Går inte så bra

[Liana]

Jag ska precis kliva in i vuxenvärlden och mitt liv är redan helt förstört. Jag har inte klarat skolan då jag har grav social ångest, som skolan har gett mig av olika orsaker. Alltså jag har fått dödsångest av att gå in på en skola. De har inte varit särskilt tillmötesgående varken på grundskola/gymnasiet eller vuxenskola. Så har ingen utbildning.

Samma gäller jobb, har aldrig haft ett riktigt jobb då bara tanken på att jobba ger mig grav ångest. Kan inte ta vanliga jobb som de flesta unga tar som kassör, servitör osv då jag inte fixar den sociala biten. Så ekonomiskt är det ju inte så bra heller, är typ pank.

Har varit mycket i stallet och jobbat/praktiserat hos duktiga människor under tonåren då jag inte haft råd med egen häst och i början går det riktigt bra! Men det slutar alltid med att de lite fint klagar på att jag inte pratar så mycket och att man minsann måste vara social för att klara sig i denna sport, trots att jag varit duktig på att hantera och rida hästarna och jobbat långa dagar flera gånger i veckan. Sen har det försökt att ”hjälpa” mig att bli social genom att försöka tvinga mig att visa framfötterna och typ ”skrika högst” för att få rida överhuvudtaget. Vilket såklart bara har förstärkt min ångest ännu mer. Flesta gånger har det varit andra tjejer i stallet som alltid försökt putta bort mig och varit ganska elaka för att de ska få mer möjligheter än mig, tyvärr har det funkat. Sen blir jag kallad omotiverad, lat och blir ifrågasatt om jag verkligen vill hålla på med hästar fast det är det enda jag vill i livet. Självkänslan dippar ju totalt, jag kanske inte är så bra med hästarna trots allt?

Ganska jobbigt för stallet är ju ändå den plats där jag alltid mått som bäst även när det varit jobbigt i skolan men nu känner jag mig bara helt traumatiserad av att jobba/hjälpa till i ett stall med andras hästar, eller ja helt traumatiserad av att leva överhuvudtaget för jag passar inte in nånstans.

Jag vet inte vad jag ska göra allt känns så hopplöst. Gå till en psykolog kanske ni tänker, men då blir ju problemet med den sociala biten. Det har gått så långt att jag knappt klarar av att prata med någon alls, jag blir apatisk och får tunghäfta. Det är som att kroppen går in i ett försvarsläge för överlevnad som jag inte har någon som helst kontroll över. Jag har provat flera stycken men de säger alltid att de inte kan göra nånting mer eftersom jag inte säger så mycket samt gett mig mediciner som inte alls funkat. Jag har tappat allt jag gillade att göra, träning, hästarna, kompisar osv. Det är inte mycket som ger mig livsmening just nu.

 

[Vinur]

Jag tycker ändå att du ska ge det en chans med psykolog. Det låter cliché, men det gäller att man lyckas hitta en bra matchning. Det är skitjobbigt, men det går.
Om det är svårt att prata fungerar det att skriva ner saker på ett papper och ge till psykologen? Man kan ju ta psykologbesök via telefon nu för tiden, finns det kanske via mail/app också?

Jag hoppas verkligen att allt blir bättre för dig. Buke är ofta ett bra ställe att ventilera sina problem

 

[SaraXX]

Jag slår också ett slag för psykologbesök via nätet, det finns ju i diverse appar beroende på var du bor. Dessutom finns det psykologtjänster via chat, vilket kanske skulle vara en början?

 

[TheRedLightning]

Jag ska precis kliva in i vuxenvärlden och mitt liv är redan helt förstört. Jag har inte klarat skolan då jag har grav social ångest, som skolan har gett mig av olika orsaker. Alltså jag har fått dödsångest av att gå in på en skola. De har inte varit särskilt tillmötesgående varken på grundskola/gymnasiet eller vuxenskola. Så har ingen utbildning.

Samma gäller jobb, har aldrig haft ett riktigt jobb då bara tanken på att jobba ger mig grav ångest. Kan inte ta vanliga jobb som de flesta unga tar som kassör, servitör osv då jag inte fixar den sociala biten. Så ekonomiskt är det ju inte så bra heller, är typ pank.

Har varit mycket i stallet och jobbat/praktiserat hos duktiga människor under tonåren då jag inte haft råd med egen häst och i början går det riktigt bra! Men det slutar alltid med att de lite fint klagar på att jag inte pratar så mycket och att man minsann måste vara social för att klara sig i denna sport, trots att jag varit duktig på att hantera och rida hästarna och jobbat långa dagar flera gånger i veckan. Sen har det försökt att ”hjälpa” mig att bli social genom att försöka tvinga mig att visa framfötterna och typ ”skrika högst” för att få rida överhuvudtaget. Vilket såklart bara har förstärkt min ångest ännu mer. Flesta gånger har det varit andra tjejer i stallet som alltid försökt putta bort mig och varit ganska elaka för att de ska få mer möjligheter än mig, tyvärr har det funkat. Sen blir jag kallad omotiverad, lat och blir ifrågasatt om jag verkligen vill hålla på med hästar fast det är det enda jag vill i livet. Självkänslan dippar ju totalt, jag kanske inte är så bra med hästarna trots allt?

Ganska jobbigt för stallet är ju ändå den plats där jag alltid mått som bäst även när det varit jobbigt i skolan men nu känner jag mig bara helt traumatiserad av att jobba/hjälpa till i ett stall med andras hästar, eller ja helt traumatiserad av att leva överhuvudtaget för jag passar inte in nånstans.

Jag vet inte vad jag ska göra allt känns så hopplöst. Gå till en psykolog kanske ni tänker, men då blir ju problemet med den sociala biten. Det har gått så långt att jag knappt klarar av att prata med någon alls, jag blir apatisk och får tunghäfta. Det är som att kroppen går in i ett försvarsläge för överlevnad som jag inte har någon som helst kontroll över. Jag har provat flera stycken men de säger alltid att de inte kan göra nånting mer eftersom jag inte säger så mycket samt gett mig mediciner som inte alls funkat. Jag har tappat allt jag gillade att göra, träning, hästarna, kompisar osv. Det är inte mycket som ger mig livsmening just nu.

Det finns jobb på industrier där man inte behöver prata så mycket mer än kanske med kollegor och inte behöver någon speciell utbildning för att klara.
Jag har själv varit rätt antisocial tidigare (folk idag skulle inte tro på det idag). Jobbat med montering på industri där jag monterat olika saker med t ex. musik i öronen, sen suttit själv på rasten.

Det jag lärt mig är att jag själv måste ta första steget och det är jobbigt, det som räddade mig var att jag var väldigt social på nätet istället.
Det går inte på en dag, det är först nu jag har bra självkänsla/självförtroende och det har ändrats sen de senaste 3 åren och då är det ungefär 25+ år jag hade dåligt självförtroende/självkänsla.

Jag omger mig nu med människor som är lätta att prata med och som förstår mig, det har hjälpt mig att växa som person, samt även jobbet jag har mer eller mindre "tvingat" mig att göra sociala saker jag tyckte var läskigt, men insett "men det var ju inte så farligt".

Utbildning går att skaffa i efterhand, man kan läsa ikapp det man missat senare så den biten är inte körd. Kanske finns distanskurser så du kan plugga på hemmaplan om det känns lättare.

Om du går till en psykolog kan du inte skriva en lapp på dina problem och lämna för att få den hjälp du behöver och ta det därifrån kanske om det är lättare att skriva?

 

[Liana]

Tyvärr har jag redan provat att träffa psykolog och kurator via chatt då jag tycker det är enklare att skriva på nätet men även där slutar det också alltid med att vi inte kommer någonstans och de säger att jag måste träffa någon ”live” för att få rätt hjälp då mina problem är för stora. Men när jag väl gör får jag ingen hjälp heller eftersom det alltid kommer fram till att jag måste prata, även fast jag kommunicerar via skrift först och det går verkligen inte att prata. Det måste vara något stort fel på mig.

Angående utbildning så har jag provat flertalet vuxenskolor på distans. Men även där måste jag ha muntliga delar för att få godkänt, även fast jag sagt att jag kanske kan få börja med det andra först och det muntliga sen eller helt skippa det muntliga men det går inte säger de.

Jag har ju också provat att försöka utsätta mig för sociala situationer men även fast de är väldigt små som hämta ut ett paket eller handla något så är det samma ångest om och om igen, det blir nästan värre för varje gång och tillslut vägrar jag att göra det. Det blir typ att det kändes så hemskt att det vill jag aldrig mer göra.

 

[Lager]

Tyvärr har jag redan provat att träffa psykolog och kurator via chatt då jag tycker det är enklare att skriva på nätet men även där slutar det också alltid med att vi inte kommer någonstans och de säger att jag måste träffa någon ”live” för att få rätt hjälp då mina problem är för stora. Men när jag väl gör får jag ingen hjälp heller eftersom det alltid kommer fram till att jag måste prata, även fast jag kommunicerar via skrift först och det går verkligen inte att prata. Det måste vara något stort fel på mig.

Angående utbildning så har jag provat flertalet vuxenskolor på distans. Men även där måste jag ha muntliga delar för att få godkänt, även fast jag sagt att jag kanske kan få börja med det andra först och det muntliga sen eller helt skippa det muntliga men det går inte säger de.

Jag har ju också provat att försöka utsätta mig för sociala situationer men även fast de är väldigt små som hämta ut ett paket eller handla något så är det samma ångest om och om igen, det blir nästan värre för varje gång och tillslut vägrar jag att göra det. Det blir typ att det kändes så hemskt att det vill jag aldrig mer göra.

Jag tänker först och främst professionellt stöd. Jag kan inte uttala mig om psykologerna du träffat och varför ni inte hittat ett samarbete som funkar, men sök en som har erfarenhet av just social fobi och specifikt problem kopplade till att tala.

Jag förstod inte om du är klar med grundskolan eller inte? Var nånstans i utbildningsprocessen är du?

Det finns något som heter studiemotiverande folkhögskolekurs som jag funderar över om det kanske kan passa dig? Där får du testa på ämnen under väldigt lugna former, allt fokus är på att må bra och bli motiverad. Det finns inga behörighetskrav alls. Ofta har skolorna även lugn träning på schemat, kanske odling, möjlighet att träffa SYV... Det handlar bara om att må bra och hitta balans, för att kanske senare läsa in grund- eller gymnasieämnen. En SMF-kurs är 3 eller 6 månader lång, och du kan ansöka via din handläggare på Arbetsförmedlingen.

Har du haft praktik i stall och arbetat där så har du ju mycket erfarenhet. Både av fysiskt arbete och av sociala relationer. Jättetråkigt att läsa om att det varit tufft, men samtidigt visar din text också att du ändå har mycket att bygga vidare på.

Om folkhögskola låter intressant så sök på folkhogskola.nu och SMF-kurs för att se vilka skolor som finns i ditt närområde.

 

[Cherarriduracell]

Det låter som att du har det jättejobbigt och jag känner till viss del igen mig i vad du skriver från när jag var yngre. Det finns jobb där du har minimal kontakt med kunder/kollegor, tidningsbud tex. Kan tänka mig att brevbärare är liknande, bara att man då oftast jobbar dag.

Har du för stora problem med din ångest för att kunna ta ett jobb behöver du ju en vårdkontakt för att antingen ta itu med det eller få en sjukskrivning. Det kommer inte gå att bota på 1-3 besök, det kommer vara en process som pågår en längre tid. Det är jättebra att du försöker vidga dina vyer genom att utmana dig själv men sannolikt kommer du få mer permanenta resultat om du parallellt jobbar med någon yrkesperson kring detta.

Utbildning gör att lösa på distans, NTI bland annat. Det jobbigaste jag upplevde där var att man behöver ha betygssamtal via telefon eller Skype men jämfört med att befinna sig i skola varje dag var det i mina ögon överkomligt.

Det kanske känns som att du "provat allt" men ge det mer tid. Du har nog bara inte hittat rätt vårdinsats än. Is i magen och kämpa på.

 

[EmmaN]

Jag har inga som helst tips för social fobi men ett arbete som kan vara hur osocialt eller socialt man vill är t.ex. att köra lastbil? Det kräver ju dock körkort och YKButbildning. Tänker att man även kan göra t.ex. säkerhetskontroll genom att skriva på ett medhavt block till sin examinator.

 

[ekra]

Tyvärr har jag redan provat att träffa psykolog och kurator via chatt då jag tycker det är enklare att skriva på nätet men även där slutar det också alltid med att vi inte kommer någonstans och de säger att jag måste träffa någon ”live” för att få rätt hjälp då mina problem är för stora. Men när jag väl gör får jag ingen hjälp heller eftersom det alltid kommer fram till att jag måste prata, även fast jag kommunicerar via skrift först och det går verkligen inte att prata. Det måste vara något stort fel på mig.

Angående utbildning så har jag provat flertalet vuxenskolor på distans. Men även där måste jag ha muntliga delar för att få godkänt, även fast jag sagt att jag kanske kan få börja med det andra först och det muntliga sen eller helt skippa det muntliga men det går inte säger de.

Jag har ju också provat att försöka utsätta mig för sociala situationer men även fast de är väldigt små som hämta ut ett paket eller handla något så är det samma ångest om och om igen, det blir nästan värre för varje gång och tillslut vägrar jag att göra det. Det blir typ att det kändes så hemskt att det vill jag aldrig mer göra.

Nej det är inget stort fel på dig. Du har haft det enormt svårt under väldigt lång tid. Och dessutom burit det ensam verkar det som.

Det ÄR en jättestor och svår process att lära sig att sätta ord på sina känslor och att dessutom kunna säga dem till någon. Du har antagligen övat mer eller mindre hela livet på att undvika just det.

RÄTT person kan hjälpa dig med det. Och det finns flera olika typer av terapiformer att prova. Kanske utgångspunkten vid nästa försök kan vara typ ”hjälp jag vill verkligen ta tag i mitt mående, men jag klarar inte att få ur mig vad som är fel”. Och kanske behöver du hjälp med att gå till botten med varför det är så också?

Det är starkt att våga ta hjälp.

Och det hjälper kanske att veta att stark ångest bidrar kraftigt till att det blir svårt att koncentrera sig och att fungera normalt, man blir ju alldeles slutkörd bara av att vara. Och för de flesta kan det botas eller åtminstone lindras.

Har du någon vän eller släkting eller annan person som du kan prova att lätta pyttelite på hjärtat till så är det en bra start. Min erfarenhet är att precis allt blir lättare när man inte är helt ensam om att bära det. Och du ska veta att här på Buke finns också folk i princip dygnet runt att vända sig till. MÅNGA som gått igenom riktigt tuffa saker och kan dela med sig av sina erfarenheter. Du är varken konstig eller ensam.

 

[Vinur]

Tyvärr har jag redan provat att träffa psykolog och kurator via chatt då jag tycker det är enklare att skriva på nätet men även där slutar det också alltid med att vi inte kommer någonstans och de säger att jag måste träffa någon ”live” för att få rätt hjälp då mina problem är för stora. Men när jag väl gör får jag ingen hjälp heller eftersom det alltid kommer fram till att jag måste prata, även fast jag kommunicerar via skrift först och det går verkligen inte att prata. Det måste vara något stort fel på mig.

Angående utbildning så har jag provat flertalet vuxenskolor på distans. Men även där måste jag ha muntliga delar för att få godkänt, även fast jag sagt att jag kanske kan få börja med det andra först och det muntliga sen eller helt skippa det muntliga men det går inte säger de.

Jag har ju också provat att försöka utsätta mig för sociala situationer men även fast de är väldigt små som hämta ut ett paket eller handla något så är det samma ångest om och om igen, det blir nästan värre för varje gång och tillslut vägrar jag att göra det. Det blir typ att det kändes så hemskt att det vill jag aldrig mer göra.

Det behöver verkligen inte vara något stort fel på dig för att du inte hittat en strategi som funkar.

Prio ett är att du ska må bättre. Utbildning kan man alltid ta igen senare.

Om det inte fungerar att hämta paket innebär det bara att uppgiften just nu är för stor. Börja med att gå ett steg utanför dörren. När det känns hanterbart kan du ta två steg. Men se till att ha någon professionell med dig på den resan.