Gravid och moderslös

[Speciella_tina]

Jag förlorade min mamma förra året, det var fruktansvärt och jag kände stundtals att jag själv ville dö. Enda anledningen till att jag klarade av att gå vidare är att jag har en fantastisk dotter som förtjänar sin mamma. Eller, ja nu överdriver jag nog lite, jag inser ju själv att jag hade gått vidare till slut ändå, men hon hjälpte helt klart till.

Min mamma var så viktig i mitt liv, hon var inte bara min mamma utan hon var min bästa vän. Vi pratade i telefon varje dag, och träffades flera gånger i veckan. Vi åkte på semester ihop, vi shoppade, vi gick på bio, vi åkte på spa.

Min mamma var väldigt närvarande under min förra graviditet. Hon följde med mig på inskrivningen, hon följde med på vårt 3d-ultraljud, hon kände på magen,
hon köpte bebissaker. När vi skulle hem från sjukhuset hämtade min mamma oss, och hon nästan slet bebisen ifrån mig! Hon avgudade Tuva och älskade verkligen att vara mormor. Det gick inte en vecka utan att min mamma träffade Tuva.

Nu är jag gravid igen, och det känns så fruktansvärt sorgligt att min mamma inte kommer få vara med denna gången, att hon inte får träffa Tuvas syskon, att mina barn inte får ha en mormor. Att jag inte får ha en mamma att prata mödraskap med. Jag har nästan svårt att glädjas över denna graviditeten, samtidigt som jag är livrädd att något skulle vara fel på barnet, jag tror inte jag klarar en förlust till.

Är det någon som varit i min sits, som varit gravid utan att ha en egen mamma? Hur klarar man det? Hur kände ni? Blev känslorna starkare eller svagare ju längre ni gick?

 

[turbofling]

Sv: Gravid och moderslös

Jag hade inte riktigt lika nära relation med min mamma som du hade men vi kom varandra mkt närmare under tiden jag var gravid med mitt första barn.

Min mamma dog när Emilia var nästan 7 månader (september -09), hon var sjuk länge men det gick väldigt fort på slutet. Mitt andra barn föddes ungefär 1 år efter mamma dog.

Jag delar alla dina tankar, och än har dom inte blivit färre men det går också i perioder. Klarar det gör man nog för att man inte har så mycket att välja på. Jobbigast tycker jag är när jag läser/ser när andra gör roliga saker tillsammans med sina mammor och barn.

 

[orion_x]

Sv: Gravid och moderslös

Jag förlorade min mamma för några år sedan. Hon fick aldrig uppleva att bli mormor tyvärr. Jag vet att hon hade älskat det. Hon brukade fråga om det inte skulle bli barnbarn snart
På mvc erbjöd de mig att prata med en kurator just för att alla känslor skulle bli så mycket starkare, men jag kände inte att jag behövde det. Visst tänker man, men jag har ju iaf fått lite mer tid till att hantera känslorna. Om jag hade varit helt ensam tror jag det hade blivit ganska jobbigt, men jag hade iaf min syster att lufta alla tankar med. Hon fick barn innan mig och hade det tuffare känslomässigt. Jag vet att hon sörjde massor att vår mamma inte fick vara med och se sina barnbarn.
När tiden går så blir det lättare. Visst saknar man, gråter en skvätt och tänker, men man måste ju tyvärr leva i nuet och ta hand om de som finns här just nu. Så tänker jag iaf. Man får glädjas med de som finns här nu.

 

[Speciella_tina]

Sv: Gravid och moderslös

Tack för era svar, det betyder mycket för mig. Det är väl så att man klarar det för att man måste. Jag känner precis som dig, Turbofling, att det är jobbigt när man ser en mormor med sin dotter och sitt barnbarn, när man hör kompisarna prata om att deras barn ska till mormor och liknande situationer. Det känns extra jobbigt att varken min pappa eller min sambos mamma visar något särskilt stort intresse för min dotter. Som tur är har jag min bror, som avgudar henne över allt annat. Och min jag har kommit väldigt mycket närmre min "moster". Jag och min bror har också kommit mycket närmre varandra.

 

[Zoya]

Sv: Gravid och moderslös

Min mamma dog när jag var hyfsat nygravid med vårt andra barn. Hon dog i slutet på februari och Ellen föddes i början på september. Det var extremt jobbigt för mig, speciellt eftersom hon aldrig fick veta att hon skulle bli mormor för andra gången (hann inte berätta, det gick sjukt snabbt när hon väl gick bort). Min mamma och jag var för varandra ungefär så som du beskriver din och din mammas relation, hon var min bästa vän och den jag verkligen kunde prata med allt om.

Jag är extremt glad att hon faktiskt hann uppleva ett barnbarn (min son var 2 år och 4 mån när min mamma dog) för hon var den som längtade mest efter barnbarn. Mamma var sjuk ganska länge och när vi inte fick dagisplats för sonen i tid så var mamma den som tog hand om honom på heltid när jag arbetade (med hjälp av min pappa som är egen företagare och jobbade mkt hemifrån). Det var nog det som gjorde att hon faktiskt levde så länge som hon gjorde med sin sjukdom.

Tycker också synd om min dotter som aldrig fick träffa sin fantastiska mormor.

Men ja, jag har varit i samma situation som du och jag upplevde att det var sjukt jobbigt men man klarar ju det för att man helt enkelt måste. Stor kram till dig!

Även jag tycker det är jobbigt när man hör andra prata om att de ska göra saker med mormor osv för jag har liksom inte den kontakten med svärmor (och vill inte heller ha, gillar inte henne så där överdrivet mkt) barnens farmor alltså. Men som tur är så har barnen iaf en morfar som avgudar dem och även farmor och farfar som älskar dem över allt annat (även om jag inte älskar dem lika mkt tillbaka )

 

[turbofling]

Sv: Gravid och moderslös

Min pappa bryr sig inte heller så mycket om sina barnbarn, eller jag vet att han egentligen gör det men han är ingen barnälskare och har svårt att visa att han bryr sig. Han har tex aldrig varit och hälsat på oss där vi bor nu (iof 170 mil bort men ändå). Jag har inte heller så bra kontakt med mina syskon men hyfsad kontakt med min moster. Min moster har alltid varit som en extra förälder till oss och hjäpte mamma mycket när vi var små (hon har inga egna barn och pappa jobbade borta mycket). Men moster blir inte samma sak som mamma ändå även om jag är glad att hon finns där.

Barnen har farmor och farfar som bryr sig mycket om dom men jag tror inte jag kommer få en nära relation till svärmor, vi är för olika.

Zoya- Min mamma var svårt sjuk i 3.5 år (cancer) och jag tror hon levde sista 1,5 åren för att hon skulle hinna bli mormor.

Hur har ni berättat för era barn? Min äldsta är snart 3 år och jag funderar mycket på hur jag ska berätta för henne om mormor. Än så länge har hon inte frågat så mycket, nöjt sig med svaret att det är mormor när vi tittar på kort.

 

[Speciella_tina]

Sv: Gravid och moderslös

Jag pratar ofta om mormor, kanske mest för att jag själv har ett så stort behov av att prata om det. Men jag pratar aldrig om varför hon inte finns, det tror jag inte att min dotter skulle förstå, hon är bara 2. Men vi tittar på bilder, jag berättar vilka av Tuvas saker hon fått av mormor, att mormor älskade henne så hemskt mycket, och blev så glad när hon föddes.

Min mamma hade också cancer, med ett väldigt snabbt förlopp. 7 veckor efter hon fått sin diagnos dog hon. Min pappa bryr sig också, han älskar Tuva, men han är inte engagerad på det sättet som min mamma var. Farmor bryr sig hon med, men jag vet inte om hon är bekväm eller nått, hon kommer i alla fall nästan aldrig och hälsar på. De ses nog högst en gång i månaden.

 

[Speciella_tina]

Sv: Gravid och moderslös

Jag försöker också glädjas åt att min mamma i alla fall hann träffa Tuva, och uppleva att bli mormor. Men det är svårt, jag vill ju att hon ska gå vara med hela tiden. Mina barn kommer aldrig hämtas tidigare på dagis av mormor, sova över, åka på utflykt och göra allt det jag gjorde med min mormor och morfar.

 

[Tassetass]

Sv: Gravid och moderslös

Jag har varken mamma eller pappa kvar i livet, mamma dog för snart tio år sedan och pappa bara för två månader sedan. Jag känner så väl igen alla dina tankar och känslor och det är verkligen en enorm sorg.

Jag är inte mamma än, kommer nog dröja några år till, men jag kommer att prata mycket om min framtida knattes mormor och morfar och göra allt jag kan för att hålla dem så levande som möjligt.

 

[Kattennizze]

Sv: Gravid och moderslös

Jag kan inte riktigt jämföra mig, men min mamma är alkoholist och ganska sjuk i det och min pappa är psykiskt sjuk. De kan inte ta del av mina barns liv naturligtvis eftersom de är så sjuka och har varit det ända sedan jag föddes. Jag kan känna en enorm sorg och saknad efter att ha föräldrar att fråga om föräldraskap, att få stöd och råd, det blir som att man som förälder måste uppfinna hjulet varje dag på egen hand. Och det tar en väldig massa energi. Dessutom skulle jag gärna vilja veta hur jag själv var som barn och hur min mammas egna graviditeter varit, men det finns ju ingen som kan berätta det. Så lite kan jag förstå dig. Hoppas din graviditet ändå går bra, och jag kan tipsa om att prata med kurator/psykolog på BVC om det blir för tungt.

 

[Sonic76]

Sv: Gravid och moderslös

Har ju förlorat pappa 2008, min ena storsyster som själv hade trebarn 13,16 och 17, 2011 och mamma den 4/1-12 .
Pappa hann ju inte träffa min dotter så mkt, och min äldsta syster vars barn är 6 och 8 i år lärde han inte heller känna.
Jag sörjer över det och över att min syster inte hann fira sin dotters 13-årsdag eller sin sons 18-årsdag och körkort. Min dotter var ju med mig till mormor men det senaste året blev det inget då mamma var för sjuk.
Känns tungt att veta att de aldrig får se lillesyrrans framtida barn eller dela allt som händer,men jag har foton och minnen som.jag för vidare. Min dotter gillade verkligen min storasyster med så det är viktigt att bevara det.

 

[Speciella_tina]

Sv: Gravid och moderslös

Ja, det måste vara jobbigt att ha förlorat båda sina föräldrar. Jag har ju i alla fall min pappa, även om han inte alltid är så närvarande.

Jag pratar en del om min mamma, inte så mycket än, och jag visar inte bilder än, det skulle bli för jobbigt för mig. Men tanken är att göra det med.

 

[Speciella_tina]

Sv: Gravid och moderslös

På sätt och vis är det nog jämförbart, det är nog en sorts förlust att ha en mamma sjuk i alkoholism. Och att ha en psykiskt sjuk pappa. Man blir lite snuvad på den relation man tycker att man förtjänar.