Det varnas mycket om komplikationer och hur farligt det är att vara gravid när man lider av fetma. Fetma i sig är ju hälsofarligt. Det vet vi ju alla. Det skrivs mycket om ökade risker för missbildningar, fosterdöd, förlossningskomplikationer med mera. Men det framgår sällan hur stor risken är för en normalviktig att drabbas av något av ovanstående? Finns det några här inne som vill dela med sig av egna erfarenheter av att ha just fetma och samtidigt va gravid?
Hur har ni blivit bemötta av vårdpersonal etc? Hur har allt gått med förlossning osv? Jag tillhör den gruppen som alltid vart smal. Fram tills 2005 då jag fick diagnosen Hypotyeros och vikten stack i höjden. Jag pendlar mycket upp och ner. När jag lyckats så har ja hamnat på 121 kg. Nu är ja uppe på 126 kg igen. ( Levaxinbehandlad) Jag är 179 cm lång. Jag och min sambo börjar fundera på barn och tänkte inte göra så stor grej utav det utan helt enkelt sluta med p-piller. Och förhoppningsvis hinna gå ner några kilo innan det eventuellt "tar sig" . Jag är 32 år gammal och känner mig redo för barn.
Jag är dock en väldigt orolig själ utav mig och oroar mig väldigt mycket för komplikationer med mera pga min vikt. Det är ju inte säkert att jag hinner gå ner så många kilo innan jag blir gravid ( Om jag blir det) Har aldrig försökt så har ingen aning om hur lätt min kropp har för att bli gravid. Eftersom jag är en ängslig person så skulle jag mycket troligt bli livrädd av att träffa vårdpersonal som trycker upp i ansiktet på mig hur farligt de kan vara att kombinera graviditet med fetma. Så ängslig så att det troligtvis skulle ta bort hela nöjet med graviditeten och att ja väljer en abort där och då!
Tanken med mitt inlägg är att jag vill vädra mina funderingar och kanske förhoppningsvis få ta del av andras erfarenheter som vart gravida och vart feta från start. Är det så att läkarna skrämmer upp en aning? Vad jag förstår så är det viktigt att försöka att inte gå upp så mycket i vikt när man är gravid? Inte banta. Men att ha stenkoll på vad man stoppar i sig så man inte går upp mer än det som behövs för barnet. Menar man då att även om man lider av fetma från start och så länge man inte gå upp för mycket under graviditeten att det inte är förenat med ökad risk? Att det är dom kilona som man går upp under graviditet som kan bli dom mest farliga? Och inte dom kilona man hade innan? Eftersom kroppen redan är van vid då i mitt fall mina 126 kilo. Tankar och funderingar som sagt.
Hej.
Jag är överviktig och har 2 barn. Äldsta är 2 1/2 år och yngsta strax över 4 månader. BMI ligger på ca 35. Hade 3 missfall före första barnet och fick påbörja en enklare utredning om detta när jag blev gravid med dottern.
Ingen har över huvudtaget pratat nedlåtande om min vikt. Varken vid missfallen eller under någon av graviditeterna. Bm nämnde bara att det är ju bra att försöka ha lite koll och man ska ju helst inte gå upp för mkt i vikt, men det kan ju vara svårt att styra beroende på hur man mår. Har haft bra värden både innan, under och efter graviditet. Min bm vet att jag är medveten om att jag är tjock och har inte tjatat om det alls. Jag har haft tur. Gick upp ca 5 kg med dottern och ca 8-9 med sonen. Att det blev mer med honom beror på att jag fick en del komplikationer i början och fick i princip order om soffläge ganska länge.
Har fått göra en glukosbelastning extra båda gångerna med förresten, men det har varit bra värden då med.
Haft en del foglossning men det är omöjligt att säga om det är pga övervikten. Mamma hade väldiga problem med det också så kan ju ha kommit i vilket fall. Svårt att veta.
Precis som
@Fille räknades jag som högrisk patient och fick föda i Örebro på ett större sjukhus ca 20-30 minuter bort med mer beredskap istället för närmaste i samma stad som jag bor.
Första barnet föddes vaginalt och andra föddes med akut snitt pga sent upptäckt fellläge. Lilleman låg i dubbel fotbjudning vilket upptäcktes när det var dags att krysta. En liten notis fanns i journalen att det ev kan ha varit svårt att känna läget helt pga moderns vikt, men återigen, ingen sa ett ljud om detta till mig utan det såg jag sen när jag fick ut journalen.
Visst kan man träffa på folk som kläcker ur sig saker, men jag har o varje fall sluppit och har blivit bra bemött av alla.
Stort lycka till!
Edit: glömde. Båda mina har varit ganska normalstora. Dottern vägde 4065 gram och var 52 cm och sonen vägde 3580 gram och var 51 cm lång.
