Igår talade jag strängt till min katt, du vet att du inte får vara där förbaskade kattskrälle. Jag hittade henne på diskbänken ätande på min bakelse - hade som tur var begränsat sig till grädden. Att hon vet att hon inte får vara där håller jag för helt otroligt. Jag har lyft ner henne vet inte hur många gånger som helst och sagt ett bestämt nej. Men skrika hjälper inte ett dugg och det skulle jag aldrig göra. Den jäkla katten bryr sig dessutom inte. Samma sak när hon käkar på allt och samtidigt stirrar på mig. Jag vet att hon vet att jag vet att hon är hungrig och vill ha mat. Absolut inte ditt lilla matvrak talar jag om för henne då och kan skratta. Möjligtvis hånar jag henne då, men det struntar jag fullkomligt i.
Det är inte svart och vitt. Just nu så satt hon och åt på soffkanten. Nej! Sa jag bestämt och höjde rösten och ändrade tonen, lyfte ner henne, sa fy, du vet att du inte får göra det och la en tjock filt över kanten. Hon var tillbaka på en minut och försökte gräva bort filten
Är hon rädd och osäker och inte förstår vad hon gjort fel, då skulle jag aldrig göra något förutom att prata mjukt och uppmuntra och gosa. När hon rymde från sin bur tex så må jag ha sagt fula saker i min rädsla men mjukt eftersom hon inte visste hur hon skrämt mig. När hon ligger och käkar på filten jag just lagt över soffan, så säger jag ha! Och kan skratta. Jag
är smartare än du. Återigen, hon vet extremt väl att hon inte får äta på saker och ting men skiter fullständigt i det. Kan jag vara belåten och skratta åt henne när jag överlistat henne? Yep.