Hästens syn på människan?

[Cornelia]

Jag tror att många av de problem som uppstår i hantering och ridning kommer av att människan inte förstår hur samarbetet mellan häst och människa kan utvecklas. Man ser hästen lite som ett redskap för ridning och annat, man går inte in på djupet och ser vad som finns där inne.

Vi är ofta såååå dåliga på att avläsa våra hästars mimik och kroppsspråk. Ny forskning visar att hästar avläser våra ansiktsuttryck och reagerar på dem, men hur ofta reagerar vi på våra hästars ansiktsuttryck? Och nu menar jag inte bakåtstrukna öron och ögonvitor.

Jag tror att vi alla med närhet till hästar kan berätta om hästar som går lösa med oss på promenader i skogen, som inte följer med de andra när de rymmer ur hagen, som väljer vårt sällskap framför hagkompisarna. Jag har hur många sådana berättelser som helst från min egen hästflock.

Det handlar inte om att förmänskliga hästen, lika lite som man ska förmänskliga hunden. Det handlar om olika arter, med olika beteenden, som hittar sätt att kommunicera och samarbeta och som VILL kommunicera och samarbeta.

 

[Yrja]

Tycker du ska ta och läsa om hästen Shy Boy, levt som vildhäst under 9(?)år tror jag det var. Han släpptes ju ut till sin flock i det vilda efter ett år hos människan och fick välja fritt och han kom tillbaka efter ett par dagar. Detta är visserligen bara en häst men det visar ändå tycker jag mycket hur nära människan hästar kan komma och vad dom faktiskt kan föredra. Hästar är inte dumma, dom ser sina fördelar och uppskattar omvårdnaden dom får från människan och ser sin trygghet där.

Tycker faktiskt du har en ganska så tråkig syn på hästar på det sättet, man kan komma en häst otroligt nära. Tycker inte det är så stor skillnad mot hundar heller då både är flockdjur, dom söker trygghet och närhet och uppskattar sina nära.

Jag tror att vi talar om lite olika saker. Jag talar om höstens naturliga inställning till människan. Hunden är mycket mer domesticerad än hästen, och väldigt beroende av oss. Den söker sig till oss i sin natur. Detsamma gäller katter men på ett annat sätt, de har lärt sig att utnyttja oss för att få egen vinning. Inte för att dom behöver oss utan för att din har nytta av oss. Hästar har enligt mig inte något medfött intresse av människan som dessa djurslag har.

MEN, jag säger inte att hästar inte kan binda starka band till människan, de kan både utnyttja oss till sin fördel och de kan också finna både gemenskap och trygghet hos människan. Men deras inställning till oss har ett annat utgångsläge. Hästar är extremt ärliga och svarar väldigt direkt på nuet. En människa kan vinna en hästs förorenade men hon kan också förlora den väldigt lätt. Bandet mellan häst och människa är mycket skörare än bandet mellan hund och människa - inte för att det finns mer kärlek mellan hund och människa utan för att hunden har en starkare drift att följa sin människa, som inte bara är beroende av bara själva relationen utan även av andra saker. Det finns fler band än kärleken, gemenskapen och förtroendet som knyter hunden till människan. För hästen är relationen allt.

Jag tycker att det är väldigt fascinerande och gör att man lär sig väldigt mycket om sig själv när man umgås med hästar på deras villkor. En häst ser och känner precis lika mycket hos sin människa som en hund men en häst svarar också otroligt ärligt och direkt på detta eftersom att det är det enda den bygger sitt umgänge på. Hempfling skrev en gång att hästen är din spegel. Det tog tid för mig att förstå vad han menade men jag förstod efter att länge ha studerat hästar i flock och försök att lära mig interagera med hästar på deras språk. Det hästen säger är sanningen, inget annat. Sanningen om mig.

 

[Yrja]

Så för att förtydliga. Jag talar om hästens naturliga inställning till oss, så som hundens naturliga inställning till oss. Och kattens. De har olika utgångspunkter. De har olika syn på oss, men de kan bygga precis lika starka relationer och samarbete. Men det är på olika villkor.

 

[PrinceFair]

Mina hästar ser definitivt människan som en betjänt

 

[Yrja]

Jag tror att många av de problem som uppstår i hantering och ridning kommer av att människan inte förstår hur samarbetet mellan häst och människa kan utvecklas. Man ser hästen lite som ett redskap för ridning och annat, man går inte in på djupet och ser vad som finns där inne.

Vi är ofta såååå dåliga på att avläsa våra hästars mimik och kroppsspråk. Ny forskning visar att hästar avläser våra ansiktsuttryck och reagerar på dem, men hur ofta reagerar vi på våra hästars ansiktsuttryck? Och nu menar jag inte bakåtstrukna öron och ögonvitor.

Jag tror att vi alla med närhet till hästar kan berätta om hästar som går lösa med oss på promenader i skogen, som inte följer med de andra när de rymmer ur hagen, som väljer vårt sällskap framför hagkompisarna. Jag har hur många sådana berättelser som helst från min egen hästflock.

Det handlar inte om att förmänskliga hästen, lika lite som man ska förmänskliga hunden. Det handlar om olika arter, med olika beteenden, som hittar sätt att kommunicera och samarbeta och som VILL kommunicera och samarbeta.

Ja jag själv är ett sånt exempel. Min första häst hade varken grimma eller träns på flera år. Jag är otroligt fascinerad av att interagera med hästar på deras språk och ffa av det fria valet, att hästen följer av egen fri vilja - utan godis eller mutor, med relationen och gemenskapen, tryggheten, som enda anledningen. Och eftersom att jag upplevt det vet jag också hur fantastiskt ärlig relationen mellan häst och människa är. Ärlig, skör men samtidigt så otroligt stark på samma gång. Det är utifrån den erfarenheten jag bygger min teori.

 

[Cornelia]

Jag tror att vi talar om lite olika saker. Jag talar om höstens naturliga inställning till människan. Hunden är mycket mer domesticerad än hästen, och väldigt beroende av oss. Den söker sig till oss i sin natur. Detsamma gäller katter men på ett annat sätt, de har lärt sig att utnyttja oss för att få egen vinning. Inte för att dom behöver oss utan för att din har nytta av oss. Hästar har enligt mig inte något medfött intresse av människan som dessa djurslag har."

Det är här jag tror att du har fel. Hoppas att du inte tar illa upp, jag tycker att det är en intressant frågeställning!

Jag tror inte att hunden är mer domesticerad än hästen. Hästen har levt mycket nära människan i tusentals år. Men hunden har däremot ett kroppsspråk som vi människor lättare läser av. Vilken människa som helst kan fatta att hunden vill hälsa och är glad när den kommer emot en med viftande svans och ett stort leende i hela ansiktet.

Men det kräver betydligt mer ingående kunskap för att fatta att hästen är glad åt att se oss och mentalt "viftar på svansen", även om man som novis inte ser en enda reaktion hos den.
Om man då vet vad man ska titta efter, och om man känner sin häst väl, så ser man en vinkling på ett öra, ett öga som vänds mot en, en hållning som är välkomnande även om nosen är i backen och hästen betar vidare. Man ser också om det är en person som hästen inte känner som kommer ut i hagen. Samma små små tecken som är avvisande eller intresserade, om man vet vad man ska titta efter.

Hästarnas signaler sinsemellan och mot oss är så små och finstämda att vi oftast inte fattar. Det är därför vi har så svårt att läsa deras kroppsspråk, och när de säger till gång på gång och vi inte fattar så tar de till allt starkare uttrycksmedel. Bakåtstrukna öron, sparkande och bockande, det är signaler som även den trögaste människa fattar.

Vi fattar inte heller när hästen bjuder in oss och vill ha närhet och kontakt. Alltför många hästar har lärt sig av beprövad erfarenhet att det inte är någon idè att ens försöka kommunicera och så stänger de helt enkelt av och blir "maskiner".

Och så kan det bli så fel som det ofta blir.

Hoppas som sagt att du inte tar illa upp!

 

[Yrja]

Jag tar inte illa upp. Tvärt om.
Jag instämmer med dig helt och fullt att människan inte förstår hästen. Människan förstår inte alltid hunden heller ska tilläggas, då en viftande svans kan vara olika saker även den. När det gäller alla djurarter så har vi ett ganska fattigt ordförråd. Jag har ett exempel när min katt låg i knäet hos en vän nyligen. Hon började plötsligt vifta hetsigt med svansen och min vän sa att hon lärt sig att katter vill vara ifred de viftar med svansen. Jag bad henne klappa katten och den slutade då genast kasta med svansen. Jag berättade att hon gjort så av missnöje ja, men missnöjet berodde på att min vän slutade klappa henne. Precis som en del tror att den konstanta vickandet på svanstippen är samma sak som att kasta med svansen. En hög svansföring på en hund som möter en annan hund kan tolkas som som att hunden är glad medan den egentligen kanske har ett överlägset kroppsspråk och den höga svansen är en dominant signal.

Eller som när en häst inte får vara med i flocken och vi tycker så hemskt synd om den, men om vi hade suttit där hela dygnet och observerat alla små signaler från början hade vi förrått att hästen hålls på avstånd därför att den skapar disharmoni i flocken genom att inte veta sin plats.

Detta har dock ingen betydelse i frågan om hästens inställning till oss tror jag. Jag tror fortfarande att hästens utgångsläge är totalt oberoende av några drifter att söka människan. Som djur. Däremot har många hästar givetvis lärt sig fördelar med att komma till människor och har en väldigt positiv inställning till oss, eller till en rutin som betyder mat tex. Vet många som säkert att deras hästar älskar att komma in i sin box på kvällen, och vill inte vara ute i hagen hela natten. Tills dom slutar ge foder i boxen, då står hästen inte längre och väntar vid grinden kl 17. Man väljer ju hur man tolkar situationer.

Hästar har ett medfött naturligt behov av att samarbeta, det är ett flockdjur. Det kan vi utnyttja. Men det finns inget specifikt behov av att samarbeta med andra arter. Så tror jag.

 

[Yrja]

Du skrev:
"Hästarnas signaler sinsemellan och mot oss är så små och finstämda att vi oftast inte fattar. Det är därför vi har så svårt att läsa deras kroppsspråk, och när de säger till gång på gång och vi inte fattar så tar de till allt starkare uttrycksmedel. Bakåtstrukna öron, sparkande och bockande, det är signaler som även den trögaste människa fattar."

Vill bara säga att just precis detta har jag försökt säga i alla år. Det är precis så det är. Anser jag.

 

[Grazing]

Jag tror att vi talar om lite olika saker. Jag talar om höstens naturliga inställning till människan. Hunden är mycket mer domesticerad än hästen, och väldigt beroende av oss. Den söker sig till oss i sin natur. Detsamma gäller katter men på ett annat sätt, de har lärt sig att utnyttja oss för att få egen vinning. Inte för att dom behöver oss utan för att din har nytta av oss. Hästar har enligt mig inte något medfött intresse av människan som dessa djurslag har.

Om man bortser från att många hundraser rent fysiskt kanske inte hade mått bra i vilt tillstånd av många olika anledningar. Hade verkligen dom utan att ha haft något att göra med människan drivits till människan? Alltså behövt oss för att överleva? Jag tror inte det. Hundar som växer upp med människor är det ju såklart en annan sak med men att dom automatiskt skulle på något vis ha något intresse av människor för att dom är hundar tror jag inte riktigt. Hästar kan precis som hundar lära sig att dra nytta och föredra människor framför andra hästar om dom känner tryggheten för det. Men precis som med hundar så finns det ju dom som övht inte bryr sig om människor alls riktigt, har ju mycket med personlighet att göra.

Alla drar ju nytta av någon oavsett vad vi är för djur. Alla får ut någonting av alla. Oavsett om det är trygghet eller mat eller vad det nu är.

 

[Yrja]

Om man bortser från att många hundraser rent fysiskt kanske inte hade mått bra i vilt tillstånd av många olika anledningar. Hade verkligen dom utan att ha haft något att göra med människan drivits till människan? Alltså behövt oss för att överleva? Jag tror inte det. Hundar som växer upp med människor är det ju såklart en annan sak med men att dom automatiskt skulle på något vis ha något intresse av människor för att dom är hundar tror jag inte riktigt. Hästar kan precis som hundar lära sig att dra nytta och föredra människor framför andra hästar om dom känner tryggheten för det. Men precis som med hundar så finns det ju dom som övht inte bryr sig om människor alls riktigt, har ju mycket med personlighet att göra.

Alla drar ju nytta av någon oavsett vad vi är för djur. Alla får ut någonting av alla. Oavsett om det är trygghet eller mat eller vad det nu är.

Hunden behöver oss inte för att överleva men den har en naturlig drift att följa människan. Detta skiljer hunden från vargen. Om man ger en hund en uppgift försöker den först själv väldigt kort och vänder sig sedan till människan, om man ger en varg samma uppgift väder den sig aldrig till människan. Hunden som djurart är präglad på människan, det är inte hästen.

 

[Cornelia]

Men de experimenten är inte gjorda på hästar ännu. Man har kommit mycket längre när det gäller att undersöka hur människan och hunden förhåller sig till varandra än hur hästen och människan förhåller sig till varandra. Säkert mycket beroende på att hästen har ett annat språk än hunden, och hästens språk är svårare för oss att förstå.

En häst i en flock, där resten av flocken rymmer och ger sig iväg på en tur neråt byn. Inte den här speciella hästen, hon springer i stället till grinden och står och gnäggar tills jag kommer ut. Då går hon lugnt och fint före mig och leder mig till stället där de andra smet. Det fanns ingen mat som hägrade vid grinden, jag hade inte lärt henne att hon skulle göra så, inget som belönade beteendet.

Samma häst, hon och jag följde med som lugnande inverkan när en unghäst skulle undersökas på djursjukhus. Den unga hästen var mycket orolig. Jag stod med den här speciella hästen och väntade en bit därifrån. Veterinärerna kämpade med unghästen en lång stund. Till slut gick min häst fram till unghästen, på eget bevåg, och ställde sig bog mot bog och med huvudet över den andres manke. Unghästen stod helt stilla, och veterinärerna kliade sig i huvudet och sa att de inte sett något liknande tidigare.

Ett annat sto, flockledare. Hela flocken på bete i sommarhagen. Jag gick till hagen varje kväll, hästarna hälsade alltid men var upptagna med sitt betande och sitt sommarliv. Den här kvällen funderade jag på om jag skulle öppna upp grindarna från sommarhagen till stallhagarna vid huset och ta hem gänget för lite översyn. Jag gick genom hagen, hade ingen grimma, inget spö, gjorde inget som var annorlunda. Men jag tittade på ledarstoet och tänkte: "Vill ni hem en liten runda?" Hon slängde upp huvudet, började trava, gnäggade med sig de andra och badam så stod alla vid grinden med ivriga ögon. Jag måste ha betett mig omedvetet på ett sätt som sa henne att jag tänkte ta hem dem. Hemma är favorittillhållet nämligen, även mitt i sommaren när gräset är som grönast och ingen mat väntar i stallet. Hemma är bäst.

Jag har tusen liknande händelser att berätta om, men det gör jag förstås inte nu för ingen skulle orka läsa. Men jag är så väldigt övertygad om att hästen vill vara med oss och kommunicerar med oss lika bra som hunden.

 

[iNHALE]

Min mamma och hennes häst har en väldigt nära relation. Hon har haft den hästen sen han var föl, fött upp honom själv, ägde hans mamma och har tränat honom själv i alla de 17 år han levt. Han pratar mycket med henne, gnäggar högt när hon kommer till stallet på morgonen, när hon jobbar honom i ridhuset eller paddocken kan han gå runt och småprata i näsan emellanåt. Frågar hon honom något kan han brumma i näsan till svar. Sådär gör han inte med någon annan. Visst kan han gnägga om han ser att någon kommer med mat, men att han skulle gå runt och brumma i näsan om någon annan tog sig för att träna honom finns inte på kartan, inte ens med mig som han känt lika länge som min mamma. Det är verkligen han och mamma i alla lägen.

Beroende på vad man har för relation till hästen och hur man behandlar den tror jag absolut att hästarna kan se oss som en oerhörd berikning i tillvaron. Det är vi som kommer och får dem att må bra och bli glada. Det är vi som kommer och kliar, matar, aktiverar och ser till att de har det bra. De förstår att vi inte är hästar, men har man en bra relation till hästen tror jag absolut att den trivs med en om man gör vistelsen trevlig.

I stallet där min mamma har sin häst finns det ett gammalt sto som nog är närmare 30. Hon är raggig, trött och sliten. Nere i Portugal har man ofta en annan syn på hästhållning än man har här i Sverige, djuren ses mer på gränsen till att vara maskiner än levande varelser som behöver mer än mat och träning. Att stå och gulla med hästen i boxen, pyssla, rykta och interagera med hästen utöver den fysiska träningen är något som folk har svårt att förstå vitsen med. Ryktar man så är det för hästen ska vara ren när den tränas, inte för att det är mysigt och för att det är skönt för hästen. När jag var nere och hälsade på åkte jag med mamma till stallet varje morgon, och medan hon tog hand om sin häst så var jag inne och pysslade med det gamla stoet. Efter några dagar med daglig rykt och pyssel i boxen så började hon plötsligt skina upp när hon fick syn på mig varje morgon. Öronen var spetsade, blicken klarnade och det syntes på henne att hon uppskattade när jag kom och pysslade varje morgon. När jag inte var där var det ju ingen som umgicks med henne mer än när hon skulle in och ut från hagen. Hon hade ju sina hästkompisar såklart, men jag tror att har man väl vant hästen vid mänsklig berikning i tillvaron så hänger det med hela livet. Nu när hon är gammal och sliten får hon inte den uppmärksamhet hon fick när hon var yngre och kunde ridas ordentligt. Ibland får hon bära runt på någon liten ridskoleunge, men iom hennes ålder och att hon är sliten så orkar hon inte mer än det, och då blir det att hon blir åsidosatt och lämnas kvar när de andra hästarna tas ut och tränas.

Jag tvivlar inte en sekund på att vi blir en del av deras liv och att avsaknad av den delen utan tvekan kan innebära en mindre trevlig tillvaro för hästen, även om den har hästkompisar runt sig.

 

[Grazing]

Hunden behöver oss inte för att överleva men den har en naturlig drift att följa människan. Detta skiljer hunden från vargen. Om man ger en hund en uppgift försöker den först själv väldigt kort och vänder sig sedan till människan, om man ger en varg samma uppgift väder den sig aldrig till människan. Hunden som djurart är präglad på människan, det är inte hästen.

Det där har jag med sett men det är inte vilduppfödda hundar. Det är fortfarande hundar som haft en kontakt mer eller mindre med människan sen den föddes. Det enda dom kom fram till där var väl mer eller mindre att hundar inte försöker lika mycket själva som vargar gör vilket ju inte är så konstigt.

Hundar har vi ju avlat såpass att dom inte tänker på samma sätt som en varg gör längre, dock så säger ju inte det att dom naturligt väljer människan utan att ha liksom förts in i människoflocken så att säga. Hundar och även vargar och hästar har en naturlig drift att följa flocken. En flock är där dom känner sig trygga och säkra. Därför väljer inte alltid hästen andra hästar att umgås med om den får välja.

 

[Yrja]

Det där har jag med sett men det är inte vilduppfödda hundar. Det är fortfarande hundar som haft en kontakt mer eller mindre med människan sen den föddes. Det enda dom kom fram till där var väl mer eller mindre att hundar inte försöker lika mycket själva som vargar gör vilket ju inte är så konstigt.

Hundar har vi ju avlat såpass att dom inte tänker på samma sätt som en varg gör längre, dock så säger ju inte det att dom naturligt väljer människan utan att ha liksom förts in i människoflocken så att säga. Hundar och även vargar och hästar har en naturlig drift att följa flocken. En flock är där dom känner sig trygga och säkra. Därför väljer inte alltid hästen andra hästar att umgås med om den får välja.

Fortfarande anser jag att hunden har en naturlig drift att följa oss till skillnad från hästen. Likaså katten. Det krävs mer för att manipulera hästen att följa människan än vad det gör att få hunden att följa människan. Och hästens förtroende för människan raseras lättare än hundens förtroende för människan.

 

[Grazing]

Fortfarande anser jag att hunden har en naturlig drift att följa oss till skillnad från hästen. Likaså katten. Det krävs mer för att manipulera hästen att följa människan än vad det gör att få hunden att följa människan. Och hästens förtroende för människan raseras lättare än hundens förtroende för människan.

Beror ju helt på uppväxt och tillvänjning och vad dom lärt sig. Jag tycker övht inte man kan jämföra hundar och hästar på det sättet då dom är väldigt olika djur. Hundar liksom bor med oss, sover ofta i samma säng, är med hela hela tiden ofta. Även olika hundraser är ju olika följsamma, har jag sett framförallt på kurserna nu som jag och min hund går. Vissa valpar/unghundar skiter fullkomligt i ägaren, inget kontaktsökande alls och mer eller mindre sticker såfort dom släpper den lös medans vissa som min hela tiden vill göra rätt, hela tiden försöker förstå osv, är väldigt olika på hundsidan också.

Hästar är ju inte av rent praktiska skäl med oss hela hela tiden, vi lämnar dom i stallet, dom flesta är bara med sin häst kanske 1 till 2 timmar per dygn. Självklart blir kontakten inte lika nära som den blir till hundar som bor hemma hos oss då.

 

[Yrja]

Beror ju helt på uppväxt och tillvänjning och vad dom lärt sig. Jag tycker övht inte man kan jämföra hundar och hästar på det sättet då dom är väldigt olika djur. Hundar liksom bor med oss, sover ofta i samma säng, är med hela hela tiden ofta. Även olika hundraser är ju olika följsamma, har jag sett framförallt på kurserna nu som jag och min hund går. Vissa valpar/unghundar skiter fullkomligt i ägaren, inget kontaktsökande alls och mer eller mindre sticker såfort dom släpper den lös medans vissa som min hela tiden vill göra rätt, hela tiden försöker förstå osv, är väldigt olika på hundsidan också.

Hästar är ju inte av rent praktiska skäl med oss hela hela tiden, vi lämnar dom i stallet, dom flesta är bara med sin häst kanske 1 till 2 timmar per dygn. Självklart blir kontakten inte lika nära som den blir till hundar som bor hemma hos oss då.

Finns många som har hundar i hundgård och inte i hemmet. Kan tyckas att det inte går att jämföra hästar och hundar men nu var det ju det som tråden handlade om.

 

[Grazing]

Finns många som har hundar i hundgård och inte i hemmet. Kan tyckas att det inte går att jämföra hästar och hundar men nu var det ju det som tråden handlade om.

Iofs, men jag tror ändå hästen går till den som den är mest tillfreds med och känner mest glädje och trygghet med. Det är min erfarenhet iallafall. Sett för många hästar som föredrar att umgås med människorna än med sin flock i hagen.

 

[Cornelia]

Iofs, men jag tror ändå hästen går till den som den är mest tillfreds med och känner mest glädje och trygghet med. Det är min erfarenhet iallafall. Sett för många hästar som föredrar att umgås med människorna än med sin flock i hagen.

Ja, så är det. Det har jag också. Och bandet med hästen blir livslångt och är inte alls skört, som någon skrev tidigare. Däremot tvingar vi hästen att bryta bandet, kanske genom att sälja den, flytta den till ett annat stall, utsätta den för förändringar som den inte kan försvara sig emot eller får lov att tycka kring.

Jag tror att man missar väldigt mycket i sin relation till hästen om man inte ser detta.

Jag måste få komma med ett exempel till från mina egna hästar....!

Mitt ena sto, hon som stod mig närmast. Min granne, som hon kände mycket väl, skulle låna henne några dagar som sällskap till sin ena häst. Jag var på jobbet när grannen hämtade henne i hagen här hemma och tog med henne hem till sig.
När jag kom hem hörde jag vilda gnäggningar nerifrån byn. Jag blev lite orolig efter en stund och gick bort till grannen för att se vad det handlade om.
Mitt sto sprang omkring i hagen och gnäggade. När hon fick syn på mig sprang hon fram till mig med vild blick. Ungefär som "hon hämtade mig, ska jag vara här nu, är det rätt??"
Jag kelade med henne, sa att allt var bra, det var ok, jag hämtar snart hem dig. Vad jag sa brydde hon sig nog inte mycket om, men däremot att jag var där och såg att hon var i en annan hage och att det var ok. För när jag gick därifrån var det helt tyst, inte en enda gnäggning till.

Nu är det ju arabhästar jag har, och som sagt, beduinerna hade dem i sina tält bland människorna. Så de var tvungna att avla på hästar som kunde klara av att bo i ett tält bland människor. De som inte klarade det blev inte långlivade. Så dessa hästar har kanske ett ännu djupare band till människor än andra hästraser. Så har i alla fall jag upplevt det.