Han vill inte ha barn

[Poison-heart]

Jag hade inte nöjt mig utan dumpat killen.

 

[fio]

Hade jag känt att jag gärna hade velat ha barn så hade jag dumpat partnern direkt. Hade aldrig gett upp möjligheten att få barn för att partnern inte vill. När du blir äldre sedan och inte kan få barn så kan det bli en väldig jobbig situation för er båda och du kommer säkert känna dig snuvad på konfekten.

 

[Alexandra_W]

Såklart får man ändra sig - men jag tycker det är konstigt att inte ta upp det redan när tanken dyker upp och självklart har en sån ändring stora konsekvenser

Jag vill inte ha barn och kan inte få barn. Lever med en man utan barn och som inte vill ha.

Om han skulle börja fundera på om han kanske ev ville ha barn skulle jag vara extremt tacksam om han kunde analysera det på egen hand mig ovetandes så långt det går. Jag vill absolut inte höra att/om han löst funderar på om han är säker på att inte vilja ha barn osv. Särskilt inte om han i slutänden skulle komma fram till att nä det vill han ju inte, var nog bara någon 40-årsnoja.

Då tar jag det hellre den dag han inser att han helst vill ha barn och det innebär ett problem i vår relation.

 

[Alexandra_W]

Till TS - barn är en av de få saker som är omöjligt att kompromissa om. Och är man säker på att man vill/inte vill blir alla bara ledsna av att man stannar i en relation där man inte vill samma sak.
Så om du inte känner att ditt liv skulle vara exakt lika bra med barn som utan så skulle jag avsluta relationen.

 

[Angel]

Prata med killen om det och säg att du funderar på att lämna om du inte kan få biologiska barn. Han hade väl redan ett så barn finns det ju redan i förhållandet även om det inte är ditt biologiska.

Personligen så är barn något jag skulle kunna kompromissa om. Jag vill inte ha det men om den jag var tillsammans med väldigt gärna ville det och var beredd att ta största ansvaret så skulle jag kunna tänka om. Men det bygger ju på att den personen berättar hur viktigt det är eftersom det absolut inte är det för mig och min grundinställning är att jag inte vill ha barn.

 

[cirkus]

Jag vill inte ha barn och kan inte få barn. Lever med en man utan barn och som inte vill ha.

Om han skulle börja fundera på om han kanske ev ville ha barn skulle jag vara extremt tacksam om han kunde analysera det på egen hand mig ovetandes så långt det går. Jag vill absolut inte höra att/om han löst funderar på om han är säker på att inte vilja ha barn osv. Särskilt inte om han i slutänden skulle komma fram till att nä det vill han ju inte, var nog bara någon 40-årsnoja.

Då tar jag det hellre den dag han inser att han helst vill ha barn och det innebär ett problem i vår relation.

Er situation är ju lite annorlunda kan jag tycka.
Du kommer aldrig att få barn så det andra alternativet är ju ingen option. Så är det inte i TS fall.

 

[Alexandra_W]

Er situation är ju lite annorlunda kan jag tycka.
Du kommer aldrig att få barn så det andra alternativet är ju ingen option. Så är det inte i TS fall.

Fast vad är skillnaden om personen verkligen vill/verkligen inte vill. Även om personen praktiskt skulle kunna.

 

[cirkus]

Fast vad är skillnaden om personen verkligen vill/verkligen inte vill. Även om personen praktiskt skulle kunna.

Jag tycker det är skillnad eftersom i ditt fall finns inget alternativ. Om han ändrar sig så är det hans beslut att fortsätta med dig eller inte då är det också rimligt att han hanterar det internt. I TS fall är det inte så - det är inte han som funderar på om hon är rätt eftersom hon vill och han vill inte. Han är fullt nöjd med henne och att hon ska avstå något hon vill. Jag kan faktiskt inte förstå när det blev fel att prata med varandra om en sån dealbreaker?

 

[Alexandra_W]

Jag tycker det är skillnad eftersom i ditt fall finns inget alternativ. Om han ändrar sig så är det hans beslut att fortsätta med dig eller inte då är det också rimligt att han hanterar det internt. I TS fall är det inte så - det är inte han som funderar på om hon är rätt eftersom hon vill och han vill inte. Han är fullt nöjd med henne och att hon ska avstå något hon vill. Jag kan faktiskt inte förstå när det blev fel att prata med varandra om en sån dealbreaker?

Tja jag kan adoptera. Det finns IVF osv.
Jag resonerade dock precis likadant när det var "bara" inte vill. Att tänka högt utan att ha hunnit tänka igenom i sådana frågor anser jag personligen bara skapar onödig belastning. Naturligtvis får man tycka annorlunda. Jag bara delgav min syn

 

[MiniLi]

Fast varför ska hon nöja sig med någon? Då kan hon ju lika gärna stanna kvar. Att hitta en ny man som inte ljuger om barn är ingen omöjlighet, det är klart att hon ska satsa på det först.
Insemination är väl sista utvägen om hon tex närmar sig 40.

I mitt län tror jag att den övre åldersgränsen för insemination för ensamstående kvinnor är 39 år så att vänta tills man närmar sig 40 känns ju extremt dumt.

 

[Vogue]

I mitt län tror jag att den övre åldersgränsen för insemination för ensamstående kvinnor är 39 år så att vänta tills man närmar sig 40 känns ju extremt dumt.

Ja för man måste ju ta allt precis på orden

 

[MiniLi]

Ja för man måste ju ta allt precis på orden

Men seriöst. Det är ju långa köer osv så det är faktiskt inget man bör vänta så sent med om det är viktigt för en.
Det är ju en jätteviktig aspekt för någon i TS situation.

Nu vet vi ju inte TS ålder. Kan ju vara 22 år och då tänker jag absolut som du. Men det kan också vara 35.

 

[AgentCarter]

Varför har han ändrat sig då? Kan det vara så enkelt att han är inne i en depression?

 

[Dorinda]

Jag hade ett förhållande med en man som inte ville ha flera barn. Det var den största anledningen till att det tog slut.
Vilket jag inte ångrat.

 

[Skogstokig]

I min värld är oenighet i barnfrågan en definitiv dealbreaker. Det är en sådan stor och viktig fråga att jag inte tycker att den är hållbar att kompromissa om, det kommer troligtvis bara leda till bitterhet i längden. För mig som verkligen inte vill ha barn skulle det vara helt otänkbart att vara tillsammans med någon som vill ha barn, eller som ens har barn sedan tidigare.

 

[Muninn]

Poängen är ju att man ska hitta någon som vill ha mig och ha barn. Jag tänker (tyvärr) lite ”den som skriker efter mycket missar ofta hela stycket” eller vad man ska säga, att jag lika gärna kan bli helt ensam, istället för att iaf ha en partner och bonusbarn

Jag tänker såhär:
Är det här din stora kärlek i livet? Vill du ha just honom och absolut ingen annan?
Det LÅTER inte så på dig när du beskriver situationen. Det låter som att han är en helt ok partner (och det är inte att förringa, men sådana finns det flera av!) som till råga på allt inte vill ha barn. Då hade jag övervägt att lämna.

Min barnlängtan var inte extrem. Hade jag valt mellan min sambo och att skaffa barn hade min sambo hamnat högst. Hade han bett mig välja bort djuren hade jag nog hellre valt att leva ensam, för djuren är en del av mig som jag vet att jag mår dåligt utan.

 

[modig2017]

Vill bara säga att jag läst era svar men jag måste sova så jag svarar i morgon

 

[vallhund]

Vill bara säga att jag läst era svar men jag måste sova så jag svarar i morgon

Det är lugnt, du kan behöva en got natts sömn.

 

[MulleMustang]

För mig hade det också varit en dealbreaker. Det är något otroligt stort och för oss kvinnor finns det ju också en tidspress, oavsett om man vill ha barn den vanliga vägen, genom IVF, insemination eller adoption. Män kan däremot säga nej, nej och nej och sedan om de ångrar sig skaffa en hel hop barn med en yngre kvinna. Orättvist men sant.
Om han redan har barn borde han ju dessutom förstå hur stort det är och vad han ber dig att avstå från. Inte okej!