Gammal mamma??

[Björk]

Sv: Gammal mamma??

Nu stod det inte så utförligt, men är det för förstföderskor?

Ja, det var ju rätt otydligt. Och det stod inte... så tyvärr jag kan inte svara...

 

[Björk]

Sv: Gammal mamma??

Vad gäller mina 40-åriga vänner - förstagångsföräldrar slås jag av hur mycket svårare det är för dem än vad det var för mig vid 20. Då hade jag ingen yrkesidentitet - inga dyra vanor eller bekvämlighet jag inte ville göra avkall på. Det har man vid 40 och barnen kan upplevas som mycket mer begränsande tror jag. Ibland tycker jag nog de är lite för gnälliga helt enkelt och omogna i sin oförmåga att sätta någon annans behov före sina egna - gäller kanske framförallt faktiskt för mammorna jag känner (obs - absolut inget generalsierande anspråk utan bara erfarenheter från det lilla segment som råkar vara min bekantskapskrets).

Intressant! Jag upplever det inte så bland de (ganska få) jag känner som liksom jag fått barn sent. Själv anser jag tvärtom att
a) jag har hunnit vara vuxen (myndig) i ca 20 år och under dessa 20 år huvudsakligen bara behövt tagit hänsyn till mig själv. Har flyttat runt litegrann, jobbat på olika ställen, haft olika partners (dock hade jag hellre valt att haft samma partner hela tiden (= den jag har nu) om det varit praktiskt möjligt). Därför ser jag att jag redan har hunnit med "allt det där andra" och nu kommer att kunna ägna tiden åt barn utan att känna att livet springer förbi mig. Jag har ju inte fött ännu dock.....
b) den som ett eller några barn vid 25-30 och sen "börjar om" vid 38-40 tror jag många gånger upplever det jobbigare än att bli förstagångsförälder vid 38. Det borde rimligtvis vara så. Min svärmor har tex fortfarande hemmaboende barn och har så haft i 30 år. Hon ser fram emot att bli farmor, men är också rätt tydlig med (på ett skämtsamt sätt) att hon nog inte kommer vilja vara barnvakt sådär jätteofta. Vilket jag har FULL förståelse för. Hon har ju först NU möjligheten att börja leva enbart för "sin egen del" så att säga. (yngsta barnet är i tonåren).
c) vår ekonomi är såpass bra att vi inte kommer behöva göra avkall på något när vi är föräldralediga osv. (Jag kommer ha samma eller till och med bättre ekonomi när jag är föräldraledig eftersom jag sålt min häst nyligen)

Kanske beror det på hurdan man är, mer än ålder? Jag bor i småstad, har inga jättedyra res-, restaurang- eller shoppingvanor. Jag har aldrig egentligen varit "karriärinriktad". Jag har ett bra jobb, men när jag jämfört mig med andra (speciellt när jag jobbade i Sthlm ... de som jobbade där var ca 5-7 år yngre än mig) så inser jag att jag inte är karriärmänniska. Jag vill trivas, ha rätt bra lön osv, men har inget behov av "statusposition".

 

[Nenne1]

Sv: Gammal mamma??

Då måste hon ha haft änglavakt och änglatur! För det första att bli gravid vid den åldern, för det andra att överleva förlossningen i en tid då det inte ens fanns penicillin! Låter helt otroligt.

Jag tror inte det var helt ovanligt - som jag skrev så födde min farmor sitt sista barn vid 47 års ålder, det var 1936. Men å andra sidan var det ju barn nr 13, inte det första...

Precis som Valborg skrivit så var det i alla fall på 1800-talet vanligt att man gifte sig ganska sent och började få barn uppemot 30-årsåldern. Man skulle ju först bygga upp en ekonomisk bas så att man hade råd att vara gift.

Däremot tror jag inte att alla direkt var oskulder vid äktenskapets ingående - man körde nog med avbrutna samlag, säkra perioder och sånt. Men visst föddes det många oäkta barn, det gjorde det ju.

 

[Petruska]

Sv: Gammal mamma??

Vad gäller mina 40-åriga vänner - förstagångsföräldrar slås jag av hur mycket svårare det är för dem än vad det var för mig vid 20. Då hade jag ingen yrkesidentitet - inga dyra vanor eller bekvämlighet jag inte ville göra avkall på. Det har man vid 40 och barnen kan upplevas som mycket mer begränsande tror jag. Ibland tycker jag nog de är lite för gnälliga helt enkelt och omogna i sin oförmåga att sätta någon annans behov före sina egna - gäller kanske framförallt faktiskt för mammorna jag känner (obs - absolut inget generalsierande anspråk utan bara erfarenheter från det lilla segment som råkar vara min bekantskapskrets).

För att fortsätta generalisera utifrån vad man tycker sig se:

Jag känner igen det där med de äldre förstagångsföräldrarna, ja. Generaliseringar utifrån de jag känner handlar om ungefär samma saker. Hur de hela tiden är starkt kluvna mellan barnet och jobb/karriär/diverse nöjen och hobbies på ett sätt jag inte var. Jag hade helt enkelt inte etablerat något av det... Jag fick barn, de nu äldre vännerna Gör en Livsomprioritering och Går In för Barn och Familj. Det verkar jobbigare från mitt högst personliga perspektiv.

I den mån mammorna gnäller mer tänker jag nog att det bara beror på att de oftast drar det tyngsta lasset - och det trodde de att de skulle kunna undvika, så mogna och medvetna som de var...ungefär.

Ibland tänker jag att det underlättar att ha (haft) häst. En nybliven medelålders mor berättade skakat för mig för ett tag sedan att man inte får vara sjuk ifred när man har småbarn. (Nähäää, det hade jag ingen aaaning om.) Och jag sa glatt att jag tycker att småbarn är ett intet mot att sjuk åka till stallet i snöstorm för att ta hästar hit och dit och släpa hö och mocka och ha sig. Och båda delar är högst frivilliga.

 

[Miss Philodina]

Sv: Gammal mamma??

Ja - håller med dig och tror också att det är som du beskriver för många. Mina egna erfarenheter är som sagt kanske lite extrema i det att de områden dessa är yrkesverksamma inom är oerhört karriärsinriktade och därmed mycket hårt prestationskrävande. Det går nästan inte att inte vara så - för då har man istället inget arbete alls - inom den branschen vill säga. Ekvationen (småbarn) + karriär = lyckligt liv med hög status, är helt omöjlig för den som av någon anledning är hemma mest eller vabbar mest eller vad det nu kan vara. Det är en process av sorg för dessa (som det är för mig delvis) att inse att "something's got to give".

 

[Miss Philodina]

Sv: Gammal mamma??

För att fortsätta generalisera utifrån vad man tycker sig se:

Jag känner igen det där med de äldre förstagångsföräldrarna, ja. Generaliseringar utifrån de jag känner handlar om ungefär samma saker. Hur de hela tiden är starkt kluvna mellan barnet och jobb/karriär/diverse nöjen och hobbies på ett sätt jag inte var. Jag hade helt enkelt inte etablerat något av det... Jag fick barn, de nu äldre vännerna Gör en Livsomprioritering och Går In för Barn och Familj. Det verkar jobbigare från mitt högst personliga perspektiv.

I den mån mammorna gnäller mer tänker jag nog att det bara beror på att de oftast drar det tyngsta lasset - och det trodde de att de skulle kunna undvika, så mogna och medvetna som de var...ungefär.

Nej men precis. fast, i min vänkrets är det nog inte så att mammorna drar tyngsta lasset. Antingen delar de lika eller så är det papporna (efter 5-månadersamningen) som är mest omsorgstagande. Dessa kvinnor accepterar inte något mindre - ändå upplevs situationen som stundtals övermäktig p.g.a. just smådetaljer i vardagen som helt enkelt inte fungerar som de gjorde pre-barnperioden. Nåväl...kan känna igen mig själv i detta eftersom jag har många år mellan första och andra. Efter närmare eftertanke - eller det har jag vetat hela tiden - så ska jag nog inte ha fler barn - jag är en urusel förälder nuförtiden.

Well...får nöja mig med att sublimera mina bebislustar till stoet, kaninerna, och den där vovven jag vill ha så småningom Och sedan kommer jag hänsynslöst låna andras bebisar bara för att få snosa på dem

 

[Björk]

Sv: Gammal mamma??

Ibland tänker jag att det underlättar att ha (haft) häst.

Jag tror också det gör en viss skillnad om man har/haft häst. Jag känner inte att det är något konstigt (ännu) med att barnet blir ett åtagande jag kommer att ha dygnet runt, jämt. Jag kan tänka mig att det är värre för en kvinna som haft intressen som liksom är "flyttbara" på ett annat sätt. En häst (eller hund) måste man ju ta hand om jämt; även när det regnar eller man själv är sjuk.

Däremot är det förstås en helt annan "självklarhet" i att ta hand om barnet på något sätt.... om det blir jobbigt att ha häst; speciellt om man har egen gård så vet man att man kan välja att sälja och prioritera om. Det valet finns bara inte som förälder. Det sätt som man älskar sitt djur på kan ju aldrig mätas med kärleken till ens barn.

 

[mino]

Sv: Gammal mamma??

Intressant koppling! Ska bli roligt att se vad du tycker sedan när bebisen har kommit. Personligen tror jag att det kanske kan finnas en koppling att man är van vid omak men samtidigt finns det inga likheter alls. Hästen behöver sällan vård 24/7 och man kan styra ganska mycket när på dygnet man väljer att ägna sig åt den och hur mycket. Vad det gäller den fysiska kontakten så är det helt man själv som väljer, hästen har ingen möjlighet att kräva fysisk omvårdnad. För egen del var det just det som var det mest krävande och tröttande när man fått barn, att jag inte kunde välja när jag skulle sova eller äta eller tillhandahålla min kropp för mat i någon större utsträckning de första månaderna.

 

[Sara-Ida]

Sv: Gammal mamma??

Jag tror inte det var helt ovanligt - som jag skrev så födde min farmor sitt sista barn vid 47 års ålder, det var 1936. Men å andra sidan var det ju barn nr 13, inte det första...

Fast många dog också. Både av barn och föräldrar.

 

[Björk]

Sv: Gammal mamma??

Intressant koppling! Ska bli roligt att se vad du tycker sedan när bebisen har kommit. Personligen tror jag att det kanske kan finnas en koppling att man är van vid omak men samtidigt finns det inga likheter alls.

Självklart skiljer det sig enormt att få barn mot att ha häst!! Jag har ju en hjärna att tänka med...

Men jag tror (och har fått bekräftat av andra som redan är föräldrar) att en person som är van att ta ansvar (för tex djur) har mindre problem med föräldraskapet än en som bara "glidit runt" och egentligen inte behövt ta ansvar för någonting.

Det säger ju sig självt egentligen...

 

[mino]

Sv: Gammal mamma??

Nej men precis. fast, i min vänkrets är det nog inte så att mammorna drar tyngsta lasset. Antingen delar de lika eller så är det papporna (efter 5-månadersamningen) som är mest omsorgstagande. Dessa kvinnor accepterar inte något mindre - ändå upplevs situationen som stundtals övermäktig p.g.a. just smådetaljer i vardagen som helt enkelt inte fungerar som de gjorde pre-barnperioden.

Hum, känner igen mig i denna beskrivning. Men att kalla det smådetaljer tycker jag är i det hårdaste laget. Vad är det för smådetaljer, att inte hinna måla naglarna? Själv har jag mer problem med att jag inte sover riktigt ordentligt på nätterna och det är inget litet problem när man jobbar heltid.

Om jag får generalisera kring gamla och unga föräldrar så tror jag att gamla föräldrar är bättre på den psykologiska/filosofiska biten av föräldraskapet, de är mogna och har större erfarenheter av livet än yngre. Yngre är däremot mer intresserade av omvårdnadsbiten och det praktiska arbetet med att ha barn och tar resten mer med en klackspark.

 

[mino]

Sv: Gammal mamma??

Jo men min poäng är att det inte är det psykologiska ansvaret som är jobbigt med att ha barn, det är det fysiska, kroppsliga ansvaret, att ens egna fysiska behov kommer i andra hand så totalt. Det är sällan en (frisk) hund eller häst gör så att man inte kan sova hela nätter på flera år tex.

 

[Björk]

Sv: Gammal mamma??

Om jag får generalisera kring gamla och unga föräldrar så tror jag att gamla föräldrar är bättre på den psykologiska/filosofiska biten av föräldraskapet, de är mogna och har större erfarenheter av livet än yngre. Yngre är däremot mer intresserade av omvårdnadsbiten och det praktiska arbetet med att ha barn och tar resten mer med en klackspark.

Det där skulle kunna stämma rätt bra faktiskt! En jobbarkompis har nyligen fått barnbarn. Och föräldrarna ifråga är strax under 25. Där var "allt" färdigköpt innan de fick barn och det är stort intresse kring det "praktiska" som du säger. Medan jag inte känner mig sådär vansinnigt köpgalen ännu utan snarare funderar över hur jag vill vara som förälder på ett övergripande plan. Fast visst... jorå, jag fundrar en del på det praktiska med; hur amningen kommer funka tex. Men det löser sig när det är dags.

 

[Björk]

Sv: Gammal mamma??

Jo men min poäng är att det inte är det psykologiska ansvaret som är jobbigt med att ha barn, det är det fysiska, kroppsliga ansvaret, att ens egna fysiska behov kommer i andra hand så totalt. Det är sällan en (frisk) hund eller häst gör så att man inte kan sova hela nätter på flera år tex.

Jo, jag kanske svarade lite tokigt även om jag förstod vad du sa. Att man kommer vara utmattad och inte ens få gå på toa ifred och vara "mjölkcentral" i x månader ...

 

[ecila]

Sv: Gammal mamma??

Jag har en tonåring hemma också, inte bara en liten bäbis i magen. Min tonåring är helt underbar. Jag ser inga som helst problem med henne. lite dyr kanske (med egen ponny och hoppträningar mm så gör hon slut på halva lönen varje månad), men något ska ju slantarna gå till.

 

[Petruska]

Sv: Gammal mamma??

Om jag får generalisera kring gamla och unga föräldrar så tror jag att gamla föräldrar är bättre på den psykologiska/filosofiska biten av föräldraskapet, de är mogna och har större erfarenheter av livet än yngre. Yngre är däremot mer intresserade av omvårdnadsbiten och det praktiska arbetet med att ha barn och tar resten mer med en klackspark.

Det är möjligt att det stämmer på många, men absolut inte på mig. Jag har aldrig någonsin varit intresserad (fattar inte ens hur man kan vara det) av omvårdnad, utan ser och såg omvårdnad som något det återkommande uppstår behov av. Fixar inte jag det då, blir det i allmänhet väldigt dåliga konsekvenser. Detta gäller barn, marsvin, magsjuka kompisar och farmors gamla granntant om det vill sig.

Däremot har jag sedan tidiga tonåren eller ännu tidigare haft omfattande och självklart väldigt luftiga idéer om barn och respekt mot barn och barns språk och barns tankevärldar. Detta intresse är inte ett uttryck för mognad direkt, utan sådan jag är bara.

 

[Miss Philodina]

Sv: Gammal mamma??

Hmm..det kanske kan bli en spännande spin-offtråd om vad omvårdnad och omsorg är? Dvs. hur vi olika föräldrar härinne definierar dessa begrepp. Som sagt, jag var bättre på vad jag skulle vilja kalla för omsorg/omvårdnad med första barnet. Nu får jag liksom hela tiden tänka efter före på ett annat sätt än vad jag gjorde då. På gott och på ont skulle jag vilja säga.

Exempelvis blev min man riktigt sur på mig häromhelgen. Det var omväxlande soligt/mulet med blåst och det var tävlingar hela dagen. Flickorna var ute i solen antingen som groom eller tävlande och jag var allmänt upptagen hela tiden, som man är som förälder när det är tävlingsdags. Ja ni vet, tusen saker med hästen etc...En av dem har mycket känslig och ljus hy och jag hade helt glömt bort att tänka på solskyddskräm. Hon brände sig såklart rejält i ansiktet, på armarna och på benen. Det kändes inte alls bra - jag borde ha visat så mycket omsorg att jag inte skulle glömma en sådan sak till just henne. En sådan typ av omvårdnad borde alla föräldrar oavsett kön visa - är min uppfattning.

Som sagt, jag är en usel förälder nuförtiden i termer av att jag är betydligt mer självupptagen - mina behov vad gäller allt möjligt, räknar jag med på ett helt annat sätt än förut samt att jag tänker på jobb konstant, etc...- så några fler barn blir det nog inte

 

[Petruska]

Sv: Gammal mamma??

Vara bra på är inte samma sak som intresserad. Den där solepisoden är exakt en sådan grej som jag aldrig hade missat för 15 år sedan, men skulle kunna missa nu. Då var det så självklart för mig att det inte behövdes något intresse, nu skulle det snarare kräva medvetna överläggningar att komma ihåg.

Och det handlar ju, som jag ser det, om vilket fokus man faktiskt har på barnet. Och med böcker att ge ut, artiklar att skriva och karriärpositioner att bevaka så torde det vara vanligt att man fokuserar mindre på barnet. Även när barnet är i närheten.

Jag har tänkt på pengarna på samma sätt, förresten. På den tiden det knappt fanns några gick alltid alltid alltid sonens behov först. Det gällde både blöjor och legoskepp. Numera räknas mina hästkostnader som fasta utgifter jämförbara med hyran, och utlägg för sonen utöver det ständigt löpande (mat osv) känns mycket mer förhandlingsbara och tenderar att komma rätt långt bak när jag tänker över utgifterna. (Han är inte försummad i materiellt hänseende, men jag tar inte heller hans hobbykostnader för lika givna som mina egna.)

Samma sak gäller hur jag prioriterar min tid. Och det här är inte bara något som motsvaras av att ungarna är stora nu, det är en förändring i mig som jag tror skulle bli en plåga att få bukt med om jag fick för mig att få ett barn till.

 

[Sara-Ida]

Sv: Gammal mamma??

Jag har tänkt på pengarna på samma sätt, förresten. På den tiden det knappt fanns några gick alltid alltid alltid sonens behov först. Det gällde både blöjor och legoskepp. Numera räknas mina hästkostnader som fasta utgifter jämförbara med hyran, och utlägg för sonen utöver det ständigt löpande (mat osv) känns mycket mer förhandlingsbara och tenderar att komma rätt långt bak när jag tänker över utgifterna. (Han är inte försummad i materiellt hänseende, men jag tar inte heller hans hobbykostnader för lika givna som mina egna.)

I och med att barnen blir större kan de ju i större omfattning bevaka sina egna intressen, tjäna pengar på extrajobb och prioritera vilka märkeskläder som är måsten. Så då tycker jag det är naturligt att man som mamma återgår till att leva ett eget liv i högre grad.