Ge lugnande till hund...

[Aningsfull]

Träffade en hundpsykolog idag och pratade med henne om min lilla nervösa stackare.
Fick en hel del bra tips på hur vi ska försöka lösa våra problem och få en stabilare hund mentalt. Hur vi ska aktivera henne mer och låta henne lösa problem och hela tiden måste hon känna att hon lyckas, för att förhoppningsvis öka på hennes självförtroende. Känna att hon klarar av saker själv utan att söka stöd hos mig hela tiden. Visst kan det ibland vara bra med en hund som hela tiden söker stöd hos sin förare, men samtidigt fungerar det ju inte med en hund som inte fungerar tillsammans med andra människor och som inte litar på sin egen förmåga.

Förhoppningen är att hon ska bli självsäkrare och även sluta vakta så mycket. För en arbetslös hund brukar ganska snabbt bli egen företagare som hon valde att kalla det.

Sen har hon på senare tid börjat bete sig väldigt lustigt. Hon har blivit krypig, ser strykrädd ut, hon leker inte längre med sina hundkompisar som hon i normala fall brukar älska. Hon hälsar inte längre på människor som hon i normala fall brukar älska. Hon ligger bara i sin korg och trycker eller sover under täcket stora delar av dagarna. Så olik den busiga lilla tjej jag är van vid. Så nu blir det först en tur till veterinären för att utesluta fysiska fel på henne.

Men nu till rubriken... Veterinärer har förr haft som förslag att vi ska börja ge lugnande till henne. För det är väl som dom säger att det är inte kul för Julie att vara Julie när hon är så rädd och nervös hela tiden och tycks tro att hela världen är ute efter henne och att den enda som verkligen går att lita på är mig.
Jag har provat jag vet inte hur många metoder för att hon ska bli mindre rädd för främlingar och sett stora framsteg, men så räcker det med ett pucko som skrämmer henne så är vi tillbaka på ruta ett igen. Det är så tungt att HELA tiden få börja om från början. Få flera månaders arbete förstört för att ett fyllesvin sliter hundens koppel ifrån mig för att hälsa på "den söta lilla hunden". Jag trodde att jag skulle börja gråta för jag visste ju att det antagligen skulle innebära att den lilla tillit jag fått henne att bygga upp för omvärlden antagligen skulle raseras. Och mycket riktigt...
Så nu funderar vi på lugnande på allvar.. Nåt naturpreparat som vi blev föreslagna. För jag vill inte se min hund så rädd mer.

Har ni någon erfarenhet av hundar med liknande problem? Hur gick ni till väga för att lösa problemen?

Kanske ska tala om att hon, precis som så många andra hundar som är rädda visar det genom aggressivitet. Jag har tackat min lyckliga stjärna för hennes storlek för hon har aldrig åstadkommit någon skada när hon bitit, men det är ju inte kul för henne att vara så rädd att hon känner att hon måste gå till attack för att försvara sig själv.

Men ja.. ni får gärna komma med kommentarer. All hjälp tas emot med öppna armar. Jag vill bara få en gladare hund, vill inte att hon ska vara såhär rädd...

 

[Jadzia]

Sv: Ge lugnande till hund...

Jag har en hund som liknar din. En femårig tik som är helt övertygad om att det mesta är ute efter att skada henne. Hon är rädd för okända människor, hundar, paraplyer, fladdrande tält och allt vad man kan tänka sig. Backar om hon kan, men delar ut fegbett om hon blir pressad. Tack vare hennes ras är det inte så många som är pigga att hälsa på henne, men hon spär också på folks fördomar om rottweiler.

Det är slitigt att ha en sådan typ av hund, där större delen av rädslan inte är förvärvad utan medfödd. Man får acceptera att hunden aldrig kommer att utvecklas till någon trygg och självsäker hund som kan stå på egna ben. Man kan inge dem en känsla av trygghet men till syvende och sist behöver de någon att luta sig mot och ta skydd bakom. Där skiljer sig denna typ av hund frn dem med förvärvad rädsla och osäkerhet. De senare kan man laga och fixa till. De förra kan man bara förbättra, men sällan få helt bra.

Jag har lagt ned år på att få min hund så harmonisk som hon är idag och i dagsläget fungerar hon. Hon litar på mig och tror att jag fixar allt. Rädslan och osäkerheten finns dock där, under ytan, och jobbar jag inte på det hela tiden så går hon bakåt i utvecklingen. Något annat kan man egentligen inte räkna med. Jobbet med en sådan hund blir aldrig färdigt. Man kan inte luta sig tillbaka och tänka att nu är hunden fixad och allt är lugnt. Så blir det aldrig.

Det jag har gjort med min hund träna extremt mycket på det jag vill att hon ska kunna fixa och dels sortera bort det som jag vet inte kommer att fungera. Tävlingar går bort, så också större folksamlingar med icke hundvana människor. Att ta med henne på större fester, marknader eller liknande fungerar inte. Fulla människor gör inte alltid som man säger och marknader är för stökiga för att jag ska kunna hålla full koll på både omgivning och hund. Det är det som är den springande punkten. Som ägare till en rädd hund måste man ha kontroll. Det fungerar inte att överlämna kontrollen till hunden och tro att hunden ska stärkas av att reda ut situationen. Denna typ av hund vill inte ha kommandot och klarar heller inte av det. Förvisso mår de bra av att ha ett arbete och ställas inför svårigheter som de får lösa, men det måste vara sådana svårigheter som man vet att de kan ta sig igenom utan att belastas för hårt. Hunden får inte misslyckas.

Själv har jag jobbat hårt med min egen person. Jag måste vara lugn, bestämd och ha pondus. Då blir min hund lugn och trygg. Nervositet och rädsla smittar av sig tokfort på hunden. Samma gäller osäkerhet och tvärt emot vad man kan tänka sig så behöver en osäker hund en rätt hård ägare med ordentlig disciplin. Ju mer man styr deras tillvaro, ju tryggare blir de. Att slippa ta beslut, att alltid veta vad som ska hända och vad som förväntas av en, det gör en osäker och rädd hund tryggare. Inkonsekvens och jamsande inverkar negativt. Då minskas tilliten till ägaren. Kan man verkligen lita på någon som säger en sak och gör en annan, ungefär. Lydnadsträning har positiv effekt på de flesta rädda hundar och det ska som sagt genomföras med disciplin. Inget trams utan vänligt men bestämt. Fö mycket lock och pock är inte heller bra utan man kan rent handgripligen behöva visa dem vad de ska göra. Många rädda hundar blir passiva då de blir osäkra och står bara och tittar.

För att hunden ska få en chans att stärka sin egen självkänsla så kör jag spår och tidigare tränade vi sök. Söket fick vi sluta med då det visade sig att hon har reservationer mot människor som inte bara beror på rädsla. Hon gillar helt enkelt inte folk plus att hon är rädd för dem och då är det inte schysst mot hunden att träna sök. Ingen träning som vi testat kunde råda bot på detta. Vi kom så långt att hon kunde skickas på två figuranter, sedan slog det tilt i skallen och näsan stängdes av. Då bara sprang hon på ren lydnad och blev mer och mer stressad. Att träna en sådan hund är svårt och kräver många speciallösningar. Man måste veta exakt när man kan gå in och ställa krav och när det finns en mental blockering som måste fixas först. Krav är dock något som inte får glömmas bort. De växer när man ställer rimliga krav och de lyckas utföra det man bett om. En vinglig balansgång för föraren att gå.

Att få en rädd hund att tycka om alla människor är svårt. De blir fjäskiga, men samtidigt innebär det press att springa runt och fjäska. Det jag har satsat på är inte att få hunden att hälsa på människor utan att få henne att strunta i dem. Betydligt enklare och bättre för hunden. Vi har hängt på klubben många dagar i veckan och många timmar åt gången och då har hon varit med när vi fikat, tränat och hela köret. Ingen har tagit någon direkt notis om henne, det har varit fritt att mata med godis och klappar har hon fått när hon visat att det varit okej. Samma princip har jag sedan kört hemma, på promenaden, ja överallt. Det är också därför hon så sällan har fått följa med till city. Folk gör inte alltid som man säger och med min hund så är det ett måste. Jag tillåter inte någon att förstöra det jobb jag lagt ned på henne. Om jag trots det möter något nöt som tränger sig på hunden så agerar jag alltid lugnt. Intrycket jag vill ge hunden är att det inte är något att bry sig om. Om jag är säker så blir hunden säkrare. Då fungerar det också att bli arg på korkskallen som inte lyssnar.

Så det är tipsen jag kan ge dig. Jobba med hunden utifrån dess förutsättningar och tro inte att det kommer att bli en normal och självsäker hund. Det går med en hund som förvärvat sin rädsla, inte annars. Nöj dig med om du kan få henne att agera som en normal hund i de situationer du vill att hon ska klara. Habituering ger bara framgång till viss del. I vissa fall lönar det sig att utsätta dem för det "farliga", i andra fall är det lönslöst och förstör bara. Räkna inte med att det ska gå att ta med henne in till city eller på festen. Det är något rubbade hundar vi har att göra med och de behöver en viss anpassning av miljön runt dem. Lägg krutet på det som är viktigt. Lek också mycket, många lekar där hunden får vinna. Min hund får i princip alltid vinna våra dragkamper fortfarande.

Att droga hunden är ingen lösning. Det är inte bara rädslan som påverkas utan hela hunden. Jag är också tveksam till att rädslan mildras. Istället är jag inne på att rädslan maskeras, genom långsammare reaktioner och allmän apati. Kan man inte genom träning ordna till hunden så att den fungerar i ens liv bör den få somna in. Jag har stått och vägt många gånger när det gäller min hund, men så har träningen givit resultat och hon har köpt sig lite mer tid. Nu är hon så pass okej i huvudet att hon får finnas till kroppen säger ifrån, men det måste fortfarande underhållas.

Många anser att jag är på tok för hård mot min hund, men de som följt oss på vägen vet bättre. Pjosk och mesande har bara gjort problemet värre, medan dressyr al la tysk kommandoofficer har stärkt både hund och förare. Det låter helfel men det fungerar på denna tik och på ett gäng andra räddharar jag arbetat med.

 

[Aningsfull]

Sv: Ge lugnande till hund...

Någon normal hund har jag förstått att jag aldrig kommer att få, det enda jag vill ha är en hund som klarar av vardagssituationer, sånt som alla hundar utsätts för dagligen. Hon måste tex klara av att det kommer människor och hälsar på oss.
Planerade besök är sällan några problem. Jag informerar alla som ska komma att dom inte ska ta någon notis om henne utan lådsas som om hon inte fanns. De ska inte söka kontakt med henne utan om hon vill komma fram och lukta får hon göra det, men mer än så ska hon inte behöva ha att göra med våra gäster. De kommer ju för att hälsa på oss, inte henne. Ska det komma mycket folk brukar jag helt enkelt göra så att jag sitter med henne tills gästerna kommit in och slagit sig till ro. När alla sitter ner och det lugnat ner sig får hon komma ner och gå fram och hälsa om hon vill. Enda sättet att komma ifrån detta rabiata skällandet och en stressad hund för resten av kvällen är just att ta ifrån henne möjligheten att vakta så att hon inte behöver känna att det är hennes ansvar att hålla koll på alla som ska komma in.
Problemet kommer dock när man får oväntat besök, och det får man ju så gott som dagligen. Någon som ringer på dörren eller kanske rent av kliver in och hon hinner till dörren före mig för att hålla inkräktaren ute. Då är det så gott som omöjligt att få henne att varva ner utan hon håller stenhård koll på inkräktaren resten av kvällen och försöker gärna på att ge dem ett tjuvnyp i hälsenorna. Får hon sitta i min famn känner hon sig lugn, då litar hon väl på att jag inte skulle släppa någon inpå henne för att skada henne, men samtidigt kan man ju inte ha hunden i famnen hela dagarna för att någon råkar komma på besök.
Vissa människor lär hon sig dock snabbt att känna igen och accepterar att de kommer på besök medan andra människor, trots att dom aldrig gjort henne nåt, är dödsdömda. Hon kopplar aldrig av när de är på besök och sitter och småmorrar hela kvällen, skäller och så fort de gör minsta antydan till att röra sig kan hon göra ett utfall mot dom.

Tipsen vi fick av hundpsykologen just för detta med att hon måste börja acceptera att folk kommer och hälsar på är att försöka få det till någonting positivt att någon kommer in genom dörren eftersom att det ofta är just där problemet sitter. Att vi gärna kan hänga en korg med godis till henne just innanför dörren och att alla som kommer kan kasta en godis till henne. Inte att hon ska behöva fram och hälsa på alla, jag ser hellre att hon kunde bry sig lite mindre om att folk hälsar på, men att hon ska känna att hon kan få ut någonting gott av att någon kommer och hälsar på.

Sen är hon OTROLIGT svartsjuk. Tidigare har det inte varit något större problem, men nu när även min pojkvän har en hund så märker man av det. Pojkvännens hund får inte ens titta på mig när hon är med mig så blir hon arg. Nu är visserligen Harry världens snällaste hund och lunkar iväg när hon blir arg, men jag önskar ju att hon kunde tillåta mig att klappa honom även om hon är med mig.

Jag tränar lydnad med henne, vi brukar även köra lite personsök där hon får leta människor hon tycker om. Att leta en främling vore nog bara att förstöra för henne då hon inte skulle tycka att det gav henne någonting atthitta en främling i skogen utan då skulle hon bara bli rädd och osäker.
Brukar även aktivera henne med spår, både viltspår och personspår. Vi har börjat träna lite agility fast bara på "hobbynivå". Vi åker till bruks och tränar litegrann ibland när vi har lite tid över.

Jag vill bara ha en stabil hund som inte är så rädd för världen. För varken hon eller jag är ju lyckiga när hon är så rädd hela tiden.