Gastric by pass/sleeve.

[Fille]

Jag tror att operation är det som en tar till när en har misslyckats totalt med avsevärda mängder försök att gå ner i vikt med dieter. För mig blev det tillslut så att jag tänkte på att jag var överviktig exakt hela tiden. Det var otroligt tärande psykiskt. Min ork var kraftigt nedsatt så det var jobbigt och gjorde ont att röra mig. Jag kände mig energifattig och drog jag ner på kalorierna orkade jag absolut ingenting. Nu går det av sig självt med motionen. Det är rent av roligt och jag har blivit som den jag var förr som gärna sportade och sprang och var som en duracellkanin. Operationen har gjort om till en viss del också vad jag tycker är gott. Så även om jag absolut kan äta en halv pizza eller en bakelse nu så vill jag inte. Längtar istället efter knäckemackor med avokado och keso och varmrökt lax och skaldjur.
Innan hörde jag ofta att jag skulle aldrig mer kunna njuta och att jag med mitt stora mat och bakintresse skulle bli olycklig men så är det inte. Intresset har bara ändrat form lite men är lika stort som förr.
Jag äter också vad som är normala portioner numera. Precis så stora som jag ser att de som är naturligt smala av naturen äter. Två potatisar och en fläskkotlett och 1 dl råkost tex. En portion havregrynsgröt. En kanelbulle och en halv bilpåse.Åt gången alltså. Ingen som inte vet kan ana att jag är opererad tror jag men jag har märkt en skillnad i hur en del personer äter.
För att inte starta någon ilska hos någon så är jag medveten om att vissa personer äter väldigt väldigt lite med ändå är överviktiga. Mitt hår har blivit tjockare och det är rätt underligt men det kanske har med vitaminerna jag äter och suget efter nyttigheter jag har nu. Min diabetes jag hade förr är borta helt och mitt hb har legat på 160 både förr och nu och nån konstig anledning.
Jag ångrar inte min operation, ibland kan jag tycka att jag skulle gjort det tidigare men då tänker jag att min operatör säger att de har förfinat metoden och minskat risken för tarmvred etc så jag tänker att jag inte vet hur jag hade mått då.
Här i Örebro är inte alla så jätteöverviktiga tycker jag som opereras. Jag hade inte särskilt högt bmi men jag var inte smalast i gruppen. Det förvånade mig.

Här i örebro är bmigränsen ganska låg, minns inte om den är 30 eller 35!

 

[Soffan74]

Om man har gått i vikt av mediciner då?

 

[gul_zebra]

Jag känner flera som mig veterligen är nöjda med sina resultat, de problem jag fått höra om är främst dumpingen och landsting som ställer för orimliga krav för en skinnreduktion efteråt.
Måste även konstatera att det i sånahär trådar alltid är en drös som känner folk som fått en massa problem. Det är sällan någon som själv fått problem som säger något och sällan folk som känner folk det gått bra för, utan antingen har man själv opererats och är nöjd eller så känner man folk som fått alla möjliga problem. Jag menar inte att det är någon som hittar på eller nånting men nog måste det vara fler än jag som blir skeptiska till den här snedfördelningen och vilken bild den ger av operationen? Hur kommer det sig liksom, och hur mycket ska man lyssna på vardera sida?
//Zebra som följt i tystnad pga funderingar på att eventuellt opereras om bariatrin anser det vara bästa utvägen

 

[tuaphua]

Jag känner flera som mig veterligen är nöjda med sina resultat, de problem jag fått höra om är främst dumpingen och landsting som ställer för orimliga krav för en skinnreduktion efteråt.
Måste även konstatera att det i sånahär trådar alltid är en drös som känner folk som fått en massa problem. Det är sällan någon som själv fått problem som säger något och sällan folk som känner folk det gått bra för, utan antingen har man själv opererats och är nöjd eller så känner man folk som fått alla möjliga problem. Jag menar inte att det är någon som hittar på eller nånting men nog måste det vara fler än jag som blir skeptiska till den här snedfördelningen och vilken bild den ger av operationen? Hur kommer det sig liksom, och hur mycket ska man lyssna på vardera sida?
//Zebra som följt i tystnad pga funderingar på att eventuellt opereras om bariatrin anser det vara bästa utvägen

Kan det inte vara så att man tiger om sin operation ibland för att det är så laddat ämne och man bara inte orkar med det? Om man då har en lyckad operation så märker ju ingen mer än viktnedgången, som man kan säga skett av andra skäl om man inte vill prata om det. Man har ju ingen skyldighet att prata om det liksom.

Men om det går fel kanske det blir så att man måste berätta. Två av de jag känner som fått problem var mer eller mindre tvungna att berätta för mig. Den ena visste jag ju innan hon ens bestämt sig för op. Och vi är så nära att jag fått höra om komplikationer iaf. Men jag vet att hon blev tvungen att berätta för folk hon inte ville berätta för. Hon ville inte bli dömd som lat eller karaktärslös etc, vilket hon var rädd för att bli av vissa.
Men när man inte kan jobba, inte kan sköta barn, inte kan sköta djur måste någon annan göra det. Då kan man känna sig tvingad att förklara varför även till såna man skulle knipit för annars.

Det är ju många överviktiga som undviker att söka vård pga dåligt bemötande från vården. Man har ju pratat om att det kanske förekommer mer komplikationer än vad man trott just för att folk inte vågar söka vård när det gäller såna här saker.

Sen tror jag att det är fler som är nöjda än missnöjda. Just diabetes och värk i kroppen verkar ju ha blivit mycket bättre för många. Jag skulle också tycka att dumpningar och att behöva ta vitaminer var ett billigt pris att betala om det innebar att jag slapp diabetes, värk etc.

Vem man ska lyssna på är väl så många som möjligt. Läsa på i studier, lyssna på folk som opererat sig och vara sunt kritisk till båda sidor. Det är ju lätt att bli frälst om något funkar för en och lätt att döma ut saker om det inte gjort det.

 

[_husmusen_]

@Anders när man opererar sig förändras troligen ens hormonmönster som styr både hunger och mättnad. Dessa hormoner är ofta störda hos överviktiga, om man inte är hungrig på samma sätt är det lättare att hålla en strikt diet.

http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=17426

 

[Pudlan]

Sk

2hg godis efter OP är en helt galen mängd.

Med op får du handfast hjälp med portionsstorleken och matval för kroppen blir "normal". Det blir så mycket lättare att äta rätt men det kräver förstås fortfarande tanke.

Motionen är mindre viktig än maten för vikten men desto viktigare för välbefinnandet.


Menar inte att man ska äta 200 gram godis efter op. Utan om man försöker minska intag innan op och man kan gå ner i vilt utan op. Då menade jag att man kan ex äta 200 gram i stället för större mängd. Var inte meningen att vara otydlig.
Motionen är viktig även efter op. Det är bra med rörelse. Menar inte gym o jätte pass utan promenader som är bra för tarmrörelser. Ja op får hjälp med portioner mm men hen jag skriver om räkte inte 10 besök hos psykolog o läkarbesök det är trist. Hen Hade behövt met hjälp.

 

[Pudlan]

Mat och godissug är INTE det samma efter operationen. Inte ens i närheten.
Det är det som gör operationen så framgångsrik för man KAN inte äta som förut och man VILL inte äta som förut heller.

Har man en matmissbruk som inte är behandlat är det andra mekanismer som styr. Då är det ganska troligt att man byter ut sitt missbruk för det är extremt svårt att missbruka mat efter operationen.

Det är inte borta de suget trots op. Så flera jag känner har töjt ut magsäcken. Vet ej vilken sorts op de gjort. Det är tråkigt att set blivit så.

Nu menar jag inte att det är fel med op. Det fungerar jätte bra för många. O det är det som är meningen. Men flera behöver mer stöd efter op.

 

[lil-sis]

Det är inte borta de suget trots op. Så flera jag känner har töjt ut magsäcken. Vet ej vilken sorts op de gjort. Det är tråkigt att set blivit så.

Nu menar jag inte att det är fel med op. Det fungerar jätte bra för många. O det är det som är meningen. Men flera behöver mer stöd efter op.

Tarmen inte magsäcken och suget är inte detsamma men går ju fint att bygga upp igen om man inte tänker sig för.

 

[Vallmo]

Det är inte borta de suget trots op. Så flera jag känner har töjt ut magsäcken. Vet ej vilken sorts op de gjort. Det är tråkigt att set blivit så.

Nu menar jag inte att det är fel med op. Det fungerar jätte bra för många. O det är det som är meningen. Men flera behöver mer stöd efter op.

Suget är inte detsamma. I och med att man tar bort magsäcken så tar man även bort de celler (enzymer) som reglerar hunger.
Suget är avsevärt mindre men har man ett missbruk finns det säkert andra orsaker till att man känner sug, men den rent fysiologiska möjligheten är minskad.

 

[Pudlan]

Suget är inte detsamma. I och med att man tar bort magsäcken så tar man även bort de celler (enzymer) som reglerar hunger.
Suget är avsevärt mindre men har man ett missbruk finns det säkert andra orsaker till att man känner sug, men den rent fysiologiska möjligheten är minskad.

Något är det för hen jag skriver om har samma mat o godis sug som innan.

 

[Pudlan]

Tarmen inte magsäcken och suget är inte detsamma men går ju fint att bygga upp igen om man inte tänker sig för.

Hen har inte varit utan sug efter godis o mat en enda gång. Hen berättade att hen tänkte på mat o vad hon skulle äta när hen kom hem direkt när hen vaknat efter op

 

[kryddelydd]

Jo det har jag också läst om. Man byter ett beroende mot ett annat. Men varför behandlas folk med övervikt inte med psykoterapi först innan man opererar? Eller det kanske görs?

Det är lättare att äska pengar för kirurgisk verksamhet än för psykoterapi...

 

[kryddelydd]

Jag tror att man som kirurg kanske inte riktigt tänker på det sättet. Alltså att man ser hela människan utan man ser istället en överviktig person och tar man bort övervikten så tar man bort problemet. Sen att det inte alltid funkar så är ju något helt annat.
Sen tror jag också att patienterna många gånger inte är helt ärliga när dom svarar på frågor om alkoholvanor, för såna frågor får man innan.
Det är ju väldigt sällan som någon går från att inte dricka alls till att missbruka alkohol. Ofta har det nog funnits med lite innan men inte i samma omfattning och sen har det accelererat. Min erfarenhet (från jobbet) är att har man ett missbruksbetende generellt så brukar det inte spela så stor roll vad man missbrukar.

Nej, kirurgens uppdrag är ju just att utföra operationen. Här sköter de viss lab-kontroll upp till ett par månader efter operationen, i övrigt skickas den opererade tillbaka till primärvården.
Vilket är en rimlig uppdelning: det kan inte vara rimligt att anse att fetma är en kirurgisk åkomma.

Svårigheten är väl just det där att det är den överviktiga/feta personen som SJÄLV måste göra en jättestor insats.
Man kan få råd och stöd (vägningar eller liknande) inom sjukvården, men jobbet måste man göra själv. Och att behålla motivationen är ju det som är allra svårast: jag tror att de allra flesta överviktiga människor är medvetna om att det är deras (vårt) beteende som är orsaken till övervikten, men motivationen och viljestyrkan att faktiskt genomföra de förändringar som vi vet vore bra för oss, är inte självklart att vi har.
De flesta överviktiga människor har ett dåligt ät-beteende. Men de flesta har inte ett så dåligt ät-beteende att det "kvalificerar" för att vara ätstörningar av psykiatrisk valör. Det är liksom inte så illa att det ses som en psykisk sjukdom.

Och då är det tyvärr svårt att hitta tillräckliga resurser inom sjukvården - trots att förebyggande arbete är jätteviktigt; att den överviktiga/e ska slippa följdproblem som belastningssmärtor i rörelseapparaten, nedsatt kondition, mer artros, mer hjärt/kärlsjukdomar, mer typ II diabetes.

Resurserna räcker inte till att ge så mycket stöd som många överviktiga behöver för att lyckas med att ändra sitt beteende.

Och då är det ju "enklare" att göra en punkt-insats i form av att operera.

 

[kryddelydd]

Jag känner flera som mig veterligen är nöjda med sina resultat, de problem jag fått höra om är främst dumpingen och landsting som ställer för orimliga krav för en skinnreduktion efteråt.
Måste även konstatera att det i sånahär trådar alltid är en drös som känner folk som fått en massa problem. Det är sällan någon som själv fått problem som säger något och sällan folk som känner folk det gått bra för, utan antingen har man själv opererats och är nöjd eller så känner man folk som fått alla möjliga problem. Jag menar inte att det är någon som hittar på eller nånting men nog måste det vara fler än jag som blir skeptiska till den här snedfördelningen och vilken bild den ger av operationen? Hur kommer det sig liksom, och hur mycket ska man lyssna på vardera sida?
//Zebra som följt i tystnad pga funderingar på att eventuellt opereras om bariatrin anser det vara bästa utvägen

Jag känner - som så många andra - personer som genomgått överviktsoperationer.
De jag känner är i grund nöjda med att ha blivit opererade, och de har gått ner i vikt.
Men de har också fått en del komplikationer och biverkningar.
Inte för att något gick snett, utan för att det faktiskt är väldigt vanligt.

Ingen av dem har ångrat att de genomgått ingrepp, men de "mörkar" heller inte de komplikationer som faktiskt uppstått.

Det behöver ju inte vara motsatsförhållanden mellan nöjd och komplikationer.
Det kan ju vara "nöjd och har fått (delvis förväntade) komplikationer".

Jag har träffat ett antal personer i jobbet, som genomgått operationer. Det är få som säger att de ångrar sig.
Det är ganska många som faktiskt misslyckats med varaktig viktnedgång.

Operation är ju inte trolleri: det ökar sannolikheten att uppnå varaktig viktnedgång, men kräver ju anpassning av ät-beteendet ändå.

 

[ztsu]

Något är det för hen jag skriver om har samma mat o godis sug som innan.

Jag tror att @Vallmo utgår ifrån sin sleeve-OP när hon skriver att suget är borta. Har man gjort en GBP har man fortfarande suget kvar. Det är ju två olika sorters operationer som fungerar på två olika sätt men ger samma resultat (viktnedgång)

 

[lil-sis]

Jag tror att @Vallmo utgår ifrån sin sleeve-OP när hon skriver att suget är borta. Har man gjort en GBP har man fortfarande suget kvar. Det är ju två olika sorters operationer som fungerar på två olika sätt men ger samma resultat (viktnedgång)

Nä.

Jag har gjort en GBP och suget är inte ens en bråkdel av vad det var innan.

Och vaknar man med sig direkt efter op så lär det enkom vara mentalt. Man har precis fått tarmarna rejält ommöblerade.

 

[ztsu]

Nä.

Jag har gjort en GBP och suget är inte ens en bråkdel av vad det var innan.

Och vaknar man med sig direkt efter op så lär det enkom vara mentalt. Man har precis fått tarmarna rejält ommöblerade.

Jag har också gjort en GBP och jag har inte heller samma sug som innan, men det finns ett sug. Det gör det.

Håller dock med om ditt andra stycke. Jag var inte sugen på någonting typ första året efter OP

 

[kryddelydd]

Det är lättare att äska pengar för kirurgisk verksamhet än för psykoterapi...

svarar mig själv och spinner vidare på tankegången och så blir det lite trådkap...

i dagens sjukvårdssverige saknas det resurser.
Landstingen får in pengar via skatter från länsinvånarna, och så finns det ett system för utjämning över landet och lite statliga medel som ibland är "öronmärkta".

Av de medel landstingen får för sjukvård, får landstingen i stort sett fördela skapligt fritt.
Inom vissa områden finns det större resursbrister än inom andra - och jag syftar just nu mest på personal-resurser (antal anställda med respektive yrke).

Om vi nu tänker på övervikt i perspektivet "kliniktillhörighet" så hör övervikt huvudsakligen till allmänmedicin, fram tills en eventuell punktinsats av kirurgerna.

Kirurgin har, generellt sett, enklare att få medel jämfört med allmänmedicin. Kirurgerna verkar vara skapligt duktiga på att skilja på ändamålen med resurserna så att bråck-kirurgi får sitt, gallor opereras, fetma opereras, cancer opereras (med hög prioritet).

Allmänmedicin får också resurser - som också ska nyttjas av många olika diagnos/patientgrupper.
Som vi också vet, finns det för lite resurser för psykisk ohälsa - både inom allmänmedicin och psykiatrin.

Nu tänker jag högt och har inget på fötter, men:

om vi tänker oss att vi skulle lyckas fördela om pengarna från överviktsoperationer till psykoterapeuter, och satsa på samtalsbehandling för att komma tillrätta med dåligt ätbeteende, så finns förstås risken att gruppen överviktiga skulle få väldigt liten del av den kompetensen eftersom vården är skyldiga att prioritera internt på så sätt att den individ som har största behovet, ska få mest resurser först.
Jag tänker då att övervikt skulle konkurrera med psykisk ohälsa om samma begränsade resurs.

Så även om jag kan tycka att det känns lite märkligt att operera bort resultatet av ett negativt ät-beteende, så kanske det faktiskt är just operationen, och kirurgins större förmåga att få resurser, som gör att överviktiga får skapligt stora resurser ändå.

Hemskt, kanske, men ett inte helt ointressant tank-experiment.

 

[Pudlan]

Jag tror att @Vallmo utgår ifrån sin sleeve-OP när hon skriver att suget är borta. Har man gjort en GBP har man fortfarande suget kvar. Det är ju två olika sorters operationer som fungerar på två olika sätt men ger samma resultat (viktnedgång)

Å det förklarar varför hen jag menar har kvar sitt mat o godis sug efter op. Nu har jag lärt mig något nytt.

 

[hastflicka]

Jag kanner ett par stycken i Sverige som utfort en operation, och en har i USA. Ingen av dem har gatt ner i vikt och alla ater precis som forut. En av de i Sverige har gatt upp sa hon vager mer nu an innan op.
Den har i USA pratade oerhort mycket om operationen innan den utfordes och berattade garna hur hon inte skulle kunna ata allt mojligt, sa darfor at hon extra mycket fore op. Sedan efter op fortsatte hon att ata precis samma saker (mycket glass och feta saser). Det ar mojligt att hon at mindre men oftare, men jag sag i alla fall inte direkt nagon skillnad. Hon har ganska allvarliga biverkningar (imagine that).
De i Sverige har samma mentalitet ... och ocksa allvarliga biverkningar, och har inte gatt ner i vikt alls. De vet jag dock inte hur de ater, men uppenbarligen ar det for mycket.