. Jag upptäckte också att den ena av de äldre började gå ner i vikt, men eftersom det näringsfattiga gräset fortfarande var godare än höet antog jag att det berodde på det och försökte istället ge lucern. Till slut insåg jag dock varför när jag var i stallet mitt på dagen och såg hur den som tappat hull försökte rulla sig, varpå unghästen kom farande från 20 meter bort, slickade öronen bakåt och jagade honom fram och tillbaka i full galopp i fler minuter. Varje gång hon gav upp och han försökte rulla sig igen upprepades allt tills den stackars hästen nästan gick genom tråden i sina försök att komma undan.
Efter det åkte hon ut ur hagen permanent. Hästarna hade då tre hektar skogs- och ängshage att röra sig på, så det bör inte ha handlat om någon utrymmesfråga. Nu går hon ensam med direkt kontakt över staketet till de andra, som numer är lika harmoniska som innan, men hon blir ändå så stressad att hon bara rusar i panik så fort de går iväg mer än 15-20 meter. Frågan är hur jag löser den här situationen.
Jag får intrycket av att hon är en sådan som bara fått gå med jämnåriga under sin uppväxt utan några äldre "uppfostrare", lekt hejvilt, kanske blivit drottningen i kullen och inte fått lära sig att det finns gränser. Eller så har hon inte gått med andra alls, för det är som om hon inte förstår att de andra flyttar sig för henne eftersom hon bara fortsätter jaga. Jag uppfattar henne i alla fall inte som en genuint ranghög häst, utan bara som en mobbare som inte kan kommunicera som hästar normalt gör, vilket gör de andra så rädda för henne.
Jag har aldrig haft att göra med en sådan här häst tidigare och är helt rådvill. Går det att förändra hästar som beter sig så här och mest troligt nog behöver lära sig att bete sig som en häst? Vore det bästa för henne kanske att, trots ökade risker, släppas in i en stor och sammansvetsad flock där sådant här beteende inte skulle tolereras, eller kanske med en eller ett par enskilda ranghöga hästar? Eller är det bara att bita i det sura äpplet och tvinga henne att vänja sig vid att gå ensam för att sådant här beteende inte går att förändra?
Även om de sprang mycket i början tänkte jag inte mycket mer på det sådär i början, men det gav aldrig med sig med tiden utan blev tvärtom bara värre. På kvällarna fick man skynda sig på med att ta ut de två äldre ur hagen innan hon såg - kom hon nära blev de så stressade att de nästan sprang över mig för att ta sig undan. Jag upptäckte också att den ena av de äldre började gå ner i vikt, men eftersom det näringsfattiga gräset fortfarande var godare än höet antog jag att det berodde på det och försökte istället ge lucern. Till slut insåg jag dock varför när jag var i stallet mitt på dagen och såg hur den som tappat hull försökte rulla sig, varpå unghästen kom farande från 20 meter bort, slickade öronen bakåt och jagade honom fram och tillbaka i full galopp i fler minuter. Varje gång hon gav upp och han försökte rulla sig igen upprepades allt tills den stackars hästen nästan gick genom tråden i sina försök att komma undan.
Efter det åkte hon ut ur hagen permanent. Hästarna hade då tre hektar skogs- och ängshage att röra sig på, så det bör inte ha handlat om någon utrymmesfråga. Nu går hon ensam med direkt kontakt över staketet till de andra, som numer är lika harmoniska som innan, men hon blir ändå så stressad att hon bara rusar i panik så fort de går iväg mer än 15-20 meter. Frågan är hur jag löser den här situationen.
Jag får intrycket av att hon är en sådan som bara fått gå med jämnåriga under sin uppväxt utan några äldre "uppfostrare", lekt hejvilt, kanske blivit drottningen i kullen och inte fått lära sig att det finns gränser. Eller så har hon inte gått med andra alls, för det är som om hon inte förstår att de andra flyttar sig för henne eftersom hon bara fortsätter jaga. Jag uppfattar henne i alla fall inte som en genuint ranghög häst, utan bara som en mobbare som inte kan kommunicera som hästar normalt gör, vilket gör de andra så rädda för henne.
Jag har aldrig haft att göra med en sådan här häst tidigare och är helt rådvill. Går det att förändra hästar som beter sig så här och mest troligt nog behöver lära sig att bete sig som en häst? Vore det bästa för henne kanske att, trots ökade risker, släppas in i en stor och sammansvetsad flock där sådant här beteende inte skulle tolereras, eller kanske med en eller ett par enskilda ranghöga hästar? Eller är det bara att bita i det sura äpplet och tvinga henne att vänja sig vid att gå ensam för att sådant här beteende inte går att förändra?
men det är ju inte alltid lätt att bara ta hem en till häst för att ha som "uppfostrare" 
