Sv: Halt på alla fyra.. (långt- hoppas ngn orkar läsa...)
Fast det tror jag. Varför skulle vetrinärer vara förskonade för den härliga känslan att tjäna mycket pengar? När vetrinärkåren beviljar behandling med cytostatiska (canserbehandling) då har det gått åt helvette för långt anser jag.
Det är klart de inte är, men inte i något av de fall jag hade som exempel hade det gett veterinären personligen en enda krona mer i plånboken. Och klinikens vinst hade i ena fallet varit 0 kr, och i det andra fallet en väldigt begränsad summa.
I fallet med hästen så om hästen skickats med djurambulans till Ultuna och stått på intensivvård där, så hade remitterande vet inte tjänat ett enda öre. För hon jobbade på en helt annan klinik, en konkurrent de facto.
I fallet med hunden hade jag redan när hon kom in talat om att det är en oförsäkrad hund, så här mycket pengar har jag, och ni måste säga till och sätta stopp när summan är uppe i det. och veterinären hade inte fått ett öre mer i lön för att de snott av mig 2000 kr till, och för kliniken hade det knappast spelat minsta lilla roll.
Så, det finns alldeles säkert fall där girighet styr, men inte i något av de fall jag tog som exempel. Däremot belyser du hur himla LÅNGT inne det där att ta första initiativet att diskutera en avlivning sitter för dem..
Men det måste man väl ändå vara beredd på att det kan bli väldigt känslosamma reaktioner -både från männniska och djur om man står i begrepp att bli vetrinär?? Tex så måste en person som funderar på att bli läkare förstå att både blod, tårar och fruktansvärt svåra beslut kommer på ens bord om man vill bli läkare? Inte kan en läkare mörka fakta för förhoppningsfulla föräldrar till ett cancersjukt barn. Ser de att det här barnet förlorar vi, så berättar de det.
Ryggar man tillbaka för sånna här tillkännagivanden är man ingen vetrinär utan en ynkrygg som inte utför sitt arbete och ansvar till fullo.
En läkare har en betydligt större 'organisation' i ryggen. Sjukhuspräster, kuratorer, psykologer, krishanteringspersonal etc etc. Läkaren själv behöver inte känna att han/hon har hela ansvaret att 'ta hand om' en reaktion. Och jag lovar dig att när de ger besked om att ett barn inte kommer klara sig/har en otroligt dålig prognos, då finns hela det där teamet inblandat, just för att hjälpa föräldrarna genom krisen.
Veterinären har inte samma 'hjälp' i bakgrunden. Jag vet inte ens om det ägnas någon tid åt att ta hand om djurägarreaktioner på utbildningen?
Sen, jag tror det finns ett ytterst begränsat antal veterinärer som skulle 'hålla tyst' i t ex ett djurskyddsläge. Men, med den halta hästen som troligen aldrig kommer bli bra, men som inte lider av att gå i sin hage, är det då veterinärens ansvar eller djurägarens ansvar? hur ska veterinären veta om den här djurägaren i tysthet går och vill ge upp, eller om den här djurägaren är nöjd med att ha hästen som haghäst?
Jag tycker inte att hela ansvaret ska ligga hos veterinären, när mans kaffar ett djur vet man att det mest troligt kommer dö innan dig, men vet att man antagligen kommer bli tvungen att ta ett aktivt beslut och 'leka gud' och bestämma när det är dags. Så, DJURÄGAREN bär också ta sitt ansvar, och inte bara tyst gå och fundera och vänta på att 'veterinären ska säga något', utan öppna munnen själv och ta en diskussion med veterinären.
Jag ser det som 'delat ansvar', inte att allt ansvar är veterinärens, i den frågan.
Jag har nog alltid trott att det var veterinärens sak att bedömma och ta det beslutet, inte att djurägaren ska behöva nämna detta först...
