Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

[Gnist]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Jag blev under hela min uppväxt mobbad, min son har under hela hans grundskoletid blivit mobbad av såväl elever som lärare, så nog vet jag vad riktig mobbning är.

Att inte bli inbjuden till kalas är inte i min bok ens i närheten av riktigt mobbning!

Att kalla mig för empatilös säger dock en hel del om dig tycker jag..
Och tro mig; Mina barn trakasserar ingen! och som jag skrivit i en anna tråd helt nyligt, så är jag INTE en sådan mamma som påstår/tror att "det skulle aldrig mitt barn göra/säga"

Mina barn har inte speciell hög status i skolan på det viset att de är med i något "coolt innegäng", och de är heller inte kompis med alla. Inte heller behöver vi "stänga av några känslor" för ett barnkalas som någon av dem inte blivit inbjuden till, så den kommentaren kan du ta någon annanstans, för den har inget med mig och mina barn att göra öht.

Och för din skull så kan jag tillägga att vi inte har kalas alls annat än för släkten, så inte ens den lilla piken fick du in.

Ändar min del i denna diskussion med denna punkt.

 

[Litenvit]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Jag pikar dig inte, jag försöker bara förstå en person som försvarar en handling som så tydligt pekar ut och exkluderar ett barn. En handling som är så lätt att utföra annorlunda, på ett sätt som inte skadar andra.

Och jag lyckas verkligen inte.

Bra att du själv inte bidrar till att förpesta livet för andras barn, men varför försvara beteendet?

Om du själv varit mobbad så tänker jag mig att du nu "stänger av" när man pratar om jobbiga saker, för det är väl inte så svårt att leva sig in i det här ganska raffinerade sättet att åter igen tala om för en av barnen i klassen att det inte passar in och inte är önskat?
För du om någon borde då veta att mobbing långt ifrån bara handlar om att bli slagen eller kallad för öknamn. Att utesluta någon från en social tilldragelse dit alla andra är bjudna är mobbing. Finns inget förskönande ord att ta till för det.
Och det värsta av allt, är att det är mobbing som understöds av det mobbande barnets föräldrar. För det är DE som ska ställa sig upp och säga att det inte funkar så att man bjuder alla utom en eller två. Det är de vuxna som ska agera förebilder och sätta ramarna för barnen.

 

[lilltrolle]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Det är så ledsamt att höra, mina barn har råkat ut för det också. Jag minns hur hjärtat nästan sprängdes, speciellt första gången. Idag har jag starka barn som inte accepterar att bli utfrysta, mobbade osv. De väljer bort sådana "kompisar" själva. De har insett att riktiga kompisar inte behandlar sina vänner så. Jag förstår absolut inte föräldrar som accepterar att deras barn mobbar, eller är det föräldrarna som är mobbarna kanske? Att bjuda alla utom en eller två är riktigt elakt, det finns ingen ursäkt för det. När min minsta fyllde år senast så bjöd hon alla tjejkompisar, alla tjejer i klassen fick inte komma men det var 6 stycken som hon aldrig är med annars heller. Inbjudningarna gjorde vi som vanligt på fritiden.

Men det är ingen tröst för dig just nu, jag skulle önska att du pratade med grannen enskilt när du lugnat ner dig. Försök få en vettig dialog och fråga hur det kunde bli så här. Tala om hur din son kände sig när han insåg att alla andra fick komma och inte han. Jag tycker att det är grymt att göra så där, men ännu vrre om det dessutom är en granne. Då får han sitta och må dåligt och se på när andra leker och busar... Säg till grannen att nästa gång tala om för dig i tid när de ska ha kalas för sin son. Då kan du ta med dig grabben hemifrån och hitta på något riktigt roligt. Gärna något som gör de andra gröna av avundsjuka, det brukar kännas bra för mig när jag gjort så!

 

[athena]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Tack för ett bra svar! Problemet här är till viss del att det finns väldigt få barn, därför är det svårt att välja sina kompisar.

Jag tänker precis som du: Hade jag bara vetat i förväg så hade jag åkt härifrån. Och det kan ju vara en bra utgångspunkt om man ska prata med dem. I ärlighetens namn så tror jag tyvärr att det är risk att man bara späder på problemet genom att prata med föräldrarna, men om man vänder det åt det hållet kanskt det är lättare. Helt enkelt be dem att tipsa mig i fortsättningen!

 

[mimmipigg]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Så, när det här drabbade mitt barn så blev jag upprörd och lika ledsen som han blev. Jag tog en bra stund på mig att lugna ner mig och sedan ringde jag faktiskt upp föräldrarna

En liten trådnappning men relevant, vad fick du för svar? Hur hade föräldrarna resonerat?
Är det fler som tagit upp en uteslutning från kalaslistan med berörda föräldrar?

 

[break_a_leg]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Nej, jag har inte brytt mig om att prata med några föräldrar. Jag tror inte att det går att uppfostra vuxna människor.

Men det vanligaste argumentet är ju att "jag fick bara bjuda x antal" (från barnets sida, barnen pratar ju med varandra).

 

[Litenvit]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Jag kan återge samtalet så gott jag minns det, barnen gick i fyran:
LV = jag
KF = "Kalasföräldern"/"Korkade fånen" välj själv.

LV= Hej! Det här är LV, jag hörde att ni ska ha kalas i helgen!
KF= Jaaa (glatt).
LV= Din son delade ut inbjudningarna i skolan, men jag tror att han glömde min son och NN.
KF= Tyst en stund...eeehhh, näää.
LV= Ja, när alla andra fått sina inbjudningar så var i allafall de utan...
KF= Ja, du vet, min son leker inte med just dom.
LV= Men han leker med alla andra i klassen, tjejerna med?
KF= Nä, men...
LV= Vet du, egentligen får ni ju bjuda vilka ni vill, men tror du att du kan förstå hur det känns för de här två när alla andra är bjudna men inte de?

Här blev det tyst en stund. Sedan hör jag föräldern prata med sin son som är i bakgrunden.

KF = Min son säger att din son inte bjöd honom på kakor förra terminen när de hade Mysfredag.

Nu är det min tur att bli mållös..

LV = Ja, det var ju inte snällt. Om han började bjuda de andra så skulle han förstås ha bjudit ditt barn också. Det var dumt gjort av min son. Men du menar att det är därför som han och NN inte är bjudna till ert kalas när hela resten av klassen är det? Du vet förresten att skolan inte vill att man ska dela ut inbjudningar i skolan om inte alla får komma?

Här karskar föräldern till sig och säger:

KF= Men det fattar de i allafall att de inte är, ungarna pratar ju med varandra.
LV = Ja det är väl illa nog. Men jag ville bara säga att de här bägge barnen blev ledsna, inte bara för att de inte blev bjudna, men för att det blev så tydligt när de stod där utan inbjudan när alla andra glatt sprang omkring med sina papper. Jag tycker inte att man gör så. Jag tycker definitivt inte att man som förälder låter sitt barn göra så att man bjuder NÄSTAN alla. Om inte våra barn gillar varandra så skulle nog min son tacka nej till kalaset men då hade han åtminstone blivit bjuden och inte utesluten som han och NN blev nu.
KF= Nej de gillar inte varandra och nu säger min son att din son sagt att..... diverse kontroverser som skall ha hänt under terminen kommer fram här.

LV= Det låter ju inte bra, men det här kommer nog inte att lösa deras konflikt om de nu har någon, eller hur?

Här nånstans avslutar vi samtalet. Tycker inte riktigt att vi kommer fram till något, men samtidigt anser jag att det är viktigt att markera att ett sådant handlande faktiskt sårar och skadar andra.
Vare sig budskapet gick fram eller inte, så har jag i alla fall fört min sons och alla andra barn i liknande situations talan. Det känns skönt för min del istället för att låta folk klampa på hur som helst utan att någon nånsin reagerar.

Vi bytte skola efter det här - det var liksom droppen för det var fler saker i liknande stil som hände och min son blev bara mer och mer nedbruten av detta. Som jag sa förut som drabbar situationer som dessa oftast inte starka barn med hög status. Det sparkas liksom på de som redan ligger ner... Och jag vill bara poängtera att jag inte reagerar för småsaker utan ungarna var bara inte renhåriga och snälla utan jag förstod senare att min son fick gå ensam väldigt ofta på rasterna eller leka med de mindre barnen för att de andra uteslöt honom där också. Han är en väldigt social person så det stämde inte överens med hur han annars är.

Den nya klassen har fungerat mycket, mycket bättre och nu börjar han bli sitt gamla, glada jag igen. För att ständigt få veta att man inget är värd, det bryter faktiskt ner en människa. Med barn går den negativa spiralen ännu snabbare och kan du som vuxen människa göra en enda liten sak för att göra livet lättare för dessa barn (som nog finns i varje klass) så är det mycket värt.

Om ditt barn "inte gillar" någon i klassen så kan du ändå inte ge fasen i att bjuda just den om du bjuder alla andra. Det är skitenkelt att ordna. Antingen ett mindre kalas för några (jag har förståelse för att alla inte kan anordna klasskalas), eller ett stort för ALLA.

 

[cirkus]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Jag tycker att det är urtråkigt när ett eller två barn blir uteslutna. Att man bara bjuder ett fåtal är en sak, men att utesluta ett fåtal är inte okej.

Och än mer beklämd blir jag av att föräldrar tycker att det är ett beteende att uppmuntra.


Själv glömmer jag aldrig när grannens barn kom över till mina flickor för att särskilt tala om för dem att de var INTE bjudna på kalas - så de fick INTE komma över. Mina då femåringar stod med ganska långa ansikten, jag tror inte att det ha brytt sig så mycket om att de inte fick komma om inte barnen hade kommit över och verkligen tryckt in det i dem.

 

[Allimac76]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

En del vuxna verkar stagnerat i kiss och bajs åldern

Strongt av dig att ta diskussionen tycker jag.

 

[Lea]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Jag tycker iaf att utfrysning är mobbning. Det kan jag säga med rätta.

 

[Gnist]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Om du själv varit mobbad så tänker jag mig att du nu "stänger av" när man pratar om jobbiga saker,

Oj, så fel ute du är nu..
(sorry, men jag kan inte låta bli att svara på detta felaktiga påstående)

Om man jämför att inte bli bjuden på ett kalas, med vad både jag och sonen upplevt, så är det inte ens i närheten. Alltså inte ett dugg jobbigt för någon av oss!

Visst kan jag förstå att andra blir besvikna/ledsna av att inte bli bjuden, men jag anser det fortfarande inte vara mobbning.

Tror du att dessa oinbjudna barn mår bättre av att bli bjudna till någon som inte alls vill ha dem där, så att de kan bli pikade sedan för att ha varit där och "förstört" kalaset via sin blotta närvaro?? Been there, done that och tro mig, Det är betydligt värre för de som inte är önskvärda på kalaset. Att inte bli bjuden är ingenting i jämförelse.

De som verkligen blivit mobbade på regelbunden basis i skolan, vet att det är värre att bli bjuden och hela kalaset igenom pikas och känna att man är oönskad, än att inte bli bjuden alls.

 

[Gnist]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Jag tycker iaf att utfrysning är mobbning. Det kan jag säga med rätta.

Ja, om det sker på regelbunden basis, så är det en form av mobbning, men på vilket sätt mår då mobbingoffret bättre av att bli tvångsbjuden till mobbaren på kalas??

Det gör den senare mobbningen etter värre tyvärr.

 

[athena]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Det kan ju också vara så att det är olika för olika barn, hur man upplever situationen. Kanske.

 

[Gnist]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Säkerligen, men ponera att dessa 2 barn är hyfsat kompisar 362 dagar om året är det då mobbning att de inte blir bjudna på varandras kalas?

 

[athena]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Nej, jag har inte kallat det mobbning. Men det är i hög grad utfrysning på ett medvetet sätt.

Om jag hade vetat, kunde jag ha åkt hemifrån och då hade det inte alls varit ett problem. Visst, han hade vetat om det, han hade säkert blivit besviken men bara det. Nu fick han stå 3 decimeter ifrån och titta på. Det kändes inte bra.

 

[Roheryn]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Jag är lite kluven i den här frågan. Å ena sidan så tycker jag att man som "kalasinbjudare" är i sin fulla rätt att faktiskt välja precis dem man vill ha på sitt kalas, medan det å andra sidan inte får bli så att bara en (eller två?...eller tre?...eller?) utesluts.

Jag har själv varit i situationer som jag tyckt varit svåra när det skall bjudas in till kalas. När dottern nyss hade börjat skolan, och gick i åldersblandad klass (år 0, 1 och 2 tillsammans) och vi ännu inte hade fått någon klasslista, till exempel. Då fanns ju både klassen och fritidsgruppen (som bestod av år 0 och 1 från två åldersblandade klasser) att ta hänsyn till, och många av barnen var helt nya för oss, dvs vi kände från början bara 2-3 barn i klassen, och ytterligare ett par i fritidsgruppen (från parallellklassen). Givetvis tillfrågades dottern om vilka hon ville bjuda, och jag sade att bjud dem du vill i 0:an och 1:an (barnen i tvåan umgicks hon då inte alls med, och de kändes nog "för stora" för dottern som ju då fyllde sex år). Barnen i 0:an i den egna klassen hade jag koll på, så där såg jag till att hon bjöd alla tjejerna, och så blev det blandade skurar av förskoleelever från den andra klassen, några ettor, ett par kusiner och någon annan kompis.

Några dagar innan kalaset ringde en mamma till ett av de oinbjudna barnen till mig och sade: "Jag hör att J (min dotter) skall ha kalas på lördag och att F (hennes dotter) är bjuden, stämmer det?" Jag vet inte om detta var ett sätt att få sitt barn inbjudet till kalaset fast hon inte var bjuden från början, eller om min dotter helt enkelt hade gjort en spontaninbjudan i skolan, men jag fann mig snabbt och sade; "Javisst, hon är välkommen!" och F fick alltså komma på kalaset. Det hade i det läget känts väldigt snålt att säga nej, men jag vet fortfarande inte om samtalet kom för att F på något sätt kände sig utesluten.... Med de olika grupperingar som då fanns att ta hänsyn till (olika årskurser blandat, tjejer/killar, och fritidsgruppen) skulle det ju kunna vara så att F var den enda oinbjudna inom en viss "undergrupp". Jag vet faktiskt fortfarande inte.....

 

[Trygg]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Är helt inne på din linje Gnist!

Som jag skrev i den förra tråden så vet jag av egen erfarenhet till 110% att det värker i mammahjärtat när ens barn inte blir bjudna på ett kalas.

Men jag vidhåller fortfarande att man som förälder omedvetet lär sina barn att deras värde och status i gruppen till viss del bedöms efter antal kalasinbjudningar om man börjar gråta, ringer upp föräldrarna till födelsedagsbarnet, kontaktar skolan eller reser bort för att barnet inte är bjudet..


Ställer mig fortfarande frågan, som jag inte fick svar på innan, vart ska gränsen dras?
Vi som bor i en storstad kommer få ha jättestora kalas för att inte någon ska känna sig utanför.

Om jag drar paralleller med den andra tråden "Vad får ett kalas kosta" så undrar jag om föräldrar som betalar mellan 500-1000:- per kuvert ska behöva betala de summorna för barn som det egna barnet inte vill ha med på sitt kalas för annars anses man vara en mobbare..

Jag som har ett utsatt barn -som jag aldrig någonsin kommer förminska genom att reagera så som vissa gör när han inte blir bjuden på kalas- tycker att det luktar lite I-landsproblem över denna kalashysteri!
Sandlådenivån ligger hos föräldrarna många gånger och inte på barnen..

Om ens barn inte är utanför eller mobbat i det vardagliga sociala livet så förstår jag inte riktigt problemet.
Som förälder reagerar man väl långt tidigare om en misstanke om utanförskap och mobbing föreligger och inte först när barnet inte blev medbjudet på kalas!!

Som sagt, en svår frågeställning där mammahjärtat säger en sak men förnuftet ett annat!

 

[Roheryn]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Men jag vidhåller fortfarande att man som förälder omedvetet lär sina barn att deras värde och status i gruppen till viss del bedöms efter antal kalasinbjudningar om man börjar gråta, ringer upp föräldrarna till födelsedagsbarnet, kontaktar skolan eller reser bort för att barnet inte är bjudet..

Jag håller med dig om det där! Jag tycker att det känns viktigt att försöka ge barnen en trygghet i sig själva, en känsla av eget värde som inte alltid har med gruppen att göra. Visst kan det vara viktigt att betona "alla får vara med" osv i skolan och på annat håll, men det är också viktigt, tycker jag, att barnen får lära sig att vara egna individer, att de kan göra som de själva vill utan att snegla på gruppen, och att de också kan "skaka av sig" diverse tjuvnyp och småelakheter som för det mesta brukar förekomma inom barngrupper (och vuxengrupper med, för den delen).

Nu pratar jag givetvis inte om systematisk utfrysning eller mobbning, för DET är en annan sak, och på det bör man reagera!

 

[Trygg]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

Vill återigen understryka att jag självklart inte tycker att det är okej att lämna ett barn utanför.

Men om jag tar vår sitution som exempel.

Barnen är ju ännu små men sedan när de blir äldre, vart ska man dra gränsen?

Vid kön?
Då tex. en bra tjejkompis får stå tillbaka för att alla killar ska med.

Vid klassen?
Då kanske en nära och bättre vän från parallellklassen får ställas åt sidan.

Ska barnen från andra stadsdelar -som mina barn känner genom fritidsaktiviteter etc- kunna bjudas med och ska man ta med hela ridskolan, fotbollslaget osv. då?

Kort sagt, vart ska gränsen dras?

Nu är detta sett ur ett storstadsperspektiv och jag förstår mycket väl att det ser annorlunda ut på mindre orter där det blir mer påtagligt för det barnet/de barnen som inte blir medbjudna i o m att det finns färre barn!

Sandlådenivån tycker jag att föräldrar från båda hållen står för.

 

[Roheryn]

Sv: Fy f-n vad ungar kan vara elaka :-(

För att svara på din fråga om gränsdragning, så har vi gjort så att dottern alltså fått välja. Det har aldrig blivit hela klassen, eller "hela gruppen" i något annat sammanhang, utan ett "hopplock" av de barn hon umgås med mest och som är hennes bästa vänner. Och ibland har vi gjort mindre korrigeringar för att just undvika att någon lämnas alltför uppenbart utanför. Men sedan kan man ju som sagt alltid räkna grupperingar på olika sätt, och det finns nog ingen lösning som är perfekt för alla. Även om jag tycker att vi försökt vara rättvisa så kan jag ju inte garantera att ingen KÄNNER sig utanför ändå. Känslor är ju subjektiva....