Förstår att det här med abort är jobbigt för många osv. Men för mig känns det helt underbart. Jag har varit totalt upp och ner och kommer inte ihåg att det var så jobbigt att vara gravid (trött, hungrig och konstant illamående). Det tog bara timmar efter första tabletten innan det började vända, och det är så skönt att känna igen sig själv igen.
Vill egentligen inte så mycket med tråden, mer än att få fram att inte alla behöver tycka det är jättejobbigt med att göra abort. De flesta i omgivningen (de som vet om) verkar förutsätta att man ska vara mer eller mindre knäckt, och tycker nästan det är konstigt att man inte tycker det är speciellt jobbigt. Det känns som att det talas rätt så tyst om lätta aborter, men att man hör mer om (psykiskt)jobbiga. Det är legitimt att tycka en abort är jobbig, men tycker man det är enbart en bra lösning på en situation man helt enkelt inte vill vara i, då ska man nästan känna skuld.
Givetvis ser jag inte abort som ett preventivmedel man tar till hur som, det är ingenting jag vill genomgå. Men i vårt fall är situationen inte svårare än att jag har två barn, sambon har två barn, vi varken orkar/vill börja om, finns inga andra anledningar. Vi skyddar oss, och fattar inte när det här blev till, men uppenbarligen är skydd inte 100%iga....
Sjukvården har bemött oss väldigt bra. Inga pekpinnar eller fördömande överhuvudtaget. Är helnöjd från början till slut och har inga moraliska skuldkänslor alls när det är så tidigt som i vårt fall.
Hur har ni andra där ute upplevt era aborter?
Vill egentligen inte så mycket med tråden, mer än att få fram att inte alla behöver tycka det är jättejobbigt med att göra abort. De flesta i omgivningen (de som vet om) verkar förutsätta att man ska vara mer eller mindre knäckt, och tycker nästan det är konstigt att man inte tycker det är speciellt jobbigt. Det känns som att det talas rätt så tyst om lätta aborter, men att man hör mer om (psykiskt)jobbiga. Det är legitimt att tycka en abort är jobbig, men tycker man det är enbart en bra lösning på en situation man helt enkelt inte vill vara i, då ska man nästan känna skuld.
Givetvis ser jag inte abort som ett preventivmedel man tar till hur som, det är ingenting jag vill genomgå. Men i vårt fall är situationen inte svårare än att jag har två barn, sambon har två barn, vi varken orkar/vill börja om, finns inga andra anledningar. Vi skyddar oss, och fattar inte när det här blev till, men uppenbarligen är skydd inte 100%iga....
Sjukvården har bemött oss väldigt bra. Inga pekpinnar eller fördömande överhuvudtaget. Är helnöjd från början till slut och har inga moraliska skuldkänslor alls när det är så tidigt som i vårt fall.
Hur har ni andra där ute upplevt era aborter?
