Går det att ge upp en livsdröm utan att bli bitter?

[_Taggis_]

Konstig rubrik, men det är en fråga som gnagt i mig sedan en tid tillbaka. Hur ska en bära sig åt för att ge upp något som en inte själv känner att en är färdig med, men som en känner att det inte längre är värt att kämpa vidare för? När en redan sökt alla lösningar och på riktigt gjort allt i ens makt för att nå om inte målet, så åtminstone en utveckling som känns tillräckligt givande för att hålla igång, men alltid hela tiden överbevisas med att detta är totalt omöjligt.

Jag börjar känna att min riktning i livet inte längre är min riktning. Jag har gått in i kaklet, på många fronter möjligen men ffa när det gäller det som är min livsstil, som styrt riktningen i mitt liv och som varit min passion sedan jag var barn.
Jag har alltid varit hästtjej, jag har levt häst sedan jag var ett dagisbarn. Jag har alltid velat leva ett liv med hästar, och sedan mellanstadiet har jag alltid haft en dröm om att tävla, träna, bli duktig och utvecklas. Jag har inte en hästfamilj så jag har fått hanka mig fram med ridskola,fodervärd och sköthästar osv tills jag blev vuxen nog att styra över min egen ekonomi och tid. Jag har haft ett antal hästar i egen regi som jag tränat som fodervärd eller ägt själv. För att inte göra en onödigt lång roman så kan väl sägas att det som varit genomgående för hela mitt liv med häst så är det att Aldrig Få Lyckas. Mestadels pga skador på hästarna som gjort att jag aldrig kommit vidare, så fort det börjat lossna så har nån skada kommit som grusat träning, men även för att jag alltid stått ensam med allt slit och arbete. Periodvis har jag varit så slutkörd av allt praktiskt fixande kring hästarna att jag knappt haft ork kvar till det roliga.

Jag har planerat hela min livsbana utifrån att kunna ägna mig åt min livspassion... alltifrån vad gäller yrkesval, lön, arbetstider och tom flyttat land och rike runt för att bosätta mig där det varit mest gynnsamt för att bedriva mitt intresse. Det känns med facit i hand nästan genant att erkänna hur mkt jag styrt mitt liv utifrån en dröm och ett mål som jag aldrig nånsin varit i närheten av... och nu med ålder och ännu fler motgångar, men ffa total brist på medgång sedan ett antal år med enbart skadade och rehabiliterande hästar, så känner jag att jag är slut. Både slut som människa och hästägare men ffa är min gnista för detta levnadssätt slut. Jag har nu häst enbart på plikt och rutin, jag vet inget annat sätt att leva men det är inte det minsta roligt längre. Och det var flera år sedan det var det. Min tolerans för nya småskador och motgångar i vardagen är lika med noll, varje gång det händer nåt nytt bryter jag ihop lite mer då det känns som en evig påminnelse om att Det Aldrig Blir Min Tur att ta mig vidare.
Jag är dessutom i en ålder nu då det känns patetiskt att fortsätta lägga ner så mkt tid och pengar som jag gör, för att inte ha kommit nån vart. För första gången känner jag att jag inte ens är intresserad av att satsa längre. Jag vill inte ha häst mer ens om jag fick en färdig tävlingshäst gratis. Jag är trött på allt jävla arbete helt enkelt - all stalljour, slit och släp och dyra räkningar och att Aldrig känna att det ger nån utdelning. Hur mkt jag än anstränger mig så blir jag alltid stoppad av nån skada och får börja om på 0 eller -20.


Jag har försökt hitta andra intressen under en period då jag faktiskt inte hade häst (var utanför hästlivet i 6 år efter att ha gått in i väggen). Men ingenting har någonsin varit lika passionerat för mig, och jag började istället om med häst då jag insåg att jag bara försökte fylla ut livet med substitut för häst. Det är det enda jag kan och där jag kan vara tillräckligt självständig i vardagen, jag kan sköta det mesta själv. Jag har ett intresse för hund, men eftersom jag "slösat bort" så många år på att försöka komma vidare inom häst, så har jag inte samma kunskap inom hundträning. Jag är mkt mindre självständig där och beroende av att andra ska visa, lära och inspirera. Jag går kurser med hunden osv men jag upplever att jag är för okunnig för att sysselsätta mig lika mkt på egen hand med inriktad hundträning som jag gör i hästlivet - där jag vet hur allt liksom går till mer eller mindre. Ffa så tar hästeriet mkt tid som hindrar mig från att gräva ner mig i det faktum att jag tycker livet är värdelöst. Jag kan aldrig sysselsätta min hund i samma omfattning som den tid det tar att ha häst.


Att ha kommit till den här insikten känns som ett stort tomrum. Jag brukar alltid ta mig upp efter en stunds uppgivenhet, men jag känner på riktigt att jag är helt dränerad. Jag har i grunden en begränsad ork, har dragits med djupa depressioner osv genom hela livet, har en genomgående känsla av att allt är svart och tungt överlag men jag har alltid sett till att göra vad som krävs för att sköta jobb och djur osv. Jag orkar inte mer motgångar nu efter snart 25 års motvind. Jag vill lägga mig under täcket och aldrig mer kliva upp. Hästarna har i långa perioder faktiskt varit det som gett mitt liv nån sorts mål och mening, och nu är tom detta slut. Jag inser att jag är besegrad nu.
Anledningen till att jag vill sluta med häst är inte för att jag har nåt annat jag ska fylla ut tiden med - jag vill sluta för att jag helt enkelt inte orkar mer, jag vet vad det kräver av en och jag vet att jag inte har det drivet längre. Så jag ger upp. Tidigare har jag haft ett driv i tanken att jag kan inte ge mig förrän jag åtminstone fått Prova Att Känna På den del av hästlivet jag siktat på i så många år, och detta är en tanke som hållit igång mig år efter år. Men jag inser nu att det går inte längre. Jag kommer aldrig vidare och jag får helt enkelt acceptera det, vilket gör mig bitter.

Så efter allt detta svammel är min fråga som återstår: Hur bär jag mig åt för att inte bli helt förbittrad av denna insikt att jag måste ge upp mina ambitioner och mål i livet, inte för att jag känner mig färdig och nöjd utan för att jag helt enkelt inte längre orkar jaga ett spöke?
Med detta faller också mkt annat för mig, tyvärr. Min passion har varit min enda anledning att ta mig igenom resten, dvs det har varit motivatorn till att orka jobba så mkt som jag gjort, välja bostadsort, välja typ av boende, bil... ja faktiskt allting jag gjort har haft en utgångspunkt i att gynna min livsstil. Om jag kände mig bottenlöst svart innan så är det faktiskt ingenting mot vad jag känner nu.

 

[Migo]

Konstig rubrik, men det är en fråga som gnagt i mig sedan en tid tillbaka. Hur ska en bära sig åt för att ge upp något som en inte själv känner att en är färdig med, men som en känner att det inte längre är värt att kämpa vidare för? När en redan sökt alla lösningar och på riktigt gjort allt i ens makt för att nå om inte målet, så åtminstone en utveckling som känns tillräckligt givande för att hålla igång, men alltid hela tiden överbevisas med att detta är totalt omöjligt.

Jag börjar känna att min riktning i livet inte längre är min riktning. Jag har gått in i kaklet, på många fronter möjligen men ffa när det gäller det som är min livsstil, som styrt riktningen i mitt liv och som varit min passion sedan jag var barn.
Jag har alltid varit hästtjej, jag har levt häst sedan jag var ett dagisbarn. Jag har alltid velat leva ett liv med hästar, och sedan mellanstadiet har jag alltid haft en dröm om att tävla, träna, bli duktig och utvecklas. Jag har inte en hästfamilj så jag har fått hanka mig fram med ridskola,fodervärd och sköthästar osv tills jag blev vuxen nog att styra över min egen ekonomi och tid. Jag har haft ett antal hästar i egen regi som jag tränat som fodervärd eller ägt själv. För att inte göra en onödigt lång roman så kan väl sägas att det som varit genomgående för hela mitt liv med häst så är det att Aldrig Få Lyckas. Mestadels pga skador på hästarna som gjort att jag aldrig kommit vidare, så fort det börjat lossna så har nån skada kommit som grusat träning, men även för att jag alltid stått ensam med allt slit och arbete. Periodvis har jag varit så slutkörd av allt praktiskt fixande kring hästarna att jag knappt haft ork kvar till det roliga.

Jag har planerat hela min livsbana utifrån att kunna ägna mig åt min livspassion... alltifrån vad gäller yrkesval, lön, arbetstider och tom flyttat land och rike runt för att bosätta mig där det varit mest gynnsamt för att bedriva mitt intresse. Det känns med facit i hand nästan genant att erkänna hur mkt jag styrt mitt liv utifrån en dröm och ett mål som jag aldrig nånsin varit i närheten av... och nu med ålder och ännu fler motgångar, men ffa total brist på medgång sedan ett antal år med enbart skadade och rehabiliterande hästar, så känner jag att jag är slut. Både slut som människa och hästägare men ffa är min gnista för detta levnadssätt slut. Jag har nu häst enbart på plikt och rutin, jag vet inget annat sätt att leva men det är inte det minsta roligt längre. Och det var flera år sedan det var det. Min tolerans för nya småskador och motgångar i vardagen är lika med noll, varje gång det händer nåt nytt bryter jag ihop lite mer då det känns som en evig påminnelse om att Det Aldrig Blir Min Tur att ta mig vidare.
Jag är dessutom i en ålder nu då det känns patetiskt att fortsätta lägga ner så mkt tid och pengar som jag gör, för att inte ha kommit nån vart. För första gången känner jag att jag inte ens är intresserad av att satsa längre. Jag vill inte ha häst mer ens om jag fick en färdig tävlingshäst gratis. Jag är trött på allt jävla arbete helt enkelt - all stalljour, slit och släp och dyra räkningar och att Aldrig känna att det ger nån utdelning. Hur mkt jag än anstränger mig så blir jag alltid stoppad av nån skada och får börja om på 0 eller -20.


Jag har försökt hitta andra intressen under en period då jag faktiskt inte hade häst (var utanför hästlivet i 6 år efter att ha gått in i väggen). Men ingenting har någonsin varit lika passionerat för mig, och jag började istället om med häst då jag insåg att jag bara försökte fylla ut livet med substitut för häst. Det är det enda jag kan och där jag kan vara tillräckligt självständig i vardagen, jag kan sköta det mesta själv. Jag har ett intresse för hund, men eftersom jag "slösat bort" så många år på att försöka komma vidare inom häst, så har jag inte samma kunskap inom hundträning. Jag är mkt mindre självständig där och beroende av att andra ska visa, lära och inspirera. Jag går kurser med hunden osv men jag upplever att jag är för okunnig för att sysselsätta mig lika mkt på egen hand med inriktad hundträning som jag gör i hästlivet - där jag vet hur allt liksom går till mer eller mindre. Ffa så tar hästeriet mkt tid som hindrar mig från att gräva ner mig i det faktum att jag tycker livet är värdelöst. Jag kan aldrig sysselsätta min hund i samma omfattning som den tid det tar att ha häst.


Att ha kommit till den här insikten känns som ett stort tomrum. Jag brukar alltid ta mig upp efter en stunds uppgivenhet, men jag känner på riktigt att jag är helt dränerad. Jag har i grunden en begränsad ork, har dragits med djupa depressioner osv genom hela livet, har en genomgående känsla av att allt är svart och tungt överlag men jag har alltid sett till att göra vad som krävs för att sköta jobb och djur osv. Jag orkar inte mer motgångar nu efter snart 25 års motvind. Jag vill lägga mig under täcket och aldrig mer kliva upp. Hästarna har i långa perioder faktiskt varit det som gett mitt liv nån sorts mål och mening, och nu är tom detta slut. Jag inser att jag är besegrad nu.
Anledningen till att jag vill sluta med häst är inte för att jag har nåt annat jag ska fylla ut tiden med - jag vill sluta för att jag helt enkelt inte orkar mer, jag vet vad det kräver av en och jag vet att jag inte har det drivet längre. Så jag ger upp. Tidigare har jag haft ett driv i tanken att jag kan inte ge mig förrän jag åtminstone fått Prova Att Känna På den del av hästlivet jag siktat på i så många år, och detta är en tanke som hållit igång mig år efter år. Men jag inser nu att det går inte längre. Jag kommer aldrig vidare och jag får helt enkelt acceptera det, vilket gör mig bitter.

Så efter allt detta svammel är min fråga som återstår: Hur bär jag mig åt för att inte bli helt förbittrad av denna insikt att jag måste ge upp mina ambitioner och mål i livet, inte för att jag känner mig färdig och nöjd utan för att jag helt enkelt inte längre orkar jaga ett spöke?
Med detta faller också mkt annat för mig, tyvärr. Min passion har varit min enda anledning att ta mig igenom resten, dvs det har varit motivatorn till att orka jobba så mkt som jag gjort, välja bostadsort, välja typ av boende, bil... ja faktiskt allting jag gjort har haft en utgångspunkt i att gynna min livsstil. Om jag kände mig bottenlöst svart innan så är det faktiskt ingenting mot vad jag känner nu.

Jag har haft häst sen 94. I måndags åkte sista hästen med sanitetsslakt.

En jätteviktig insikt för mig har varit: det måste inte vara slutgiltigt. Det är okej att släppa detta nu och, om lusten återkommer, skaffa häst igen.

 

[_Taggis_]

Jag har haft häst sen 94. I måndags åkte sista hästen med sanitetsslakt.

En jätteviktig insikt för mig har varit: det måste inte vara slutgiltigt. Det är okej att släppa detta nu och, om lusten återkommer, skaffa häst igen.

Nja, jag har gjort den resan. Det är det värsta jag gjort att börja om som ryttare, utan tajming, balans eller reflexmässigheten i ryggen. Att veta teoretiskt men inte få till det praktiskt... efter att ha harvat runt frustrerad i ett par år innan jag hittade tillbaka, så lovade jag mig själv just detta att aldrig sluta förrän jag visste att jag aldrig mer ville börja om. Just för att det var så hemskt att hitta tillbaka.

 

[Petruska]

Jag vet verkligen inte, men av ditt långa inlägg att döma, så verkar det inte på något sätt vara en garanti mot bitterhet att du fortsätter med hästar i nuläget.

Att fortsätta kanske skyddar mot annat, som mot att behöva orientera om dig i livet. Men jag tror inte att det skyddar mot just bitterhet.

 

[_Taggis_]

Jag vet verkligen inte, men av ditt långa inlägg att döma, så verkar det inte på något sätt vara en garanti mot bitterhet att du fortsätter med hästar i nuläget.

Att fortsätta kanske skyddar mot annat, som mot att behöva orientera om dig i livet. Men jag tror inte att det skyddar mot just bitterhet.

Absolut inte, det är snarare så att jag avskyr att åka till stallet. Det enda positiva med att åka dit är att det tar tid från mig som jag annars skulle lagt på att gräva ner mig i grubblande. Anledningen till att jag har kvar hästen är mest att dess skadehistorik gör den osäljbar och jag kan inte moraliskt motivera att skicka den på slakt för att jag tröttnat. Det är alltså inte så att den lider i dagsläget, det är jag som gör det.

Om en tänker bort allt det praktiska i att detta gäller hästar, är jag mest intresserad av den hypotetiska frågan kring hur en kan lägga ner en dröm mot sin egen vilja utan att det gör en bitter. Jag är redan bitter av livet så att det räcker och blir över, jag vill inte bli Ännu mer bitter.

 

[kryckan]

Konstig rubrik, men det är en fråga som gnagt i mig sedan en tid tillbaka. Hur ska en bära sig åt för att ge upp något som en inte själv känner att en är färdig med, men som en känner att det inte längre är värt att kämpa vidare för? När en redan sökt alla lösningar och på riktigt gjort allt i ens makt för att nå om inte målet, så åtminstone en utveckling som känns tillräckligt givande för att hålla igång, men alltid hela tiden överbevisas med att detta är totalt omöjligt.

Jag börjar känna att min riktning i livet inte längre är min riktning. Jag har gått in i kaklet, på många fronter möjligen men ffa när det gäller det som är min livsstil, som styrt riktningen i mitt liv och som varit min passion sedan jag var barn.
Jag har alltid varit hästtjej, jag har levt häst sedan jag var ett dagisbarn. Jag har alltid velat leva ett liv med hästar, och sedan mellanstadiet har jag alltid haft en dröm om att tävla, träna, bli duktig och utvecklas. Jag har inte en hästfamilj så jag har fått hanka mig fram med ridskola,fodervärd och sköthästar osv tills jag blev vuxen nog att styra över min egen ekonomi och tid. Jag har haft ett antal hästar i egen regi som jag tränat som fodervärd eller ägt själv. För att inte göra en onödigt lång roman så kan väl sägas att det som varit genomgående för hela mitt liv med häst så är det att Aldrig Få Lyckas. Mestadels pga skador på hästarna som gjort att jag aldrig kommit vidare, så fort det börjat lossna så har nån skada kommit som grusat träning, men även för att jag alltid stått ensam med allt slit och arbete. Periodvis har jag varit så slutkörd av allt praktiskt fixande kring hästarna att jag knappt haft ork kvar till det roliga.

Jag har planerat hela min livsbana utifrån att kunna ägna mig åt min livspassion... alltifrån vad gäller yrkesval, lön, arbetstider och tom flyttat land och rike runt för att bosätta mig där det varit mest gynnsamt för att bedriva mitt intresse. Det känns med facit i hand nästan genant att erkänna hur mkt jag styrt mitt liv utifrån en dröm och ett mål som jag aldrig nånsin varit i närheten av... och nu med ålder och ännu fler motgångar, men ffa total brist på medgång sedan ett antal år med enbart skadade och rehabiliterande hästar, så känner jag att jag är slut. Både slut som människa och hästägare men ffa är min gnista för detta levnadssätt slut. Jag har nu häst enbart på plikt och rutin, jag vet inget annat sätt att leva men det är inte det minsta roligt längre. Och det var flera år sedan det var det. Min tolerans för nya småskador och motgångar i vardagen är lika med noll, varje gång det händer nåt nytt bryter jag ihop lite mer då det känns som en evig påminnelse om att Det Aldrig Blir Min Tur att ta mig vidare.
Jag är dessutom i en ålder nu då det känns patetiskt att fortsätta lägga ner så mkt tid och pengar som jag gör, för att inte ha kommit nån vart. För första gången känner jag att jag inte ens är intresserad av att satsa längre. Jag vill inte ha häst mer ens om jag fick en färdig tävlingshäst gratis. Jag är trött på allt jävla arbete helt enkelt - all stalljour, slit och släp och dyra räkningar och att Aldrig känna att det ger nån utdelning. Hur mkt jag än anstränger mig så blir jag alltid stoppad av nån skada och får börja om på 0 eller -20.


Jag har försökt hitta andra intressen under en period då jag faktiskt inte hade häst (var utanför hästlivet i 6 år efter att ha gått in i väggen). Men ingenting har någonsin varit lika passionerat för mig, och jag började istället om med häst då jag insåg att jag bara försökte fylla ut livet med substitut för häst. Det är det enda jag kan och där jag kan vara tillräckligt självständig i vardagen, jag kan sköta det mesta själv. Jag har ett intresse för hund, men eftersom jag "slösat bort" så många år på att försöka komma vidare inom häst, så har jag inte samma kunskap inom hundträning. Jag är mkt mindre självständig där och beroende av att andra ska visa, lära och inspirera. Jag går kurser med hunden osv men jag upplever att jag är för okunnig för att sysselsätta mig lika mkt på egen hand med inriktad hundträning som jag gör i hästlivet - där jag vet hur allt liksom går till mer eller mindre. Ffa så tar hästeriet mkt tid som hindrar mig från att gräva ner mig i det faktum att jag tycker livet är värdelöst. Jag kan aldrig sysselsätta min hund i samma omfattning som den tid det tar att ha häst.


Att ha kommit till den här insikten känns som ett stort tomrum. Jag brukar alltid ta mig upp efter en stunds uppgivenhet, men jag känner på riktigt att jag är helt dränerad. Jag har i grunden en begränsad ork, har dragits med djupa depressioner osv genom hela livet, har en genomgående känsla av att allt är svart och tungt överlag men jag har alltid sett till att göra vad som krävs för att sköta jobb och djur osv. Jag orkar inte mer motgångar nu efter snart 25 års motvind. Jag vill lägga mig under täcket och aldrig mer kliva upp. Hästarna har i långa perioder faktiskt varit det som gett mitt liv nån sorts mål och mening, och nu är tom detta slut. Jag inser att jag är besegrad nu.
Anledningen till att jag vill sluta med häst är inte för att jag har nåt annat jag ska fylla ut tiden med - jag vill sluta för att jag helt enkelt inte orkar mer, jag vet vad det kräver av en och jag vet att jag inte har det drivet längre. Så jag ger upp. Tidigare har jag haft ett driv i tanken att jag kan inte ge mig förrän jag åtminstone fått Prova Att Känna På den del av hästlivet jag siktat på i så många år, och detta är en tanke som hållit igång mig år efter år. Men jag inser nu att det går inte längre. Jag kommer aldrig vidare och jag får helt enkelt acceptera det, vilket gör mig bitter.

Så efter allt detta svammel är min fråga som återstår: Hur bär jag mig åt för att inte bli helt förbittrad av denna insikt att jag måste ge upp mina ambitioner och mål i livet, inte för att jag känner mig färdig och nöjd utan för att jag helt enkelt inte längre orkar jaga ett spöke?
Med detta faller också mkt annat för mig, tyvärr. Min passion har varit min enda anledning att ta mig igenom resten, dvs det har varit motivatorn till att orka jobba så mkt som jag gjort, välja bostadsort, välja typ av boende, bil... ja faktiskt allting jag gjort har haft en utgångspunkt i att gynna min livsstil. Om jag kände mig bottenlöst svart innan så är det faktiskt ingenting mot vad jag känner nu.

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver! jag är i ungefär samma läge själv och jag har egentligen inget bra svar.
Men att kämpa och kämpa och aldrig bli så duktig som man vill bli, inte ens i närheten, det har gjort att jag tappat motivationen helt och håller på att bli bitter. Och se alla andra springa förbi en, på alla områden i livet egentligen. Jag har inte bildat familj, rest mycket satsat på karriären för hästarna och ridningen har tagit all tid, alla pengar och all energi. Och om jag slutar med hästar- vad har jag kvar? jag känner mig precis som du- besegrad, jag ger upp nu.
Det känns som att jag ger upp min identitet- vem är jag om jag inte är hästtjej? allt jag avstått p g a hästarna, alltid och alla pengar jag lagt ner... vad är det värt nu? ingenting.

 

[Monstermom]

Det låter som att ditt främsta problem kanske är din teknik för att sätta upp mål. Mål som är beroende av omständigheter för att kunna nå är allmänt en bra väg till bitterhet och/eller uppgivenhet, tänker jag. Mål måste vara inom min kontroll annars är det falska mål (drömmar).

Jag är ju inte hästmänniska men jag pratar en hel del om det här på en del av mina hundsportkurser, och jag antar det är liknande för hästlivet. Jag vill aldrig ha ett mål av typen "jag ska få 100p på nästa tävling" eftersom det är beroende av domaren, målen måste vara av typen "jag ska ge klara signaler, enkelkommando", "jag ska använda tävlingsmässiga belöningar konsekvent under banan", osv. Saker jag ska göra, som jag har kontroll över.

Det är sant för stora som små mål. Jag kan inte ha målet att jag ska få 300 nya kunder på ett år, det är beroende av saker jag inte har kontroll över. Men jag kan sätta målet att jag ska ha kampanj x riktad mot nya kunder, att jag ska erbjuda x antal nybörjarkurser, mm. Beteendefokuserade mål.

Och om du vill bli mer självgående i hundträningen, varför inte satsa på några specifikt tränarfokuserade kurser istället? Inte gå kurs för sport x, utan en kurs som är riktad mot att utveckla dina tränarfärdigheter?

 

[Sleepy]

jag kan inte ge mig förrän jag åtminstone fått Prova Att Känna På den del av hästlivet jag siktat på i så många år

Och vad är det?

 

[BornAgain]

Jag känner igen mig och har inga svar. Släktings förtvivlan över sin demens jobbar jag med att hen ska hantera med mindfulness och att vara i nuet - men för oss som är i riktiga livet går det inte alltid att släppa taget om alla måsten. Inte utan att lägga om kurs helt.

Kanske handlar mycket om att lära sig vad man kan släppa och när, samt vad man kan med ett modernt floskel-ord re-frama. Kan jag ändra mitt perspektiv? Finns det något uppnåeligt inom fältet som jag värdesätter?

Visst är det en sorg att släppa taget om något som är viktigt

 

[SaraXX]

Jag har "alltid" haft häst och har av mig själv och omgivningen identifierats som en "riktig hästnörd"/"hästtokig" osv. Det var även en del av min akademiska utbildning och under en tid även mitt yrkesval.

Sedan snart fem år tillbaka så har jag ingen häst, inte pga val utan pga att jag akut fick ta bort den och som ensamstående småbarnsförälder var det inte läge att skaffa en ny. Jag har ridit lite på andras hästar men kommit fram till att just nu, där jag är i livet, så tycker jag itne att det är tillräckligt roligt. Det har varit något av en identiteskris faktiskt, så mycket av mig har varit "häst", men nu har jag landat och trivs.

Därmed inte sagt att det alltid kommer att vara så här.
Men det ska ju vara övervägande roligt, annars tycker jag faktiskt att man ska lägga sin tid, sin energi och sitt engagemang på något annat.

Livsdrömmar kan ändras. det vore ju egentligen väldigt märkligt om alla visste vad de hade för mål i livet redan när de gick i förskolan. Jag ville ha en hästgård länge. Nu tänker jag never ever att jag vill ha det slitet.

 

[monster1]

Konstig rubrik, men det är en fråga som gnagt i mig sedan en tid tillbaka. Hur ska en bära sig åt för att ge upp något som en inte själv känner att en är färdig med, men som en känner att det inte längre är värt att kämpa vidare för? När en redan sökt alla lösningar och på riktigt gjort allt i ens makt för att nå om inte målet, så åtminstone en utveckling som känns tillräckligt givande för att hålla igång, men alltid hela tiden överbevisas med att detta är totalt omöjligt.

Jag börjar känna att min riktning i livet inte längre är min riktning. Jag har gått in i kaklet, på många fronter möjligen men ffa när det gäller det som är min livsstil, som styrt riktningen i mitt liv och som varit min passion sedan jag var barn.
Jag har alltid varit hästtjej, jag har levt häst sedan jag var ett dagisbarn. Jag har alltid velat leva ett liv med hästar, och sedan mellanstadiet har jag alltid haft en dröm om att tävla, träna, bli duktig och utvecklas. Jag har inte en hästfamilj så jag har fått hanka mig fram med ridskola,fodervärd och sköthästar osv tills jag blev vuxen nog att styra över min egen ekonomi och tid. Jag har haft ett antal hästar i egen regi som jag tränat som fodervärd eller ägt själv. För att inte göra en onödigt lång roman så kan väl sägas att det som varit genomgående för hela mitt liv med häst så är det att Aldrig Få Lyckas. Mestadels pga skador på hästarna som gjort att jag aldrig kommit vidare, så fort det börjat lossna så har nån skada kommit som grusat träning, men även för att jag alltid stått ensam med allt slit och arbete. Periodvis har jag varit så slutkörd av allt praktiskt fixande kring hästarna att jag knappt haft ork kvar till det roliga.

Jag har planerat hela min livsbana utifrån att kunna ägna mig åt min livspassion... alltifrån vad gäller yrkesval, lön, arbetstider och tom flyttat land och rike runt för att bosätta mig där det varit mest gynnsamt för att bedriva mitt intresse. Det känns med facit i hand nästan genant att erkänna hur mkt jag styrt mitt liv utifrån en dröm och ett mål som jag aldrig nånsin varit i närheten av... och nu med ålder och ännu fler motgångar, men ffa total brist på medgång sedan ett antal år med enbart skadade och rehabiliterande hästar, så känner jag att jag är slut. Både slut som människa och hästägare men ffa är min gnista för detta levnadssätt slut. Jag har nu häst enbart på plikt och rutin, jag vet inget annat sätt att leva men det är inte det minsta roligt längre. Och det var flera år sedan det var det. Min tolerans för nya småskador och motgångar i vardagen är lika med noll, varje gång det händer nåt nytt bryter jag ihop lite mer då det känns som en evig påminnelse om att Det Aldrig Blir Min Tur att ta mig vidare.
Jag är dessutom i en ålder nu då det känns patetiskt att fortsätta lägga ner så mkt tid och pengar som jag gör, för att inte ha kommit nån vart. För första gången känner jag att jag inte ens är intresserad av att satsa längre. Jag vill inte ha häst mer ens om jag fick en färdig tävlingshäst gratis. Jag är trött på allt jävla arbete helt enkelt - all stalljour, slit och släp och dyra räkningar och att Aldrig känna att det ger nån utdelning. Hur mkt jag än anstränger mig så blir jag alltid stoppad av nån skada och får börja om på 0 eller -20.


Jag har försökt hitta andra intressen under en period då jag faktiskt inte hade häst (var utanför hästlivet i 6 år efter att ha gått in i väggen). Men ingenting har någonsin varit lika passionerat för mig, och jag började istället om med häst då jag insåg att jag bara försökte fylla ut livet med substitut för häst. Det är det enda jag kan och där jag kan vara tillräckligt självständig i vardagen, jag kan sköta det mesta själv. Jag har ett intresse för hund, men eftersom jag "slösat bort" så många år på att försöka komma vidare inom häst, så har jag inte samma kunskap inom hundträning. Jag är mkt mindre självständig där och beroende av att andra ska visa, lära och inspirera. Jag går kurser med hunden osv men jag upplever att jag är för okunnig för att sysselsätta mig lika mkt på egen hand med inriktad hundträning som jag gör i hästlivet - där jag vet hur allt liksom går till mer eller mindre. Ffa så tar hästeriet mkt tid som hindrar mig från att gräva ner mig i det faktum att jag tycker livet är värdelöst. Jag kan aldrig sysselsätta min hund i samma omfattning som den tid det tar att ha häst.


Att ha kommit till den här insikten känns som ett stort tomrum. Jag brukar alltid ta mig upp efter en stunds uppgivenhet, men jag känner på riktigt att jag är helt dränerad. Jag har i grunden en begränsad ork, har dragits med djupa depressioner osv genom hela livet, har en genomgående känsla av att allt är svart och tungt överlag men jag har alltid sett till att göra vad som krävs för att sköta jobb och djur osv. Jag orkar inte mer motgångar nu efter snart 25 års motvind. Jag vill lägga mig under täcket och aldrig mer kliva upp. Hästarna har i långa perioder faktiskt varit det som gett mitt liv nån sorts mål och mening, och nu är tom detta slut. Jag inser att jag är besegrad nu.
Anledningen till att jag vill sluta med häst är inte för att jag har nåt annat jag ska fylla ut tiden med - jag vill sluta för att jag helt enkelt inte orkar mer, jag vet vad det kräver av en och jag vet att jag inte har det drivet längre. Så jag ger upp. Tidigare har jag haft ett driv i tanken att jag kan inte ge mig förrän jag åtminstone fått Prova Att Känna På den del av hästlivet jag siktat på i så många år, och detta är en tanke som hållit igång mig år efter år. Men jag inser nu att det går inte längre. Jag kommer aldrig vidare och jag får helt enkelt acceptera det, vilket gör mig bitter.

Så efter allt detta svammel är min fråga som återstår: Hur bär jag mig åt för att inte bli helt förbittrad av denna insikt att jag måste ge upp mina ambitioner och mål i livet, inte för att jag känner mig färdig och nöjd utan för att jag helt enkelt inte längre orkar jaga ett spöke?
Med detta faller också mkt annat för mig, tyvärr. Min passion har varit min enda anledning att ta mig igenom resten, dvs det har varit motivatorn till att orka jobba så mkt som jag gjort, välja bostadsort, välja typ av boende, bil... ja faktiskt allting jag gjort har haft en utgångspunkt i att gynna min livsstil. Om jag kände mig bottenlöst svart innan så är det faktiskt ingenting mot vad jag känner nu.

Många drömmar är ju just drömmar och för de flesta passar de bäst där. Jag har levt flera av mina drömmar och insett att de nog gjorde sig bäst som just drömmar. Att bo på landet och hålla häst i eget stall är ensamt och slitigt tex. Att renovera ett gammalt torp är skitigt, obekvämt, dyrt och utmattande. Det är helt rimligt att omvärdera sina drömmar och skaffa sig andra om man nu behöver ha dom alls. För mig handlar det om att hitta balans och små guldkorn i vardagen snarare än stora drömmar. Hitta mål som ligger närmare där du är nu, som är uppnåeliga utan att vända ut och in på sig själv.
I bland kan man fundera över varför är det här min dröm, vad i den här drömmer än det egentligen jag är ute efter, är det tex en känsla av att ha lyckats med något, att duga eller är det samhörighet med hästen. Går det att uppnå på andra sätt? Kanske går det att nå dit på andra sätt än det som du tänker dig just nu.

 

[Petruska]

Absolut inte, det är snarare så att jag avskyr att åka till stallet. Det enda positiva med att åka dit är att det tar tid från mig som jag annars skulle lagt på att gräva ner mig i grubblande. Anledningen till att jag har kvar hästen är mest att dess skadehistorik gör den osäljbar och jag kan inte moraliskt motivera att skicka den på slakt för att jag tröttnat. Det är alltså inte så att den lider i dagsläget, det är jag som gör det.

Om en tänker bort allt det praktiska i att detta gäller hästar, är jag mest intresserad av den hypotetiska frågan kring hur en kan lägga ner en dröm mot sin egen vilja utan att det gör en bitter. Jag är redan bitter av livet så att det räcker och blir över, jag vill inte bli Ännu mer bitter.

Jag är med, tror jag.

Det är inte uppenbart för mig att du lägger ner drömmen mot din egen vilja? Eller rättare sagt, det du lägger ner är inte drömmen, utan en del av ditt liv som du har fått nog av.

Sen har jag svårt att följa dig när du pratar om dröm. Jag förstår inte varför en dröm anses så viktig. Jag förstår inte varför drömmen blir viktigare av att du har haft den sen barnsben.

Jag skulle snarare tänka att du har gett det här projektet en rejäl chans. Projektet levererar inte. Då är det dags att röra sig mot något annat.

Såklart är en svårighet med det att du har varit så "enkelspårig" att du inte kan så mycket annat. Den jobbiga grejen förstår jag helt. Men du är ju inte gammal alls. Tiden är på din sida!

 

[gammalek]

Konstig rubrik, men det är en fråga som gnagt i mig sedan en tid tillbaka. Hur ska en bära sig åt för att ge upp något som en inte själv känner att en är färdig med, men som en känner att det inte längre är värt att kämpa vidare för? När en redan sökt alla lösningar och på riktigt gjort allt i ens makt för att nå om inte målet, så åtminstone en utveckling som känns tillräckligt givande för att hålla igång, men alltid hela tiden överbevisas med att detta är totalt omöjligt.

Jag börjar känna att min riktning i livet inte längre är min riktning. Jag har gått in i kaklet, på många fronter möjligen men ffa när det gäller det som är min livsstil, som styrt riktningen i mitt liv och som varit min passion sedan jag var barn.
Jag har alltid varit hästtjej, jag har levt häst sedan jag var ett dagisbarn. Jag har alltid velat leva ett liv med hästar, och sedan mellanstadiet har jag alltid haft en dröm om att tävla, träna, bli duktig och utvecklas. Jag har inte en hästfamilj så jag har fått hanka mig fram med ridskola,fodervärd och sköthästar osv tills jag blev vuxen nog att styra över min egen ekonomi och tid. Jag har haft ett antal hästar i egen regi som jag tränat som fodervärd eller ägt själv. För att inte göra en onödigt lång roman så kan väl sägas att det som varit genomgående för hela mitt liv med häst så är det att Aldrig Få Lyckas. Mestadels pga skador på hästarna som gjort att jag aldrig kommit vidare, så fort det börjat lossna så har nån skada kommit som grusat träning, men även för att jag alltid stått ensam med allt slit och arbete. Periodvis har jag varit så slutkörd av allt praktiskt fixande kring hästarna att jag knappt haft ork kvar till det roliga.

Jag har planerat hela min livsbana utifrån att kunna ägna mig åt min livspassion... alltifrån vad gäller yrkesval, lön, arbetstider och tom flyttat land och rike runt för att bosätta mig där det varit mest gynnsamt för att bedriva mitt intresse. Det känns med facit i hand nästan genant att erkänna hur mkt jag styrt mitt liv utifrån en dröm och ett mål som jag aldrig nånsin varit i närheten av... och nu med ålder och ännu fler motgångar, men ffa total brist på medgång sedan ett antal år med enbart skadade och rehabiliterande hästar, så känner jag att jag är slut. Både slut som människa och hästägare men ffa är min gnista för detta levnadssätt slut. Jag har nu häst enbart på plikt och rutin, jag vet inget annat sätt att leva men det är inte det minsta roligt längre. Och det var flera år sedan det var det. Min tolerans för nya småskador och motgångar i vardagen är lika med noll, varje gång det händer nåt nytt bryter jag ihop lite mer då det känns som en evig påminnelse om att Det Aldrig Blir Min Tur att ta mig vidare.
Jag är dessutom i en ålder nu då det känns patetiskt att fortsätta lägga ner så mkt tid och pengar som jag gör, för att inte ha kommit nån vart. För första gången känner jag att jag inte ens är intresserad av att satsa längre. Jag vill inte ha häst mer ens om jag fick en färdig tävlingshäst gratis. Jag är trött på allt jävla arbete helt enkelt - all stalljour, slit och släp och dyra räkningar och att Aldrig känna att det ger nån utdelning. Hur mkt jag än anstränger mig så blir jag alltid stoppad av nån skada och får börja om på 0 eller -20.


Jag har försökt hitta andra intressen under en period då jag faktiskt inte hade häst (var utanför hästlivet i 6 år efter att ha gått in i väggen). Men ingenting har någonsin varit lika passionerat för mig, och jag började istället om med häst då jag insåg att jag bara försökte fylla ut livet med substitut för häst. Det är det enda jag kan och där jag kan vara tillräckligt självständig i vardagen, jag kan sköta det mesta själv. Jag har ett intresse för hund, men eftersom jag "slösat bort" så många år på att försöka komma vidare inom häst, så har jag inte samma kunskap inom hundträning. Jag är mkt mindre självständig där och beroende av att andra ska visa, lära och inspirera. Jag går kurser med hunden osv men jag upplever att jag är för okunnig för att sysselsätta mig lika mkt på egen hand med inriktad hundträning som jag gör i hästlivet - där jag vet hur allt liksom går till mer eller mindre. Ffa så tar hästeriet mkt tid som hindrar mig från att gräva ner mig i det faktum att jag tycker livet är värdelöst. Jag kan aldrig sysselsätta min hund i samma omfattning som den tid det tar att ha häst.


Att ha kommit till den här insikten känns som ett stort tomrum. Jag brukar alltid ta mig upp efter en stunds uppgivenhet, men jag känner på riktigt att jag är helt dränerad. Jag har i grunden en begränsad ork, har dragits med djupa depressioner osv genom hela livet, har en genomgående känsla av att allt är svart och tungt överlag men jag har alltid sett till att göra vad som krävs för att sköta jobb och djur osv. Jag orkar inte mer motgångar nu efter snart 25 års motvind. Jag vill lägga mig under täcket och aldrig mer kliva upp. Hästarna har i långa perioder faktiskt varit det som gett mitt liv nån sorts mål och mening, och nu är tom detta slut. Jag inser att jag är besegrad nu.
Anledningen till att jag vill sluta med häst är inte för att jag har nåt annat jag ska fylla ut tiden med - jag vill sluta för att jag helt enkelt inte orkar mer, jag vet vad det kräver av en och jag vet att jag inte har det drivet längre. Så jag ger upp. Tidigare har jag haft ett driv i tanken att jag kan inte ge mig förrän jag åtminstone fått Prova Att Känna På den del av hästlivet jag siktat på i så många år, och detta är en tanke som hållit igång mig år efter år. Men jag inser nu att det går inte längre. Jag kommer aldrig vidare och jag får helt enkelt acceptera det, vilket gör mig bitter.

Så efter allt detta svammel är min fråga som återstår: Hur bär jag mig åt för att inte bli helt förbittrad av denna insikt att jag måste ge upp mina ambitioner och mål i livet, inte för att jag känner mig färdig och nöjd utan för att jag helt enkelt inte längre orkar jaga ett spöke?
Med detta faller också mkt annat för mig, tyvärr. Min passion har varit min enda anledning att ta mig igenom resten, dvs det har varit motivatorn till att orka jobba så mkt som jag gjort, välja bostadsort, välja typ av boende, bil... ja faktiskt allting jag gjort har haft en utgångspunkt i att gynna min livsstil. Om jag kände mig bottenlöst svart innan så är det faktiskt ingenting mot vad jag känner nu.

Jag tänker att det inte går att veta i förväg. Man måste prova, leva det. Nu har du gjort det. Om du inte hade provat hade du kanske undrat hela livet hur det skulle blivit om du vågat satsa.

 

[Ramona]

Så efter allt detta svammel är min fråga som återstår: Hur bär jag mig åt för att inte bli helt förbittrad av denna insikt att jag måste ge upp mina ambitioner och mål i livet, inte för att jag känner mig färdig och nöjd utan för att jag helt enkelt inte längre orkar jaga ett spöke?
Med detta faller också mkt annat för mig, tyvärr. Min passion har varit min enda anledning att ta mig igenom resten, dvs det har varit motivatorn till att orka jobba så mkt som jag gjort, välja bostadsort, välja typ av boende, bil... ja faktiskt allting jag gjort har haft en utgångspunkt i att gynna min livsstil. Om jag kände mig bottenlöst svart innan så är det faktiskt ingenting mot vad jag känner nu.

@kryckan också.

Jag som redan varit där ni är och kommit ut på andra sidan tänker vad skönt ni har det ändå. Det är ju nu ni kan välja och vraka och göra allt det där ni inte haft tid, energi och råd att göra innan.

Jag gjorde hästarna till mitt hela liv, till min försörjning, allt. Allt var hästar i många år. En dag fick jag bara nog. Jag slutade ju inte älska hästar eller att rida, jag ville bara inte ha skiten själv typ. Så jag sålde av, avvecklade allt och flyttade. Jag flyttade till storstad, började på universitetet, fick en utbildning och en djävla massa insikter. Under tiden red jag väl sporadisk andras hästar och på sommaren köpte jag någon ponny som behövde tillridas och tävlas som jag sen sålde med vinst. Jag gjorde massor med grejer de där åren, reste, umgicks med icke-hästvänner, började träna med hundarna, åkte massa skidor, tog dykcertifikat, etc. Sånt som jag också gillar att göra, men som jag inte hade energin och motivationen att göra när hästarna var allt.

Sen efter ytterligare några år omvärderade jag allt det där igen. Nu bor jag på liten gård, för jag trivs ändå bäst på landet, har köpt mig ett par promandhästar. Det är så skönt att bara skritta ut i skogen utan alla de där andra kraven på träning och tävling. Jag har inte ridit när det regnat på flera år!! Fine day jockey only! Känner jag för ett pass på ridbanan skrittar jag ner till grannen och kör ett pass, men i ärlighetens namn är det inte ofta det händer. För 20 år sen var tävling mitt liv. Fick jag inte tävla hade jag nog inte haft häst. Men tänk vad intressant och roligt livet är! Vad som helst kan hända ju.

Mitt råd är att sälja av och skita i hästarna. Ingenting är för evigt! Det kommer att finnas massor med fina hästar till salu ifall ni ångrar er en vacker dag. Men vi är ju så mycket mer än hästtjejer!! Vi är ju vanliga människor med andra behov än att rida och tävla. Passa på att göra allt det där ni velat göra, eller saker ni kanske inte visste att ni ville göra.

 

[mandalaki]

@_Taggis_ Dina trådar tyder på att du krisar på lite olika fronter samtidigt, det verkar vara en livsförändring på gång. Och efter sådana brukar det faktiskt bli rätt bra! Om inte till och med VÄLDIGT bra.

Du har ägnat 25 år av ditt liv åt hästarna, då är det fullt tillåtet att sätta punkt. Jag gjorde det efter mycket kortare tid än så och jäklar så skönt det var.

Det här med passioner och storslagna mål låter jättejobbigt, man kan puttra på alldeles utmärkt i vardagen ändå. Så jag tycker att @Monstermom s input är jättebra. Och lägger du ner hästeriet tror jag att du kommer att ha mer energi att plöja ner i hunden än vad du tror i dag. Men ha inte målet att ni ska bli bäst i Sverige, ha bara målet att din hund ska ha ett roligt liv. Och du med.

 

[Ramona]

Men ha inte målet att ni ska bli bäst i Sverige, ha bara målet att din hund ska ha ett roligt liv. Och du med.

Detta behöver ju lyftas fram mer än en gång! Och det tål att upprepas - ofta. Livet ska vara roligt att leva, det ska inte vara en kamp, eller något man alltid kämpar med.

I livet ska man inte behöva unna sig någonting, det ska vara så självklart att man kan göra allt det där roliga och äta allt det där goda oavsett.

 

[Snurrfian]

Konstig rubrik, men det är en fråga som gnagt i mig sedan en tid tillbaka. Hur ska en bära sig åt för att ge upp något som en inte själv känner att en är färdig med, men som en känner att det inte längre är värt att kämpa vidare för? När en redan sökt alla lösningar och på riktigt gjort allt i ens makt för att nå om inte målet, så åtminstone en utveckling som känns tillräckligt givande för att hålla igång, men alltid hela tiden överbevisas med att detta är totalt omöjligt.

Jag börjar känna att min riktning i livet inte längre är min riktning. Jag har gått in i kaklet, på många fronter möjligen men ffa när det gäller det som är min livsstil, som styrt riktningen i mitt liv och som varit min passion sedan jag var barn.
Jag har alltid varit hästtjej, jag har levt häst sedan jag var ett dagisbarn. Jag har alltid velat leva ett liv med hästar, och sedan mellanstadiet har jag alltid haft en dröm om att tävla, träna, bli duktig och utvecklas. Jag har inte en hästfamilj så jag har fått hanka mig fram med ridskola,fodervärd och sköthästar osv tills jag blev vuxen nog att styra över min egen ekonomi och tid. Jag har haft ett antal hästar i egen regi som jag tränat som fodervärd eller ägt själv. För att inte göra en onödigt lång roman så kan väl sägas att det som varit genomgående för hela mitt liv med häst så är det att Aldrig Få Lyckas. Mestadels pga skador på hästarna som gjort att jag aldrig kommit vidare, så fort det börjat lossna så har nån skada kommit som grusat träning, men även för att jag alltid stått ensam med allt slit och arbete. Periodvis har jag varit så slutkörd av allt praktiskt fixande kring hästarna att jag knappt haft ork kvar till det roliga.

Jag har planerat hela min livsbana utifrån att kunna ägna mig åt min livspassion... alltifrån vad gäller yrkesval, lön, arbetstider och tom flyttat land och rike runt för att bosätta mig där det varit mest gynnsamt för att bedriva mitt intresse. Det känns med facit i hand nästan genant att erkänna hur mkt jag styrt mitt liv utifrån en dröm och ett mål som jag aldrig nånsin varit i närheten av... och nu med ålder och ännu fler motgångar, men ffa total brist på medgång sedan ett antal år med enbart skadade och rehabiliterande hästar, så känner jag att jag är slut. Både slut som människa och hästägare men ffa är min gnista för detta levnadssätt slut. Jag har nu häst enbart på plikt och rutin, jag vet inget annat sätt att leva men det är inte det minsta roligt längre. Och det var flera år sedan det var det. Min tolerans för nya småskador och motgångar i vardagen är lika med noll, varje gång det händer nåt nytt bryter jag ihop lite mer då det känns som en evig påminnelse om att Det Aldrig Blir Min Tur att ta mig vidare.
Jag är dessutom i en ålder nu då det känns patetiskt att fortsätta lägga ner så mkt tid och pengar som jag gör, för att inte ha kommit nån vart. För första gången känner jag att jag inte ens är intresserad av att satsa längre. Jag vill inte ha häst mer ens om jag fick en färdig tävlingshäst gratis. Jag är trött på allt jävla arbete helt enkelt - all stalljour, slit och släp och dyra räkningar och att Aldrig känna att det ger nån utdelning. Hur mkt jag än anstränger mig så blir jag alltid stoppad av nån skada och får börja om på 0 eller -20.


Jag har försökt hitta andra intressen under en period då jag faktiskt inte hade häst (var utanför hästlivet i 6 år efter att ha gått in i väggen). Men ingenting har någonsin varit lika passionerat för mig, och jag började istället om med häst då jag insåg att jag bara försökte fylla ut livet med substitut för häst. Det är det enda jag kan och där jag kan vara tillräckligt självständig i vardagen, jag kan sköta det mesta själv. Jag har ett intresse för hund, men eftersom jag "slösat bort" så många år på att försöka komma vidare inom häst, så har jag inte samma kunskap inom hundträning. Jag är mkt mindre självständig där och beroende av att andra ska visa, lära och inspirera. Jag går kurser med hunden osv men jag upplever att jag är för okunnig för att sysselsätta mig lika mkt på egen hand med inriktad hundträning som jag gör i hästlivet - där jag vet hur allt liksom går till mer eller mindre. Ffa så tar hästeriet mkt tid som hindrar mig från att gräva ner mig i det faktum att jag tycker livet är värdelöst. Jag kan aldrig sysselsätta min hund i samma omfattning som den tid det tar att ha häst.


Att ha kommit till den här insikten känns som ett stort tomrum. Jag brukar alltid ta mig upp efter en stunds uppgivenhet, men jag känner på riktigt att jag är helt dränerad. Jag har i grunden en begränsad ork, har dragits med djupa depressioner osv genom hela livet, har en genomgående känsla av att allt är svart och tungt överlag men jag har alltid sett till att göra vad som krävs för att sköta jobb och djur osv. Jag orkar inte mer motgångar nu efter snart 25 års motvind. Jag vill lägga mig under täcket och aldrig mer kliva upp. Hästarna har i långa perioder faktiskt varit det som gett mitt liv nån sorts mål och mening, och nu är tom detta slut. Jag inser att jag är besegrad nu.
Anledningen till att jag vill sluta med häst är inte för att jag har nåt annat jag ska fylla ut tiden med - jag vill sluta för att jag helt enkelt inte orkar mer, jag vet vad det kräver av en och jag vet att jag inte har det drivet längre. Så jag ger upp. Tidigare har jag haft ett driv i tanken att jag kan inte ge mig förrän jag åtminstone fått Prova Att Känna På den del av hästlivet jag siktat på i så många år, och detta är en tanke som hållit igång mig år efter år. Men jag inser nu att det går inte längre. Jag kommer aldrig vidare och jag får helt enkelt acceptera det, vilket gör mig bitter.

Så efter allt detta svammel är min fråga som återstår: Hur bär jag mig åt för att inte bli helt förbittrad av denna insikt att jag måste ge upp mina ambitioner och mål i livet, inte för att jag känner mig färdig och nöjd utan för att jag helt enkelt inte längre orkar jaga ett spöke?
Med detta faller också mkt annat för mig, tyvärr. Min passion har varit min enda anledning att ta mig igenom resten, dvs det har varit motivatorn till att orka jobba så mkt som jag gjort, välja bostadsort, välja typ av boende, bil... ja faktiskt allting jag gjort har haft en utgångspunkt i att gynna min livsstil. Om jag kände mig bottenlöst svart innan så är det faktiskt ingenting mot vad jag känner nu.

Jag har också varit den där som levde och andades hästar, idag småpratar jag lite med grannens hästar när jag passera på hundpromenaden. Ibland kan saknade att få klia en häst, luta pannan mot en trygg kompis och insupa hästlukten komma över mig men samtidigt vet jag att jag bara blir arg och ledsen när jag inte har möjlighet att träna så mycket som skulle behövas för att nå framåt. Någon gång i framtiden skaffar jag kanske mig en promenadhäst eller rider någon annans häst då och då, men just nu så får det vara.

För mig finns det så mycket att göra istället, jag skulle önska att jag hade mer tid att träna hund, kanske tid till en hund till. Handarbeta, historieforska, lära mig finsnickeri och sätta upp en vävstol. Det är liksom bara tiden som saknas. Så där skiljer vi oss åt rejält istället!

 

[mandalaki]

Detta behöver ju lyftas fram mer än en gång! Och det tål att upprepas - ofta. Livet ska vara roligt att leva, det ska inte vara en kamp, eller något man alltid kämpar med.

I livet ska man inte behöva unna sig någonting, det ska vara så självklart att man kan göra allt det där roliga och äta allt det där goda oavsett.

Ja precis. Och i synnerhet när man är beroende av ett djur för sin framgång så är det ett jäkla gungfly. Man kan ha hur ambitiöst träningsschema som helst men så får hästen en spark som tar olyckligt av hagkompisen.

 

[Silver Girl]

Jag tror (oavsett vad du bestämmer dig för) att det är viktigt att du inte börjar tänka att de här åren varit "i onödan" eller "bortkastade" för att du inte nådde dit du tänkt från början. Du skulle ju inte vara den du är idag utan de upplevelser du haft, på gott och ont.
Om du bestämmer dig för att börja på ny kula, så se framåt.

 

[Bulldoozer]

Jag har gjort den resan ett par gånger nu och ja man kan släppa livsdrömmar utan att bli bitter, men man kan tillåta sig själv att vara lite bitter ett tag (när det inte är självvalt). I mitt fall handlar det inte så mycket om livsdrömmar utan mer en sorts identitetskris, vem är jag utan häst? Vem är jag nu när jag efter 10 år av träning, tävling och planering kring mitt liv runt kraftsport inser att jag måste sadla om då kroppen helt enkelt säger ifrån? När hela livet kretsat kring sporten i 10 år och man inte kan ta sig vidare? Sen sista vändan med häst så var det faktiskt bara ren lättnad att sälja och gå vidare, det var 99% jobb för att ha 1% glädje och det var helt enkelt inte värt det varken i tid, pengar eller ork.
Nu när jag är lite äldre så har man fått lite perspektiv och insett att man faktiskt går vidare, just nu tävlar och tränar jag hund, vem vet hur det ser ut om ytterligare 10 år? Att inse att även om man har ett djupt engagemang i något så har man ett värde i sig själv och inte i det man för tillfället sysslar med även om det är ett oerhört stor del av ens liv.
Själv hade jag uppehåll från hästar i tio år innan jag köpte häst igen och även om jag hade lite svårt fysiskt (mest med träningsvärk) så hade jag en annan mognad, insikt och tålamod än innan så jag tror att jag faktiskt var bättre ryttare ganska snabbt än vad jag varit innan så jag känner inte igen att det skulle vara så oerhört jobbigt att börja om (nån månads tillvänjning är inte mycket i det stora hela). Sen så låter det ju inte som det kanske är nån kvalitativ ridning du får till ändå om hästen är skadad hela tiden? Nu känner jag mig fullständigt klar med hästar för tillfället, men vem vet, kanske skaffar man en skogsmulle sen när man är pensionär.
Vi har efter att vi sålt hästen tagit oss råd att åka på vår första utlandssemester tillsammans, vi unnar oss att äta ute, hotellövernattning eller liknande ibland och så har vi kunnat satsa helhjärtat på hundarna som är så mycket tacksammare att hålla på med än häst (mindre jobb, mer roligt och kunnat kosta på oss kurser och instruktörer och träningar i inomhushall). Har tre hundar och deras försäkringspremier tillsammans är fortfarande betydligt billigare än hästens, vi kan boka boende om vi ska tävla en bit bort om vi känner för att lyxa till det osv. Framförallt så var jag farligt nära den där väggen och fladdrade innan vi sålde hästen, hade kanske varit sjukskriven och utbränd idag om vi inte sålt den. Jag kände det inte då men den förlamande tröttheten kom efteråt när man hade tid att känna efter och det kändes jättekonstigt att ha så mycket tid över men vara fullständigt slut så att man inte orkade göra nåt.
Om man ser det som att inte ge upp en livsdröm utan mer nu väljer jag att satsa på något annat som ger dig mer just nu så är det nog lättare. Du har ju hunden och har du inte häst så kommer du antagligen kunna lägga mer pengar och satsa mer på den, kanske skaffa en till till och med så småningom om du vill det. Satsa på att unna dig själv upplevelser och ta reda på vem du är och vad du trivs med att göra när du inte har häst. Jag har idag inte en livsdröm, jag tar livet mer som det kommer och försöker ha roligt på vägen och roligt det har jag nog mer än nånsin tidigare .