Eftersom vapen och ammunition inte ska förvaras på samma ställe så lär man inte hinna ladda nåt vapen. Och man får inte ha laddade vapen hemma så att nån jägare skulle skjuta en inbrottstjuv är inte troligt. och många jägare har hund.
Du tar upp att alla hundar som uppför sig vaktigt inte är tränade för uppgiften.
- som mer harmlöst.Alla tjänstehundar bor i ett hem. Alla hundar som har skydd på något sätt som delmoment i sin sport bor i ett hem. Det blir en hel del hundar. Två av dom bor tex här. Bland barn, grannar och gäster. Det finns tusentals till i vårt land.Precis.
Om det är ett företag med tydliga skyltar om tillträde förbjudet och skyltar om vakthundar och man ser och hör kanske hundarna, ja då undrar inte jag om det är säkert för mig att gå in där. Jag tar för givet att det inte är det.
Om det är en random inte alltför liten hund hemma hos någon random bekant, som beter sig lite störigt vaktigt när jag kommer, ja, då undrar jag om det är säkert. Där tycks det vara en bonusegenskap som kanske ägaren tycker sig dra nytta av. Och det tycker jag är obehagligt. Jag gillar inte när folk känner sig osäkra pga av mina djur och därför vill jag inte ha en hund som beter sig så. Och de bästa av grannar skulle heller inte ha sådana hundar, precis som de inte viftar med vapen - laddade eller inte - när de tror att de ser en tjuv.
Leta svamp framstår för mig konstigt nog - säkert för att jag är stadsbo
Ser ingen poäng med den diskussionen för troligtvis knallar aldrig hederligt folk in till osäkra hundar om inte ägaren bjuder in och har kontroll. Det står alla fritt i att besöka en sådan hund eller inte så känns det trist. Gå inte dit.
Det känns märkligt. Men kanske är det bara semantik?
Tillägger också att med att äga isf hyra sitt hus så är man fri att bygga om, bygga ut och bygga till.
- vi använder larmet ytterst sällan ( så egentligen är det bara klistermärkena/skyltarna som ev har avskräckande effekt). Vi bor lite lantligt men i ett parhus och med några hus runtomkring. Inbrott inte helt ovanligt häromkring men jag är nte orolig alls, faktiskt. Däremot slår vi på larmet när vi åker på semester samt om jag vet att ngn av barnen ska komma hem till ett, förhoppningsvis, tomt hus. Men till vardags slår vi inte på det.Nu underpresterar du. Det du skriver stämmer väl med det du kallar min "schablonmodell".
OK
Jo, den sista meningen både förstår jag och håller med om. Frågan landar då, tycker jag, i ställningstagandet huruvida det överhuvudtaget någonsin kan vara befogat att försöka avbryta eller avvärja ett tillgreppsbrott. Jag tror att det absolut säkraste sättet, med avseende på den egna personsäkerheten alltså, att hantera ett pågående bostads- (eller annat) inbrott är att diskret smyga ut bakvägen och låta tjuven hålla på med sitt ifred.
Jag vet inte riktigt. Inte heller vet jag om det skulle vara bättre för någon annan att tänka som jag. (Strängt taget vet jag ju inte ens om det är bättre än alternativen för mig.)
Jag ser väl i väldigt hög grad hemmet som en funktion, som något som löser en massa problem. Men hemmet kan ju också skapa problem - tex om man måste laga det hela tiden, om man känner att man måste/borde renovera trots att det är jobbigt och dyrt, om man oroar sig för att hemmet ska brinna upp eller att det ska bli inbrott.
Jag eftersträvar nog att överhuvudtaget bo och att förhålla mig till att bo, så att mitt boende skapar minsta möjliga problem för mig.
Jag tänker inte på mitt hem som en förlängning av mig eller som en symbol för mitt förhållande eller så. Mer som ett ställe där jag bor nu, förut bodde jag någon annanstans och det kommer jag troligen att göra senare i livet också.
Inte så märkvärdigt, liksom.
