Pettsson
Trådstartare
Missförstå inte inlägget.
Jag känner mig som en usel människa!!
För ett år sedan träffade jag min nuvarande sambo och är givetvis hur lycklig som helst
Men...sedan jag flyttade ihop med honom (90 mil från allt och alla jag känner) har vi inte gjort något av det som "man gör" när man flyttar ihop.
Jag valde helt fel helg att flytta, den följdes av en jobbvecka för honom (som innebär att han ligger borta en hel vecka, är hemma en vecka osv.) efter att mina päron rest hemmåt igen. När han kom hem hade han sin son med sig, tre år, som bor hos oss en vecka i månaden. Där blev allt så fel, all närhet jag behövde efter något jag upplevde otroligt jobbigt, all tid till att tala med någon öga mot öga, allt mys jag var i behov av fanns det inte tid till.
Jag förstår självklart det, jag älskar hans son otroligt mycket och vi har en god relation.
Men det var så otroligt jobbigt! Så svårt att vara den glada och positiva som är lyckligast i världen efter att ha flyttat samman med den hon älskar.
Jag skäms för att säga det, erkänna att jag känner så.
Men tiden när han är här är krävande för oss alla. Han är fruktansvärt bortskämd och får göra allt han vill, äta allt han vill och får väldigt mycket av det han vill ha. Det klarar inte jag. Har faktiskt tagit mig i kragen och satt stopp efter att jag talade med min sambo. Hela veckorna består av saker de ska göra, de måste hit och dit, göra det och det. Jag förstår inte hur ett barn orkar göra "speciella" saker hela dagar i sju dagar. Jag orkar det inte, och egentligen inte min sambo heller. Men jag tror att mycket av det handlar om att han vill vara en älskad pappa lika mycket som han vill visa att han älskar honom även om mamma och pappa bor ihop. Eller? Gör man alltid "speciella" saker med sina barn varje dag?
Det här blev nog ett rörigt inlägg, men jag vill bara skriva av mig. Kanske få ett gott ord och någon som säger att jag inte är världens sämsta människa
Jag får liksom inget andrum. Jag har ingen vän här nere ännu som jag kan tala med och jag kan knappast säga till honom att jag tycker att situationen har varit jobbig för mig...
Jag känner mig usel... tack till er som läste
Jag känner mig som en usel människa!!
För ett år sedan träffade jag min nuvarande sambo och är givetvis hur lycklig som helst
Men...sedan jag flyttade ihop med honom (90 mil från allt och alla jag känner) har vi inte gjort något av det som "man gör" när man flyttar ihop. Jag valde helt fel helg att flytta, den följdes av en jobbvecka för honom (som innebär att han ligger borta en hel vecka, är hemma en vecka osv.) efter att mina päron rest hemmåt igen. När han kom hem hade han sin son med sig, tre år, som bor hos oss en vecka i månaden. Där blev allt så fel, all närhet jag behövde efter något jag upplevde otroligt jobbigt, all tid till att tala med någon öga mot öga, allt mys jag var i behov av fanns det inte tid till.
Jag förstår självklart det, jag älskar hans son otroligt mycket och vi har en god relation.
Men det var så otroligt jobbigt! Så svårt att vara den glada och positiva som är lyckligast i världen efter att ha flyttat samman med den hon älskar.
Jag skäms för att säga det, erkänna att jag känner så.
Men tiden när han är här är krävande för oss alla. Han är fruktansvärt bortskämd och får göra allt han vill, äta allt han vill och får väldigt mycket av det han vill ha. Det klarar inte jag. Har faktiskt tagit mig i kragen och satt stopp efter att jag talade med min sambo. Hela veckorna består av saker de ska göra, de måste hit och dit, göra det och det. Jag förstår inte hur ett barn orkar göra "speciella" saker hela dagar i sju dagar. Jag orkar det inte, och egentligen inte min sambo heller. Men jag tror att mycket av det handlar om att han vill vara en älskad pappa lika mycket som han vill visa att han älskar honom även om mamma och pappa bor ihop. Eller? Gör man alltid "speciella" saker med sina barn varje dag?
Det här blev nog ett rörigt inlägg, men jag vill bara skriva av mig. Kanske få ett gott ord och någon som säger att jag inte är världens sämsta människa
Jag får liksom inget andrum. Jag har ingen vän här nere ännu som jag kan tala med och jag kan knappast säga till honom att jag tycker att situationen har varit jobbig för mig...
Jag känner mig usel... tack till er som läste
