Sv: Har jag gjort bort mig totalt?
När jag läser denna berättelse så slår tankarna emot mig, liksom känslorna.
När man får barn tillsammans regleras detta inte bara av känslor. Man blir förälder. Ett delat, gemensamt ansvar som man per automatik KAN utgå ifrån att den andre känner om den uttryckt sin önskan att bilda familj. Dessutom finns det olika instanser i vårt samhälle (lagar, sociala hjälpinstanser, osv) som hjälper oss reglera barnets tillgång till föräldrarna om de skulle gå isär.
(Jag talar nu inte om alla de pundhuvuden som LÄMNAR sina barn. Jag talar om de ansvarsfulla familjer som TROTS att föräldrarna inte kan/vill/orkar/whatever leva tillsammans önskar se till att de gemensamma barnen/-t får en så dräglig tillvaro som möjligt.)
När man lever tillsammans och planerar att skaffa hund tänker nog de flesta att "vi ska ha den tillsammans, vi ska båda äga den och ha den och leva med den och ta hand om den tillsammans". Och till sklillnad från att ha barn gemensamt finns det ingenstans som hundens tillvaro regleras om man går isär. Man måste fatta det beslutet gemensamt och det kan tyvärr vara DÅ man upptäcker att båda trodde att det var den andres hund, egentligen. Kanske kan TS:s berättelse få oss att fundera över om det inte är klokt att innan man tittar på hunden första gången (kanske innan man ens bestämmer ras/uppfödare?) vågar tala om det svåra ämnet
"Vad händer om vi går isär?"
med alla bihörande frågor och upptänkliga situationer. Vems är hunden, egentligen? Skiftar detta automatiskt när den andre börjar jobba heltid och jag själv halvtid? Är det den som strå registrerad hos jordbruksverket? Osv. Hur man löser det är upp till varje familj, men att skaffa hund är annorlunda än att skaffa bebis. Hur mycket man än gillar att jämföra på det viset.
Kanske är det bäst att komma överens innan? Det finns en anledning att man skriver olika sorters avtal. Man ska komma överens när man är sams och inte ens behöva försöka fatta stora beslut när man är osams.
Det är nog många som blivit överrumplade av hur jobbigt det var när man skaffade första valpen. Även om man varit uppvuxen med hund så är det något HEEEELT annat när det är man själv som är den vuxne och ska ta det yttersta ansvaret. Men många av oss anpassar oss, trycker oss igenom de jobbiga stunderna och lever för de ljusa, gosiga, roliga stunderna med valpen. "Man axlar ansvaret", även om det var jobbigare än man kunde föreställa sig innan.
En del i att axla ansvaret är att våga ta det jobbiga beslutet att låta valpen gå till en annan familj. Särskilt när det inte var VALPEN och dess omvårdnad som var jobbigare än man tänkt sig, utan partnerns inställning till hundlivet (pun intended).
Jag säger: MODIGT att ta beslutet!
Jag uppmanar alla: PRATA med er partner!
Jag önskar: ALLA en trevlig dag!
/Syrsa
