Hantera svår relation med förälder

[Amk]

Sedan många år tillbaka har jag en komplicerad och svår relation till en av mina föräldrar. Som barn och framförallt tonåring upplevde jag att mina känslor inte blev lyssnade till, att det jag sades inte räknades och att kärleken från denne förälder alltid var villkorad. Jag kunde få uppskattning om jag presterade bra inom områden som föräldern värdesatte, och hen använde ord som att jag var "hens bästa dotter" trots att jag har en syster. Vilket barn som var mest omtyckt kunde variera från vecka till vecka, och min bror berättade igår att han fortfarande får höra att han är det bästa barnet. Den svåra relationen tärde mycket på mig, och jag flyttade hemifrån mycket tidigt på grund av detta. Sedan utvecklade jag en stark självständighet och höll denna förälder på avstånd vilket innebar att vi sågs högst ett par gånger per år och då gärna i andras sällskap. Jag har inte uppskattat våra möten och är konstant på spänn när de sker, vilket gör att jag försökt se till att vi ses så sällan som möjligt men att vi ändå haft kontakt för min förälders skull.

Nu är jag vuxen och har sedan länge accepterat att jag har en välfungerande förälder men att jag aldrig kommer sträva efter att ha en nära relation med den förälder som jag beskrev i stycket ovan. Det har känts helt okej även om jag, för egen del, helst sett att vi inte haft någon kontakt alls. Anledningen till att jag inte brutit kontakten är att jag tänkt att mina eventuella framtida barn har rätt till båda sina morföräldrar. Nu har dagen kommit då jag väntar mitt första barn, och jag hade hoppats att vår relation skulle kunna vara tunn men ändå existerande för barnets skull. Häromdagen ringde dock min förälder och ifrågasatte att jag håller hen på avstånd, och undrade vad det beror på. Att jag försökt förklara det vid flera tillfällen, senast för ett par år sedan, var helt bortblåst. Återigen försökte jag då vara tydlig med hur jag upplevt hens behandling och hur det har påverkat min tillit. Det blev ett långt samtal där jag blev ständigt ifrågasatt gällande vad jag minns från barndomen, hur jag tänker, hur jag behandlar hen, hur egoistisk jag är och hur mycket mitt beteende drabbar hela vår familj. Efter att ha pratat med resten av familjen har jag dock försäkrat mig om att de mår prima och helt upplåter vår relation till oss, så detta är ingenting jag oroar mig för. Med tanke på vilka känslor detta samtal rörde upp i mig, och insikten om att min förälder faktiskt inte förmår förstå att jag blev ledsen av de konstanta kränkningar som kom under tonåren (att hen exempelvis ångrade att hen fått mig), gjorde att jag känner att jag inte kan ha kontakt.

Efter denna enorma utläggning är det väl bäst att jag kommer till själva frågan jag behöver hjälp att bolla med er: hur ska jag kunna erbjuda mitt barn båda sina morföräldrar, när jag själv undviker en relation på grund av den kärlekslöshet jag upplevt? Alla tankar och tips mottages tacksamt.

 

[Youmeoh]

Sedan många år tillbaka har jag en komplicerad och svår relation till en av mina föräldrar. Som barn och framförallt tonåring upplevde jag att mina känslor inte blev lyssnade till, att det jag sades inte räknades och att kärleken från denne förälder alltid var villkorad. Jag kunde få uppskattning om jag presterade bra inom områden som föräldern värdesatte, och hen använde ord som att jag var "hens bästa dotter" trots att jag har en syster. Vilket barn som var mest omtyckt kunde variera från vecka till vecka, och min bror berättade igår att han fortfarande får höra att han är det bästa barnet. Den svåra relationen tärde mycket på mig, och jag flyttade hemifrån mycket tidigt på grund av detta. Sedan utvecklade jag en stark självständighet och höll denna förälder på avstånd vilket innebar att vi sågs högst ett par gånger per år och då gärna i andras sällskap. Jag har inte uppskattat våra möten och är konstant på spänn när de sker, vilket gör att jag försökt se till att vi ses så sällan som möjligt men att vi ändå haft kontakt för min förälders skull.

Nu är jag vuxen och har sedan länge accepterat att jag har en välfungerande förälder men att jag aldrig kommer sträva efter att ha en nära relation med den förälder som jag beskrev i stycket ovan. Det har känts helt okej även om jag, för egen del, helst sett att vi inte haft någon kontakt alls. Anledningen till att jag inte brutit kontakten är att jag tänkt att mina eventuella framtida barn har rätt till båda sina morföräldrar. Nu har dagen kommit då jag väntar mitt första barn, och jag hade hoppats att vår relation skulle kunna vara tunn men ändå existerande för barnets skull. Häromdagen ringde dock min förälder och ifrågasatte att jag håller hen på avstånd, och undrade vad det beror på. Att jag försökt förklara det vid flera tillfällen, senast för ett par år sedan, var helt bortblåst. Återigen försökte jag då vara tydlig med hur jag upplevt hens behandling och hur det har påverkat min tillit. Det blev ett långt samtal där jag blev ständigt ifrågasatt gällande vad jag minns från barndomen, hur jag tänker, hur jag behandlar hen, hur egoistisk jag är och hur mycket mitt beteende drabbar hela vår familj. Efter att ha pratat med resten av familjen har jag dock försäkrat mig om att de mår prima och helt upplåter vår relation till oss, så detta är ingenting jag oroar mig för. Med tanke på vilka känslor detta samtal rörde upp i mig, och insikten om att min förälder faktiskt inte förmår förstå att jag blev ledsen av de konstanta kränkningar som kom under tonåren (att hen exempelvis ångrade att hen fått mig), gjorde att jag känner att jag inte kan ha kontakt.

Efter denna enorma utläggning är det väl bäst att jag kommer till själva frågan jag behöver hjälp att bolla med er: hur ska jag kunna erbjuda mitt barn båda sina morföräldrar, när jag själv undviker en relation på grund av den kärlekslöshet jag upplevt? Alla tankar och tips mottages tacksamt.

Nu kommer jag mest troligt inte skaffa några barn, men känner så väl igen mig i det du skriver (bortsett från att jag aldrig fått höra att jag är "bästa barnet"). Jag har klippt. Helt och hållet. Även om jag haft/fått barn skulle det beslutet stå fast. Min förälder vidhåller att vår spruckna relation är helt och hållet mitt fel, trots villkorad kärlek och uppmärksamhet under hela uppväxten, psykisk och fysisk misshandel osv osv så långt tillbaka som jag kan minnas. Varje gång jag försökt berätta vad jag känner och hur jag upplevt och upplever hens beteende dras stora offerkoftan på och jag är världens hemskaste barn som målar upp en så fruktansvärt dålig bild av hen Med den inställningen ser jag inte vad den människan skulle kunna tillföra i ett eventuellt barnbarns liv.
Nu har jag en jättebra relation med min andra förälder och dennes sambo och så har jag två gudomligt fina svärföräldrar, så det är inte så att det skulle råda någon brist på kärleksfulla äldre vuxna i ett hypotetiskt barns liv.

 

[Cherarriduracell]

Vi har inte samma bakgrund men jag har ingen kontakt med min ena förälder pga att hen valde bort föräldraskapet från början. Nu vill föräldern ha relation med mig sedan tio år tillbaka men jag vill inte, jag tycker att hen förbrukat sitt föräldrakort. Vi har träffats några gånger men det kommer aldrig bli mer än att vi delar dna.

Mina framtida barn kommer inte ha tillgång till båda sina morföräldrar om inget drastiskt sker från förälderns sida så att en hel uppväxt "återställs". Jag har inte jättedåligt samvete för det, en familj är mer än blodsband för mig. De som beter sig som familj står närmare än de som delar DNA. Jag vet inte om detta hjälper eller ens känns relevant för dig iom att jag varken har barn eller haft en relation till ena föräldern under uppväxten men såhär känns det nu i alla fall (och har känts sedan bra många år tillbaka).

Jag tycker inte att det är fel att snuva barn på personer man djupt tror är destruktiva för dem att ha en relation med, så länge det inte är personer de har lagstadgad rätt att ha "tillgång till".

 

[Niyama]

Efter denna enorma utläggning är det väl bäst att jag kommer till själva frågan jag behöver hjälp att bolla med er: hur ska jag kunna erbjuda mitt barn båda sina morföräldrar, när jag själv undviker en relation på grund av den kärlekslöshet jag upplevt?

Av det du beskriver förstår jag inte varför du vill att ditt barn ska ha en relation med den människan? Det finns väl förhoppningsvis vettigare människor ditt barn kommer ha relationer med.

 

[tanten]

Sedan många år tillbaka har jag en komplicerad och svår relation till en av mina föräldrar. Som barn och framförallt tonåring upplevde jag att mina känslor inte blev lyssnade till, att det jag sades inte räknades och att kärleken från denne förälder alltid var villkorad. Jag kunde få uppskattning om jag presterade bra inom områden som föräldern värdesatte, och hen använde ord som att jag var "hens bästa dotter" trots att jag har en syster. Vilket barn som var mest omtyckt kunde variera från vecka till vecka, och min bror berättade igår att han fortfarande får höra att han är det bästa barnet. Den svåra relationen tärde mycket på mig, och jag flyttade hemifrån mycket tidigt på grund av detta. Sedan utvecklade jag en stark självständighet och höll denna förälder på avstånd vilket innebar att vi sågs högst ett par gånger per år och då gärna i andras sällskap. Jag har inte uppskattat våra möten och är konstant på spänn när de sker, vilket gör att jag försökt se till att vi ses så sällan som möjligt men att vi ändå haft kontakt för min förälders skull.

Nu är jag vuxen och har sedan länge accepterat att jag har en välfungerande förälder men att jag aldrig kommer sträva efter att ha en nära relation med den förälder som jag beskrev i stycket ovan. Det har känts helt okej även om jag, för egen del, helst sett att vi inte haft någon kontakt alls. Anledningen till att jag inte brutit kontakten är att jag tänkt att mina eventuella framtida barn har rätt till båda sina morföräldrar. Nu har dagen kommit då jag väntar mitt första barn, och jag hade hoppats att vår relation skulle kunna vara tunn men ändå existerande för barnets skull. Häromdagen ringde dock min förälder och ifrågasatte att jag håller hen på avstånd, och undrade vad det beror på. Att jag försökt förklara det vid flera tillfällen, senast för ett par år sedan, var helt bortblåst. Återigen försökte jag då vara tydlig med hur jag upplevt hens behandling och hur det har påverkat min tillit. Det blev ett långt samtal där jag blev ständigt ifrågasatt gällande vad jag minns från barndomen, hur jag tänker, hur jag behandlar hen, hur egoistisk jag är och hur mycket mitt beteende drabbar hela vår familj. Efter att ha pratat med resten av familjen har jag dock försäkrat mig om att de mår prima och helt upplåter vår relation till oss, så detta är ingenting jag oroar mig för. Med tanke på vilka känslor detta samtal rörde upp i mig, och insikten om att min förälder faktiskt inte förmår förstå att jag blev ledsen av de konstanta kränkningar som kom under tonåren (att hen exempelvis ångrade att hen fått mig), gjorde att jag känner att jag inte kan ha kontakt.

Efter denna enorma utläggning är det väl bäst att jag kommer till själva frågan jag behöver hjälp att bolla med er: hur ska jag kunna erbjuda mitt barn båda sina morföräldrar, när jag själv undviker en relation på grund av den kärlekslöshet jag upplevt? Alla tankar och tips mottages tacksamt.

Man måste inte erbjuda sitt barn kontakt med en otrevlig/narcissistisk/inkompetent/ kränkande (välj valfritt ord) person endast av skälet att de är släkt.

Mina föräldrar var inget att hänga i julgranen. Min avkomma har haft väldigt begränsad kontakt med den ena och bara ytlig med den andra. Det har inte ställt till nån skada. Tvärtom tror jag att det skulle varit riktigt olyckligt om det funnits kontakt med den ena av mina föräldrar.

Det finns så många "måsten" runt far- och morföräldrar. Själv fasar jag den dag mitt barn får barn. Jag är inte det minsta barnkär och tanken att behöva bli barnvakt skrämmer mig rejält. Jag vet inte hur man gör, jag vet nästan aldrig hur man pratar med barn.

 

[Amk]

Tack för era tankar. Som barn fick jag inte träffa mina morföräldrar, och det var något jag verkligen tyckte var tråkigt. Jag hade så gärna haft en bättre relation med dem och har tänkt att jag inte ska göra samma sak mot mina barn.

Det svåra är ju att min förälder har så otroligt svårt för nära relationer och att hen gör människor i sin närhet ledsna och arga med sina kommentarer och sin oförmåga till empati. Hen har redan ett antal barnbarn som hen har kontakt med, men även dessa kan få höra väldigt nedvärderande kommentarer vilket gör mig frågande till hur man ska låta hen komma nära våra barn. I nuläget känner jag att jag aldrig skulle låta hen vara ensam med barnen eftersom man då inte kan gå in och "hjälpa till" att reda upp eventuella tråkigheter.

 

[Amk]

Man måste inte erbjuda sitt barn kontakt med en otrevlig/narcissistisk/inkompetent/ kränkande (välj valfritt ord) person endast av skälet att de är släkt.

Mina föräldrar var inget att hänga i julgranen. Min avkomma har haft väldigt begränsad kontakt med den ena och bara ytlig med den andra. Det har inte ställt till nån skada. Tvärtom tror jag att det skulle varit riktigt olyckligt om det funnits kontakt med den ena av mina föräldrar.

Det finns så många "måsten" runt far- och morföräldrar. Själv fasar jag den dag mitt barn får barn. Jag är inte det minsta barnkär och tanken att behöva bli barnvakt skrämmer mig rejält. Jag vet inte hur man gör, jag vet nästan aldrig hur man pratar med barn.

Hur har du förklarat för dina barn att deras kontakt med mormor/morfar varit så begränsad?

Gällande att umgås med barnbarn kan jag känna igen känslan till viss del, jag är inte så förtjust i alla barn och undrar hur jag kommer tycka att det är att umgås med mitt eget. Förhoppningsvis är det lättare att prata när man successivt kan lära känna varandra medan barnen är små, och annars får man väl hitta på saker tillsammans så tror jag att umgänget kan bli lättare.

 

[Cherarriduracell]

Tack för era tankar. Som barn fick jag inte träffa mina mordföräldrar, och det var något jag verkligen tyckte var tråkigt. Jag hade så gärna haft en bättre relation med dem och har tänkt att jag inte ska göra samma sak mot mina barn.

Det svåra är ju att min förälder har så otroligt svårt för nära relationer och att hen gör människor i sin närhet ledsna och arga med sina kommentarer och sin oförmåga till empati. Hen har redan ett antal barnbarn som hen har kontakt med, men även dessa kan få höra väldigt nedvärderande kommentarer vilket gör mig frågande till hur man ska låta hen komma nära våra barn. I nuläget känner jag att jag aldrig skulle låta hen vara ensam med barnen eftersom man då inte kan gå in och "hjälpa till" att reda upp eventuella tråkigheter.

Jag tyckte att det var tråkigt att inte ha någon henmor och henfar, så att säga. Byggde om min närvarande förälders partners familj till de släktingarna. Vi har inte jättetät kontakt idag eftersom de bröt upp för 15 år sedan men de har verkligen betytt mycket för mig i min uppväxt trots det.

 

[Niyama]

Tack för era tankar. Som barn fick jag inte träffa mina mordföräldrar, och det var något jag verkligen tyckte var tråkigt. Jag hade så gärna haft en bättre relation med dem och har tänkt att jag inte ska göra samma sak mot mina barn.

Jag fick inte träffa mina farföräldrar och jag tyckte (och tycker) att det var tråkigt att jag aldrig fick lära känna dem. Som barn fick jag höra hur hemska de var men som vuxen tror jag inte riktigt på att det var så illa som framställts. Trots det skulle jag aldrig låtit ett eventuellt barn träffa min pappa, t.ex. Han har misslyckats totalt som förälder och jag ser inga tecken på bättring som skulle tyda på att han skulle lyckas bättre i relation till ett barnbarn. Jag skulle se det som att jag skyddar barnet.

 

[tanten]

Hen har redan ett antal barnbarn som hen har kontakt med, men även dessa kan få höra väldigt nedvärderande kommentarer vilket gör mig frågande till hur man ska låta hen komma nära våra barn. I nuläget känner jag att jag aldrig skulle låta hen vara ensam med barnen eftersom man då inte kan gå in och "hjälpa till" att reda upp eventuella tråkigheter.

Jösses. Läs vad du själv skriver.

Du vill erbjuda umgänge med en person som du anser dig behöva övervaka för att det inte ska hända något dumt?
Ponera att det inte var verbala pilar utan fysiskt tafsande t.ex. Skulle det vara lika OK med umgänge då?

 

[Amk]

Jag fick inte träffa mina farföräldrar och jag tyckte (och tycker) att det var tråkigt att jag aldrig fick lära känna dem. Som barn fick jag höra hur hemska de var men som vuxen tror jag inte riktigt på att det var så illa som framställts. Trots det skulle jag aldrig låtit ett eventuellt barn träffa min pappa, t.ex. Han har misslyckats totalt som förälder och jag ser inga tecken på bättring som skulle tyda på att han skulle lyckas bättre i relation till ett barnbarn. Jag skulle se det som att jag skyddar barnet.

Det är just det du beskriver som jag tycker är så svårt; om jag inte erbjuder barnet kontakt med sin morförälder, hur ska jag då förklara det utan att måla upp en mardrömsbild? Min förälder har många kvaliteter och fungerar jättebra i ytliga sociala sammanhang. Det är bara i de nära relationerna som hen klampar runt.

 

[tanten]

Hur har du förklarat för dina barn att deras kontakt med mormor/morfar varit så begränsad?

Jag har inte förklarat något alls.
Dessutom dog de när barnet var i yngre tonåren så det löste sig liksom....

 

[Amk]

Jösses. Läs vad du själv skriver.

Du vill erbjuda umgänge med en person som du anser dig behöva övervaka för att det inte ska hända något dumt?
Ponera att det inte var verbala pilar utan fysiskt tafsande t.ex. Skulle det vara lika OK med umgänge då?

Hade det varit fysiska kränkningar hade jag nog tänkt annorlunda. På sätt och vis hade det varit lättare att hantera, det är så konkret och tydligt att ta på. Min förälder ter sig väldigt välfungerande utifrån sett, men de som haft familjeband med hen vet att det är långt ifrån smärtfritt. Själv har jag känt tvivel kring om mina svårigheter till kontakt verkligen är befogade eftersom alla kränkningar skett i enrum. Jag har ju familjemedlemmar som förstår varför jag valt att ta avstånd, men jag är också den enda i familjen som gjort det så tydligt som jag gjort. Det kanske bidrar till att jag försökt se en relation med hen som möjlig, även om jag velat hålla den sval.

 

[tanten]

Hade det varit fysiska kränkningar hade jag nog tänkt annorlunda. .

Detta är intressant tycker jag.

Själv tenderar jag att tycka att verbala kränkningar eller verbal misshandel sätter djupare spår än en tafsning. Så varför tolerera det ena men inte det andra.....

 

[Amk]

Detta är intressant tycker jag.

Själv tenderar jag att tycka att verbala kränkningar eller verbal misshandel sätter djupare spår än en tafsning. Så varför tolerera det ena men inte det andra.....

Det sätter verkligen djupa spår, och på sätt och vis har jag absolut inte tolererat det. Jag har varje gång påpekat vad personen gör, och sedan tagit avstånd från personen med en motivering till varför.

Dock märker jag ju, efter ditt påpekande, att jag tänkt acceptera att mitt barn ska kunna ha kontakt med en person som inte förmår behandla människor kärleksfullt. Det är komplext, och jag tror att det handlar mycket om att jag själv saknade mina morföräldrar och har velat agera annorlunda som förälder. Man får komma på aktiviteter där de kan umgås utan att prata.... skämt åsido, jag är tacksam för att ni bollar med mig och jag tycker att det här är oerhört svårt.

 

[Youmeoh]

Hade det varit fysiska kränkningar hade jag nog tänkt annorlunda. På sätt och vis hade det varit lättare att hantera, det är så konkret och tydligt att ta på. Min förälder ter sig väldigt välfungerande utifrån sett, men de som haft familjeband med hen vet att det är långt ifrån smärtfritt. Själv har jag känt tvivel kring om mina svårigheter till kontakt verkligen är befogade eftersom alla kränkningar skett i enrum. Jag har ju familjemedlemmar som förstår varför jag valt att ta avstånd, men jag är också den enda i familjen som gjort det så tydligt som jag gjort. Det kanske bidrar till att jag försökt se en relation med hen som möjlig, även om jag velat hålla den sval.

Det där med tvivel känns som en fullt normal reaktion och din förälder hjälper garanterat till att spä på det tvivlet.

Som @tanten säger, byt ut beteendet mot tafsande. Eller fysisk misshandel. Verbal/psykisk misshandel kan som redan skrivits sätta minst lika djupa sår i människor, om inte djupare.

 

[Niyama]

Det är just det du beskriver som jag tycker är så svårt; om jag inte erbjuder barnet kontakt med sin morförälder, hur ska jag då förklara det utan att måla upp en mardrömsbild? Min förälder har många kvaliteter och fungerar jättebra i ytliga sociala sammanhang. Det är bara i de nära relationerna som hen klampar runt.

Du behöver väl inte måla upp en mardrömsbild? Det lär väl dröja länge innan barnet kräver nån detaljerad redovisning för varför hen inte fick träffa personen. Och sen när barnet är tillräckligt gammalt kan du ju förklara precis varför, och om barnet vill ta upp nån kontakt då behöver du ju inte hindra det. (Jag träffade min farmor i smyg när jag var 18, jag bodde då hemma hos mamma men vet att det hade blivit sånt liv om jag berättade det för henne. Det är ju att gå till överdrift åt andra hållet.)

 

[Hyacinth]

Tack för era tankar. Som barn fick jag inte träffa mina morföräldrar, och det var något jag verkligen tyckte var tråkigt. Jag hade så gärna haft en bättre relation med dem och har tänkt att jag inte ska göra samma sak mot mina barn.

Det svåra är ju att min förälder har så otroligt svårt för nära relationer och att hen gör människor i sin närhet ledsna och arga med sina kommentarer och sin oförmåga till empati. Hen har redan ett antal barnbarn som hen har kontakt med, men även dessa kan få höra väldigt nedvärderande kommentarer vilket gör mig frågande till hur man ska låta hen komma nära våra barn. I nuläget känner jag att jag aldrig skulle låta hen vara ensam med barnen eftersom man då inte kan gå in och "hjälpa till" att reda upp eventuella tråkigheter.

Vi har en sån släkting som vi därför inte har kontakt med. BARNET har skickat nåt kort, men det är allt.
På frågan varför vi aldrig ses svarar jag helt enkelt att personen mår inte bra och så arg jämt så det blir inte roligt, men att BARNET kan träffa hen själv när BARNET är äldre om det vill och släktingen lever och vill.
Jag odlar hellre relationer med folk som får mig att må bra och min partner att må bra än med nån som ärligt talat är otrevlig konstant. Vem blir glad av det? Jag tycker inte det är att göra mitt barn en tjänst att odla umgänge med nån som får både mig och min partner att bli ledsna och arga.

 

[Apollo 13]

Sedan många år tillbaka har jag en komplicerad och svår relation till en av mina föräldrar. Som barn och framförallt tonåring upplevde jag att mina känslor inte blev lyssnade till, att det jag sades inte räknades och att kärleken från denne förälder alltid var villkorad. Jag kunde få uppskattning om jag presterade bra inom områden som föräldern värdesatte, och hen använde ord som att jag var "hens bästa dotter" trots att jag har en syster. Vilket barn som var mest omtyckt kunde variera från vecka till vecka, och min bror berättade igår att han fortfarande får höra att han är det bästa barnet. Den svåra relationen tärde mycket på mig, och jag flyttade hemifrån mycket tidigt på grund av detta. Sedan utvecklade jag en stark självständighet och höll denna förälder på avstånd vilket innebar att vi sågs högst ett par gånger per år och då gärna i andras sällskap. Jag har inte uppskattat våra möten och är konstant på spänn när de sker, vilket gör att jag försökt se till att vi ses så sällan som möjligt men att vi ändå haft kontakt för min förälders skull.

Nu är jag vuxen och har sedan länge accepterat att jag har en välfungerande förälder men att jag aldrig kommer sträva efter att ha en nära relation med den förälder som jag beskrev i stycket ovan. Det har känts helt okej även om jag, för egen del, helst sett att vi inte haft någon kontakt alls. Anledningen till att jag inte brutit kontakten är att jag tänkt att mina eventuella framtida barn har rätt till båda sina morföräldrar. Nu har dagen kommit då jag väntar mitt första barn, och jag hade hoppats att vår relation skulle kunna vara tunn men ändå existerande för barnets skull. Häromdagen ringde dock min förälder och ifrågasatte att jag håller hen på avstånd, och undrade vad det beror på. Att jag försökt förklara det vid flera tillfällen, senast för ett par år sedan, var helt bortblåst. Återigen försökte jag då vara tydlig med hur jag upplevt hens behandling och hur det har påverkat min tillit. Det blev ett långt samtal där jag blev ständigt ifrågasatt gällande vad jag minns från barndomen, hur jag tänker, hur jag behandlar hen, hur egoistisk jag är och hur mycket mitt beteende drabbar hela vår familj. Efter att ha pratat med resten av familjen har jag dock försäkrat mig om att de mår prima och helt upplåter vår relation till oss, så detta är ingenting jag oroar mig för. Med tanke på vilka känslor detta samtal rörde upp i mig, och insikten om att min förälder faktiskt inte förmår förstå att jag blev ledsen av de konstanta kränkningar som kom under tonåren (att hen exempelvis ångrade att hen fått mig), gjorde att jag känner att jag inte kan ha kontakt.

Efter denna enorma utläggning är det väl bäst att jag kommer till själva frågan jag behöver hjälp att bolla med er: hur ska jag kunna erbjuda mitt barn båda sina morföräldrar, när jag själv undviker en relation på grund av den kärlekslöshet jag upplevt? Alla tankar och tips mottages tacksamt.

Under min uppväxt hade jag precis som du en väldigt svår relation med min ena förälder. Även min ena bror har haft det väldigt svårt och både han och min andre förälder blir fortfarande psykiskt misshandlade av hen. Det går så långt att hen tom låter det gå vidare till att bete sig illa mot min brors barn nu mer.
Hur som helst, jag fick nog. Hen betedde sig riktigt illa mot mig och slängde ut mig från vårt under sommaren gemensamma hem. Jävlar i mig vad arg jag blev och jag gjorde slag i saken och helt enkelt drog. Tog hästar och hela biddevitten och drog. Att jag vågade och pallade hade nog att göra med att jag hade en väldigt trygg sambo som alltid stöttade mig. Min förälder försökte med "om du ber om ursäkt så kan vi glömma det här" (det hela handlade om att hen flippade ur på mig för att jag blev irriterad på min andra förälder och skrek åt hen). Jag talade om för min förälder att om det var någon som skulle be om ursäkt så var det hen, sen gick jag. Sen hördes vi inte mer. Efter ca 6 mån tror jag det var, när vi möttes på ett familjekalas så försökte hen säga att vi skulle glömma det här nu. Jag sa att jag inte trodde hen var redo, det var uppenbart att hen inte tagit till sig ett skit av vad jag sagt. Det tog två år, sen började jag mjukna upp. DÅ upplevde jag de där åren som de bästa i mitt liv, för jag kunde helt plötsligt umgås med min familj utan att hen var otrevlig mot någon, det vågade hen inte så länge jag var där. Det var så befriande. Men efter den långa tiden så kom det faktiskt en förändring, faktiskt, och vi har en jätte bra relation idag och mina barn har en fantastisk relation till båda mina föräldrar. Jag tror faktiskt det hade vart helt omöjligt om vi inte hade det där breaket.
Sen tycker jag verkligen inte att man måste förse sina barn med båda sina morföräldrar. Det du däremot behöver förse ditt barn med, det är att vara en god förebild och få barnet att förstå att man inte får bete sig hur som helst mot någon bara för att man råkar vara familj. Man förtjänar faktiskt att bli behandlad med respekt. Att din förälder kommer med motangrepp mot dig istället för att försöka höra vad du säger visar rätt tydligt att hen inte har respekt för dig. Du är vuxen och ingen liten snorvalp som ska veta hut. (det var så min förälder behandlade mig).
Sen under de där åren vi inte pratade med varandra så det är klart att det var jobbigt också. Jag träffade ju hen återkommande iom att vår familj alltid ses på alla födelsedagar osv. Min bror erbjöd sig att även han säga upp kontakten med föräldern för min skull men jag ville inte att det skulle vara för min skull såfall utan för hans egen. Det är klart att det var en sorg att inte ha någon fungerande relation med sin ena förälder och det är något jag önskat mig ha så länge jag kan minnas. Det gick bara inte. Jag mådde för dåligt. De hann bokstavligen inte komma innanför dörren när de kom för att hälsa på oss innan glåporden började hagla runt om i familjen. Det är ingen miljö jag vill visa för mina barn och definitivt inte normalisera. Så fall finns det så himla mycket andra bra människor som barnen kan hänga med som kan vara bra förebilder och stå nära barnen. I vårt fall är exempelvis "plastfarfar" barnens absoluta favorit och går under "farfar" medans den biologiska farfarn går under "farfar XXXXX".
Det är jätte fint att ha en nära relation till sina mor och farföräldrar, jag hade det själv, men är man utan det så saknar man det inte, det kommer definitivt vara svårast för dig. Lovar

 

[Apollo 13]

Hur har du förklarat för dina barn att deras kontakt med mormor/morfar varit så begränsad?

Nu är inte mina barn så gamla än, 2,5 och snart 4 men än skulle de aldrig ifrågasätta något sådant. Vi umgås rel sällan med bio farfar och plastfarmor (som dessutom inte benämns som farmor till barnen utan endast vid sitt förnamn) och jag har tänkt lite på hur vi ska förklara för barnen varför det blivit så men de är långt ifrån att ifrågasätta det, det är bara normalt för dem.
Men om du skulle bestämma dig för att inte umgås med din förälder öht, eller väldigt sporadiskt, så skulle jag vilja ge ett tydligt råd och det är att aldrig "snacka skit" om din förälder inför barnen. Om de frågar, visst berätta, var ärlig men välj hur du formulerar dig. (Du lär dig med tiden hur du formulerar dig mot ditt barn för att nå fram till hen ) Jag hade själv nämligen en mormor som bodde i hbg (vi i sthlm) och hon var väldigt frånvarande vilket resulterade i mycket skitsnack om hur hemsk hon var som inte brydde sig, aldrig kom och hälsade på osv osv osv. Det påverkade min bild jätte mycket av henne och jag tyckte uppriktigt illa om henne, trots att hon eg inte gjort något illa mot mig mer än att vara frånvarande, vilket så här på senare år dessutom visat sig inte ha med henne och göra utan en kontrollerande sambo som bara haft intresse för sina egna barn. Klart man ska vara ärlig mot barnen om frågan kommer upp och förklara sakligt att morföräldern i fråga inte varit så snäll som man ska vara och att du blivit ledsen över det men att det nu är bra typ. Det är det vardagliga skitsnacket mellan typ dig och dina syskon som är det "farliga". Det var så det var hos oss och även om barnen leker för fullt i samma rum så HÖR dom. Lovar, våra öron var som dumbos när våra föräldrar satte igång.