Sv: Han har våldtagit min dotter i nästan tio år
Kan jag hjälpa andra att våga anmäla, kan jag rädda bara ett enda barn så har något bra kommit ur den här otäcka historien. Kan jag stötta någon annan förälder som går igenom samma helvete så har jag gjort något.
Samhället är riktigt skrämmande ibland...
Jag funderar på att skriva ihop ett brev och skicka det till en drös politiker. Det finns en del saker jag har ganska starka åsikter om i just myndighetshanteringen.
Skatteverket ang adressändring tex, den sk utredningen de först gjorde som tydligen visade att flickorna bodde ensamma i pappans lägenhet saknar jag ord för. Det hade banne mig inte varit svårt att ta reda på vart de bodde.
CSN, ja de är väl ingen myndighet, jag har haft svårt för de sen de raserade mina försök att läsa in gymnasiet genom att slarva bort alla papper jag lämnade in dit minst två gånger. De hamnade inte högre i kurs när de sa till mig att kontakta äcklet för påskriter för att kunna betala ut studiebidraget till mig och dessutom var oerhört otrevlig överlag i tonen.
Försäkringskassan har väl inte gjort så mycket egentligen eftersom de inte kan göra nått innan skatteverket gjort sitt och vad jag tycker om det stället vet vi ju redan.
Jag ringde själv socialjouren kvällen barnen berättade och de undrade bara vad de kunde göra, de erbjöd sig inte ens att ringa polisen åt mig...Då tänkte jag inte på det, såhär i efterhand borde de ha tagit hand om det och stöttat mig genom den kvällen.
Någon från socialtjänsten borde ha klivit in och tagit hand om alla praktiska saker, papper, blanketter, frågat om man behövde hjälp med tvätt, städning och liknande saker, för man lever i ett jävla svart hål där saker bara inte fungerar. Alla kanske inte vill ha den hjälpen men den borde erbjudas...För att underlätta att orka ta hand om allting annat. Nu har jag fått bra stöd och papper på att jag är en bra mamma(utomordentligt bra dessutom) just för att jag har fixat allting själv, kontaktat myndigheter, stödförening, barnahus och liknande. De som inte klarar det av olika skäl, alla hanterar chock på olika sätt.
Och det att den häktade får skicka brev till mig från häktet, utan ngn som helst förvarning, det var en oerhört obehaglig överaskning. Jag har hört frasen "hans rättigheter" så det står mig upp i halsen. Barnens rättigheter då? Mina rättigheter att slippa honom...
Alla har inte heller det oerhörda stöd som jag har haft, från alla jag känner och alla har definitivt inte Buke
Det känns verkligen som att det är förövarna som ska skyddas och daltas med, offren får klara allting själv, hitta sitt stöd där de kan. Det är inte vettigt...
Nu svamlade jag iväg igen...
