Ang. diskussionen om att otrohet kan vara biljetten ur ett förhållande så har jag varit i det läget.
Jag hade en sambo som tappade känslorna för mig. Inte sådär tydligt, pang bom "hej, jag älskar dig inte längre" utan successivt, och han hamnade i en extremt förvirrad situation där han visste varken ut eller in. Under ett år kom jag sist på hans prioriteringslista, respekten försvann (inte så att han var elak, absolut inte, men han glömde höra av sig i vissa lägen där han borde ha gjort det, t.ex) och jag själv upplevde att inget jag gjorde dög, av den simpla anledningen att han inte visade någon uppskattning.
Jag var på väg att flytta, flera gånger, av dessa anledningar, men han bad mig alltid stanna. Och då mina känslor fanns kvar så trodde jag, naivt nog, varje gång att det skulle bli bättre.
Så var jag ut en kväll och träffade en kille som faktiskt SÅG mig. Som visade uppskattning, vi hade kul ihop och han såg på mig på ett sätt min sambo inte gjort på över ett år... Vi gick hem ihop, men vi låg aldrig med varandra. Nära, men jag backade där då det inte kändes bra rent samvetsmässigt. Och jag behövde inte gå längre, för att jag redan insett situationen.
Dagen efter gjorde jag och min sambo slut. Han hade jättedåligt samvete för att han behandlat mig som skit, men hade varit så förvirrad att han varken vetat ut eller in. Sa dessutom själv att han hade haft full förståelse för om jag legat med killen jag träffade kvällen innan.
Min poäng är att det krävdes att jag träffade någon annan för att få pushen att ta mig ur mitt förhållande, trots att jag länge vetat att det var nåt jag borde gjort. Nu krävdes det visserligen inte sex för min del, för att inse det, men gränsen för vad de flesta ser som otrohet var nog spräckt ändå. Min dåvarande sambo gick aldrig så långt, vilket väl var anledningen till att han stannade kvar. Hade han gjort det och kommit till insikt tidigare så kanske jag hade sluppit det där året, som knäckte mitt självförtroende totalt då jag inte kände mig tillräcklig på något plan över huvud taget.
Jag är inte för otrohet. Jag vet givetvis inte hur jag skulle ha reagerat om min sambo faktiskt varit otrogen mot mig, men jag har svårt att se hur det skulle ha blivit värre. Men ibland kan det vara vad som krävs. Jag tror inte att man går hela vägen ut om det inte känns bra och man vill vara kvar i sitt förhållande, någonstans lär samvetet sätta in om man är medveten om vad man gör. Men är förhållandet något man behöver ta sig ifrån kanske det kan krävas, även om man även där kan komma till insikt tidigare.
Tillbaka till mitt eget fall så gjorde vi båda snedsteg. Många ser säkert mitt snedsteg som större för att jag var otrogen, men skillnaden var att mitt snedsteg varade för en kväll, hans snedsteg varade i ett år... Och det var jag som kom till insikt om vår situation tack vare mitt snedsteg. Sen är det väl upp till var och en vilket snedsteg som man anser vara det bättre/sämre.